Gigantiska företag invaderar våra dagliga liv och tar över allt mer av världsekonomin. En central tradition inom marxismens politiska ekonomi varnade tidigt för utvecklingen.

I John Bellamy Fosters nyutgivna The Theory of Monopoly Capitalism presenteras tankelinjerna hos marxister som Paul Baran, Paul Sweezy och Samir Amin. ÅKE KILANDER har läst boken.

Världens 500 största företag omsatte enligt Forbes 31 000 miljarder USD år 2013. Det är drygt 40 procent av världens totala bruttonationalinkomst (BNI). Om dessa 500 företag vore ett enda aktiebolag, skulle dess ägare anses ha full kontroll över världsekonomin.

I Förenta staterna, som har flest storföretag, ligger driftsöverskottet netto för den privata sektorn på drygt 4 000 miljarder USD i likvida medel eller knappt en fjärdedel av bruttonationalprodukten (BNP). De skulle kunna användas till att sänka priser, investera i större och billigare produktion, avhjälpa miljöproblem eller fördela till behövande (halva världens befolkning skulle kunna få 1 000 USD var!); alltså till vettiga åtgärder för folkens bästa. Men det sker ytterst marginellt. Varför?

Det är den politiska ekonomins uppgift att förklara detta i ett historiskt och maktpolitiskt perspektiv. Men vi får liten hjälp av tongivande ekonomer.

Neo-klassiska ekonomer konstruerar modeller som utgår från ett antal verklighetsfrämmande antaganden (som den "ekonomiska människan"). Faktorer som politisk makt och bristande kunskap om marknaden förs ibland in som "externa faktorer". Men resultatet blir en kunskapsmassa som fördunklar, snarare än förklarar, samhällsutvecklingen. Flera marxistiska riktningar lider av liknande brister. De studerar Marx och hans syn på 1800-talets ekonomi, men har svårt att ta till sig de enorma förändringar som ägt rum sedan dess. Båda typerna av teoribildningar tenderar att underskatta utvecklingen av monopolen och imperialismen. Dessa fenomen var inte särskilt kontroversiella i början av förra seklet då de analyserades av Hobson, Veblen, Hilferding, Bukharin, Lenin och andra. Men därefter har de vuxit monstruöst och är i dag helt dominerande.

Det finns därför all anledning att lyfta fram en riktning som faktiskt utvecklat marxistisk politisk ekonomi till en relativt komplett helhet och samhällskritik. Den är förknippad med tidskriften Monthly Review och namn som Paul Baran, Paul Sweezy och Harry Magdoff samt standardverket Monopoly Capital - An Essay on the American Economic and Social Order (1966). Nu finns en utmärkt sammanfattning av denna tankeriktning i form av John Bellamy Fosters nya upplaga av The Theory of Monopoly Capitalism - An Elaboration of Marxian Political Economy (2014). Den består av hans utvidgade doktorsavhandling från 1986 och en nyskriven omfattande introduktion som för fram innehållet till vår tid. (För att undvika sammanblandning refererar Monopoly Capital i fortsättningen alltid till Baran och Sweezys bok medan Fosters bok betecknas TMC.)

John Bellamy Foster, född 1953, var i slutet av 1960-talet och på 1970-talet en ung student, aktiv i Vietnamrörelsen och mot kuppen i Chile. Han läste Monopoly Capital år 1974, en avgörande upplevelse, och skrev år 1981 en artikel, Is Monopoly Capital an illusion?, som publicerades i Monthly Review. Snart blev han bekant med Sweezy och började regelbundet medverka i tidskriften. Numera är han dess redaktör och sociologiprofessor vid Oregon University. Han för traditionen vidare tillsammans med sin vapenbroder sedan unga år, medieforskaren Robert McChesney, som är högste ansvarig för stiftelsen Monthly Review och professor vid universitetet i Illinois.

9007_01.jpgBilden är hämtad från en annons för exklusiva klockor, en populär ägodel bland de översta bland de översta. Observera texten: ‘För de nya kejsarna’.

Boken Monopoly Capital intar en central plats i Fosters verk TMC. Han klargör dess doktrinhistoriska bakgrund bland annat i marxistiska klassiker och i den omfattande diskussionen i samband med depressionen på 1920- och 1930-talen. Och han redogör för kritiken mot boken såväl som den efterföljande debatten och de kompletterande verken. Författarna till boken var båda erkända ekonomer med yrkesmässiga erfarenheter från depressionen.

Paul Baran (1909-1964) föddes i Ukraina, växte upp i Ryssland men flyttade sedan till Polen och Tyskland. Han fick en gedigen marxistisk skolning och studerade två år på Plechanovinstitutet för ekonomi vid Moskvas universitet. Han talade flytande ryska, polska, tyska, engelska och hyfsad franska. År 1939 emigrerade han till Förenta staterna och presenterade sig för Paul Sweezy med ett rekommendationsbrev från deras gemensamme kollega Oskar Lange. Det blev inledningen till ett livslångt samarbete. Baran tog examen på Harvard på amerikanska östkusten, arbetade bland annat på centralbanken (FED) under kriget för att år 1949 bli professor på Stanford i Kalifornien.

Paul Sweezy (1910-2004) föddes i New York, doktorerade och undervisade på ekonomiinstitutionen på Harvard åren 1934-1942. Han hade flera uppdrag inom New Deal och tjänstgjorde under kriget liksom Baran på Office of Strategic Services. Men under depressionen övergick han till att studera ekonomin från marxistiska utgångspunkter och publicerade vid 32 års ålder klassikern The Theory of Capitalist Development.

År 1949 startade Sweezy tillsammans med Leo Huberman tidskriften Monthly Review. Redan i det första numret angav han två grundläggande drag i det amerikanska samhället:

"1. Utan det stöd som de enorma utgifterna för imperialistiska och militaristiska företag innebär, skulle den amerikanska kapitalismen snabbt sjunka ner i kronisk depression och massarbetslöshet.

2. Den amerikanska kapitalismen domineras i allt högre grad av ett fåtal gigantiska företag som i sin tur ägs och kontrolleras av en handfull extremt rika kapitalister.

Utgivarna av Monthly Review tror att insikten om dessa fakta är början till ett realistiskt tänkande om vår värld."

Baran och Sweezy korresponderade flitigt från år 1949 - de hade en kontinent mellan sig - till lycka för eftervärlden. Breven har nyligen återfunnits. Baran ville förklara och mäta det ojämlika ekonomiska utbytet mellan kapital och arbete liksom mellan imperialistiska och undertryckta länder. Problemen syntes akuta - kolonierna i Afrika och Asien höll på att befria sig och Förenta staternas monopolkapital blev allt mäktigare efter kriget. Dessutom behövde slöseriet ("waist") i ekonomin analyseras. Marx' begrepp "mervärde" var med små modifikationer användbart. Men på Marx' tid var mervärdet en mycket liten andel av produktionsvärdet, kanske en tiondel som gick åt till investeringar, kapitalisternas konsumtion och statsapparaten. Marx använde begreppet främst till att förklara kapitalismens funktionssätt men nådde av naturliga skäl aldrig fram till Barans frågeställningar. På 1950-talet utgjorde mervärdet huvuddelen av produktionsvärdet, och dess funktion i analysen var annorlunda. För att inte sprida förvirring i onödan gav Baran därför sitt begrepp ett eget namn, "ekonomiskt överskott". Han skiljde på faktiskt och potentiellt överskott. Det faktiska definierades som skillnaden mellan samhällets verkliga produktion och konsumtion. Det potentiella var skillnaden mellan det som skulle kunna produceras om alla resurser användes - alltså även arbetslösa, överkapaciteten i produktionen och tillgänglig teknologi - och det som kunde betraktas som väsentlig konsumtion. Begreppet var politiskt brännbart. Det möjliggjorde exakta studier av hur mervärdet/överskottet i samhället användes liksom en diskussion om hur det potentiella överskottet skulle kunna förverkligas. Och det blev möjligt att räkna ut hur överskottet fördelades vid handelsutbytet mellan imperialistiska och undertryckta länder.

Baran lanserade begreppet "ekonomiskt överskott" i The Political Economy of Growth (1957). Det stora brittiska förlaget Blackwell i Oxford skulle ge ut boken men förskräcktes av innehållet och krävde ändringar. Baran blev förbannad, tog sitt manus och gick till Monthly Review som mer än gärna gav ut det. Harry Magdoff berättar i sin dödsruna över Baran hur boken låg, tummad och med många understrykningar, på de kubanska ledarnas bord när han besökte dem i början av 1960-talet. (Kubanerna eliminerade efter revolutionen mycket slöseri i det faktiska överskottet och realiserade den potential som fanns. Genom att återföra utbildade lärare till undervisningen, införa barfotadoktorer, aktivera arbetslösa med mera kunde de uppnå stora framsteg relativt snabbt.) Boken fanns knappt i bokhandeln i Förenta staterna men man kunde inte gå förbi en boklåda i Mexiko vid den tiden utan att se den i skyltfönstret, berättar Harry Magdoff.

Samir Amin, som då var en ung ekonom i den egyptiska planeringsapparaten, räknade ut att överskottet i Egypten under åren 1939-1953 utgjorde en tredjedel av landets BNI. Men endast 14 procent av överskottet användes till produktiva investeringar. Överklassens lyxkonsumtion utgjorde 38 procent medan 34 procent placerades i fastigheter och 15 procent i likvida medel av olika slag. (Baserat på data i Amins doktorsavhandling från år 1955).

Baran och Sweezy förde redan under 1950-talet en diskussion om det ekonomiska överskottets användning i den amerikanska ekonomin vilket resulterade i deras gemensamma verk Monopoly Capital år1966.

Författarna avsåg med "monopol" ett företag, som var stort nog att kunna påverka marknadspriset. Sådana företag verkade emellertid ofta på en oligopolmarknad där ett fåtal stora företag både samarbetade och konkurrerade. Monopolkapitalet hade av bitter erfarenhet lärt sig undvika destruktiva priskrig och främst konkurrera med andra medel. Det ledde till allt högre bolagsvinster. Ett kännetecken på ekonomin var därför det ekonomiska överskottets tendens att öka. Och om det inte fanns tillräcklig efterfrågan för att absorbera detta överskott, tenderade hela ekonomin att stagnera.

Under krigsåren hade Förenta staternas produktion ökat med 90 procent och utgjorde vid krigsslutet 65 procent av världsproduktionen. Det var och förblev en krigsekonomi. Det stora problemet för den ekonomiska och politiska ledningen efter kriget (och utifrån trettiotalets erfarenheter) var därför att upprätthålla efterfrågan och därmed undvika stagnation. (Problematiken har ytterligare belysts av Foster och McChesney i Monthly Review, July-August 2014).

Baran och Sweezy visade att överskottet i den amerikanska ekonomin gick till fyra stora områden: investeringar och kapitalisternas lyxkonsumtion, marknadsföring och reklam, det militärindustriella komplexet samt den offentliga administrationen.

Under det första kvartsseklet efter kriget dominerade det militärindustriella komplexet absorptionen av överskottet. Det kalla kriget, vapenutvecklingen och nya krig skapade efterfrågan. Men marknadsföring och reklam växte enormt under 1950-talet och blev snart en lika stor sektor.

Författarna diskuterar många aspekter på detta överskott. Det innehöll bland annat en mängd slöseri ("waist"), det vill säga varor och tjänster som inte var socialt nödvändiga och vars produktion var diskutabel. Men det övergripande problemet var ekonomins stagnation. Hur kunde överskottet realiseras på ett sätt som inte fördjupade krisen ännu mer? Något bra svar hade de inte.

Boken Monopoly Capital fick ett mycket gott mottagande. Äntligen hade några dragit konsekvenserna av att konkurrenskapitalismen på Marx tid hade förbytts i monopolkapitalism och imperialism och satt dessa fenomen i centrum för en marxistisk analys. Somliga såg författarna som förnyare som uppdaterat Marx teori. Samtidigt var författarna blygsamma. Deras essä kunde naturligtvis inte ta upp alla aspekter och förnyelsen av den marxistiska politiska ekonomin var en ofantlig uppgift. Men de hade prickat huvudfrågan och påvisat riktningen för framtida undersökningar. Boken blev därför banbrytande och en utgångspunkt för den politiska ekonomi som utvecklades främst i kretsen kring Monthly Review, vars medarbetarskara tidigt blev mycket internationell.

9007_02.jpgGalleria för lyxkonsumtion. Ett utlopp för överskottet i monopolkapitalets globala ekonomi.

Andra kritiker, som till exempel David Yaffe och Paul Mattick, såg inte det nyskapande. En "back to Marx"-rörelse utvecklades som ansåg att Baran och Sweezy hade avvikit från arbetsvärdeläran och marxismen och/eller kritiserade det som saknades. Diskussionen pågick flera år men tystnade allt eftersom oklarheterna reddes ut och luckorna i Monopoly Capital täpptes till.

Den vetenskapliga och teoretiska utvecklingen i Barans och Sweezys anda gick vidare på många spår. Dels har historiskt material kommit i dagen, dels har nya områden undersökts och presenterats av olika forskare i böcker och artiklar.

Två planerade kapitel i Monopoly Capital uteslöts vid utgivningen. Sweezy ansåg att de inte var tillräckligt genomarbetade vid Barans död 1964 och lät dem därför ligga. Manuskripten återfanns inte förrän år 2011 och klargör verket i flera avseenden. Det ena kapitlet, Some Theoretical Implications, (återgivet i Monthly Review July-August 2012) reder ut förhållandet mellan begreppet ekonomiskt överskott och Marx' arbetsvärdeteori liksom relationen mellan arbetskraftens värde och lönebildningen. Det andra kapitlet, The Quality of Monopoly Capitalist Society: Culture and Communications, (återgivet i Monthly Review July-August 2013) baserar sig på såväl Brechts och Frankfurtskolans analyser som på tidigare forskare på området som C. Wright Mills och Ralph Miliband.

Vidare har två brevväxlingar nyligen återfunnits (se Monthly Review March 2014). Baran och Herbert Marcuse diskuterar i den ena av dem betydelsen av socialpsykologi och Freuds psykoanalys. I den andra sprider korrespondensen mellan Sweezy och Baran ljus över arbetet med Monopoly Capital sedan tidigt 1950-tal och deras diskussioner om alla kollegor och deras verk. Deras personliga kommentarer ger en fördjupad insikt i denna politisk-ekonomiska tradition.

Monopoly Capital saknade en analys av arbetslivets förändring. Harry Braverman avhjälpte tidigt den bristen genom boken Labor and Monopoly Capital - The Degradation of Work in the Twentieth Century (1974) som blivit en klassiker.

Imperialismen behandlades ingående av Samir Amin i Accumulation on a World Scale - A Critique of the Theory of Underdevelopment (1974) och i flera senare verk. Amin utvecklade sitt synsätt på imperialismen självständigt och grundligt men också parallellt med Baran.

Det är fascinerande att läsa hur begreppet ekonomiskt överskott och dess användning, som växte fram hos Baran (och Amin), kan spåras till diskussioner som börjar hos Lenin och i Tredje internationalen, går vidare över Kominterns kongresser till Mao och den kinesiska revolutionen. En klargörande diskussion av detta mellan Foster och indiska Research Unit for Political Economy (RUPE i Mumbai) återfinns i Monthly Review May and December 2007.

Amins analys av imperialismen fick stor betydelse för Sweezy och Harry Magdoff. Foster lyfter fram detta och skriver angående diskussionen om "beroendeskolan", på 1970-talet:

"Den mer sofistikerade analysen kan spåras särskilt till Barans tidigare mer grundläggande arbete och även till Samir Amin vilka representerade mer dynamiska ansatser baserade på klassanalys, marxistisk ackumulationsteori och behandlingen av ekonomiskt överskott. Den ibland doktrinära kritik som riktades mot marxistiska teorier om imperialism och beroende kom till korta gentemot tänkare av Barans och Amins kaliber."

Sweezy utvecklade, ofta tillsammans med Harry Magdoff, finanskapitalets roll i en mängd artiklar och böcker. Redan i maj år 1983 beskrev de i en artikel i Monthly Review, Production and Finance, hur en enorm finansiell överbyggnad på lång sikt var på väg att orsaka en strukturförändring i hela ekonomin och dominera över produktionssystemet. Inläggen sammanställdes i Stagnation and Financial Explosion (1987). Därigenom reparerade de både en brist i Monopoly Capital och placerade sig själva i täten av förutseende ekonomer inför nyliberalismens genombrott. Det som skilde dem från alla andra debattörer i ämnet var att de inte såg finansialiseringen bara som bubblor utan som en tendens orsakad av den långsiktiga stagnationen och avtagande kapitalbildningen i kapitalismens kärnländer.

Foster har oförtrutet fortsatt att undersöka och skriva. Han har publicerat ett stort antal böcker och artiklar, inte minst ur det ekologiska perspektiv som tidigt blev en av hans specialiteter. Han tar i introduktionen till TMC upp nya bidrag, som behandlar de senaste decenniernas dramatiska förändringar. Det gäller vår civilisations överlevnad mot bakgrund av miljö- och resurskrisen och imperialismens hänsynslösa utplundring av planeten och största delen av dess befolkning. Det gäller miljörörelsens inriktning och nödvändigheten av ett socialistiskt perspektiv, Kinas roll och andra länder och folk som hotas och utplundras av imperialismen. Om detta har Foster själv skrivit en hel del som The Great Financial Crisis (tillsammans med Fred Magdoff, 2009) och The Endless Crisis (tillsammans med Robert McChesney, 2013, recenserad i Clarté 2013/1). Det grundläggande problemet finns mycket konkret belyst av Foster och Fred Magdoff i Stagnation and Financialization - the nature of the contradiction i Monthly Review May 2014.

Mediernas och internets betydelse har behandlats av Robert McChesney vars Digital Disconnect - How Capitalism is turning the Internet against Democracy (2013) är en sammanfattning av flera decenniers arbete.

De stora förändringarna i världen under de senaste decennierna har fört in monopolkapitalismen i en ny fas, monopol-finanskapitalismen, anser Foster. Vi ser för första gången ett system av generaliserade, globaliserade och finansialiserade oligopol som utgör basen för en kollektiv imperialism ("Triaden", det vill säg Förenta staterna, EU och Japan) med nya kännetecken. Detta är för övrigt ämnet för Amins senaste bidrag, The Implosion of Contemporary Capitalism (2013 och recenserad i FiB/K 2014/4).

Samir Amin har sedan 1950-talet producerat verk i Monthly Reviews anda. Medan många medarbetare i tidskriften ger ett amerikanskt perspektiv - de lever i lejonets kula och känner den bäst - skriver Samir Amin från de undertryckta folkens och nationernas perspektiv. De kompletterar varandra utmärkt och tillsammans har de skapat de en övertygande marxistisk politisk ekonomi. I The Law of Worldwide Value (2010) skriver Amin angående "ekonomiskt överskott": "Jag hävdar att de marxister som fortfarande vägrar erkänna den centrala betydelsen av Baran och Sweezys bidrag saknar redskapen för att föra fram en effektiv kritik av vår tids kapitalism. Deras "marxism" förblir begränsad till bibeltolkningar av Marx´ texter."

"Helheten är det sanna" hävdade Hegel. Det var också Marx käpphäst, liksom Monthly Reviews, och citatet står överst på titelbladet i Monopoly Capital. Man kan bara önska att alla välmenande miljöaktivister, marxister, fackföreningsmedlemmar och människor på vänsterkanten kunde ägna tid till att sätta sig in i denna samhällskritiska syn på verkligheten. Den ger nya perspektiv på vägen till en bättre framtid.

Eller som Robert McChesney skrev i ett brev i maj 2014 till Monthly Reviews läsare för att uppmana dem att ekonomiskt stödja verksamheten (liksom Folket i Bild/Kulturfront i Sverige har tidskriften aldrig tagit statliga bidrag utan alltid vänt sig till medlemmar och läsare när kassan sinat):

"Under de senaste åren har förhållanden i världen förändrats mycket mer än de flesta människor inser. Efter den finansiella kollapsen åren 2007-2008 har kapitalismen gått in i en period av tydlig stagnation. Den dystra återhämtningen under de senaste sex åren kan inte längre betraktas som en tillfällig anpassning; det är det nya normaltillståndet.

Vad det betyder för den stora massan av människor i Förenta staterna och i världen är också klart: ökande fattigdom och arbetslöshet; skriande ökning av ojämlikheten; oerhörd press nedåt på löner och förmåner; kollapsande infrastruktur och minskande offentlig service; systematisk politisk korruption; miljömässig försämring i vinstsyfte; och en militarisering utan slut. Kapitalismen är ett system som visar alla tecken på att sjunga på sista versen. Den äter av framtiden för att överleva idag."

The theory of monopoly capitalism an elaboration of marxian political economy; John Bellamy Foster, Monthly Review Press 2014

Nytt på Clartébloggen

Antifascismen: En lidelsefull rörelse som aldrig lider

Alexandra Starud - 22 juli 2017

När vi talar från en position som antifascister talar vi inte sällan om dystopiska framtidsscenarion. Vi talar inte sällan om nazisternas våldsdåd och mord. Vi talar om fascismens framfart över europa och att trettiotalsretoriken kommit tillbaka. Därefter talar vi om strategier för att förhindra...

Läs mer...

Venezuela igen

Martin Fahlgren - 19 juli 2017

Utvecklingen i Venezuela är mycket kritisk. Det är därför viktigt att alla följa med i vad som håller på att ske: Hur arbetar reaktionen för att gripa makten, hur agerar "chavisterna" , hur beskrivs utvecklingen i vanliga massmedia? Hur det går för Venezuela kan spela stor roll för utvecklingen i...

Läs mer...

18 Juli 1917, Finlands första självständighetsförklaring?

Anders Björnsson - 17 juli 2017

Juli 1917 var en orolig månad i det ryska riket. Folk demonstrerade på gator och torg, särskilt i huvudstaden Petrograd, det strejkades, landsbygden jäste, soldater övergav fronten. Den provisoriska regeringen under kadetpolitikern furst Gregorij Lvov var oförmögen att styra landet, dra Ryssland...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Bildtext

Timothy Snyder sprider myter

Daniel Lazare - 29 december 2016

Partisaner, judiska motståndsrörelser i och inte minst Sovjet drog lika mycket elände över...

Läs mer...

Bildtext

Nationalstaten död? Men den rör ju på sig!

Daniel Hedlund - 29 december 2016

Det sägs att nationalstaten är överspelad och att kapitalisterna har blivit globalister. Tvärtom,...

Läs mer...