När Lomax mötte Lead Belly

 Dela länken
FaceBook  Twitter  

Folkmusik är en rörelse underifrån. Men romantiker odlar ibland en autenticitetsmyt för att avgränsa en ren och ofördärvad subkultur. Niklas Heliosson berättar historien om Lomax, Lead Belly och drömmen om det ursprungliga.

Folkloristen John A. Lomax och hans son, Alan Lomax, var viktiga för insamlandet och nedtecknandet av amerikansk folkmusik under 1900-talets början. Den musik de samlade in fick stor betydelse för folkmusikens fortsatta utveckling i USA.

Från september 1934 till mars 1935 arbetade Huddie "Lead Belly" Ledbetter för John Lomax. Efter en tidningsartikel i januari 1935 blev Lead Belly berömd på grund av sina uppträdanden under Lomax föreläsningar. Lead Belly hade tidigare avtjänat ett fängelsestraff för mord och ett för misshandel. Tillsammans med hans hudfärg kom detta att bli centralt i medierapporteringen och mytbildningen kring honom.

Rubriken till den ovannämnda artikeln löd "Lomax anländer med negertrubadur. Skönsångare från träskmarkerna på plats för att sjunga ett par sånger mellan morden." Liknande rubriker figurerade i många tidningar. John Lomax var heller inte helt främmande för den här typen av imagebildning och fällde yttranden som "Lead Belly ... är ett naturbarn utan några föreställningar om pengar, lagar eller etik".

John och Alan Lomax var självutnämnda ballad hunters, och ägnade sig åt insamling av folksånger. De var vid denna tid särskilt ute efter "negerns folksånger - sånger som i musikaliskt uttryck och i poetiskt innehåll mest skiljer sig från den vita rasens och är minst besmittade av vita influenser eller av modern negerjazz". John Lomax sökte i den afroamerikanska musiken efter det som var opåverkat av "vit" musik och, i hans ögon, primitivt. Han vände sig till fängelser och de afroamerikanska fångar som fanns där, eftersom dessa var isolerade från omvärlden och dess influenser, och i vissa fall hade varit det i många år.

Det var i ett av dessa fängelser som Lomax träffade Lead Belly 1933. Då han återvände till samma fängelse ett år senare spelade han in Lead Belly sjungande Irene, och spelade även in Lead Bellys vädjan till guvernören om att bli frigiven. Att detta skulle ha varit avgörande för att Lead Belly sedan blev frisläppt var en historia som både Lomax och Lead Belly själva gärna berättade. Verkligheten förefaller dock ha varit annorlunda. Efter frigivningen sökte Lead Belly anställning hos Lomax som chaufför, mekaniker och kock. Det dröjde dock till den 4 januari 1935 innan Lead Belly höll en konsert utanför fängelsemiljön. Detta skedde i New York, för en äldre, vit, collegeutbildad publik. Lomax presenterade Lead Belly med följande ord: "Folk i Nordstaterna hör negrer spela och sjunga vackra andliga sånger, som är alltför förfinade och inte liknar verkliga Sydstats-spirituals ... Vare sig det låter knäppt eller inte för er, sjunger han med absolut uppriktighet. Jag har lyssnat till hans sånger hundratals gånger, men jag får en rysning varje gång. För mig är det här riktig musik." I dessa ord presenterar Lomax även sin egen syn på Lead Belly, eller åtminstone hur han ville att denne skulle ses: den helt autentiske, från moderna influenser skyddade vilden, en otämjd afrikansk relik.9009_01.jpg

Att Lead Belly framförde sin musik på concertina, eller allra helst tolvsträngad gitarr (instrument som föga påminner om afrikansk musik), och dessutom var mycket skicklig på det senare, verkar inte ha varit något Lomax såg som ett hinder. Att Lead Belly dessutom själv hade skrivit många av de sånger han framförde var heller inte något som Lomax valde att framhäva då han visade upp honom för den intellektuella vita publiken.

I själva verket hade Lead Belly redan som barn spelat både dragspel och mandolin, och i tjugoårsåldern spelat på gator och fester tillsammans med Blind Lemon Jefferson. Deras repertoar bestod till stor del av eget material och tolkningar av vaudeville-melodier. Under sitt samarbete med Lomax ville Lead Belly ofta framföra kända jazz- och Broadwaylåtar, något som Lomax satte stopp för: "Lead Belly ville alltid ha med 'That silver-haired daddy of mine' eller jazzlåtar som 'I'm in love with you, baby' ... vi såg till att han höll sig till den musik som först fick oss att fastna för honom." I sin senare karriär, efter uppbrottet från Lomax 1935 och fram till sin död 1949, spelade Lead Belly många sorters musik, från cowboysånger och barnvisor till Tin Pan Alley och blues, med andra ord musik som i högsta grad var påverkad av vit amerikansk musik och modern musik. Ron Eyerman och Andrew Jamison beskriver Lead Bellys musik kortfattat som country blues. Lead Belly samarbetade under sin sena karriär med både Woody Guthrie och Pete Seeger och blev en viktig gestalt inom den amerikanska folkmusiken.

Relationen mellan Huddie Ledbetter och John Lomax har beskrivits på olika sätt. Eyerman och Jamison karaktäriserar deras korta samarbete som "en historia fylld av ras- och klasspänningar", vilket förefaller vara en mycket sann beskrivning. Bilden av Lead Belly i dag är onekligen påverkad av hur Lomax valde att framställa honom, och kanske är denna bild även viktig för hur uppskattad hans musik blev under hans sena karriär och i modern tid. Kanske det subkulturella kapital som Lomax byggde upp hos Lead Belly lever kvar än i dag?

I programmet MTV Unplugged 1993 valde gruppen Nirvana att som sista nummer framföra Where did you sleep last night, numera en av Lead Bellys mest kända låtar (Kurt Cobain och Krist Novoselic beskrev Lead Belly som "vår favoritartist"). Detta är i själva verket en sång ur angloamerikansk tradition som oftast heter In the Pines och har spelats in av otaliga artister, däribland Bill Monroe, Pete Seeger, Louvin Brothers och Dolly Parton. Hade Nirvana valt att framför samma låt om Lead Belly aldrig spelat in sin version av den? Hade Nirvana valt att framföra Pete Seegers eller Dolly Partons tolkning? Hade Nirvana valt att framföra samma låt, eller ens en låt av Lead Belly, om Lead Belly själv hade fått bestämma över sin image och själv välja vilka låtar han skulle framföra, då Lomax visade upp honom?

Troligtvis inte.

Det subkulturella kapital som byggts upp kring Lead Belly, i början med Lomax hjälp, är representativt för det kapital som omger hela bluesmyten i dag, i synnerhet med ett rockperspektiv som utgångspunkt.

Detta är givetvis inte en engångsföreteelse i musikhistorien - tvärt om - och detta är heller inte något som har dött ut. Det är inte svårt att dra paralleller till gangsterrap-scenen och dess ibland ganska ogenerade våldsideal (eller varför inte 1980-talets glam-metal-scen och dess tjoflöjtiga stimulantiakonsumtion). Precis som den vita collegepubliken på Lomax tid så kittlas vi än i dag av den otämjde vilden och dennes primala musik (huruvida musiken i själva verket är "primitiv" verkar dock sällan vara något som egentligen begrundas). Kanske det går att dra en linje från Lomax berättelse om att mannen vid hans sida hade suttit inne för mord till när Kartellen grammisnominerades (och många skakade på huvudet)? -

Litteratur

Barker, Hugh and Taylor, Yuval: Faking It - The quest for authenticity in popular music, Random House, 2007, ISBN 978-0-571-22659-7

Eyerman, Ron and Jamison, Andrew: Music and social movements, Cambridge University Press, 1998 ISBN 0-521-62966-7

Internetkällor

Bad Nigger Makes Good Minstrel, LIFE Magazine, 19 April 1937, s.34-36, "Google Books;"

Fleming, Don and Harold, Ellen: "Lead Belly and the Lomaxes;"

Simmons, Michael: "The Origins of Twelve String Power , Acoustic Guitar Magazine, Nov. 1997"}

Smithsonian Center For Folklife and Cultural Heritage - "Lead Belly;"

Diskografi:

Nirvana: MTV Unplugged in New York, David Geffen Company, 1994

Ett urval andra artiklar av samma författare

Detta är denna författares enda artikel som publicerats på webbplatsen clarte.nu.