2014. Plötsligt var namnet ISIS på allas läppar, Syrien drunknade i ett inbördeskrig och USA med allierade började bomba (igen). Och kommentatorerna talade om ett hotat arv från Sykes-Picot. Medierapporteringen är förvirrande (jämför Clarté 2013/4). Arabvärldens statssystem är utmanat, men kanske inte på det vis många påstår. Faran kommer, även denna gång, till stora delar från krafter utanför arabvärlden.

För att ta det från början: Under senare delen av 1800-talet vändes kolonialmakternas ögon mot Osmanska riket. I Konstantinopel pågick försök att modernisera och samla det spruckna väldet, men det hade redan börjat naggas i kanterna. Fransmännen hade tidigt tagit Algeriet, där de menade sig försvara befolkningen mot islams elände. Snart lanserade man sig som de kristnas försvarare i Libanon och började dela upp landet efter religiösa linjer; osmanernas system för olika gruppers politiska inflytande demonterades. Britterna använde samtidigt skuldsättningen från Suezkanalbygget för att få inflytande i Egypten, och bet sig fast som "beskyddare" av shejkdömena i Persiska viken. De södra delarna av det blivande Irak liksom delar av Persien ansågs som brittisk inflytandesfär. Man började vid denna tid få upp ögonen för oljan som energiresurs, och flera europeiska länder övervägde att bygga om sina flottor för oljedrift. Oljan i Persien blev britternas första mål; landet delades 1907 med ett fördrag i brittisk och rysk inflytelsesfär, och till shahen överläts att slå ned antibrittiska rörelser. Snart lanserades Anglo-Persian oil (senare BP). I juni 1914 kunde Churchill för underhuset presentera ett 20-årigt avtal om tryggade oljeleveranser med brittiska staten som kontrollerande ägare. Vinsterna kom att finansiera hela krigsutbyggnaden av brittiska flottan.

9005_01.jpgIrakisk milisman. Motsättningarna i regionen har rötter i kolonialismen.

Med första världskriget tog kolonialismen ett språng i Mellanöstern. I grund och botten handlade det om att kolonialmakterna krossade det osmanska riket, och därutöver trängde ut de tyska intressen kring bland annat olja som etablerats i regionen i nära samverkan med sultanen i Konstantinopel. Britterna letade upp en allierad i sharif Hussein, från den hashimitiska väktarfamiljen av de heliga städerna Mecka och Medina, som kunde dra igång en arabisk resning mot osmanerna, och man lät honom tro att han skulle få bli kung över stora delar av arabvärlden. Men diplomaterna Sykes och Picot ritade i maj 1916 upp en delning av osmanska riket mellan Frankrike och Storbritannien. Sharifen fick nöja sig med att bli kung över Hejaz, den västra delen av Arabiska halvön, som i sin tur några år senare erövrades av saudierna och gjordes till en del av ett saudiskt kungarike. Övriga arabvärlden och även södra Turkiet planerade de bägge kolonialmakterna att dela mellan sig. Palestina tänkte man lägga under någon slags internationell förvaltning. En ytterligare ingrediens i grytan blev den brittiske utrikesministern Balfours ödesdigra brev till den sionistiska rörelsens ledare i Storbritannien, baron Rothschild, i november 1917, där den brittiska regeringen utfäste sitt stöd för ett "nationellt hem" för det judiska folket i Palestina. När den nya bolsjevikiska regeringen i Ryssland lät offentliggöra Sykes-Picot-avtalet, och Balfours brev ungefär samtidigt publicerades, insåg många i arabvärlden läget - de var lurade.

1918 realiserades Sykes-Picot-avtalet steg för steg, utom för Turkiets del där kriget fortsatte i fyra år till och där turkarna lyckades säkra sin nya nation. Storbritannien överlämnade det erövrade Syrien till Frankrike, man behöll Irak som ockuperats under löften om arabisk befrielse, och Palestina där spänningarna tilltog eftersom araberna började oroa sig för ett judiskt statsbygge. En ny stormakt trädde emellertid nu in på scenen, USA, under Harold Wilson. Den amerikanska linjen var sedan sekelskiftet att hålla emot nya koloniala projekt för att öppna för amerikanska intressen, "den öppna dörrens politik". Trots sina kolonialplaner deklarerade Frankrike och Storbritannien därför i november 1918 att araberna skulle få självständighet med nationella regeringar, en elakartad lögn. I stället behöll man de arabiska områdena, krossade flera omfattande uppror som de i Irak 1920 och Syrien 1925, snickrade fram lojala styren i de olika provinserna och utverkade efterhand i Nationernas förbund så kallade mandat att "bygga upp" de olika staterna och förbereda dem på ett kommande självstyre (jämför liknande FN-mandat i vår tid).

Resultatet av kolonialprojektet blev militariserade och repressiva stater, byggda med korruption, klientnätverk, flygbombningar och säkerhetstjänster. Mot dem ställdes efter hand arabnationalism och panislamism, rörelser som kunde mobilisera och som gör så än idag. De auktoritära tendenserna i staterna har över tid kunnat samverka med progressiv social politik, eller med nyliberal, beroende på klassallianser. Samtidigt har det internationella spelet, energipolitiken och Palestinafrågan vävts samman med sociala och ekonomiska frågor i respektive land.

Efter andra världskriget växte en mobilisering fram som innebar en utmaning mot västerländska intressen, och som flera gånger dessutom kom i direkt konfrontation med det nybildade Israel. I Egypten drog den nasseristiska revolutionen igång 1952. Syrien som utsattes av flera CIA-ledda kupper och invasionshot räddades i sista stund av ett kortvarigt förbund med Egypten. I Irak kom en revolution 1958 som i etapper förmådde slänga ut västs intressen ur landet, och liksom i flera andra länder gick man mot fullskalig nationalisering av sin oljeresurs, vilket fullbordades 1972, i nära samarbete med sovjetisk oljeindustri. Ur denna offensiv trädde OPEC fram som en ny aktör på världsarenan, och fick världsekonomin och storpolitiken att hicka till 1973. Inom många av länderna fördes en progressiv politik där naturresurser och andra tillgångar lades till grund för välfärdssatsningar på utbildning, sjukvård, och de sekulära idealen var starka. Bathpartierna i Irak och Syrien var förvisso hårdföra, men de sociala reformerna nådde faktiskt imponerande resultat under 1970-talet. Från väst kom emellertid reaktioner som än i dag påverkar regionen. I några länder lyckades man direkt slå ned försöken att bygga alternativ,. Kändast är kuppen i Iran 1953, som ersatte en progressiv regering med shahen.

Men med revolutionen i Iran 1979 förlorade USA en av sina allierade. Saudiarabien blev alltmer USAs kil in i OPEC, och en avgörande faktor i det nya dollarsystemet där oljedollar fördes åter till USA. I tysthet agerade Saudiarabien också flera gånger som en garant för Israel. Schackspelspolitiken tilltog, kriget Iran-Irak 1980 88 blev ett medel för USA att försvaga bägge parter. Därefter följde två decennier av krig, sanktioner och ockupation för att oskadliggöra Irak och försöka återföra landet in i fållan.

Sykes-Picot-arvet lever kvar i flertalet av nationsgränserna, med många problem - vi kan nämna irakiska Kurdistans separatism, Syriens dragning mot Libanon, samt Saudiarabien som på sätt och vis består av tre disparata regioner. Efter hand har ett par politiska skiljelinjer kommit att prägla statsmönstret. På arabiska halvön och i Jordanien dominerar kungahus och emirat som byggt sin legitimitet på sekterism och konservatism, i flera länder förstärkt av oljepengar och gästarbetare under slavliknande arbetsförhållanden. Syrien och Irak har i stället kommit att representera ett republikanskt arv med starka sekulära ideal, och tidvis en modern välfärdsstat, därmed ett hot mot gulfstaterna. När shiitiska respektive alawitiska grupper varit politiskt framträdande i Syrien och senare Irak, eller när samarbete med Iran tilltagit, har gulfländerna haft det sekteristiska och anti-iranska kortet att lägga till i sin arsenal. Elefanten i rummet är Israel, som alltsedan 1948 inte bara har skapat ett elände för palestinierna, utan också med USA försökt splittra arabländerna och försvaga progressiva projekt i regionen.

Man kan i utvecklingen i Mellanöstern efter 1950-talet se samma processer av internationalisering, finansialisering och efter hand nyliberalisering som på andra håll. Avgörande var att den statsledda progressiva politiken inte helt utmanade kapitalintressen inom länderna, att arabnationalism och andra strömningar bortsåg från klassanalyser, och också slog ned hårt på de i flera länder starka kommunistiska rörelserna. Marknadsmekanismerna tilläts på sikt växa, inte sällan med band in i statsapparat och militär. Efter hand har i många av länderna dessa intressen växt samman till ett gulfstatsdominerat handels- och finanskapital, med starka band till västintressen. Inte många av länderna har i dag en inhemsk borgarklass med patriotiska intressen.

9005_02.jpgISIS mobiliserar sunniaraber i Irak. USA:s ockupation främjade sekterismen.

En väg till senare nyliberalisering gick via olika stödprogram. Egypten fick från 1960-talet livsmedelsstöd från USA, ett stöd som ökades efter 1973 när landet drabbades av krigsskulder och höjda oljepriser, vilket medförde att importbehovet av (amerikanskt) vete steg från 20 till närmare 80 procent (1980). Liknande processer ägde rum i Maghreb-länderna, fast europeiska intressen hade mer inflytande där. Många av de icke oljeproducerande länderna fick ekonomiska problem som eskalerade med räntechocken 1979. Pressade av vacklande exportintäkter som till stora delar gick till räntebetalningar av statsskulderna lät de öppna sina ekonomiska gränser, och snart kunde Saudiarabien, västländer i olika bilaterala förhandlingar, IMF och Världsbanken ställa krav på avregleringar av kapitalrörelser och arbetsmarknad, avvecklande av livsmedelssubventioner, privatiseringar och liknande. I slutet av 1980-talet skönjdes därmed i många av länderna konturerna av en ny klassformering, med en starkt statsknuten bourgeoisie och starka militära eliter i nära samverkan.

Invävningen av Mellanöstern i internationell handel har fortgått. Marknadsliberaliseringen har i olika utsträckning utmärkt alla länder och drivit på korruptionen. Också Syrien och Libyen började inpå 2000-talet driva marknadsliberala reformer, men västerländskt kapital fick inte samma öppningar för direktinvesteringar. Med Bush d.y:s regering kom en ny strategi som såg ut att radikalt ändra förutsättningarna. Eftersom WTO-förhandlingarna mött problem ville man satsa på regionala frihandelsinitiativ, och Bush lanserade samtidigt med utropandet av segern i Irak 2003 det så kallade MEFTA, ett planerat frihandelsområde över Mellanöstern som skulle inkludera Israel och knytas till USA. Något fullskaligt MEFTA, utlovat till 2013, blev inte av, men många enskilda bilaterala avtal kvarstår. USA har vunnit andelar gentemot EU i handeln med många av regionens länder, främst med sin agroindustri. EU driver emellertid i den så kallade Barcelonaprocessen liknande satsningar på att försöka påtvinga länderna i Mellanöstern frihandel, avregleringar och dylikt.

Kring 2010 såg det ut som om västländernas offensiv faktiskt lyckades driva in Mellanöstern i den nya världsordningens fålla. Men med den arabiska våren blev nya mönster allt tydligare. Revolten var till största delen en protestvåg mot den nyliberala politik som firat triumfer i stora delar av Mellanöstern. Inte minst den stora gruppen unga vände sig mot arbetslöshet, avregleringar, korruption, och mot den repressiva stat som genomdrivit detta. På de flesta håll krossades eller bortmanövrerades de folkliga initiativen.

Men samtidigt förändrades de globala kraftförhållandena. Västländernas handelsdominans började vika för aktörer som Ryssland, Kina, Indien, Turkiet, Brasilien etc. Den strategiska oljan har börjat strömma i nya riktningar; till och med Saudiarabien exporterar nu mer till Kina än någon annanstans. Libyen stannade upp sina reformer kring 2010 och började öppna för ryska och kinesiska intressen samtidigt som Gaddafi vände sig alltmer mot Afrika, vilket straffades hårt av en västkoalition som helt enkelt bombade sönder landet. Men alltfler länder i regionen har börjat spela mellan de olika sidorna i vad som börjar framstå som en gryende multipolär ordning. Iran och Syrien, som länge framstått som hopplöst isolerade, har förstärkt sina ekonomiska band till Ryssland och Kina, mitt under ett krig där gulfstater och västländer försökt dra sönder denna allians genom att destabilisera Syrien. Iran väntar på inträde i det kinesisk-ryska samarbetsprojektet SCO och förbereder nya ryska oljeinvesteringar (i samverkan med BP), samtidigt som USA och EU lockar med stegvisa öppningar för investeringar från väst. Irak - som USA förtvivlat försöker behålla kontrollen över - öppnar alltmer för ekonomiskt inflytande från såväl Iran som Kina. Egypten förhandlar med Ryssland om samarbete kring såväl energi som säkerhet. Qatar, vars planer på gaspipelines till Europa verkar ha motats i grind, börjar försiktigt samordna sin gaspolitik med Iran och Ryssland; till och med saudierna har börjat tala med Iran.

Denna utveckling samverkar med geopolitiska vändningar på andra håll - Ukrainakrisen, nya samarbeten mellan Ryssland och Kina, initiativ i världshandeln från BRICS. Västs fokus kom att förskjutas med USA:s och Natos försök att satsa igen på Europa och "Pivot to Asia" såväl militärt som med nya frihandelssatsningar. Men uppgörelsen om Mellanöstern kvarstår, och i Washington är alla överens om att behålla den militära dominansen kring Persiska viken till varje pris. Med den eskalerade antiryska politiken blir utbyggnaden av gasledningar mot Europa från Nordafrika och Mellanöstern åter prioriterade, och de kommer att involvera Syrien, Irak och Turkiet.

Supermaktens direkta inflytande är på nedgång, men enligt klassiskt mönster fortsätter man att härska genom att splittra, eller som man uttrycker det i Washington; maktbalans. I praktiken har politiken varit att se till att olika krafter balanserar varandra. Israel, Turkiet och Saudiarabien med några av de andra gulfstaterna får anses vara västs viktigaste allierade, vilka samtidigt nu ska övertalas att släppa in Iran - åtminstone delvis. För maktbalansens skull stödjer man samtidigt gulfstaterna i deras krossande av inhemska demokratirörelser och av det ena av de gamla hatobjekten, Syrien. En ytterligare regional kamp har uppstått mellan de ärkekonservativa med Saudiarabien i spetsen, och en mer folkrörelseislamsk rörelse kring muslimska brödraskapet som fått inflytande i Turkiet och stötts av Qatar.

Situationen har spetsats till genom framväxten av ISIS i Irak och Syrien. Till stor del är ISIS ett resultat av hur USA och flera grannländer agerat tidigare, och man verkar nu utnyttja organisationen för att driva politiken i ny riktning. Från irakisk horisont är ISIS ett arv från den amerikanska ockupationen och den sekterisering av politiken som skapades av ockupationen i landet. Sekteriseringen fortsatte under premiärminister Malikis korrupta styre, och ISIS kunde efterhand finna allierade hos andra grupper inom den alienerade sunniarabiska befolkningen, gamla bathpartister, flera av de stora stamledarna med flera. I en obekväm allians gjorde man uppror mot Bagdad. I Syrien har ISIS till stora delar växt genom strömhopp från andra rebellgrupper i inbördeskriget mot Assadregeringen. Det är oklart hur mycket direkt stöd ISIS till en början fick utifrån. Däremot vet vi i dag att pengar och mängder av vapen, bland annat från kaosets Libyen, så småningom hamnat i ISIS händer. En del av överhopparna kommer från de "moderata" rebeller som tränats och utrustats av CIA i Jordanien. ISIS har efter hand, länge under medieskugga i väst, byggt upp en parallell stat, med skatteindrivning och oljeutvinning som ekonomisk bas. Rekryteringen har byggt på att man upplevts som mindre korrumperade än andra rebellgrupper i Syrien, och kunnat erbjuda stridande rejäl betalning (150 dollar om dagen). På många håll har man tack vare effektiv organisation och samarbete med lokala krafter stöd hos lokalbefolkningen, i motsats till bilden vi ges i våra medier.

9005_03.jpgEU beslöt 2013 att det var lagligt att köpa olja av rebeller i Syrien, bland andra ISIS.

Stöd fick man också om inte annat så indirekt från väst. I Washington skrevs i en CFR-rapport redan 2012 att de favoriserade rebellerna var för svaga, och att USA borde satsa på jihadisterna som skulle stärka rebellsidan med disciplin, gulfpengar och många döda, "In short, the FSA needs al-Qaeda now". EU beslutade 2013 att det var lagligt att köpa olja av rebellgrupper i Syrien, däribland ISIS.

ISIS har sedan dess ökat sin kontroll av oljekällor, och säljer till dem som vill köpa via främst Turkiet. Enskilda EU-länder anklagas i skrivande stund fortfarande för att köpa av denna olja. Slutsatsen är att ISIS i väst inte ansetts vara ett så stort hot att alla medel måste tas till mot organisationen, och i stället kunnat användas som förevändning för nya interventioner i regionen. Andra aktörer började tala om ISIS som värsta tänkbara hot. Maliki-regeringen i Bagdad kunde peka på ISIS och undvika fokus på de andra stora proteströrelserna i nordvästra Irak. Kurdiska provinsregeringen såg möjligheten att få stöd från väst och sin främsta allierade, Israel. Kraven på intervention åtföljdes av överdrivna uppgifter om ISIS blodtörst och ekonomiska styrka; exempelvis spreds lögner om enorma bankrån för att skrämma västländerna.

Insatsen i Irak föregicks av att USA tvingade igenom ett regeringsskifte i Bagdad. Regeringsskiftet syftar till att ytterligare stärka Kurdistans och oljebolagens position på Bagdads bekostnad. På marken blir resultatet att shiitiska miliser och peshmerga tillsammans jagar sunniarabisk civilbefolkning. ISIS ser i praktiken ut att bli ett sätt för västmakterna att gå ett steg till på vägen mot delning av Irak, och att skapa religiöst definierade buffertzoner mellan Iran och Damaskus.

Från israeliskt håll har liknande idéer närts, främst med målet att splittra och försvaga de aktuella statsstrukturerna. Saudiarabien lär å andra sidan nu vara under svängning. ISIS må ha varit ett bra sätt att locka iväg de alltför extremistiska från hemlandet och för att destabilisera på annat håll, men skulle ISIS nå en riktig maktposition så är det en farlig fiende. De bokstavstrogna avskyr det saudiska kungahuset, och de har en hel del stöd inne i Saudiarabien. De salafitiska strömningarna är än mer dominerande i flertalet andra gulfstater. Därför är oron stark, och det är inte konstigt att Egypten, nu under saudiparaply, och Abu Dhabi, tillsammans lät flygbomba Libyen i augusti när offensiva al Qaida-grupper ansågs ha blivit för starka. Även om saudiska kungahuset och flera andra gulfstater tillfälligt står ganska starka i regionen, kan man nog snart vänta sig sociala uppgörelser inom dessa länder.

Ett av alla osäkra kort är Turkiet som varit så viktigt logistiskt i uppbygget av rebellstyrkorna i Syrien och därmed ISIS, och som plötsligt sitter med en stärkt kurdisk kraft och osäkert stöd från väst. En avgörande motsättning under ytan utspelar sig mellan Turkiet och Saudiarabien, men hur det faller ut får visa sig. Västs insatser hjälper i praktiken PKK och syriska YPG, de grupper som gjort de viktigaste insatserna mot ISIS på kurdiskt område. Samtidigt stödjer inte dessa tanken om ett enhetligt Kurdistan under de irakisk-kurdiska klanpartierna. Vi kan räkna med ett komplext spel i denna fråga. Med expansionen av sin insats mot ISIS i Syrien - som vanligt utan FN-stöd, mot internationell rätt och mot formella protester från Ryssland och Kina - kommer USA antagligen att se till så att rebellgrupperna får en mer kontrollerbar sammansättning. Assadregeringen kommer så länge att tillåtas sitta kvar, i maktbalansens tecken, eftersom det är otänkbart att hjälpa ISIS eller andra extrema grupper att ta över Damaskus. Obama ser ut att välja ett informellt informationssamarbete med Damaskus och Ryssland, för att inte de egna operationerna ska mötas av det syriska flygvapnet. Men man kommer inte att i någon större utsträckning hjälpa Assadregeringen. Syrien ska fortsätta att blöda och hållas de facto-delat så länge det går, också det i maktbalansens tecken.

Men förhoppningsvis börjar nu den sekelgamla dominansen från väst att avta. Det öppnar möjligheter för folken i regionen att rekonstruera sina ekonomier och politiska strukturer. Det koloniala Sykes-Picot-arvet, stommen för dagens statsstrukturer, vacklar under angrepp såväl från inhemska rörelser som från väst och dess allierade. I marginalen, Libyen, är sönderfallet redan fullbordat. Än så länge har västmakterna med USA i spetsen och deras allierade i regionen svarat med att skapa kaos, och regionala expansionistiska krafter konkurrerar hämningslöst med varandra. Farliga uppgörelser väntar innan folken i Mellanöstern kan börja ta sitt öde i egna händer. Kanske åren kring 2014 kommer att bli en brytpunkt på samma vis som 1914. Vägen vidare kommer att bli lång och skakig.

Nytt på Clartébloggen

Antifascismen: En lidelsefull rörelse som aldrig lider

Alexandra Starud - 22 juli 2017

När vi talar från en position som antifascister talar vi inte sällan om dystopiska framtidsscenarion. Vi talar inte sällan om nazisternas våldsdåd och mord. Vi talar om fascismens framfart över europa och att trettiotalsretoriken kommit tillbaka. Därefter talar vi om strategier för att förhindra...

Läs mer...

Venezuela igen

Martin Fahlgren - 19 juli 2017

Utvecklingen i Venezuela är mycket kritisk. Det är därför viktigt att alla följa med i vad som håller på att ske: Hur arbetar reaktionen för att gripa makten, hur agerar "chavisterna" , hur beskrivs utvecklingen i vanliga massmedia? Hur det går för Venezuela kan spela stor roll för utvecklingen i...

Läs mer...

18 Juli 1917, Finlands första självständighetsförklaring?

Anders Björnsson - 17 juli 2017

Juli 1917 var en orolig månad i det ryska riket. Folk demonstrerade på gator och torg, särskilt i huvudstaden Petrograd, det strejkades, landsbygden jäste, soldater övergav fronten. Den provisoriska regeringen under kadetpolitikern furst Gregorij Lvov var oförmögen att styra landet, dra Ryssland...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Bildtext

Recensioner

Redaktionen - 29 december 2016

Eyvind

Läs mer...

Bildtext

Klass med nio liv (intervju)

Beverly J Silver - 29 december 2016

Fackligt folk i USA på 1920-talet hade inte många skäl för optimism. Medlemstalen hade rasat, och...

Läs mer...

Litteraturlista och kommentarer - Clarté nr 4/2016

Åke Kilander - 19 januari 2017

Litteraturlista och kommentarer till artiklarna Planeten pallar inte mer och Klokt tänkt om miljön i...

Läs mer...