Den politiska utvecklingen i Sverige lämnar mycket övrigt att önska. Men ibland finns små ljusglimtar om man beskådar vissa fenomen med ett kisande och välvilligt inställt öga. Ett sådant fenomen är den i princip enade kritiken, om än av olika skäl, från etablerade svenska partier, seriösa debattörer och ideella organisationer mot Amnesty Internationals beslut att verka för fullständig legalisering av prostitution - eller "sexuella tjänster" som sexindustrins lobbyister brukar kalla det. Amnesty International väljer att beskriva det som att "sexarbetares rättigheter är mänskliga rättigheter".

Användningen av begreppet sexarbetare är ett försök till normalisering - som om prostitution skulle vara ett LO-yrke bland andra. Men det är det inte. Det är inte den konkreta verklighet arbetarklassen lever i vare sig i Sverige, Filippinerna eller Colombia. Det handlar om människor som säljs - inte abstrakta "tjänster" - det är människor (oftast kvinnor) som direkt eller indirekt tvingas upplåta sina kroppar för köpare (oftast män).1 Det handlar om kroppar och inte tjänster, för kroppen borde kunna ses som en del av jaget, som Kajsa Ekis Ekman konstaterat i Varat och varan (2010). Prostitutionens kärna, skriver hon, är att någon betalar för sex med någon som annars inte skulle ha haft det med dem. Det går inte att komma ifrån. Så mycket för "frivillighet" och "medgivande" när sexförsäljning blir ett yrke.

Det handlar också om sociala och förtryckande stigma för prostituerade som inte kan tas bort genom full avkriminalisering av prostitution allena. Trots att en svensk majoritet står enad bakom sexköpsförbudet och att det har gjorts flera bra inlägg mot Amnesty Internationals beslut (där den svenska Amnesty-sektionen för övrigt också var motståndare till förslaget) som är värda att läsas, så finns det ett par punkter som jag särskilt vill lyfta fram. Det rör både legaliseringsförespråkare på vänsterkanten - de finns - och problemet med det som vi kan kalla för den internationella NGO-industrin.

Att personer som kallar sig liberaler eller libertarianer vill legalisera prostitution mellan "samtyckande vuxna" överraskar inte. I marknadsliberalens värld är i princip allt och alla till salu, samtidigt som man spelar sången om frihetens lov. Det är ett bekant liberalt mantra att arbetarna skulle vara fria i den kapitalistiska världen. Formen är allt. Att knuffa mänsklig sexualitet i marknadens famn blir i dessa perspektiv inte helt ologiskt.

Men det finns också förespråkare som kallar sig progressiva eller liknande termer och förespråkar full legalisering av prostitution. Ibland kallar de sig "sexpositiva", vilket innebär att de hämtar inspiration från teorier som ser sex och sexuella praktiker som potentiellt subversiva strategier för att "rucka" och "överraska" patriarkatet ur gängorna.2 Utifrån denna logik kan exempelvis kvinnor anses ta makten över sex genom att bli företagare. Motståndare till prostitution häcklas som antingen moralister eller "reduktionistiska" marxister som bara ser ekonomiskt förtryck i allt och ignorerar sociala relationer och alternativa berättelser om förtryck (eftersom, poängterar många, det finns prostituerade som inte ser sig som förtryckta).

Likt liberalernas individuella perspektiv blir konsekvenserna av de sexpositivas legaliseringskrav att det varken kvarstår ansvar för den stora grupp prostituerade som arbetar under ekonomiskt eller annat tvång, och inte heller för de negativa verkningar som prostitution har - i termer av klass, genus och etnicitet/"ras" - på den sociala dynamiken i samhället. Med ansvar menar jag de alternativa strategier som stängs ute genom Amnesty Internationals beslut. Som Douzinas konstaterat i The End of Human Rights (2000) handlar mänskliga rättigheter i sin kärna och ursprungliga renässansbetydelse om organisering och revolt mot förtryck - inte erkännande och tolerans av dessa förtryck. Amnesty Internationals inställning, där köp av sex från huvudsakligen ekonomiskt utsatta personer accepteras och erkänns, är därför en radikal nytolkning av vad mänskliga rättigheter har för syfte, medel och mål. Den "sexpositiva" tolkningen understödjer därtill den manligt koloniala blicken. Män med pengar kan få utlopp för sin nyfikenhet och begär efter icke-vita och icke-normativa kroppar (som transkvinnor) som "krydda" utan att behöva ändra eller avstå sitt vardagsliv i Normen. Exempel på detta har beskrivits av Bell Hooks i Black Looks (1992) om de vita männens blick, begär efter och tillägnande av svarta kvinnors kroppar på bland annat koloniala plantager i USA. Det resulterade för övrigt inte i någon märkbar sexuell frigörelse i detta land.

9407_01.jpgAmnesty International har beslutat att arbeta för legalisering av prostitution. Förespråkare finns både på vänsterkanten och i NGO-världen. Argumenten är prokapitalistiska och sätter mänskliga rättigheter ur spel. Bild: Hedvig Hallberg

"Varför vill du inte erkänna vad sexarbetarna själva vill ha?" Det är en fråga jag brukar få i Australien, även av många socialister, där legaliseringsförespråkarna är många. Det brukar just hävdas av sexpositiva att sexarbetarna själva vill ha legalisering. Det stämmer att det finns några högljudda organisationer i olika länder som säger sig organisera sexköparna. Som kriminalanalytikern Aïssata Maïga påpekat i Proletären (online-upplaga 4/6 2015) definieras sexarbetare i merparten av dessa föreningar som alla med "relation" till sexindustrin, det vill säga även bordellägare, porrproducenter och hallickar. Det är alltså icke-prostituerade branschmänniskor som utgör huvudstocken av medlemmarna i dessa organisationer. Kvinnorna agerar front med sina ansikten och berättelser om det frigjorda i att sälja sex - och önskan om att lagligt kunna bli sin egen entreprenör. Det finns dock stöd i forskning för att den absoluta majoriteten av prostituerade helst skulle försörja sig på annat sätt. Den säljande berättelsen om "den glada sexsäljaren" återspeglar inte tillgänglig kunskap och vad vi vet om prostitution från historien. Snarare är de prostituerades situation i dag tätt knuten till ekonomisk utsatthet och det kapitalistiska systemets oduglighet att sörja för och skydda dem som mest behöver det. I det enklaste, oavsett huruvida "sexförsäljaren" är glad eller inte, har hen blivit en av många varor på den kapitalistiska marknaden.

Att därmed kalla sig socialist och vara för full legalisering av prostitution visar på stor okunskap om vad kapitalism är3 och kanske ännu mer vad socialismen har för mål. Att en arbetare i en sweatshop i Mexiko är glad över att över huvud taget ha en inkomst för sin överlevnad ska inte förringas, men det betyder inte att den personen inte blir exploaterad eller att arbetares kroppar i dessa fabriker inte slits ut på några få år. Det går inte att bortse från kroppslig smärta och förintelse till förmån för att ensidigt lyfta fram det positiva i berättelser som individuell styrka. Det är reduktionistiskt.

Full legalisering är att ge upp kampen om orsakerna bakom prostitutionen och acceptera det kapitalistiska systemets marknadsliberala principer. Legaliseringen främjar exploatering. När det gäller villkoren för de prostituerade bör - utöver kriminalisering av sexköparna - sociala och ekonomiska insatser vara i fokus. Målet är att avskaffa prostitution som företeelse. Jag vill understryka att det är en principiellt viktig kampfråga att konsekvent stoppa framryckningen av kapitalistiska marknadsimperativ - oavsett om det handlar om "avknoppning" av förskolor, ombildningar och utförsäljning av allmännyttan, "avreglering" av en ny sektor av offentlig verksamhet för marknadskrafterna eller, som i det här fallet, att förflytta marknaden in i människors (och främst arbetarkvinnor och transpersoners) kroppar.

Det är visat att såväl Amnesty som Human Rights Watch och FN-organet UNAIDS under senare år tagit emot stora donationer från sexindustrin för att verka för full legalisering av prostitution som "lösning" på exploatering av prostituerade och bromsa spridningen av hiv och aids.

Amnesty International är en Non-Governmental Organisation (NGO), det vill säga en icke-statlig organisation. Som sociologen Göran Therborn beskrivit har internationella NGOs vuxit i antal och styrka sedan 1970-talet och blivit viktiga nav för kommunikation och lobbning mellan FN-organ och stater. Internationella NGOs har också stor medial genomslagskraft. Det är inte helt oproblematiskt - för vissa kamper är kommersiellt värda att ta och kan ge stor exponering bland kändisar och i vanliga tidningar (exempelvis Tibetfrågan) och vissa är "svårsålda". Dessa marknadsföringsdilemman har beskrivits av statsvetaren Clifford Bob i Marketing Rebellion (2005). Prostituerades "mänskliga rättigheter" har det alltså blivit legio att överlämna till marknadskrafterna år 2015, i praktiken till förmån för köparna, men under flagg att man stödjer "sexarbetares" rätt.

Dessa internationella NGOs finansieras delvis av bössor och betalande medlemmar, men också via stora donationer. Fundraising är ett stort inslag i många anglosaxiska länder och har också börjat etablera sig i Sverige. Galor, kändisföreträdare och stora kommersiella lotterier ska inbringa pengar och användas för att "sälja in" organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter. Det vill säga sälja in deras varumärke. Amnestys beslut blir därför mer logiskt när man sätter det i ett större perspektiv.

Medierna brukar som bekant referera till organisationer som Amnesty eller Human Rights Watch när en viss politisk händelse ska kritiseras eller värderas positivt. Det är självklart aldrig neutral återkoppling, men presenteras som objektivt och neutralt. Att verka för att legalisera prostitution fullt ut är till exempel allt annat än neutralt. De här organisationerna kan så klart föra fram relevant kritik som är bra - men till syvende och sist är det viktigt att vi kommer ihåg att detta är en form av företagskonstruktioner. De konkurrerar med andra liknande organisationer på vad vi kan kalla en "global marknad för mänskliga rättigheter" eller "det internationella NGO-industriella komplexet". Samma marknadsimperativ gäller alltså för Amnesty International som det vanliga företaget - väx och ta marknadsandelar, eller förtvina och försvinn. Som bloggaren Vardagsrasismen påpekat har Amnesty International till exempel aldrig tagit tydlig ställning för rätten till abort med rädsla för att stöta sig med katolska länder. Det skulle så klart leda till färre medlemmar och mindre intäkter att missa den katolska marknaden.4

Vi ska ha klart för oss att de största globala NGO-aktörerna har mer pengar att röra sig med än vissa statsbudgetar i små fattiga länder. Det ger makt och inflytande. Därmed kan också senior personal erbjudas lyxiga förmåner: internationella resor och andra tjänsteförmåner som bostäder i de finaste områdena vid tjänstgöring i "hardship"-länder. Inte så stor skillnad att arbeta för en NGO i Kenya som för ett industriföretag, helt enkelt. Och huvudkontor för dessa organisationer ligger ofta i rikare metropoler medan verksamheten är riktad mot sydländer, precis som många globala företagskoncerner. Ojämlikhet, som ekonomisk förmögenhets- och ägandekoncentration och dess kopplingar till exploatering, blir en vag bakgrundsridå till förmån för paroller om abstrakt frihet och universella rättigheter som mer existerar på papper och "i en annan värld" - utanför den materiella och konkreta verkligheten, vad historikern Ellen Meiksins Wood kallat för "The Imperial Paradox". Trots att mänskliga rättigheter allt mer etablerats som ett hegemoniskt moraliskt språk sedan hundra år tillbaka, har den mänskliga historien inte beskådat så många omfattande folkmord och växande ojämlikheter som under de senaste hundra åren. Mänskliga rättigheter används numera ofta som legitimering för övergrepp från stater snarare än revolter underifrån (se Douzinas ovan). Det är en paradox värd att diskutera - vad innebär det att verka strategiskt i en samhällskritisk tradition, att verka för människors rättigheter och att vara demokrat?

9407_02.jpgVISA-kort

Den svenska modellen där endast köparen kriminaliserats fungerar, även om man måste lägga till den sedvanliga brasklappen att inget är perfekt. Forskning och kriminalanalytiker har visat att Tyskland och Nederländerna, som legaliserat prostitution fullt ut i EU, är huvudsakliga destinationsmål för trafficking från bland annat Östeuropa. I Tyskland uppskattades cirka 1 procent av de prostituerade vara registrerade för sociala förmåner i början av augusti månad 2015 - trots att argumenten för avkriminalisering var att prostituerade skulle åtnjuta facklig organisering, offentliga sociala skyddsnät och fördelarna av motsvarande F-skattsedel. Sedan legaliseringen i Tyskland år 2002 (som genomfördes av socialdemokrater och de gröna) hittas dock prostituerade fortfarande döda - och de har dött "i tjänsten".

Polisen i länder där prostitution är helt laglig står handfallen i många praktiska situationer: När ska de ingripa och inte? Var går gränsen för tvång och köp där kunden vill ha tvångsinslag ("hårda tag i sängen") och det går "lite överstyr"? Ska en fullbordad våldtäkt betraktas som i första hand ett sexualbrott eller är det stöld eller våld mot egendom när "näringsverksamhet" skadats och detta också leder till "intäktsbortfall"? Sådana juridiska problem sitter domstolarna med i bland annat Tyskland och Nya Zeeland.

Sverige har inte nått den svenska modellen för att vi är överlägset extra goda, snälla eller smarta jämfört med andra länder - det finns en materiell grund. Genom tidigare kamper har bland annat en gemensamt finansierad välfärd etablerats här som banat väg för kvinnokamp och HBT-personers rättigheter och utökad jämlikhet - om än inte perfekt (och den statistiskt ekonomiska jämlikheten är på tillbakagång sedan cirka 1980). Sverige har kriminaliserat sexköparen och inte den prostituerade. Det är en markering som inte ska förminskas. Relativt starka röster har alltså kunnat bromsa inslag som högljudda prostitutionsförespråkare, vilket svagare kollektiv organisering i anglosaxiska länder inte har kunnat, till exempel i Australien där många yngre kvinnor än i dag blir hemmafruar och är socialt utsatta vid skilsmässa. Vi ska inte röra oss mot legalisering av prostitution lika lite som vi ska avstå från kamp för jämlikhet och social rättvisa. Gärna mer och heterogen sexualitet och sexuella praktiker för alla, men utan att VISA-kortläsare kommer emellan.

Noter

  1. Jag är medveten om att transpersoner förekommer i prostitution, särskilt Brasilien och Thailand är kända för denna synliga "kategori". Även om en komplett statistik är omöjlig att frambringa och att könsidentitet är ett trubbigt såväl som "nord/västligt" teoretiskt koncept (se bland annat Raewyn Connells Southern Theory från 2007), är det dock högst rimligt att anta att de flesta som säljer sex såväl i dag som i modern historia - i Sverige och globalt - har identifierat sig som kvinnor och merparten av köparna som män. Det går inte att bortse från detta dominerande mönster av maktutövning. Jag anser att det är ett nödvändigt ont att kunna tala om mäns (eller det hegemoniskt maskulinas) makt över kvinnor (eller det feminina - eller kvinnan som "den Andre" för att tala med Beauvoir, vilket man nu föredrar) i dessa sammanhang, och där ingår självklart också transkvinnor.
  2. I den mån dessa teoribildningar ens erkänner att det finns kapitalism eller patriarkat som är universella i hela världen - vissa riktningar förstår förtryck och motstånd som endast relationella och situationella. Det påverkar givetvis utgångspunkten för hur man tänker sig strategier för motstånd. Vad händer med kollektiv organisering och vilken gemensam röst kan den anta?
  3. Jag följer här Ellen Meiksins Wood, som betonar "den fria marknaden" som den förmedlande uppsättning logiker (imperativ) som möjliggör modern exploatering och således särskiljer kapitalismen från tidigare ekonomiska system där privat ägande och företagande förekommit. Se bland annat boken Empire of Capital (2003).
  4. Vardagsrasismens "inlägg från den 12 augusti" . I den mån dessa teoribildningar ens erkänner att det finns kapitalism eller patriarkat som är universella i hela världen - vissa riktningar förstår förtryck och motstånd som endast relationella och situationella. Det påverkar givetvis utgångspunkten för hur man tänker sig strategier för motstånd. Vad händer med kollektiv organisering och vilken gemensam röst kan den anta?

Nytt på Clartébloggen

Antifascismen: En lidelsefull rörelse som aldrig lider

Alexandra Starud - 22 juli 2017

När vi talar från en position som antifascister talar vi inte sällan om dystopiska framtidsscenarion. Vi talar inte sällan om nazisternas våldsdåd och mord. Vi talar om fascismens framfart över europa och att trettiotalsretoriken kommit tillbaka. Därefter talar vi om strategier för att förhindra...

Läs mer...

Venezuela igen

Martin Fahlgren - 19 juli 2017

Utvecklingen i Venezuela är mycket kritisk. Det är därför viktigt att alla följa med i vad som håller på att ske: Hur arbetar reaktionen för att gripa makten, hur agerar "chavisterna" , hur beskrivs utvecklingen i vanliga massmedia? Hur det går för Venezuela kan spela stor roll för utvecklingen i...

Läs mer...

18 Juli 1917, Finlands första självständighetsförklaring?

Anders Björnsson - 17 juli 2017

Juli 1917 var en orolig månad i det ryska riket. Folk demonstrerade på gator och torg, särskilt i huvudstaden Petrograd, det strejkades, landsbygden jäste, soldater övergav fronten. Den provisoriska regeringen under kadetpolitikern furst Gregorij Lvov var oförmögen att styra landet, dra Ryssland...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Bildtext

Klass med nio liv (intervju)

Beverly J Silver - 29 december 2016

Fackligt folk i USA på 1920-talet hade inte många skäl för optimism. Medlemstalen hade rasat, och...

Läs mer...

Bildtext

Ledare - Reepalus linje 2

Mikael Nyberg - 29 december 2016

En bekant hamnade bredvid en höjdare från Wall Street vid en middag i New York. De kom in på de...

Läs mer...

Bildtext

En professor retuscherar historien

Magnus Göransson - 29 december 2016

I 2010-talets politiska klimat ska 1900-talshistorien helst beskrivas som en strid mellan liberal...

Läs mer...