Bröderna Mann vid skiljevägen

 Dela länken
FaceBook  Twitter  

1914 sprang de intellektuella åt samma håll som sina regeringar - med några få undantag. Thomas Mann utvecklade lojalt en sofistikerad tysk nationalism, byggd på föreställningar om tysk särart och "kultur" i motsats till fransk "civilisation". Men hans bror Heinrich, internationalist, begrep bättre.

Den 5 februari 1915 skriver Adolf Hitler till Ernst Hepp från ett lerigt och sönderskjutet Flandern:

"Jag tänker ofta på Munchen och var och en av oss har bara en önskan: att snart få en chans att göra upp räkningen med det packet [britterna], att komma åt dem oavsett vad det kostar och att de av oss som har turen att få återvända till fosterlandet ska se att det blivit renare, mindre genomsyrat av utländskt inflytande, så att hundratusendens dagliga uppoffringar och lidanden och den störtflod av blod som ständigt flyter här dag efter dag mot en internationell värld av fiender skall bidra inte bara till att krossa Tysklands yttre fiender utan också till att vår inre internationalism ska störta samman. Detta skulle vara mycket mer värt än varje territoriell vinst." (Thomas Weber; Hitlers första krig; Stockholm 2011, s.99.)

Den här passagen är intressant eftersom bilden av Hitlers politiska utveckling huvudsakligen måste förlita sig på Mein Kampf som ju i detta avseende är en självbespeglande efterkonstruktion. De få bevarade breven från skyttegravarna är, förutom i sin oförsonliga chauvinism, helt opolitiska, men här dyker det plötsligt upp några igenkännbara grubblerier: den kosmopolitiska smittan och en längtan efter "renhet" från "utländskt inflytande". Det var ju också den längtan som enligt Mein Kampf drev honom bort från den sönderfallande, multinationella Habsburgmonarkin till det Tyskland som inte dominerades av slaver och magyarer. I Hitlers och nazismens fall utvecklades denna klassiska xenofobi till medveten ideologi och partiprogram. Detta var dock en utvikning.9010_01.jpg

Betydligt mer förvånande är att dessa tankar är så centrala hos Thomas Mann i hans mastodontessä från första världskriget, Betrachtungen eines Unpolitischen (1918; till svenska 2012 av Per Landin och Urban Lindström under titeln "En opolitisk mans betraktelser"). Han skulle ju på 30-talet framträda som namnkunnig antinazist och något av en galjonsfigur för Det andra Tyskland. Men medan den krigsfrivillige ordonnansen Hitler kilar runt i löpgravarna formulerar Thomas Mann vid sitt skrivbord likartade tankar, om än lite djupsinnigare och med betydligt större språklig elegans:

"De inre andliga motsättningarna i Tyskland är knappast nationella, det är nästan rent europeiska motsättningar, nästan utan gemensam nationell anstrykning, utan nationell syntes, som här står emot varandra. I Tysklands själ utkämpas och framträder Europas andliga motsättningar - i moderlig såväl som krigisk mening. Detta är dess sanna nationella mission. Inte fysiskt - det har vi på sista tiden lyckats förhindra - men andligen är Tyskland alltjämnt Europas slagfält" (s.70).

Historiskt är det ju sant att Tyskland, liksom Italien, blev ett av Europas slagfält under 16- och 1700-talen och att det krävdes ett nationellt enande för att få stopp på detta. Men när man utan vidare överför resonemanget på den kulturella och intellektuella nivån blir det mer tvivelaktigt. Nyskapande tankar har ju givetvis sitt nationella ursprung och det kan ju kanske sätta en viss prägel, men poängen är väl ändå att de utgör ett framsteg för mänskligheten. Som Linné till exempel. Honom må man fira i patriotisk yra, men man kräver ju för den skull inte nationellt monopol på sexualsystemet. När det gäller den tyska andligheten så är det främst ur ett socialt perspektiv som den framträder som specifikt tysk.

Den tyska borgerligheten förblev politiskt omyndig och svag genom hela den borgerliga revolutionens epok trots att dess ekonomiska betydelse givetvis ökade, om än inte i samma takt som i vare sig England eller Frankrike. Detta berodde till en början på uppsplittringen i ett otal svaga småstater och senare på den feodala militäraristokratins totalt dominerande ställning i den preussiska staten. På kulturens område fick man dock utlopp för sin skapande energi vilket också ledde till en blomstring. Men att som Mann, i Betraktelserna, ställa kulturen i motsättning till "fransk civilisation" blir också konstigt. Det pågick ett utbyte av idéer som i hög grad var internationellt; den franska civilisationen var ju inte opåverkad av tysk andlighet eller vice versa. På exempelvis språkforskningens område hade namn som Herder, Humboldt, bröderna Schlegel, och bröderna Grimm betydelse även i Frankrike, och var även tidvis verksamma där på grund av de trånga politiska förhållandena hemma i Tyskland.

Man bör dock inte, som Tingsten, beteckna Thomas Manns ståndpunkter i denna bok som någon slags proto-nazism. För även om de är uttryck för en tidstypisk nationell trosiver, saknas ändå själva navet i den så kallade national-socialismen: rasideologin och antisemitismen. Hitlers korporativistiska nationalism förenades med den moderna ideologiska rasismen och kristalliserades i en mångfacetterad och slagkraftig politisk rörelse, med en paranoid världsbild. Medan Mann, å andra sidan, gjorde upp med sin politiska nationalism, där antisemitismen aldrig spelat någon ideologisk roll; på sin höjd var den ett oreflekterat språkligt slarv i tidens anda (som när Artur Lundkvist eller Ivar Lo fick för sig att måla med ordet "nigger"). Tyskandligheten förpassas till den kulturella sfären och "avpolitiseras" genom att bli objekt i en litterär process, där Betraktelserna utgör själva utgångspunkten och Doktor Faustus (1947) den logiska slutpunkten. Däremellan placerar sig Bergtagen (Der Zauberberg, 1924) och Josefromanen i fyra feta volymer (1933-43), samt en rad anföranden och essäer. Men samtidigt som Thomas Mann byter fot på det yttre politiska planet och stegvis avlägsnar sig från den politiska nationalismen, lämnar han aldrig sin konservativa livshållning eller sin bindning till den tyska andligheten. I stället placerar han den liksom inom citattecken och utsätter den för en ständig genomlysning och kritik. Det är ett slags kritiskt fruktbar hatkärlek till Wagner, Nietzsche och Schopenhauer, där skuggorna, särskilt efter 1933, får en allt djupare svärta. Man kan kalla det ett politiskt paradigmskifte, där beståndsdelarna lever vidare, fast de ingår i en ny konstruktion.

Manns ironiska synsätt, vilket innebär att polemiken - även när den är som skarpast - alltid har en allmängiltig, aforistisk form, öppnar sig implicit mot en självironisk hållning och undviker därför att hamna i självgodhet. Det finns ett ironiskt medvetande som förstår behovet av precision när man ska kasta sten i glashus. Det öppet politiska ställningstagandet var därför inget som han utan vidare bejakade, han spjärnar emot udden, och det är framför allt två historiska omständigheter som tvingar ut honom på arenan: Första världskriget - han kallar Betraktelserna för sin "andliga värnplikt" - samt Hitlerdiktaturen, där han ironiskt nog hamnade i enhetsfront med Josef Stalin och slutligen blev medborgare i USA.

Att han kallar sig opolitisk är således ingen slump. Denna opolitiskhet utgör det politiska navet i hans polemik, och den öppnar sig åt två håll. Den första dimensionen är den snorkighet med vilken etablissemang och makthavare försöker ställa sig över politiken. Traditionellt sett är det högerns och de konservativas attityd gentemot det "politiska tjafset"; deras politik är inte "politik" utan någon sorts rent förnuft. Detta har också tagits upp av den moderna nyliberala överheten i sådana retoriska prestationer som "Det finns inget alternativ" eller "Den enda vägens politik". På det här planet är boken otvivelaktigt en jakobsbrottning med det egna förnuftet, och ståndpunkten undermineras hela tiden av hans egen ironiska distans.

"Framstegstanken har allt som krävs. Den står bara skenbart i opposition. Det är alltid och överallt den konservativa motviljan som bildar opposition, som befinner sig i försvarsposition, närmare bestämt - vilket den konservative mycket väl är medveten om - i en utsiktslös försvarsposition."(s.83)9010_02.jpg

Som värst blir det pinsamt reaktionärt, men det är också något som han med lättnad lägger av som en gammal skitig soldatkappa när kriget är över - republiken ett faktum - och han kan återuppta arbetet på sin sanatorienovell. Den har under tiden i träda befruktats av den intellektuella kampen mot utvecklingens och tidsandans väderkvarnar och svällt ut till en omfattande och epokgörande filosofisk roman, Bergtagen.

Mann förblir dock "nationell" fram till 1922, när den mer paranoida och våldsbenägna nationalismen kulminerar i mordet på utrikesminister Walther Rathenau. Han tar då avstånd genom att i ett offentligt föredrag ge Weimarrepubliken och den politiska demokratin sitt öppna stöd.

Opolitiskhetens andra dimension, det som utgör en naturlig del i hans personlighet, är försvaret av den opolitiska sfären. Och därmed menas inte privatlivets helgd, utan något som ändå är offentligt - konsten, musiken och den andliga dimensionen av det man kallar "nation" och "identitet". När det gäller de senare kategorierna mognar insikten, i takt med den hotfulla utvecklingen i Tyskland, att detta bör förbli andliga aspekter, och att de riskerar att bli aggressiva när de tar sig politiskt organisatoriska uttryck. Det är också den aspekten i Betraktelserna som lever vidare, inte bara för Thomas Mann sedan han bytt politik, utan även för en nutida läsare. Den är mycket rik på dessa träffsäkra aforistiska iakttagelser som inte behöver något bäst-före-datum i sig, även om verket i sin explicita politiska dimension är både tidsbundet och nattståndet; det analytiska lever men ståndpunkterna är mumifierade.

"Det kan förefalla som om de goda pennorna har framtiden på sin sida, men i själva verket är det snarare så att framtiden har de goda pennorna på sin sida."(s.83).

När man läser Betraktelserna får man lätt intrycket av att Tyskland under kriget vimlade av "otyska" vänsterintellektuella. I verkligheten var väl situationen den rakt motsatta: Socialdemokratin rättade in sig i ledet och deklarerade "fosterlandsförsvar" medan den samhällskritiska intelligentian över en natt gick över till att producera krigspropaganda. Det var mycket få som förmådde stå emot. Men det som var avgörande för Thomas Mann - den irriterande taggen i köttet som han inte kunde bli kvitt och som förlamade hans skaparkraft och försköt hans perspektiv - var att hans egen bror, författaren Heinrich Mann, var en av dessa få. Thomas kände sig personligen förolämpad i sin "nationella själ" och kunde inte låta bli att älta, i synnerhet som han på det rationella planet kände sig försvarslös inför broderns klarsynta förakt. Allt annat stannade upp och han började skriva av sig sin frustration i något som blev till en andlig dagbok, en pockande reaktionär parafras på Montaigne som - förutom förordet - gavs ut i den kronologiska ordning som den skrevs. På det personliga planet är det en lång, slingrande polemik mot brodern - även om han aldrig nämns vid namn utan får representera en viss intellektuell typ under den ironiska beteckningen civilisationslitteratören. Ibland är dock allusionerna och tilltalet så personligt att man formligen ser pipskägget och känner cigarröken.

Om någon personifierar den inre internationalism som Hitler hatar i sitt brev och som dämmer Thomas kreativa flöde i tre långa år så är det Heinrich Mann. Även han skrev en bok om den nationalism som kulminerade i kriget (och som publicerades samma år) - Der Untertan (1918, Undersåten). Den var inte personligen riktad mot Thomas - han tog nog åt sig ändå - men utgjorde ändå på sitt sätt en motpol till Betraktelserna. Om Thomas blev låst, och ägnade sin skaparförmåga åt att älta och rättfärdiga sin nationalism, förlöstes Heinrich i sin mest kraftfulla roman någonsin: Träffsäker och elak satir med högt uppdriven känsla för tidsandan och det politiska rävspelet i ölhallarnas ljusdunkel. Det är nog symptomatiskt att Undersåten översattes till svenska redan 1919, medan man fick vänta nära nog till hundraårsjubileet av kriget på Betraktelserna. Huvudpersonen i Heinrichs bok, borgaren Diedrich Hessling, är en pompös, feg, kraftdyrkande fetknopp med mensurärr och uppåtvridna mustascher; en högljudd militarist som myglat sig undan militärtjänstgöringen. Han är som hämtad ur en teckning av George Grosz, fast det nog kan vara - tvärtom - Grosz som inspirerats av Heinrich.

Kritiken är dock riktad inåt eftersom det är kejsar Vilhelms Tyskland som står i fokus. Av Lenins kålsuparteori, när det gäller motsättningarna i första världskriget, märks ingenting (Heinrich var ju för övrigt liberal vänster och absolut ingen leninist). Men Frankrike var vid den här tiden inte bara upplysning och demokrati; den franska nationalismen kunde vara minst lika giftig som den tyska, även om Vilhelm II gav den senare en speciell aura av enfald och personkult, och den borgerliga tyska staten på ett anakronistiskt sätt präglats av den preussiska krigarkastens ritualer och etikett. Eftersom jämförelsen saknas säger boken inget om Tysklands skuld till kriget - den fråga som, tillsammans med frågan om kapitulationen, efter 1918 blev det mest illaluktande jäsämnet. Frågan är då om Heinrich indirekt fritar den franska nationalismen eller om boken i överförd mening kritiserar den aggressiva sidan i all nationalism. Jag föredrar givetvis att läsa på det senare viset men det är uppenbart att Thomas i sin bok uppfattar brodern som pro-fransk. Thomas Betraktelser är däremot en oförblommerad - om än intellektuellt sofistikerad - och uppsvullen, nationalistisk pamflett.9010_03.jpg

Litterärt inbjuder Heinrichs roman till en helt annan sorts analys. Ironin framträder som skarpslipad polemisk sarkasm där subtiliteten snarast befinner sig på det perceptionspsykologiska planet. Det krävs till exempel en hel del koncentration att hänga med i det dolda politiska rävspel där oheliga allianser upprättas och bryts på löpande band. Eller i personteckningen av stadsjuristen Jadassohn, som förenar ett omisskännligt judiskt yttre med en högljudd och ihärdigt förkunnad antisemitism. Ett annat exempel är när - i en för intrigen viktig domstolscen - en maktfullkomlig junker stinker ner lokalen med sin självklara och vanemässiga brist på social hänsyn: "Ordföranden vädrade med näsan i luften. 'Det luktar verkligen illa här', anmärkte han. 'Krecke, ta och öppna ett fönster där borta!' Och han letade med ögonen bland den mindre goda publiken, som satt tätt hopträngd däruppe. Däremot var det bättre utrymme på de nedre bänkarna, och allra bäst var det omkring regeringspresidenten von Wulckow, som satt där i sin svettgenomdränkta jaktrock..." (Sthlm 1973, s.188). Men denna doft karaktäriserar också den politiska innebörden i själva skådespelet, får man förmoda. Ty, han lämnar efter sig "[...] lika genomträngande som förut denna lukt av handlingskraftig manlighet, som hade lägrat sig i domstolen över allt som försiggick" (s.196).

Undersåten är en rolig och slagfärdig roman som också utgör något av en kulmen i Heinrich Manns mångsidiga, och i Sverige alltför okända författarskap. Samtidigt innebär Betraktelserna en utgångspunkt och en nystart för Thomas Mann. Även om det politiska innehållet visade sig vara en återvändsgränd, blev den formmässigt betydelsefull. Det "montaigneska" ältandet gav hans ironi en ny uttrycksform. Från och med den här tidpunkten skulle rösterna i hans stora romaner växa ut till långa essäistiska monologer. Att han publicerade boken trots att den historiskt redan var överspelad - han själv i färd med att byta fot - och att den snarast skulle bli en politisk belastning, visar ju att han ändå tillmätte den stor betydelse.

Ett urval andra artiklar av samma författare

Dags att lyssna till individen?

publicerad i 3/06 Individen 12 december 2006

Vänsterchauvinismen

publicerad i 3/04 Fyra krig 23 december 2004

Därifrån makten kommer

publicerad i 2/04 Latinamerika 4 oktober 2004

Varning för paranoja

publicerad i 3/03 Arbetaren omskriven 12 december 2003

Deckarens slutna rum

publicerad i 2/03 EMU 24 oktober 2003

Mystikern Marx

publicerad i 4/00 Ny ekonomi? 20 januari 2001