Sverige ingick värdlandsavtal med Nato i maj, i juni ett avtal med USA om breddat och fördjupat försvarssamarbete och nu ska vi gemensamt med Nato avslöja rysk propaganda. Enligt svenska medier är det bara Ryssland som sprider desinformation. Ingemar Ed manar till lite enkel besinning.

Det sägs att Ryssland bedriver ett propagandakrig mot västvärlden. Anklagelsen gäller ett psykologiskt angrepp utfört av statsstyrda medier och avlönade nättroll med syfte att sprida oro och split i Europa och USA. Under april fick vi veta att Sverige ska samarbeta med Natos center mot propaganda med målet att motverka Putins försök till opinionsmässig destabilisering. Klart är att Rysslands etablering av nyhetskanaler på bland annat engelska och svenska aktualiserat frågan om vem som sprider propaganda.

Genom att peka ut Ryssland har svenska medier valt sida, men de är samtidigt beroende av amerikanska medier från vilka man ofta övertar problemformuleringar, journalistiska vinklingar och allmän utblick på världen. Ändå vet vi att USA liksom Ryssland, både i sin krigföring och underrättelseverksamhet, ofta vilselett världen. Vad betyder det att propaganda ur medial synpunkt är något endast den utsedda motståndarsidan sysslar med och hur försvårar det våra möjligheter att uppfatta USA-Ryssland som maktpolitisk tävlan? Riskerar vi att fastna i ett svartvitt tänkande där USA:s eller Natos avsikter regelmässigt betraktas som harmlösa medan Rysslands tolkas fientligt?

Ett symptom på läget vi befinner oss i är hur Rysslands utrikesminister Lavrov i en intervju med Dagens Nyheter (28 april) sägs komma med "förtäckta hot" när frågan om svensk anslutning till Nato kommer på tal. Snart hade denna sanning spritts i västerländska medier och fått ett politiskt efterspel där Sveriges statsminister, försvarsminister, utrikesminister och utrikesdepartement alla markerade mot Ryssland. Problemet är att Lavrov i intervjun inte uttalar något hot. Detta är vad han säger:

"Det är varje lands rätt att besluta formerna för sin säkerhet, men man måste förstå att om militär infrastruktur närmar sig Rysslands gränser, då kommer vi givetvis att vidta nödvändiga militärtekniska åtgärder."

Lavrovs förtäckta hot är alltså försvarspolitiska självklarheter: Om Sverige (och Finland) går in i Nato kommer Ryssland att förändra sin militära beredskap med hänsyn till den nya situationen. Det är i efterhand svårt att se hur Lavrov skulle ha sagt så lite att Dagens Nyheter inte gjort något av det. I en kommentar till intervjun hävdar Anna-Lena Laurén att "Lavrov kan konsten att föra en aggressiv politik utan att formulera sig aggressivt". Det är i sanning ett konststycke, men man bör fråga sig om det är Lavrov eller Dagens Nyheter som står för det främsta bidraget.

Lavrovintervjun är tyvärr signifikativ för hur svenska medier, dagstidningar, teve och i viss mån radio sedan konflikten i Ukraina byggt upp det ryska hotet, ofta med tydliga propagandistiska tendenser och inte sällan med svensk Natoanslutning som berättelsens sensmoral. Trots vår nominella alliansfrihet är det till exempel bara ryska kränkningar av svenskt territorium som görs till nyheter och anses oacceptabla, medan USA:s och andra Natoländers kränkningar, vilka faktiskt varit fler, saknar betydelse. Det är ingen djärv förutsägelse att spänningen vid denna typ av gränsincidenter skulle öka enormt om konfrontationen alltid gällde Nato mot Ryssland. Vad vi måste förstå är att vår svenska utblick på global politik speglar vårt geografiska läge och historiska erfarenheter av ett ryskt hot. I exempelvis Mellanamerika som drabbats hårt av USAs maktutövning och interventionism är synsättet helt eller delvis annorlunda.

 Det är dessutom tveksamt om svenska och västerländska medier i allmänhet ger en rimlig bild av det strategiska läget och styrkeförhållandet mellan Nato och Ryssland. Det är ett faktum att Ryssland trots ökade försvarsanslag är tydligt underlägset USA och till och med Västeuropa i militär kapacitet, och att dess långa landgränser är mycket svåra att försvara. Ändå avfärdas Rysslands oro för ett expanderande Nato ofta som helt obefogad.

Putins vilja att återupprätta Rysslands ära och militära styrka har fått berättigat stort utrymme i svenska medier och förknippats med ökande nationalism och drömmar om ett nytt Storryssland. Men vi får inte glömma att USA:s nationella säkerhetsdoktrin från september 2002 - känd för att man förbehöll sig rätten till preventivkrig - deklarerade ambitioner mer vidlyftiga än Rysslands. Det handlade om bevarandet av en monopolär världsordning satt att "hindra potentiella motståndare från att bedriva en militär uppbyggnad i hopp om att överträffa eller uppnå USAs styrka". Internationell rätt och institutioner bedömdes vara av ringa värde.

Det finns inga skäl att försvara Rysslands annektering av Krim, men däremot att sätta den i perspektiv. Genom att invadera ett grannland har Ryssland brutit mot folkrättens förbud mot att ändra gränser med våld. Men vi måste också minnas att vi talar om den historiska ryska intressesfären där hotet om inringning och invasion, och rädslan att förlora Svartahavsflottans huvudbas i Sevastopol, haft betydelse. Den amerikanska intressesfären har på senare år inte varit hotad men då den varit det i Guatemala, Kuba, Chile, Nicaragua, El Salvador, Panama, Grenada och andra stater har USA ofta intervenerat. Om man dessutom vill utse 2000-talets skadligaste krig för internationell lag och ordning måste man nämna USA:s invasioner av Afghanistan och Irak i samma andetag som Ukraina. Intressant nog följer dessa händelser också kalla krigets logik, där den sovjetryska makten i första hand agerade i sin geografiska närhet medan USA hade kapaciteten att göra det var som helst, på andra sidan jordklotet om nödvändigt.

Det har med rätta sagts att ryska medier under Ukrainakonflikten alltmer kom att fungera som propagandaorgan för den egna staten. Men hur var det med amerikanska medier under Irak-, Afghanistan- och Vietnamkrigen? Det ryska vilseledandet om Ukraina kan bit för bit vägas mot de amerikanska lögnerna om Irakkriget vars upptakt innehöll misstänkliggörandet av FN:s vapeninspektörer och IAEA, grundlöst sammankopplande av Saddam Hussein och Al-Qaida, fabricerade bevis på irakisk import av uran och förekomst av irakiska massförstörelsevapen.

9809_01.jpgKrigsaktivismen som den såg ut för 100 år sedan.

I Sverige har röster höjts för att vissa ryska medier som RT (tidigare Russia Today), RIA Novosti och Sputnik konsekvent ska beskrivas som propagandakanaler för den ryska staten då svenska medier sägs slarva med faktagranskning och källkritik. Detta må vara sant men gäller inte bara för ryska källor.

Enligt den konventionella hållningen i väst bör propaganda, som partisk eller manipulerad information riktad mot folket, kopplas till totalitära regimer och inte demokratier. Enligt samma tolkning är också västerlandets massmedier oberoende och sanningssökande institutioner med avsevärd granskande makt. Både George Orwell och den amerikanske dissidenten Noam Chomsky har dock betonat att propaganda och indoktrinering förekommer i alla samhällen, även om statsskicket medför skillnader i hur den bedrivs. Chomsky har talat om hur elitens brist på tvångsmedel i de öppnare samhällena tvingat fram mer sofistikerade metoder för att skapa folkligt samtycke. Mot bilden av de fria och granskande massmedierna ställer han propagandamodellen, som innebär att medierna i allt väsentligt står upp för den politiska och ekonomiska makten, något han menar kan beläggas empiriskt.

Indirekt kan konstateras att propagandamodellen, trots ständiga avfärdanden, bekräftades av den inflytelserika konservativa journalisten David Brooks under stormen kring Wikileaks 2010. I en ledare tydliggör Brooks att han och hans kollegor på New York Times till skillnad från Julian Assange och Wikileaks vet att hantera känsligt material för att "inte äventyra liv eller nationens säkerhet". Men frågan infinner sig genast: Vilka liv och vilken nation skyddar dessa innehållna sanningar? Det blir uppenbart att hänsynen gäller den amerikanska regeringen och dess trupper och inte civilbefolkningen de hotar. I en tolkning rör det sig om ansvarsfull hantering av journalistiskt material, i en annan om frivillig censur som gynnar den egna staten och döljer dess övergrepp.

Det slående med den ryska propagandan vid denna tid är just att den tycks så lätt att avslöja. Detta kan bero på hur den bedrivs och på klumpigheten i lögnerna, men vi bör inte bortse från möjligheten att vi läser situationerna klarare, och mindre emotionellt, när våra egna livsmönster och intressen inte står på spel. En intressant aspekt av detta är hur vi naivt talar om mediala propagandakrig i samband med de amerikanska presidentvalen, men när vi kommer till utrikespolitiken försvinner i allmänhet detta perspektiv. Amerikansk propaganda finns alltså, men bara inom USA! Internationellt bör vi i stället uppfatta USA som rättvist, pålitligt och oegennyttigt. Sanktionerna och uteslutandet av Ryssland från G8-gruppen skall således tolkas som uttryck för osvikliga moraliska principer och inte som led i den globala maktkampen.

Vi behöver förstå att propaganda existerar i alla sorters samhällen och att det vi tror på har stor betydelse. Även om skillnader mellan länder uppenbarligen finns bör vi inse att sanningsenlighet och objektivitet är bristvaror på båda sidor av de ideologiska skiljelinjerna. Precis som man kan acceptera tanken på en mer eller mindre berättigad USA- och Natokritik måste man inse att det också finns berättigad och oberättigad kritik av Ryssland. För vår egen lärdom och allas gemensamma säkerhet bör vi inte heller kategoriskt förkasta ryska perspektiv och bevekelsegrunder. Det är en svår intellektuell uppgift men i de flesta fall sannolikt möjlig.

Nytt på Clartébloggen

Antifascismen: En lidelsefull rörelse som aldrig lider

Alexandra Starud - 22 juli 2017

När vi talar från en position som antifascister talar vi inte sällan om dystopiska framtidsscenarion. Vi talar inte sällan om nazisternas våldsdåd och mord. Vi talar om fascismens framfart över europa och att trettiotalsretoriken kommit tillbaka. Därefter talar vi om strategier för att förhindra...

Läs mer...

Venezuela igen

Martin Fahlgren - 19 juli 2017

Utvecklingen i Venezuela är mycket kritisk. Det är därför viktigt att alla följa med i vad som håller på att ske: Hur arbetar reaktionen för att gripa makten, hur agerar "chavisterna" , hur beskrivs utvecklingen i vanliga massmedia? Hur det går för Venezuela kan spela stor roll för utvecklingen i...

Läs mer...

18 Juli 1917, Finlands första självständighetsförklaring?

Anders Björnsson - 17 juli 2017

Juli 1917 var en orolig månad i det ryska riket. Folk demonstrerade på gator och torg, särskilt i huvudstaden Petrograd, det strejkades, landsbygden jäste, soldater övergav fronten. Den provisoriska regeringen under kadetpolitikern furst Gregorij Lvov var oförmögen att styra landet, dra Ryssland...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Bildtext

Planeten pallar inte mer

Åke Kilander - 29 december 2016

År 2016 var det varmaste året i modern tid, och forskare rapporterar om ett istäcke kring Arktis...

Läs mer...

Bildtext

Öppet mål för arbetarrörelsen (intervju)

Mats Wingborg - 29 december 2016

Mats Wingborg om SD, alliansen och Svenskt Näringsliv _ Öppet mål för arbetarrörelsen.

Läs mer...

Bildtext

Så räddar vi svenska skolan

Mats Wingborg - 29 december 2016

Kunskaperna i matematik och läsfärdighet har förbättrats bland svenska 15-åringar på sistone. Men...

Läs mer...