När Mao Zedong retirerat med spillrorna av det kinesiska kommunistpartiet till Yenan 1936, hade han femton år av socialt uppror och inbördeskrig bakom sig. Men hur mycket visste han om Marx? En nyutkommen antologi med texter av Mao Zedong ger Rune Nilsson skäl att gräva djupt: Mao rättade inte in sig i någon skallrad från Marx och Engels till Lenin och Stalin. Han var en avvikare. Det nystartade Oktoberförlaget ger nu ut ett urval texter av 1900-talets viktigaste marxist: Mao Zedong om filosofiska frågor. Boken rymmer ett kortare förord av utgivarna och ett resonerande efterord av den sri lankesiske marxisten N. Sanmugathasan från 1986.

Tillsammans ger för- och efterordet en fläkt från gamla tider. Marx och Engels "lade grunden", Lenin och Mao "vidareutvecklade" och Stalin "populariserade". Vi ser framför oss vinjetten med de marxistiska lärofädernas skallar på rad och hör frasen "marxismen-leninismen Mao Zedongs tänkande".

Problemet med skallraden är inte att några vill byta ut ett eller flera ansikten mot, säg, Luxemburg, Trotskij eller Gramsci, även om det låter sig diskuteras. Nej, problemet är skallraden i sig. Med uppradningen följer en tendens att finna tänkarnas minsta gemensamma nämnare. Vad de har gemensamt blir betonat och belyst; vad som skiljer dem åt blir beskuggat. Så accepterar utgivarna den omstridda texten Dialektisk materialism som Maos, trots att han själv inte ville kännas vid den.

För att komma längre än 68-generationen duger det inte att repetera in sig i deras tankevärld. Vi måste ta upp de diskussioner som aldrig blev av eller aldrig fullföljdes: faran av att förstå Marx med hjälp av Engels eller vådan av att fatta Mao som förenlig med Stalin. Lenin ledde oktoberrevolutionen till seger och öppnade en ny epok i mänsklighetens historia. Men ideologiskt var och förblev han en revolutionär socialdemokrat som blott partiellt befriat sig från Andra Internationalens marxism.

Männen i skallraden kom från olika länder och levde i olika tider. När de placeras i trupp lyfts de ur sina sammanhang, tar till väders och blir utom-historiska. De sällar sig till Världsanden, kan man säga. Det vetenskapliga förhållningsättet är att förankra tänkarnas tankar i deras tidrum. Låt oss närmare undersöka i vilket skede texten Dialektisk materialism tar form.

Då det kinesiska kejsardömet fallit 1911 och de imperialistiska makterna gjort sitt bästa för att avliva varandra i första världskriget, borde utvecklingen ha gynnat Kina. Det blev tvärtom. Japan övertog de tyska "rättigheterna" i Kina och alla de orättvisa fördrag som påtvingats landet kvarstod. Utom det ryska, som Sovjetunionen både upphävde och publicerade, allmänheten till varnagel.

9811_01.jpgMao bröt med de ryska strategin att starta revolutionen i städerna.

Reubliken Kina ärvde stora statsskulder och budgetunderskott. Centralregeringen hade dessutom tappat sin viktigaste inkomstkälla, skatten på jord, vars uppbörd stannat i provinsen. För att förränta utlandslånen hade stormakterna övertagit inkomsterna från alla tullar, liksom saltskatten. Kina kunde nu mjölkas på exakt samma sätt som Osmanska riket och Grekland under 1800-talet (och Grekland i dag!). Utan intäktskällor till en fungerande administration kollapsade den republikanska regeringen. Landet sönderföll i regioner, var och en behärskad av en diktatorisk krigsherre.

Men bland städernas intellektuella jäste den patriotiska Fjärde maj-rörelsen. Nya idéer svepte in. Männen klippte hårpiskorna och kvinnorna började gå på fötterna. Under första världskriget hade 100 000 kineser fyllt ut luckorna i arbetslivet i Storbritannien och Frankrike. Många återvände hem, radikaliserade. I denna miljö hjälpte den Kommunistiska Internationalen, Komintern, till med att forma de studiegrupper i marxism som bildade Kinas Kommunistiska Parti (KKP) 1921.

Enligt Komintern befann sig Asien i ett stadium där en borgerligt-demokratisk revolution, ledd av bourgeoisien, skulle bana väg för kapitalismen i de koloniala och halvkoloniala länderna, sedan feodalism och imperialism hade besegrats. Kommunisternas främsta uppgift var därför att stödja den nationella kampen. Övertalade om att deras revolution tillhörde en annan epok anslöt sig kommunisterna, på Kominterns anmodan, individuellt till nationaliströrelsen Goumindang (GMD), ledd av Sun Yat-sen, samtidigt som de försökte hålla ihop ett eget parti vid sidan om. Under tiden skickade Sovjetunionen hundratals rådgivare och flera miljoner rubel till GMD.

80 procent av Kinas 400 miljoner människor var bönder i byar med förhållandevis stor autonomi. 32 procent av bönderna ägde ingen egen jord och många hyrde en jordlott i utbyte mot att de lämnade bort 50-70 procent av skörden till ägaren. Det fanns likheter med det förrevolutionära Ryssland: Bondens mark var splittrad i ett antal lotter spridda över hela byn, vilket drev fram samarbete mellan bönderna, och byn bar skattebördan som ett kollektiv. Men till skillnad från Ryssland, där bönderna levt i självhushållning, var den kinesiska landsbygden sen flera hundra år grundligt monetariserad. 20-30 procent av utbudet såldes på marknaden. För att dryga ut inkomsterna fanns också en omfattande proto-industrialisering i byarna. Man spann och vävde i hemmen, gjorde sandaler, tegelsten och rep, och sålde silkesmaskar, lampolja, träkol eller sojabönor.

Den försvagade kinesiska staten hamnade i konkurrens med krigsherrarna och försökte driva igenom allt fler skatter i det kaotiska uppbördssystemet. Pressen på hushållen, byledarna och bysolidariteten ökade. Ökade gjorde också konflikterna byarna emellan. Många byledare gav upp; nya utifrån styrde med tvång. Utblottade bönder lämnade sina hem och anslöt till de väpnade banditgäng som växte dramatiskt i antal och storlek. I andra byar, framför allt i norra Kina, slöt man sig samman och beväpnade sig mot både statliga och privata "uppbördsmän". Det stoff man gör röda arméer av var redan vävt. Fattades bara ett parti som sydde ihop styckena.

Men de rödas språkrör levde i en annan värld. Trotskij hävdade att den kinesiska borgarklassen var för svag för att leda en nationell revolution. Stalin förbannade arbetarklassens litenhet, och bönderna, ja, de var ju knappast en revolutionär klass. Det utmynnade i pessimism om revolutionens möjligheter i det efterblivna Kina. Hur fel hade de inte!

Städernas arbetare hade samlat sig till större strejkvågor 1919-22, som dör ut under lågkonjunkturen 1922-23. Sen återvänder de. 1925 visar arbetarna i Guangzhou och Shanghai musklerna genom att generalstrejka i ett kvartal, varpå strejker, demonstrationer och patriotiska bojkotter mot utländska varor sprider sig över landet. KKP:s inflytande växer.

Samma år dör Sun Yat-sen och Chiang Kai-shek tar över Goumindang. I början av 1926 arresterar han ett antal kommunister i Guangzhou och inleder förhandlingar med Kominterns representant i Kina. Kommunisterna måste hejda sig, annars hotar Chiang att bryta alliansen med Sovjetunionen. Stalin kompromissar och utlovar moderation från KKP och stöd till Chiangs plan på en Nordexpedition för att ena Kina och bryta krigsherrarnas makt. Chiang erhåller ytterligare medel från Stalin och plockar sen det arma Guangzhou på alla resurser som går. I juli 1926 startar Nordexpeditionen, och Chiang rekryterar strejkande arbetare i tusental till trosstjänst och logistik. De anlitas också för att sabotera krigsherrarnas infrastruktur och gräva diken. Bönder värvas som scouter och får förbereda militära fällor. Från att ha varit en "lokal krigsherre" längst ner i syd, lägger Chiang under sig hela södra Kina mellan sommaren 1926 och våren 1927.

Det är bara ett problem. Bakom honom dånar den sociala revolutionen.

På landet bildar bönderna egna hemvärn och ockuperar mark. Spannmålslager konfiskeras, kontrakt omförhandlas, utförselförbud på ris och säd till städerna införs, lokala "tyranner" mördas. Många godsherrar och köpmän får fly hals över huvud till städerna. Där rasar strejkerna. I Shanghai tar arbetarna, ledda av Zhou Enlai, över hela staden. I mars 1927 lämnar KKP frivilligt över styret av Shanghai till nationalisterna. På Kominterns order avväpnar kommunisterna sig själva.

Förfärad över vad han rivit loss, gör Chiang Kai-shek helt om. I april börjar massakrerna på kommunister, fackföreningsfolk och misstänkta radikaler, ända ner till kvinnor med bobbat hår. Kontrarevolutionen sprider sig genom hela det nationalistkontrollerade området och närmare en miljon människor dödas. Antalet medlemmar i KKP sjunker till 10 000 och partiet går under jorden. Komintern håller i sex månader fast vid alliansen med GMD men tvingas till slut linjebyte och beordrar utsiktslösa uppror i flera provinser.

Som syndastraff för sin "Rapport om en undersökning av bonderörelsen i Hunan" får Mao uppdraget att starta uppror där, trots att bonderörelsen redan kollapsat. Zhou De får samma uppgift i Jiangxi. Alla upprorsungar krossas med lätthet av nationalisterna, och Mao undkommer knappt med livet i behåll. På flykt med resterna av sina upprorsstyrkor möts de båda ledarna, formar den "fjärde" Röda Armén och skapar ett första basområde i bergen.

Utom räckhåll för Chiangs arméer har KKP snart bildat flera landsbygdssovjeter i landets mer otillgängliga delar, åtskilda från varandra. Nöjd med att ha sopat undan det mesta, väljer Chiang att överlåta åt krigsherrar som nominellt stod under hans befäl att bekämpa resterna av de röda. Det var en tillräckligt ineffektiv metod för att ge Röda Armén en andningspaus. Men KKP hade förlorat alla stadscentra, partiets tyngdpunkt försköts till landsbygden, och Mao avsattes från sina poster i partiet.

Trotskij hävdade efter 1927 att den nationella revolutionen ändat i att bourgeoisien tagit makten, och han hade rätt. Över så mycket Kina den kunde kontrollera. Stalin och Komintern menade däremot att den borgerliga revolutionen inte var nöjaktig och borde gå om, eftersom den inte varit tillräckligt liberal. Inga demokratiska fri- och rättigheter hade införts, jordägarnas makt var intakt och Kina var inte lösgjort ur imperialismens grepp. Stalin och Komintern klamrade sig fast vid en modell som krackelerat redan under den ryska revolutionen och som skulle stampas till grus i den kinesiska. Blinda för att få eller inga borgerliga revolutioner efter 1848 varit lika radikala som den franska eller amerikanska. Blinda för att borgerlighetens samhällsförändrande kraft tynat under hela de borgerliga revolutionernas epok i takt med att varje nytt borgerligt genombrott krävt en social mobilisering som hotat överflygla borgerligheten själv. Sakta skulle den sovjetiska linjen omformas till ideologin hos Den Nya Klass som växte fram i de dubbla ryska industrialiseringarna kring andra världskriget. Kommunisternas mål begränsades till att genomföra det liberala programmet. Anfall och försvar i deras strider anpassades efter Sovjetunionens utrikespolitik och ryska nationella intressen.

Officiellt tragglade KKP vidare under devisen att den kinesiska revolutionen befann sig i ett borgerligt-demokratiskt stadium, men något hade gått sönder för alltid i katastrofen. Det skulle dröja till 1940 innan Mao och KKP formulerade sin strategi i Om ny demokrati.

9811_02.jpgMarx, Engels, Lenin, Stalin och Mao Zedong. I skallraden 'lyfts de ur sina sammanhang, tar till väders och blir utom-historiska'.

Komintern svänger nu till en extrem vänsterlinje. Li Lisan blir installerad som ny partiledare i KKP och leder partiet till att militärt försöka belägra en rad städer i centrala Kina i juni 1930. Strategin slutar i fiasko och många onödigt dödade. Li Lisan skickas till Moskva för "studier", men skadan är redan skedd.

Provocerade bestämmer sig Chiang och GMD för att en gång för alla befria Kina från all kommunism. I oktober 1930 inleder GMD stort anlagda fälttåg mot de åtta olika landsbygdssovjeter som KKP byggt upp. Under tiden tjuvstartar Japan andra världskriget i Asien genom att ockupera Manchuriet 1931.

Varje fälttåg pressar de röda allt hårdare. I det fjärde trotsar Zhou Enlai partiledningens order och övergår till det rörliga krig som Mao och Zhou De tillämpat tidigare. I ett femte fälttåg samlar Chiang 500 000 man, tar hjälp av nazi-rådgivare och omringar sakta Jiangxi-sovjeten.

Än en gång får KKP fly. I oktober 1934 inleds den berömda Långa marschen, bort från GMD. Röda Armén vandrar genom 12 provinser, över 18 bergskedjor och 24 floder upp mot norra Kina, förföljda av Chiangs arméer och bombflyg. Under marschen går man i snitt 4 mil om dagen i 368 dar. När man till slut når de höga bergen i det otillgängliga Yenan, i Shensi-provinsen, hade man gått 1 250 mil.

Halvvägs dit hade Mao återinstallerats i politbyråns ledning på sina militära meriter. Han hade manövrerat Röda Armén ur många till synes hopplösa lägen under den långa marschen. Många hade honom att tacka för sina liv, och hans ställning i partiet var stark.

Shensi var en provins i desperat fattigdom, men Yenan skulle bli kommunisternas huvudstad mellan 1936 och 1946. Det är i Yenan som Mao och KKP lär sig att leda ett land - och utveckla en hälsosam skepsis mot centralstyre av sovjetisk typ. Till Yenan ansluter snart entusiastiska ungdomar och intellektuella från storstäderna för att delta i revolutionen och kampen mot Japan. För Mao blev detta en modell som skulle återkomma under kulturrevolutionen, där folk kunde danas av att skickas ut på arbete på landsbygden. I Yenan startades kooperativ inom både jordbruk och industri, i anslutning till den fria Indusco-rörelsen som spred sig själv över Kina. Här lärde sig folket självorganisering och att ta över produktionsmedlen. I Yenan inrättade Mao också sin egen tankesmedja med betydande marxister som Chen Boda och Ai Ssu chi. Tillsammans skulle de sinifiera marxismen. I Yenan skedde brytningen mellan Stalin och Mao.

Men visste den Mao som anländer till Yenan någonting om marxismen över huvud taget? Nej, inte mycket.

Detta kan verka som ett dumdristigt påstående om en person som lett arbetarorganisationer, organiserat bondeuppror, bedrivit revolutionär krigföring, förberett jordreformer, format sovjeter, gjort klassanalyser och skrivit militärteoretiska arbeten. Men om det kokas ner till att gälla Maos beläsenhet i marxistiska grundtexter, är det faktiskt helt korrekt.

I 1920-talets intellektuella kinesiska miljö hade socialdarwinismens utvecklingsdogm skakat konfucianismen i grunden. De svaga gick sannerligen under! Jämför Osmanska riket med Japan. Men darwinismens sociala kamp gick att komplettera med ömsesidig självhjälp à la Kropotkin. Och Mazzinis nationalliberalism. De som förespråkade nymodigheter som marxism var lika statsfientliga som anarkisterna. Dessa i sin tur var lika välvilliga som socialisterna till proletariatets kamp.

Fast båda var i verklig mening främmande ideologier i Kina. I det kinesiska språket fanns inte ens ord för centrala begrepp som proletariat, borgerskap, ja, klass! Översättningarna vinglade fulla av nyskapade ord, förvrängningar var vanliga. Debatterna blev då ungefärliga, liksom färdriktningen. Skillnaden mellan "läran om delat ägande" och "läran om ingen regering" preciserades med möda, och avvikelser från den rätta läran kom som överraskningar. Ingenting blev lättare av att också gillesocialismen blev populär i radikala kretsar.

KKP organiserade många anarkister och partiet var länge långt mindre bolsjeviserat än vad de robusta linjetexterna om Kina från Komintern lät förstå. Konsolideringen sinkades även av att verksamheten tid- och regionvis fick bedrivas underjordiskt, liksom av att många medlemmars politiska vardag bestod av arbete i Goumindang, snarare än i partiet.

Mao mötte detta som en bonderadikal, utbildad i tätorten. Han behärskade inga utländska språk, men läste Rousseau och Adam Smith som ung, liksom geografi och historia om de ledande imperialistiska länderna. Han beskrev själv sin utgångspunkt som "en knepig blandning av liberalism, demokratisk reformism och utopisk socialism (...) och jag var definitivt anti-militarist och anti-imperialist."

Hans vän Cai Hesen introducerade marxismen för honom och Mao säger sig ha läst marxistiska texter, men det enda forskarna säkert vet att han hade läst är Kommunistiska manifestet. Några månader innan han bevistar kongressen där KKP bildas, är han fortfarande anhängare av gradvisa förändringar. Hans första viktigare texter har bara allmän vänsterkaraktär.

När uppgörelsen mellan Komintern och Sun Yat-sen om en enhetsfront blir känd, bemöts den lika avogt av GMD-högern som av de flesta inom KKP - utom Mao, som blir en entusiastisk förespråkare. Förmodligen därför att Komintern tilldelade även bönderna en roll i enhetsfronten. Fram emot 1926 har Mao blivit den KKP-medlem som är högst uppsatt av alla inom GMD. Men när Chiang kräver moderation av kommunisterna strax före Nordexpeditionen, är Mao en av de som avskedas.

Det är en kinesisk narodniker som skriver Rapport om en undersökning av bonderörelsen i Hunan. Här kommer Mao för första gången ut som en anhängare av revolutionärt våld. Fattigböndernas sociala vrede ångar genom texten och godsherrarna avrättas nådelöst och med Maos gillande. Detta blir för mycket för partiledningen, som bara tillåter publiceringen av två delar av rapporten. Som om det skulle ha hjälpt. En månad senare startar kontrarevolutionen.

Perioden mellan kontrarevolutionen och Yenan fylls av krigföring, sociologiska fältundersökningar och eget skrivande, snarare än läsande.

Hur mycket marxism fanns det att läsa? Mycket av Marx skrifter fanns bara som manuskript fram till slutet av 1920-talet. Kritiken av Hegels rättsfilosofi utkom först 1927, Parismanuskripten 1932, Marx och Engels Den tyska ideologin 1932, Klasstriderna i Frankrike 1934, Grundrisse 1939-41. Inget av detta var tillgängligt för varken Lenin eller Mao!

Borde vi inte reflektera över vad som fattas i förståelsen av Marx om detta saknas? Varenda Vietnamaktivist kring 1970 med lite kunskaper i engelska eller tyska hade alltså bättre möjligheter att förstå Marx, än Lenin och Mao. Av detta följer inte att vi blir jämförbara med folk som hamnat i historieboken. Men det betyder att vi har rätt att närma oss våra lärofäder med en profan inställning. I Kina fanns 1927 tio texter av Marx - när utdragen medräknas!

Positionen som informell ledare utan formell makt blev ohållbar för Mao när linjestriderna i Yenan skärptes. Till Yenan anlände snart 1936 en hel kontingent från Moskva, känd som de "28 bolsjevikerna". I flera år hade de legat vid Sun Yat-sen-universitetet och drillats av Komintern. Motsättningarna startade i militärpolitiska frågor för att sprida sig till nästan allt under solen.

Mao var inledningsvis underlägsen i beläsenhet. När Edgar Snow kom på besök några månader senare, fann han Mao som en ivrig student av marxismens teoretiska texter. När en ny trave böcker anlände försvann Mao två, tre kvällar i rad från allt. Men han var inte ensam. Ai Ssu chi fungerade som översättare från ryskan och matade honom med text. Chen Boda, själv en betydande teoretiker, besatt av tanken på att sinifiera marxismen och på att hitta förlagor till den i kinesisk tradition, var den som redigerade Maos texter.

Maos lektyr bestod till exempel av Engels verk Anti-Duhring och Ludwig Feuerbach och den klassiska tyska filosofins slut, det vill säga samma popularisering av Marx via Engels som i Europa. Han läste Lenins Materialism och empirikriticism, åtminstone i utdrag, och kände till Stalins Leninismens grunder. Och intressantast: han läste Lenins utbrytningsförsök ur Andra Internationalens tvångströja: Filosofiska anteckningsböcker, som gavs ut 1936 i Kina. Han kan ha läst Marx Teser om Feuerbach också, men källhänvisningarna i Maos Yenan-texter är införda efteråt.

Det började bli bråttom. Redan i december 1935 hade KKP:s partiledare Wang Ming proklamerat en andra enhetsfront med GMD, från sitt elfenbenstorn i Moskva. Ett år efteråt tvingade Chiangs egna generaler i GMD denne till kampenhet mellan GMD och KKP mot japanerna. I maj 1937 skriver Mao en rapport om att kadrerna måste utbildas för att kunna arbeta i en enhetsfront; den marxist-leninistiska nivån måste höjas. Sommaren 1937 anfaller Japan centrala Kina. Samma sommar håller Mao en lång serie föreläsningar, sammanlagt 110 timmar plus diskussion. Från dessa kommer Om praktiken, Om motsättningar - och Dialektisk materialism?

9811_03.jpgZhou Enlai och Mao Zedong under den långa marschen, 1935.

Forskarna är oense om huruvida "Dialektisk materialism" är skriven av Mao. Omdömen löper från jovisst (Stuart Schram) över jadå, men den är bara plagiat av sovjetiska texter (Wittfogel), till nej, detta är påståenden påhittade för att diskreditera Mao (John Rue) och till det borde jag väl ha kommit ihåg att jag gjort i så fall (Mao Zedong).

Nej kan betyda att den är ett hopplock av de minnesanteckningar och marginalanteckningar som Mao gjorde i sina filosofiska studier. Någon i partiet kan ha ansett att de borde publiceras i redigerad form därför att de fyllde en lucka i Maos filosofiska framställningar. Låt oss fundera på vad man kan ha ansett fattades, och som Dialektisk materialism då levererar!

Föreläsningarna hölls i Kangda inför kadersoldater, lika härdade i strider som obevandrade i marxistisk teori. Det är möjligt att Mao senare såg sin föreläsning som en första skalövning på väg mot ett friare och mer kreativt musicerande, och därför fann den tillräcklig för stunden, men otillräcklig för eftervärlden.

På en punkt i föreläsningarna säger han att han skulle vilja skriva en bok om filosofi, eftersom det som fanns var dåligt skrivet eller fel. Kina behövde en grundbok på vardagsspråk, konkretiserad via personlig erfarenhet. Själv hade han just börjat studera, och kunde inte just då skriva "något bra".

Det mesta i texten är också avkok på den ledande sovjetfilosofen Mitins arbeten. Mitin skrev en bok om dialektisk materialism redan 1933, samt en artikel i samma ämne i Sovjetencyklopedin 1935 - avsedd att vara exemplarisk. Mao hade läst Sovjetencyklopedin och åtminstone ett par kapitel i boken (tack vare Ai Ssu chi). Alla är barn i början.

Men det är inte alls säkert att Dialektisk materialism fått sin form av att Mao skulle vara osjälvständig som tänkare. Texten var politiskt nödvändig.

Den långa marschen hade gått norrut i jakten på ett basområde i rimlig närhet av den ryska gränsen. Att fly till Sovjetunionen var en sista utväg som inte kunde spolieras av att man hamnade i onåd hos Stalin. Maos basområde led dessutom av Chiangs ekonomiska blockad. Att öppet opponera sig mot Komintern innebar också en risk för att isoleras från den världskommunistiska rörelsen, och utebliven rådgivning. KKP hade tidigare erhållit ett blygsamt pekuniärt understöd från Komintern och efter den andra enhetfrontens upprättande skvätte Chiang pliktskyldigt iväg lite pengar till administration av basområdet. Handlingsutrymmet var begränsat.

Men det hade ökat under den långa marschen då KKP blev reducerat till ytterligare ett kringirrande banditband i Stalins ögon. Mao sade 1964: "Redan innan upplösningen av Komintern hade vi slutat att lyda order. Vid Tsunyi-konferensen löd vi inte och efter det lydde vi dem inte över huvud taget under en period av tio år." Olydnad var dock inte samma sak som att bryta öppet, och Komintern hade fått en förlängd arm i Yenan med de "28 bolsjevikernas" ankomst.

Motsättningarna mellan Mao och de 28 cirkulerade kring militärstrategin. De 28 ville följa Trotskijs manual från inbördeskriget i Ryssland: starta revolutionen från städerna och sprida den därifrån. Mao ansåg tvärtom. Eftersom den andra enhetsfronten påkallade ökade militära insatser, fick den motsättningarna i KKP att skena. Och i november 1937 anlände partiledaren Wang Ming från Moskva och tog över. Han förespråkade ett tätare enande KKP-GMD, och som för att understryka detta flyttade han till nationalisternas nya huvudstad Wuhan.

Den Nya Klassen i Sovjetunionen hade nu gett upp den kinesiska revolutionen. Dess huvudintresse var att söka binda Japan i strider i Kina, så att Sovjetunionen kunde undgå ett hotande tvåfrontskrig med Nazityskland och Japan. Stalin gör upp med Chiang om att häva den ekonomiska blockaden mot sovjeterna. Till GMD skänker Stalin 300 miljoner dollar. Åt KKP förespråkar han "självtillit".

9811_04.jpgMao hade inga djupare kunskaper om marxismen när han föreläste för partikamraterna i Yenan.

Under början av 1938 skriver Mao ett flertal militärteoretiska arbeten för att stärka sin linje, men han måste också följa flock. 1938 utkommer Sovjetunionens Kommunistiska Partis historia, med påbjudna lärdomar för all världens röda, och den översätts omedelbart till kinesiska. Boken rymmer förstås lärdomar från inbördeskriget och ett auktoritativt avsnitt från Ledaren om dialektisk och historisk materialism. I Kina publiceras nu Maos föreläsning om dialektisk materialism.

Nu utgår ett påbud från Komintern om att sovjeten formellt ska upplösa sig och bli en del av Nationalistkinas lokala administration. Röda Armén ska låta sig uppgå i den nationalistiska armén och bli samma armé med gemensamma befäl - och Wuhan, Nationalistkinas nya huvudstad, ska försvaras till varje pris mot överlägsna japanska styrkor i annalkande. En ren likvideringslinje.

För Mao borde detta ha blivit droppen. Han hade alltid försvarat kommunistpartiets självständiga roll i den antiimperialistiska kampen. Ställd inför att försvara det egna befriade området "till varje pris" hade Mao två gånger tidigare fått välja mellan att offra det befriade området eller offra Röda armén. Båda gångerna - i Chingkangshan 1929 och Kiangsi-basen 1931 - hade han offrat sovjeterna. Politisk makt växer ju inte ur marken.

Men KKP räddades av gonggongen. I augusti 1938 stänger Chiang ner alla vänsterorganisationer i Wuhan av förnyad fruktan för kommunisterna. I oktober faller Wuhan i japanernas händer. Faller gör också Wang Ming. I slutet av 1938 har Mao tagit full kontroll över KKP.

Den inre förbättringen i partiet motsvaras dock av en yttre försämring. Japan avancerar och i Sovjetunionen haglar nackskotten och avrättningarna av Stalins meningsmotståndare. Inte den bästa tid för opponenter. Motsättningarna mellan KKP och Sovjetunionens kommunistiska parti (SUKP) antar nu former som liknar de arkaiska.

I mer än tusen år hade Kina levat i en bräcklig relation med ryttarfolken på stäppen. Tid efter annan hade de trängt allt djupare ner i Kina med sina erövringar. Mot barbarerna i norr byggdes den kinesiska muren. Dessa folk levde i vad Marcel Mauss kallade en gåvoekonomi. Handel var ännu ej arbetsdelad till en egen verksamhet. Folkslag möttes, bytte gåvor, bekräftade vänskap och fred, erhöll beskydd eller giftemål. I sin ursprungliga form skedde bytet mellan jämbördiga parter som erbjöd likvärdiga gåvor.

Men den verkliga relationen doldes i ett moln av artighet. När styrkeförhållandena förändrades kunde den starkare utkräva fler och finare gåvor än han gav bort. För den underlägsne gällde det att bita ihop och behålla ansiktet. Om man inte frambar tillräckligt med gåvor, var freden bruten och man hade själv dragit kriget på sig. Dessutom kunde styrkeförhållandena ändras, och om bara gåvobytet fortsatte kunde man få revansch vid ett senare tillfälle och ta tillbaka mer än man förlorat. Villkoren fångade bägge parter i en relation av tvångsmässig generositet.

I SUKP:s och KKP:s moderna variant på kampen mellan stäppen och det besådda bestod både täkt och tribut av text. Kominterndiktat, instruktioner och ideologiska mallar från ena sidan.

9811_05.jpgMao kritiserade Stalins utsända för att mekaniskt applicera allmänna sanningar på Kina utan vetskap om konkreta förhållanden. Trohetsförklaringar, direktöversättningar och derivat från den andra. Men under ytan pågick kontinentaldriften oavbrutet. Några exempel:

- Vi ser hur Mao kritiserar Stalins utsända för att mekaniskt applicera allmänna sanningar på Kina utan kunskap om konkreta förhållanden. I nästa stund finner vi så många exempel på att Mao hyllar Stalin att en ouppmärksam läsare tröttnar. Men vad hyllas Lenin och Stalin för? Jo, för att ha tillämpat marxismen på de särskilda förhållandena i Ryssland, för att ha russifierat marxismen. Mao ville inte härma, utan sinifiera. Hans favorittrick var att anföra Stalinutsagor mot Stalin för att få följa sin egen linje. En metod med överlägsen legitimitet.

- Redan året innan boken kom ut fanns SUKP(b):s historia i utdrag som bilagor till kinesernas partitidning Befrielse. Stalin till stolthet. Men kadrerna uppmanades att studera den ryska partihistorien för dess metod och ståndpunkt, inte för dess bokstav. Chen Boda inledde direkt arbetet på en maoistiskt avvikande partihistoria för Kina.

- Hösten 1938 publicerades Mao-texten "Om det nya stadiet" i en kinesisk version som angriper "dogmatikerna" och en internationell version som hyllar GMD och Chiang Kai-shek.

- I april 1941 får både Chiang och Mao tugga i sig att Sovjetunionen och Japan slutit en icke-angreppspakt som garanterade Japans överhöghet över Manchuriet.

- På stormaktskonferensen på Jalta 1945 tillvinner sig Sovjetunionen betydande rättigheter i Kina och Östasien, i utbyte mot att inträda i kriget mot Japan. För att trygga den överenskommelsen krävdes att Chiang behöll makten. Mao ormade sig till att "entusiastiskt godkänna" överenskommelsen.

- I augusti 1945 sluter Chiang och Stalin ett fördrag. Chiang bekräftar Jaltalöftena i utbyte mot militära förnödenheter och varor. Stalin lovar att inte ingripa i Kinas inre angelägenheter och varnar KKP för att återuppta inbördeskriget. KKP svarar med maximal olydnad.

- I början på 1950-talet behöver det nya, röda Kina ånyo rysk support. Mao föreslår då för Stalin att han kan få redigera Yenanföreläsningarna!

Vilket för oss tillbaka till Dialektisk materialism. Det är svårt att inte le från öra till öra, när det framgår att denna politiskt korrekta text visserligen publicerades, men tillsammans med den motspänstiga "Om praktiken" och med en avisering om att "Om motsättningar" snart skulle komma!

Så Mao eller inte Mao, Mao oövad eller Mao bugande med en räv bakom örat: vad är det för fel på den tributpliktiga marxismen i "Dialektisk materialism"? Hur förhåller den sig till de båda andra texterna? Och vad av allt hör till framtiden? Sök svaret själv i utgåvan Mao Zedong om filosofiska frågor !

Mao Zedong om filosofiska frågor

Rickard B. Turesson, red.

Oktoberförlaget 2016

Nytt på Clartébloggen

Alexandra Kollontaj (t v), en av revolutionens ledare och folkkommissarie för sociala frågor.

Ryska revolutionen 100 år

Martin Fahlgren - 24 augusti 2017

I år är det 100 år sedan den ryska revolutionen ägde rum, en händelse som skakade om hela världen och som fick djupgående återverkningar på 1900-talets historia. Den inledde en epok av omvälvningar som ryckte loss en stor av mänskligheten ur kapitalismens grepp: Östeuropa (efter 2:a världskriget), Kina,...

Läs mer...

Antifascismen: En lidelsefull rörelse som aldrig lider

Alexandra Starud - 22 juli 2017

När vi talar från en position som antifascister talar vi inte sällan om dystopiska framtidsscenarion. Vi talar inte sällan om nazisternas våldsdåd och mord. Vi talar om fascismens framfart över europa och att trettiotalsretoriken kommit tillbaka. Därefter talar vi om strategier för att förhindra...

Läs mer...

Venezuela igen

Martin Fahlgren - 19 juli 2017

Utvecklingen i Venezuela är mycket kritisk. Det är därför viktigt att alla följa med i vad som håller på att ske: Hur arbetar reaktionen för att gripa makten, hur agerar "chavisterna" , hur beskrivs utvecklingen i vanliga massmedia? Hur det går för Venezuela kan spela stor roll för utvecklingen i...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Bildtext

En professor retuscherar historien

Magnus Göransson - 29 december 2016

I 2010-talets politiska klimat ska 1900-talshistorien helst beskrivas som en strid mellan liberal...

Läs mer...

Bildtext

Klokt tänkt om miljön

Åke Kilander - 29 december 2016

Marxistisk analys behövs för att reda ut de ekologiska frågorna. Åke Kilander rekommenderar...

Läs mer...

Bildtext

Så räddar vi svenska skolan

Mats Wingborg - 29 december 2016

Kunskaperna i matematik och läsfärdighet har förbättrats bland svenska 15-åringar på sistone. Men...

Läs mer...