En lösning på skolfrågan

Vi ska inte lära för skolan utan för livet, heter det. Men ambitiösa elever och deras föräldrar genomskådade och förkastade redan på de gamla romarnas tid denna uppbyggliga sentens och gjorde tvärtom. "Non vitae sed scholae discimus", konstaterade Seneca den yngre dystert. "Vi lär ej för livet, utan för skolan."

I den fria marknadens skolvärld har man gått ett steg längre än romarna. Man undervisar - och sätter betyg - såväl för elevens, skolans, den ägande koncernens och i vissa fall riskkapitalbolagets skull.

Friskolekoncernen Academedia har sänt ett dokument till alla lärare på sina teoretiska gymnasier. Där framgår att lärares löner i praktiken grundar sig på en analys av de formella resultaten, det vill säga betygen. Om man som lärare sätter höga betyg och godkänner alla elever, så höjs lönen, blir de alltför låga riskerar man inte bara sin anställning utan hela skolans ekonomi och överlevnad. Profitdrivna skolor sätter på grund av dessa incitament högre betyg än de kommunala. Detta kan möjligen förklara att de förra, med betyg som mått, får samma resultat som de senare, trots ett mindre antal kvalificerade lärare. Konkurrensutsättning ger resultat!

9812_01.jpgBild: Robert Nyberg

Att skolbetygen går upp och kunskaperna ner må vara förbryllande. Men vad som än förklarar denna andra paradox - inte är det marknaden och konkurrensen, det är ju de styrande säkra på. Och med själva livet ordnar det sig alltid, även om PISA-undersökningarna då och då kan vara ett störande moment. I framtiden kanske vi bör nöja oss med nationella jämförelser och i stället glädja oss över våra allt högre betyg? Herr Markurell i Wadköping tycks äntligen fått sin upprättelse. Han försökte med mutor, även om han inte nådde ända fram, när sonen visat sig ha skrämmande magra insikter i gnosticismen.


Avdrag eller avkomma?

Just som oktobermörkret drar in över Sverige fördystras våra sinnen än mer av svarta rubriker i Dagens Nyheter: "En kommunal skattechock väntar Sverige!" Det gäller en prognos från SKL. En dyster bild, säger DN: andelen barn och unga ökar i Sverige. Det beror både på ökat barnafödande och på de asylsökande som anlände förra året. "Vi får en ökning av barn med en kvarts miljon fram till 2020. De kostnaderna är mycket högre än kostnaderna för vuxna människor", som en chefsekonom på SKL uttrycker saken. Ja, barn kostar pengar. Hur många jobbskatteavdrag hade vi kunnat få i stället för alla dessa battingar? De drar mycket ömhet också, tid som skulle kunnat läggas ner på arbete. Clarté kan bara upprepa sitt uttjatade råd till alla barn: skaffa er socialistiskt sinnade föräldrar (eller en mycket bra revisor).


Inkomstklyftor

Varje år presenterar OECD en lista över vilka länder där det lönar sig minst att studera, sett till livsinkomst. Och Sverige ligger alltid sist. Högutbildade svenskar tjänar 1,25 gånger en vanlig månadslön jämfört med OECD-snittet som är 1,6.

Högern brukar klaga när vänstern talar om relativ fattigdom. Låginkomstagare ska vara glada om de får det bättre, och inte snegla på hur mycket mer höginkomsttagarna får. Men när den här rapporten kommer glömmer man detta. Nu är det inte bara okej att jämföra höginkomsttagare med låginkomsttagare utan man ska dessutom se hur mycket sämre, relativt sett, svenska högutbildade har det jämfört med utländska.

Tittar man på listan så är det första som slår en att nästan alla länder där det lönar sig mest att studera också är de minst utvecklade. Chile, Brasilien, Colombia, Mexiko, och Turkiet toppar. Är det förebilder? Länderna där det lönar sig mest att studera har inte bara många lågutbildade som tjänar uselt; de har också färre högutbildade än Sverige och utvecklade länder. Högerns opinionsbildare brukar inte ha problem med att förstå det här med tillgång och efterfrågan, men när den här rapporten kommer tappar man alltid minnet.

Svenska företag har varit duktiga på att inte betala sina högutbildade lika bra som i många andra rika länder. Den offentliga sektorn har varit ännu bättre på att betala socionomer och bibliotekarier låga löner. Men Svenskt Näringsliv har aldrig vad jag vet uppmanat sina medlemmar att höja lönerna för svenska ingenjörer till japanska nivåer. Inga opinionsbildare kräver att svenska lärarlöner ska höjas till tyska nivåer. Rapporten används i stället för att upprepa gamla käpphästar: vi måste sänka lönerna för de lågavlönade, sänka skatterna...

Referenser

Källa: OECD: Education at a Glance 2015


Borgerligt själsliv 1

Ibland blir det bara alltför frestande att göra billiga poänger. En enkelt grepp är att citera de rika som blottar sitt innersta. Svenska Dagbladets livsstilsbilaga varje lördag, Perfect Guide, är en bra källa. I nr 32 (den 24 september) berättar den samhällsskadliga fastighetsmäklaren (och före detta porrfilmstjärnan) Fredrik Eklund om sitt veckoslut:

"Min chaufför väntar utanför Manhattan-kontoret för att köra mig till lantstället i Roxbury, Connecticut. Möts av min man Derek och hans fina föräldrar som redan tänt grillen. [...] Vaknar halv sju på lördag morgon. Solen är på väg upp och jag tar en promenad med hundarna. Går ner mot sjön och tittar ut över ägorna, till huset hör nästan tre hektar. Tänker att allt detta är mitt. Min sjö, mina fält och mina skogar. Det är en speciell känsla att äga sin egen mark." Slut på citat.

9812_03.jpg


Borgerligt själsliv 2

Stockholmsförorten Bromma rymmer många ytterst välbärgade villaområden: Äppelviken, Södra Ängby, Ålsten, Nockeby och allt vad de heter. Men det bor också vanligt folk i exempelvis Abrahamsberg, Blackeberg eller Riksby.

En lokal gratistidning fann nyligen på att med hjälp av sajten hitta.se lista de fyra dominerande fritidsintressena i varje område. I överklasskvarteren var det alltid samma fyra, om än i lite olika ordning: näringsliv, samhällsekonomi (två finare ord för fonderna och börsen), utförsåkning och golf.

Så skönt att man inte lyckats ta sig in i överklassen! De har det så tråkigt, de rika djävlarna.


Vinster i välfärden

I Hollywoodkomedin Prizzis heder yttrar en gudfader å sina maffiabröders vägnar de bevingade orden: "Hellre skär vi halsen av våra barn än att vi släpper ifrån oss våra pengar - och vi äälskar våra barn!"

Att ifrågasätta enskilda kapitalisters kärlek till familj och barn vore orättvist - men de förvandlas till rasande vilddjur om rätten till profit ifrågasätts. Det färskaste vittnesbördet är de borgerliga partiernas och det så kallade näringslivets ryggmärgsreaktioner på Ilmar Reepalus utredning om vinster i välfärden.

På Socialdemokraternas kongress 2013 slutade debatten om profitdrivna välfärdsföretag med att partistyrelsens envisa motstånd mot vinstförbud segrade efter ett kompromissförslag: kommunerna skulle få "ett avgörande inflytande" över nyetableringar och SAP:s politik skulle syfta till att "avsevärt begränsa vinsterna" inom välfärden.

"Det är en kapitulation", sade Jan Björklund efter SAP-kongressen och låtsades mena "kapitulation för socialismen". "Förslaget är det allvarligaste hotet mot profiten på många år" menade Vårdföretagarna (fast ordagrant sade de förstås "hotet mot valfriheten").

9812_04.jpgBild: Robert Nyberg

"Om förslaget" (det vill säga Reepalus) "blir verklighet innebär det att planekonomin återinförs i välfärdssektorn", kommenterade nyligen Carola Lemne, vd för Svenskt Näringsliv. "Ren och skär fondsocialism", utbrast Annie Lööf.

Borgarnas överreaktion kan bli ett självmål. Mycket tyder på att medborgarnas merpart inte delar den existentiella ångesten inför hotet om lite mera fondsocialism och planekonomi inom välfärden.

Om olyckan ändå skulle vara framme kan våra kapitalister tills vidare luta sig mot den riksdagsmajoritet som deras vd ordnat genom att se till att SD - mot ett par luncher och möjlig rimlig ersättning - enrollerats i "planhushållningsmotståndet". Och genom att såväl SAP, fack och allianspartierna stöder anslutningen till TTIP och dess bihang ISDS. Det kan i princip göra varje stats försök att kränka företagens rätt till oinskränkta profiter till brott mot internationell lag.


TTIP

Den gemensamma internationella protestdagen mot TTIP- och CETA-avtalen den 17 september gick rätt tyst förbi. Små demonstrationer i Stockholm, Göteborg och Malmö, men man kan notera att i Malmö deltog fackföreningarna Transport och Kommunal, liksom Socialdemokraterna som parti. I Tyskland var protesterna massiva. Demonstrationer ordnades i tio storstäder med sammanlagt mellan 200 000 och 250 000 deltagare.

Det ljumma intresset kan möjligen bero på rapporterna om att förhandlingarna mellan EU och USA kört fast. Det stämmer, men de är inte avslutade. Hotet är i dag knappast ett undertecknat TTIP, utan att man öppnat bakdörren för liknande tillstånd genom CETA-förhandlingarna mellan Kanada och EU. Eftersom ett avtal Kanada-USA redan är på plats, kan CETA tjäna som trojansk häst.


Skolval ger segregation

Det fria skolvalet ska vara obligatoriskt. Så säger alliansen att man vill ha det nu. Idag blir man hänvisad till en skola om man inte gör något val. Motivet uppges vara att man vill minska segregationen.

9812_05.jpgBild: Robert Nyberg

Förslaget är motsägelsefullt på tre sätt. Kan ett val man är tvungen att göra kallas för fritt? Kan mer av det som bidragit till att skapa dagens segregerade skola verkligen också minska segregationen? Det märkligaste är att man förväntar sig att de som tvingas göra ett val ska välja som alliansen vill ha det.

De föräldrar som inte väljer skola till sina barn gör rimligtvis så därför att de inte bryr sig eller förstår alternativen. Att göra valet obligatoriskt kommer inte i sig att öka deras kunskap om de olika skolorna. Medelklassens föräldrar sätter helst sina barn i skolor där vit medelklass redan går. Det finns inga garantier för att invandrare kommer att välja skolor där det går mer etniska svenskar. Precis som det finns föräldrar som inte vill att deras barn ska ha araber eller svarta klasskamrater finns det säkert föräldrar som ser att så många som möjligt är muslimer. Så länge det fria skolvalet existerar är eleverna utlämnade åt sina föräldrars fördomar eller nycker. Detta oavsett om friheten är fri eller obligatorisk. Om man på allvar vill minska segregationen måste man också avskaffa det så kallade fria skolvalet.


Det minst onda

Unga aktivister i kampanjen för Bernie Sanders i USA uttalar sig förtvivlat om det stundande valet: Än en gång ska de traska i väg för att välja det minst onda.

Valet i Frankrike kan utmynna i en tvekamp mellan Le Pen och Sarkozy, som båda hetsar mot muslimer och kräver speciallagar mot dem. Antietablissemangsrasism mot officiös dito. Många kommer att gå till vallokalerna och bittert välja det minst onda.

Så ser det ut på många håll. Hur hamnade vi i denna soppa?

En akademisk vänster förlorar sig i trätor utan förbindelse med arbetarkollektiven. En parlamentarisk vänster köper sig inflytande genom att foga sig i de rådande strukturerna. Så bejakar Eurovänstern sedan länge EU, och Vänsterpartiet har just tecknat sig för överskottsmålet i statsbudgeten. Med inflytandet lovar de att bromsa en utveckling som till synes obevekligt banar sig väg. Väljarna förväntas lägga en röst för det minst onda.

Visst, ibland tvingas man välja det minst onda, till och med slåss för det, men för tillfället finns nog inget angelägnare än att finna vägar bortom de framgångar som i alla fall är bättre än ingenting.

Valet i USA är ett apspel, och rörelsen kring Bernie Sanders visar att många söker alternativ. Jeremy Corbyn, Syriza och Podemos är andra tecken. Men också här finns det skäl att tänka efter. Utvecklingen i Grekland visar att vi inte kommer långt med att välja rätt statsmän. Makten att vända utvecklingen finns inte i regeringskanslierna eller presidentpalatsen. I klättringen uppåt fastnar vi lätt i det minst onda. Rätt riktning är neråt, till de kollektiv som bär upp strukturerna. Där går det att välta spelet.


Syrien

Vapenvilorna faller i Syrien. Den senaste torpederades från alla håll, men Pentagon var den huvudskyldige. Man ville absolut inte följa det senaste avtalet och samarbeta med Ryssland i Syrien, en oansvarig kallakrigs-logik. Inte heller förmådde, eller ville, USA separera sina "moderata" rebeller från de alltmer dominerande Jabhat Fatah al-Sham (f.d. al Nusra/al Qaida). Varpå man bombade syriska regeringsstyrkor utanför Dayr az-Zawr, och ett mystiskt angrepp på en hjälpkonvoj utanför Aleppo kastade en dimridå över hela skeendet. Obama sitter som en "lame duck" i Vita huset medan hysterin rasar inom hans militär och utrikesförvaltning, och bland de allierade gulfstaterna. Det ropas på både flygförbudszoner och flygbombningar. För Assadregeringen håller på att med rysk assistans återerövra östra Aleppo, och därmed säkra sina kärnområden. Den ryska närvaron i Mellanöstern cementeras, Irans inflytande stärks, och alla håller ögonen på kurderna. Från väst ropas hycklande om krigsbrotten i Aleppo, medan förstörelsen i städer som Fallujah, Kobani och Ramadi snabbt glömts bort.

9812_06.jpgSyrien

Samtidigt fortsätter ohyggligheterna på andra håll. Saudi bombar Jemen till grus. I Irak förbereds ett angrepp mot miljonstaden Mosul. Flyktingströmmarna fortsätter välla i regionen och uppsjön av sekteristiska miliser förbereder sig på uppgörelser. Här springer för övrigt även svenska soldater omkring. Om och när IS faller väntar striden om vem som ska ta kontrollen över dess territorier.

Assadregeringen har ett tungt ansvar för vad som hänt i landet, men statsstrukturen förblir garantin för att inte sammanbrottet i arabvärlden ska dra med västra Syrien, och kanske Libanon, i malströmmen. Det behövs fortsatta förhandlingar, kompromisser. Snart sitter en ny president i Vita huset. Kompromissvillig?


Clinton vs Trump

Man slipper mycket elände om man inte bor i USA, bland annat det obehagliga valet mellan Clinton och Trump. En välorganiserad företrädare för finanskapital och aggressiv imperialistisk utrikespolitik, eller en oberäknelig isolationistisk rasist med fascistiska tendenser? Närmare femtio procent av USAs röstberättigade röstar inte heller. Antingen saknar de en anständig presidentkandidat - de hade kanske valt Sanders - eller har de förhindrats. I USA röstar man på en vardag, och måste ta ledigt från jobbet med löneavdrag.

Fast hade jag bott i USA, så hade jag starkt illamående röstat Clinton. Inför rasismen måste jag säga stopp.


Marx 2016

Marxismen är den ofrånkomliga utgångspunkten för varje antikapitalistisk rörelse." Det sade den indisk-amerikanske sociologen Vivek Chibber, när han plenarföreläste på Marx 2016, det stora internationella symposiet om marxismen och världen i dag som ägde rum på ABF-huset i Stockholm den 15-16 oktober. Ett tjugofemtal internationella och ungefär lika många svenska talare föreläste, plenarsamtalade eller ledde seminarier med totalt cirka 800 deltagare. Clarté, som var en av arrangörerna, hade särskilt inbjudit Chibber och Lucia Pradella, italiensk samhällsvetare, verksam i London.


Ett varningsord

CIA:s direktör och högste ledare sedan 2013 har kommit ut ur garderoben. I en intervju för CNN härförleden avslöjade han att han i sin ungdom sympatiserade med kommunisterna och att han lade sin röst i presidentvalet 1980 på CPUSAs ordförande Gus Hall. Clarté undrar om det verkligen är förenligt med liberal politik och svenska värderingar att ansluta lilla Sverige till en militärpakt vars drivande kraft är en stat där säkerhetstjänsten styrs av gamla kommunister? Jan Björklund, säg nej till Nato innan det är för sent!


Nytt på Clartébloggen

Petrograd 18 juni 1917

St Petersburg, 18 juni 1917

Benny Andersson - 17 juni 2017

Söndagen den 18 juni för jämt hundra år sedan började som en klar och blåsig morgon i Petrograd, som staden hade döpts om till vid världskrigets utbrott. Redan i gryningen hade arbetarna samlats på Viborgsidan. Nu strömmade de över broarna mot Nevsky Prospekt, där de strålade samman med matroser...

Läs mer...

Svar till: "Vänstern och arbetarklassen - allians eller fiendskap?"

Olle Josephson - 7 juni 2017

Bengt Håkanssons plädering för en restriktiv invandringspolitik ger ju inte uttryck för Clartés linje i dessa frågor – tvärtom. Däremot ger det uttryck för en säkert uppriktig oro för att arbetarklassens positioner ska försvagas ytterligare. Den förtjänar därför ett ordentligt bemötande. Med all...

Läs mer...

Vänstern och arbetarklassen - allians eller fiendskap?

Bengt Håkansson - 5 juni 2017

Hur ska vi ta ställning politiskt? Vad är rätt och vad är fel för oss som anser oss vara socialister? Vilka vägar leder framåt och vilka är återvändsgränder? Finns det alls något att hålla sig till eller är det upp till vara och en att göra goda gärningar och hoppas på att den ackumulerade...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Bildtext

Klass med nio liv (intervju)

Beverly J Silver - 29 december 2016

Fackligt folk i USA på 1920-talet hade inte många skäl för optimism. Medlemstalen hade rasat, och...

Läs mer...

Bildtext

Klokt tänkt om miljön

Åke Kilander - 29 december 2016

Marxistisk analys behövs för att reda ut de ekologiska frågorna. Åke Kilander rekommenderar...

Läs mer...

Bildtext

Recensioner

Redaktionen - 29 december 2016

Eyvind

Läs mer...