Den nya tekniken ledde oss inte ut ur kapitalismens hierarkier. Den fastnade i dem. Med molntjänster, digerdata och crowdsourcing stärker de stora IT-företagen sitt grepp över cyberrymden. Arbetet utarmas, våra liv förflackas och allt vi företar oss i nätverket blir exploaterbar råvara i bolagens serverhallar. Ett tag till.

Så var det sagt: Vi skulle glida in i ett nätverkssamhälle utan industrikapitalismens klassklyftor och disciplinära maktstrukturer. Politiker talade om en ny frihetstid, postmoderna profeter försäkrade oss att taylorismens sönderstyckade, enahanda arbeten tillhörde det förgångna och managementkonsulter skrev om storföretagens upplösning i ett kreativt myller av småföretag och kunskapsarbetare.

Nu är vi där.

I den yttre cyberrymden, i ett litet kontor på en gata i Dhaka i Bangladesh, sitter arbetare uppkopplade till nätet. Deras uppgift är att ge västerländska företag framskjutna positioner i de digitala skyltfönstren. Timme efter timme loggar de in med falska identiteter på Facebook för att klicka på "gilla"-knappar och dela ut beröm. Taxan är 15 dollar för 1 000 klick. 1 dollar går till arbetaren.

Det började i liten skala för 244 år sedan.

År 1770 presenterade uppfinnaren Wolfgang von Kempelen en märklig maskin för drottning Maria Theresia av Österrike. Apparaten bestod av ett stort skåp med ett schackbräde på ovansidan. Bakom skåpet reste sig en docka i naturlig storlek föreställande en turkisk herreman. Dockan kunde röra på huvudet och armarna och flytta pjäserna på brädet. Den spelade schack så skickligt att det tog tretton år innan den förlorade ett parti. Såväl Napoleon som Benjamin Franklin försökte besegra "den mekaniska turken".

von Kempelen lät åskådarna undersöka maskinen. Innanför skåpluckorna uppenbarade sig ett gytter av kugghjul och annan mekanik. Ingen förstod att det gömde sig en levande människa, en framstående schackspelare, längre in i skåpet.

9002_01.jpgMolnet' kallar IT-bolagen sin centralisering av nätet. Bild: Birgit Ståhl-Nyberg: Förort II (1972).

Den märkliga maskinen är tillbaka i ny skepnad och illusionen är densamma. Vi far runt på nätet med hjälp av datorer, surfplattor och smarta telefoner. Överallt finns ljud, bilder och texter att tillgå med ett musklick eller ett duttande med fingret. De elektroniska apparaterna hjälper oss till rätta och korrigerar våra felsteg. De tycks till och med kunna förutsäga våra innersta, omedvetna önskningar. De ögonblickliga reaktionerna och det eleganta gränssnittet skymmer liksom kugghjulen i von Kempelens maskin det mänskliga arbete som gömmer sig i automatiken.

Hösten 2005 lanserade e-handelsjätten Amazon en tjänst döpt efter den tvåhundraåriga föregångaren. På sajten mturk.com, The Mechanical Turk, lägger olika företag ut uppgifter, HITs, Human Intelligence Tasks, för mänsklig bearbetning. Köparen anger pris och övriga villkor. Säljaren av arbetskraften, en människa vid en dator i Boston, Bangalore eller någon annan anhalt, klickar på en knapp för att acceptera uppdraget och påbörja arbetet.

Produktionssättet kallas crowdsourcing. Namnet anknyter till open source-rörelsen och andra försök att kollektivt utveckla operativsystem, spel, underhållning, nyttoprogram och tjänster. Men nätgemenskapens frivilliga, skapande arbete har hos Amazon slutat i en extrem form för outsourcing, storföretagens strävan att pressa kostnader genom att leja ut delar av produktionen till underleverantörer i led på led.

En halv miljon nätarbetare från över 190 länder har varje dag ett par hundratusen HITs att konkurrera om på mturk.com. Typiska uppdrag är att transkribera föredrag, kategorisera varor, ranka resultat i sökningar på Google och ange taggar till nätporr. Tio procent av varje affär tillfaller Amazon.

Modellen tillämpas i andra sammanhang också för forskning och teknisk utveckling. Många av deltagarna i nätverksarbetet är högt kvalificerade, och formellt är varje accepterat uppdrag ett kontrakt mellan fria företagare. Men i realiteten är uppdragstagarna proletärer utlämnade åt kapitalägarens godtycke.

69 procent av amerikanerna i Amazons Mechanical Turk är kvinnor, och 63 procent har examen från college. De tjänar i genomsnitt 2 dollar per timme. 14 kronor. Köparen har rätt att efter eget gottfinnande underkänna deras prestationer. Då blir det ingen betalning - men företaget behåller arbetsresultatet.

För att få de bästa uppdragen, de som kan ge 6 till 8 dollar per timme, gäller det att samla på sig en lång, så gott som obruten rad godkända HITs. En beställare som utan förklaring dumpar 500 HITs kan i ett slag förstöra en serie på flera tiotusen godkända. "Då är du rökt", berättar Stephanie Costello, en av nätarbetarna för The Nation. "För varje underkännande måste du ju få 100 godkända HITs för att återvinna din rankning ... Det kan ta månader, det kan ta år."

Hon utbildade sig till undersköterska men fick ingen anställning. Jobbade på kontor och tjänade lite extra på att samla HITs hos Amazon. När hon som många andra fick sparken i kraschen 2008 började hon nätjobba på heltid. En vecka när efterfrågan är god kan hon tjäna 150 dollar på 60 timmars arbete. Nästa vecka blir det kanske 50 dollar. Hon sitter ofta uppe på nätterna med datorn påslagen för att knipa åt sig de uppdrag som betalar sig bättre. 100 000 av de 500 000 arbetarna i The Mechanical Turk jagar HITs på heltid.

Arbetet är sönderdelat som vid ett löpande band. Ingen ska ha överblick, ingen ska vara oumbärlig, ingen ska kunna samla på sig kritiska informationsmassor. Frederick Winslow Taylors idealgestalt, den utbytbara arbetaren, är i den mekaniska turken fulländad. Arbetarna har ingen mänsklig kontakt med köparen av arbetskraften eller sina arbetskamrater. De har inte ens namn, de är bara sifferkoder i ett datasystem.

CrowdFlower, en annan jätte i branschen, styckar systematiskt upp uppdragen i mikrouppgifter. Verkställande direktören Lukas Biewald förklarar: "Före internet skulle det vara mycket svårt att hitta någon, hålla dem på plats i tio minuter och få dem att arbeta för dig, och sedan avskeda dem efter dessa tio minuter. Men med teknologins hjälp kan du faktiskt få tag på dem, betala dem en mindre summa och sedan göra dig av med dem när du inte behöver dem längre." Företaget har flera miljoner anslutna nätarbetare.

9002_02.jpgEn bildrekonstruktion av 'den mekaniska turken', maskinen som tycktes spela schack utan mänskligt medverkan.

Så tar kapitalet kontroll över kunskapsprocesserna i den virtuella världens informella gemenskaper, ordnar dem efter industriella principer och monopoliserar slutprodukterna.

På liknande sätt reorganiseras arbetet inom IT-företagen. Bilden av den nya tekniken som en skapelse av tekniknördar sponsrade av djärva riskkapitalister har alltid varit missvisande. Bakom de banbrytande innovationerna ligger oftast statligt kapital, statlig planering och statligt risktagande. Apples surfplattor och smarta telefoner är, som Mariana Mazzucato påpekar i The Entrepreneurial State, packade med nymodigheter som Pentagon och andra statliga organ stått bakom.

Likväl har nörden, hantverkaren som efter eget huvud planerar, utför och granskar sitt verk, i vissa skeden av IT-utvecklingen spelat en roll. Även anställda programmerare kunde tidigare i stor utsträckning arbeta självständigt med allsidiga arbetsuppgifter. Men ju mer arbetet riktas efter industriella principer, desto mer specialiserat, rutinmässigt och övervakat blir det. Var och en skriver kod till sin lilla modul i projekt som bara överordnade har överblick över.

Utvecklingen av applikationer för surfplattor och smarta telefoner är i dag en miljardindustri. Apple räknar till 75 miljarder nedladdningar till sina iPhones och iPads de senaste sex åren, och Google tror att inkomsterna från alla appar i världen kommer att överstiga 51 miljarder dollar 2025. Men över 98 procent av intäkterna går till knappt 2 procent av de tre miljoner programutvecklarna.

För några år sedan hamnade de bästa apparna överst i topplistorna över antalet nedladdningar. I dag, när det finns miljoner appar att välja mellan, vinner de företag som har råd att satsa stort på marknadsföring av sina program online. En beställning av uppskattning från kontoret i Dhaka kan hjälpa till.

På liknande sätt är det med spel och annan underhållning. Även i fortsättningen kommer en och annan från ingenstans att slå igenom och bli rik och berömd. Men det stora som sker i cyberrymden är monopoliseringen av den kreativitet och de informationer som i nätverksvisionerna tycks flöda fritt. Markus Persson säljer sitt Minecraft för 18 miljarder kronor till Microsoft. Andra går till Apple, Google, Amazon eller Facebook med sina lyckokast.

Persondatorn var tidigare en enskild domän med program och informationer lagrade lokalt. Småningom fick pc:n genom internet och dess decentraliserade nätverk av servrar förbindelse med andra datorer. Nu tornar något pr-makarna döpt till The Cloud, Molnet,upp sig i cyberrymden. Program, filmer, musik och spel som tidigare brukade lagras på hårddiskar och cd- eller dvd-skivor förvandlas till tjänster som storbolagen tillhandahåller från gigantiska datacentraler.

Professionella fotografer och grafiska formgivare kunde förr för en väl tilltagen engångssumma köpa sig en programsvit från Adobe, det helt dominerande företaget i branschen. Den inköpta mjukvaran var fri att använda år efter år. I dag går programmen bara att tanka ner från Molnet, och de fungerar endast så länge brukaren betalar monopolisten en avgift på upp till 580 kronor i månaden.

Andra tjänster tillhandahåller bolagen till synes gratis. En förutsättning brukar vara att brukarna utsätter sig för reklam och med sin egen aktivitet på nätet gör marknadsföringen effektivare. Google, Facebook och andra IT-bolag förbehåller sig rätten att för egna syften samla på sig all personlig information som deras användare medvetet eller omedvetet lämnar efter sig i cyberrymden. Det kan vara allt från facebookkonversationer och mejllistor till gps-positioner och träningsnoteringar.

Bolagen lagrar och bearbetar informationerna i centrala serverhallar. Syftet är att förfina tjänsterna och sälja detaljerade kunskaper om miljoner människor till andra företag eller till lobbyister och politiska partier. NSA och andra spionorgan har privilegierad access till materialet.

Det kallas Big data, digerdata, och rymmer kopiösa mängder mänskligt arbete. Som virtuellt livegna förser vi själva utan att reflektera över det bolagen och de statliga övervakarna med de underrättelser de behöver. Varje knapptryckning är ett tillägg till informationsmassorna, varje mejlväxling och sökning ett bidrag till de system för marknadsföring och kontroll som döljer sig i Molnet. Bolagen inhägnar de digitala plattformarna och kommunikationskanalerna och tvingar oss att utan ekonomisk ersättning fylla förråden av digerdata.

Processerna är parallella: Förslumningen av arbetslivet når en ytterlighet i den mekaniska turkens crowdsourcing samtidigt som livet utanför lönearbetet genom Molnet sugs in i de stora koncernernas vinstjäkt.

Monopolkapitalen kräver gränslös tillgång till produkterna av våra intellektuella aktiviteter och till våra mest privata informationer. "Du äger allt innehåll och alla uppgifter som du publicerar på Facebook", heter det i bolagets användaravtal. Så kommer det finstilta: "För innehåll som skyddas av upphovsrätten, t.ex. foton eller filmklipp (Skyddat innehåll), ger du oss uttryckligen följande behörighet ...: du beviljar oss en icke-exklusiv, överföringsbar, vidarelicensierbar, royaltyfri, global licens att använda allt Skyddat innehåll som du publicerar på eller i anslutning till Facebook ... Den här Innehållslicensen upphör att gälla när du tar bort ditt Skyddade innehåll eller ditt konto, förutsatt att innehållet inte delats med andra som inte tagit bort det." Innebörden är att företaget utan att betala dig ett öre ämnar göra vad det vill med ditt material och avser att fortsätta med det så länge materialet över huvud taget finns att tillgå på någon Facebooksida, din egen eller någon annans.

Här gäller hackarnas motto: "Information wants to be free". Annat är det när informationerna rör sig åt motsatt håll, bort från kapitalens ägor. Bolagen försäkrar sig om att staten omgärdar de kunskaper, informationer och kulturella produkter de samlar på sig med allt striktare patent och upphovsrätter. Det är en av huvudpunkterna i de så kallade frihandelsavtal USA och EU söker påtvinga omvärlden. Drakoniska straff införs för piratkopiering och fildelning, och IT-bolagen som utan hämningar övervakar oss avvisar bestämt varje tanke på att algoritmerna som styr våra färder på nätet ska bli tillgängliga för granskning.

Den digitala tekniken gjorde det svårare för de stora medieföretagen att upprätthålla sin kontroll över marknaderna för film, musik, böcker och andra konstnärliga och intellektuella produkter. Molnet med dess utbud av onlinespel, e-böcker och strömmande musik, filmer och tv-serier är ett försök att i en ny, centraliserad teknisk miljö rekonstruera monopolen.

Bolagen positionerar sig med integrerade mjuk- och hårdvarulösningar för att muta in de framväxande digitala marknaderna och ta plats i tingens internet, där bilar och hushållsmaskiner automatiseras och blir nya källor att utvinna personuppgifter ur. Storföretag som äger infrastrukturen kivas med storföretag som Google, Facebook och Netflix om hur vinsterna som flödar genom bredbanden ska fördelas, medan de var och en köper upp allt de kommer åt av konkurrenter och nya, lovande företag.

Alla talar varmt om att tjäna allmänheten och främja konsten, det fria tankeutbytet och den kulturella mångfalden. Det är pr-prat kring en utveckling där bolagen för bokslutens skull reser konstlade hinder för en teknik som kunde ge mänskligheten så gott som kostnadsfri tillgång till all världens musik, film och litteratur.

Mediekoncernerna skjuter gärna de egentliga producenterna framför sig och försvarar deras upphovsrätt - när den egna äganderätten till de producerade verken står på spel. I den dagliga produktionen och i spelet på de monopoliserade marknaderna är det inte tal om producentens rättigheter. Kulturarbetet industrialiseras och förslummas på samma sätt som nätarbetet i den mekaniska turken. Ett fåtal yrkesarbetare inom kulturen, sporten och underhållningsindustrin blir vandrande varumärken med andelar av monopolvinsterna. Övriga blir proletärer med F-skattsedel i handen eller leverantörer av kostnadsfria digitala råvaror till Youtube, Facebook och andra storföretag på nätet.

9002_03.jpgLokaltidningar i USA lejer ut sitt journalistiska arbete till crowdworkers, nätarbetare, i Asien, Afrika och Latinamerika.

Anställda vid en Applebutik i USA krävde högre lön för något år sedan. "När du arbetar för Apple ska du inte vara ute efter pengar", svarade ledningen. Samma skäl framför mediebolagen när de sänker sina frilansarvoden eller inför oavlönade provanställningar. Ju mer de talar om engagemang, desto mer förflackad blir samhällsdebatten och journalistiken. Den materiella basen för grundliga resonemang och grävande journalistik försvinner. Kvar blir lobbyisterna som skriver i tjänsten, tyckeriet från bloggar och sociala medier och en allt glesare kår av journalister som producerar förutfattade meningar på löpande band.

För att maximera annonsintäkterna bestämde sig flera tidningskoncerner i USA för ett par år sedan för att satsa på lokala nyheter. Samtidigt avskedade de journalister i stor skala. Bevakningen lejdes ut till ett företag som till låg kostnad producerar 100 000 notiser och korta artiklar per vecka. Några lokalreportrar har företaget inte. Skribenterna bor i Filippinerna, Brasilien, Afrika eller Östeuropa. Den vanligaste uppgiften är att sammanfatta pressmeddelanden. Tre kronor texten. Minst 250 texter i veckan. Amerikaner i staben av frilansare redigerar manusen och tillfogar ibland ett citat från någon företaget beordrat dem att ringa. För att ge materialet en lokal prägel var de utländska medarbetarnas datasystem till en början försett med en knapp för val av fejkade amerikanska författarnamn.

Google står för 95 procent av sökningarna på nätet i Europa, Netflix räknar med 1,6 miljoner abonnenter i Sverige 2020, och Amazon, som redan har 80 procent av e-bokförsäljningen i Storbritannien, väntas inom kort inta landet. Den detaljerade kartläggningen av varje enskild konsument är en central del av affärsplanerna. Google registrerar vårt sökande, Netflix vårt tittande och Amazon vårt läsande. Informationerna fångas i algoritmer som inte bara väljer filmer och böcker åt oss utan också gör det möjligt att vinstoptimera innehållet i de kulturella produkterna. Att filmer med lyckligt slut säljer bäst har länge varit känt, och det är inte ovanligt att filmbolag låter fokusgrupper välja lämplig slutscen. Nu kan filmer och böcker liksom spelautomater och nätcasinon i detalj programmeras efter omedvetna, säljfrämjande reaktionsmönster hos publiken. Produktplaceringar och politiska manipulationer kalibreras efter Molnets digerdata, och den artificiella intelligensen blir en automatiserad fördumning. Vi slutar som pavlovska hundar dreglande efter kicken i nästa klick.

Den nya tekniken är ett stort framsteg för mänskligheten. Den hämmas, förvrids och vänds emot oss eftersom den tjänar något annat, ackumulationen av kapital.

Mottot "information wants to be free" rymmer en längtan ut ur bolagsväldet. Men brukarens strävan efter fri tillgång och oro över övervakningen når bara halvvägs. Uppgiften är att frigöra det levande arbete som fångats i den mekaniska turken, den kapitalistiska formen för produktion av digitala nyttigheter. Först då blir det allvar av cyberrymdens ansatser till kollektivt skapande och kollektiva kunskapsprocesser.

Sivaraman, en vän från Indien, skriver i ett mejl om de svårigheter IT-monopolen drar på sig i sin expansion över världen. En "enorm armé av 'subversiva' och hackare i länder som Kina och Indien" är redo att utmana dem.

"Indiens nätarbetare är tangentbordsslavar. Men med 586 teknikhögskolor bara i Tamil Nadu pågår en revolution på arbetsmarknaden. Tiotusentals flickor som för ett par decennier sedan av kulturella skäl inte skulle gå ut tionde klass, fullbordar nu i tonåren kurser i animation och datagrafik i tusentals institut, som dykt upp även i samhällen på landsorten där det ännu inte finns någon primärvård. De börjar arbeta för företag som gör jobb för Hollywoodfilmer. Förändringarna de senaste tio åren i Tamil Nadu är verkligen häpnadsväckande. Ungdomar i överfulla bussar på landsbygden diskuterar nu den senaste CISCO-beställningen till det ena företaget eller Verizonekontraktet till det andra och jämför hela tiden lönerna. Helt otroligt!"

Väldiga mänskliga produktivkrafter lösgör sig och stöter emot de produktionsförhållanden ett västligt monopolkapital söker vidmakthålla.

Nytt på Clartébloggen

Antifascismen: En lidelsefull rörelse som aldrig lider

Alexandra Starud - 22 juli 2017

När vi talar från en position som antifascister talar vi inte sällan om dystopiska framtidsscenarion. Vi talar inte sällan om nazisternas våldsdåd och mord. Vi talar om fascismens framfart över europa och att trettiotalsretoriken kommit tillbaka. Därefter talar vi om strategier för att förhindra...

Läs mer...

Venezuela igen

Martin Fahlgren - 19 juli 2017

Utvecklingen i Venezuela är mycket kritisk. Det är därför viktigt att alla följa med i vad som håller på att ske: Hur arbetar reaktionen för att gripa makten, hur agerar "chavisterna" , hur beskrivs utvecklingen i vanliga massmedia? Hur det går för Venezuela kan spela stor roll för utvecklingen i...

Läs mer...

18 Juli 1917, Finlands första självständighetsförklaring?

Anders Björnsson - 17 juli 2017

Juli 1917 var en orolig månad i det ryska riket. Folk demonstrerade på gator och torg, särskilt i huvudstaden Petrograd, det strejkades, landsbygden jäste, soldater övergav fronten. Den provisoriska regeringen under kadetpolitikern furst Gregorij Lvov var oförmögen att styra landet, dra Ryssland...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Bildtext

Recensioner

Redaktionen - 29 december 2016

Eyvind

Läs mer...

Bildtext

En professor retuscherar historien

Magnus Göransson - 29 december 2016

I 2010-talets politiska klimat ska 1900-talshistorien helst beskrivas som en strid mellan liberal...

Läs mer...

Bildtext

Ledare - Reepalus linje 2

Mikael Nyberg - 29 december 2016

En bekant hamnade bredvid en höjdare från Wall Street vid en middag i New York. De kom in på de...

Läs mer...