Uppenbart illa i grundlagen

Av riksdagen stiftade lagar ska kunna underkännas av svensk domstol, även om de inte uppenbart strider mot grundlagen. Detta är innebörden av en författningsändring som länge propagerats av öppet borgerliga krafter och som fick alla väsentliga partiers gillande vid grundlagsrevisionen 2010, då riksdagen beslöt att ta bort det så kallade uppenbarhetsrekvisitet ur regeringsformen.

Var detta särskilt välbetänkt?

En av dem som argumenterade för att rekvisitet skulle finnas kvar var statsvetaren Bo Rothstein ("Håll domarskrået utanför riksdagen". Expressen 9/5 2010). Han ansåg lagprövningsargumentet illusoriskt - det handlade inte om en förstärkning av medborgarens rättigheter, utan om en politisering av rätten. Rothstein skrev:

"Forskningen inom området ger närmast ett entydigt besked att det inte alls blir någon reell rättslig prövning utan bara att vi får politik som bedrivs av icke folkvalda domare. Det mycket stora antalet 5 mot 4-beslut i USA:s högsta domstol visar att det inte finns någon enhetlig rättsvetenskap som kan slita dessa tvister utan att domarna röstar efter sina politiska övertygelser. Risken för en stark politisering av utnämning av domare kommer därmed att öka."

8614_01.jpgHD

En sak är att de allmänna domstolarna ingår i statsapparaten; men det är inte detsamma som att de ska utöva politisk makt, lika litet som våra förvaltningsmyndigheter ska göra detta. Domstolar ska tillämpa lag, inte stifta lag, inte underkänna lag. Sådan är den svenska traditionen. Den har fungerat hyggligt. Parlamentariskt majoritetstyranni på lagstiftningens område har varit ett hjärnspöke. (Det spökade exempelvis i en huvudledare i Upsala Nya Tidning så sent som 5/7 2013.)

Det betyder inte att det kan ha stiftats dåliga lagar i landet Sverige. Men sådana lagar kan kritiseras, ändras eller avskaffas genom offentlig debatt och politiska beslutsprocesser. Ett utslag i domstol går inte att undanröja på samma sätt. Med utsträckt lagprövning riskerar man vidare att få en knippe existerande lagar som inte gäller eller om vilka man inte vet ifall de gäller eller ej. Så kan man inte ha det i en rättsstat. Och för övrigt: en dålig lag är knappast "värre" än ett dåligt grundlagsstadgande, som det ju också alltid finns ett majoritetsbeslut i riksdagen bakom.

Rothstein hävdade också att den svenska jurist- och domarkåren "näppeligen" kan anses vara kompetent i grundlagsfrågor. Han fortsatte:

"Statsrätten, som denna del av juridiken kallas, har sedan länge legat för fäfot inom den svenska rättsvetenskapen. Ledande åklagare har för mig framhållit att det inte går att argumentera utifrån grundlagen inför svenska domstolar eftersom svenska domare inte vill eller kan hantera grundlagsfrågor."

Över huvud taget har man en känsla av att kvaliteten på svenska domstolsjurister ofta överskattas i den politiska debatten. Missförhållanden inom rättsväsendet påtalas då och då - Thomas Quick-fallet är den senaste totalfadäsen, den politiska justisen efter de så kallade Göteborgskravallerna utgör ett varnande exempel - men tillståndet inom sektorn som sådan beaktas sällan. Den konstitutionella riktningen är dock tydligt influerad av det amerikanska systemet. Dock: där råder en maktdelning som är främmande för ett parlamentariskt regeringssätt, där den juridiska maktens oberoende av den politiska makten måste ordnas på ett sätt som inte inkräktar på folkstyret.

Fördelen med ett sådant är att politiker som stiftar dåliga lagar kan ersättas. Men domare - ofta sinsemellan oeniga - som upphäver lagar och förordningar tillkomna i demokratiskt-parlamentarisk ordning är, bör vara och förbli oavsättliga, om deras oberoende ska kunna upprätthållas.


Ovälkommen gäst

Obama damp ner i Sverige i början av september, alldeles i samma stund som hotet om Syrieninvasion var akut. Regeringen fröjdades och glammade, men det var inget trevligt besök. Av flera skäl.

Obama är krigsförbrytare. Han har stått i spetsen för folkrättsvidriga krig i Afghanistan, Libyen och på andra ställen. Han förbehåller sig rätten att i namn av "krig mot terrorismen" låta mörda människor var som helst i världen. Det är plågsamt att den svenska regeringen inte kan markera mot dessa folkrättsbrott, utan i stället beter sig så att Obama väljer ut Sverige för ett avkopplingsbesök. Det är också farligt. Risken ökar för at vi dras in i amerikanska krigsäventyr.

8614_02.jpgReinfeldt och Obama

Svenska fredsvänner och antiimperialister hade också stora svårigheter att samla sig till en manifestation. Ännu ett par dagar före den demonstration som hölls i Stockholms var arrangörerna oklara över om de skulle släppa fram protester mot en eventuell amerikansk Syrieninvasion. Under tryck från den yttre utvecklingen fick så småningom demonstrationen en riktig grund, men deltagandet var inte särskilt stort.

Den antiimperialistiska opinionen i Sverige är plågsamt svag. Organisera!


Försåt emot folket

Diktad på Bellmandagen, en julidag 2013.

Redan på Carl Michael Bellmans tid fanns det föreställningar om att underklassen bara arbetar om de har kniven på strupen. De nationalekonomiska teorier som var i svang byggde på att ju svårare folk har att försörja sig desto mer benägna blir de att arbeta med vad som helst och hur mycket som helst. Och de som sprang lösa och höll sig undan - den tidens "utanförskap" - skulle tvingas till arbete i salpetersjuderier och spinnhus eller med latrintömning.

8614_03.jpgCM Bellman

Stölden av allmänna medel pågick då som nu. Textilfabrikerna på Söder i Stockholm skapades med hjälp av statsbidrag och fungerade som en ekonomisk mjölkko för överklassen så länge det var lönsamt. Sen gjorde man konkurs och vips var tusentals människor arbetslösa.

Spekulationer i den tidens finansiella instrument gjorde några oerhört rika och andra sanslöst fattiga. Det var en tid som präglades av omättligt vinstbegär och inkompetens.

Också den tidens medelklass löpte till kreditgivare för att skjuta upp katastrofen ett tag till. Det var och är inte det egna arbetet som betalar omkostnaderna, det var och är krediterna.

Detta var i slutet av 1700-talet. Nu är vi i början av 2000-talet och kan någon med gott samvete påstå att det är någon reell skillnad? De styrande har en benägenhet att byta namn på saker och ting, men till sitt väsen består verkligheten.


Busskul i nya effektiva Sverige

Sista högsommardagen kommer jag med Stockholmståget till Östersund. Jag hinner med en promenad innan buss 142 ska ta mig till Hammerdal.

13.35 är avgångstiden enligt min biljett och anslaget vid busshållplatsen.

Jag sitter ensam på bänken. Ingen buss syns till.

Bäst att ringa Länstrafiken. Bussen gick redan 13.15, får jag veta. Tidtabellen är ändrad sedan en vecka tillbaka.

- Då får ni skicka en taxi.

Det går inte, hävdar den unge mannen i luren. Länstrafiken har möjligen brustit i informationen, men biljetten har jag köpt av SJ. Följaktligen är jag SJ:s problem.

Personalen på SJ:s biljettkontor anser sig ha gjort vad de kunnat: utrop i högtalaren och ny tid på monitorn uppe i taket. Den missvisande tidtabellen vid hållplatsen är felanmäld.

Jag ringer Länstrafiken igen. En vänlig tjej lovar att genast beställa en taxi. Ber om mitt telefonnummer.

Jag väntar fem, tio, femton minuter. Ingen taxi, inget telefonsamtal. Det har gått över en timme sedan 142:an for iväg och nu rullar 45:an, nästa buss norröver, in på hållplatsen. Ska jag missa den också?

Nytt samtal till Länstrafiken.

8614_04.jpgBild: Robert Nyberg

- Per-Erik sitter i telefonkö.

I själva verket är det inte Länstrafiken jag talar med utan det fristående bolaget Trafikupplysning. Det har inga pengar till taxi. Per-Erik, som handlägger mitt ärende, försöker få kontakt med det privata bussbolag som för Länstrafiken trafikerar linje 142. För att eventuellt förmå dem att skicka mig en taxi.

Jag sätter mig på 45:an.

Läser på Länstrafikens hemsida: "Entreprenörerna är utvalda efter anbudsprövningar vilket borgar för en kraftfull produktivitetsutveckling i verksamheten."

I nya effektiva Sverige har Länstrafiken bara en handfull anställda. De är så få, förklarar en chef för mig, att det i semestertider inte finns tid att trycka upp reviderade tidtabeller för hållplatserna. Resenärerna får vänta medan allmännyttan far all världens väg.


Marx 2013

På ABF-huset i Stockholms hölls den 19-20 oktober konferensen Marx 2013. Mer än 500 deltagare lyssnade på föredrag av såväl utländska som inhemska författare och akademiker, alla med inspiration från Marx. Föredrag av Michael Heinrich, John Bellamy Foster och Gerard Duménil fyllde den stora salen och mer därtill, många i den över lag unga publiken fick stå. Clarté hade bjudit in Gerard Duménil som höll två seminarier. I det ena gav han ett marxistiskt perspektiv på kapitalismen i dag och analyserade krisens natur av finanskris. På det andra seminariet fick åhörarna nya data ur en kommande bok om hur den härskande kapitalistklassen i framför allt USA och Storbritannien indirekt kontrollerar en mycket stor del av världens finansiella resurser. Båda seminarierna väckte stort intresse, liksom exempelvis Bellamys Fosters genomgång av det ekologiska perspektivet hos Marx.

Som helhet präglades konferensen av en odogmatisk öppenhet och nyfikenhet på att pröva hur Marx kan bidra till förståelsen av dagens samhälle. Den visade ett växande intresse bland unga intellektuella för tankar utanför den liberala sfären. Huruvida detta kommer att kunna leda till en genomgripande politisk radikalisering återstår att se. Men det var en bra konferens! Föredragen kan avlyssnas på abfplay.se . Sök på "marx 2013".


Kemiska vapen här och där

Några avgörande bevis har inte lagts fram för att det var al Assads regeringstrupper som stod bakom gasattackerna i Syrien. Vi vet faktiskt inte hur det gick till. Däremot vet vi att al Assad lovat att avveckla Syriens innehav av kemiska vapen till sommaren 2014. Vapeninspektörer och vapendestruktörer är på plats. Och vi vet att USA lovade 1997 att avveckla sina kemiska till allra senast 2011, men fortfarande inte gjort och nu vill ha tio år till på sig.

De sker skändliga krigsförbrytelser i Syrien i dag. Men de stora krigsförbrytelserna begås av helt annan nation.


Le Carré om Syrien

John le Carré, alias David Cornwell, är "djupt lättad", förklarar han i en intervju i Financial Times 7 september. Det handlar om Syrien. För en gångs skull är han stolt över det brittiska underhuset. Dess beslut att säga nej till en militär intervention är ett prov på "senkommen politisk mognad" efter år av foglighet inför utspelen från Downing Street och Vita huset.


En hjälte död

Vo Nguyen Giáp dog den 4 oktober kl 18.09 i Hanoi vid 102 års ålder. Dödsfallet väckte här hemma långt mindre uppmärksamhet än prinsessan Lilians, och det kommer nog inte att skapas någon dramapseudodokumentär om hans liv, som nyligen skedde med prinsessan Dianas - kanske inte ens i hans hemland.

Men till skillnad från dessa två var Giáp sannerligen en vår tids hjälte - inte bara i Vietnam utan bland alla som bekymrar sig om den nationella frigörelsekamp, som ännu faktiskt pågår, och om socialismen. Han var politiskt verksam, bland annat på miljöområdet, uppåt sitt hundrade levnadsår, även om han avslutade sitt arbete som försvarsminister 1980 och i partiets centralkommitté 1991. Som överbefälhavare och senare försvarsminister ledde han vid sidan av Ho Chi Minh sitt folk och därpå som försvarsminister i Demokratiska Republiken Vietnam. Hans insatser var avgörande i motståndskriget mot Japans ockupation från 30-talet fram till 1945, mot fransmännen fram till segern vid Dien Bien Phu 1954 - denna seger var en stor uppmuntran för alla dem som på olika håll i världen slogs för liknande mål. Han understödde verksamt under mer än ett decennium FNL:s kamp mot USA-invasionen. Tet-offensiven visade för hela världen att även USA-imperialisterna kunde besegrades, vilket bekräftades sju år senare då imperialisterna fick ge sig iväg med svansen mellan benen.

8614_07.jpgFransk stridsvagn vid Dien Bien Phu.

I frigörelsekriget mot USA dog minst tre miljoner av Vietnams folk. Det segrande Sovjetunionen och Stalin har av västhistoriker beskyllts för att i sitt motståndskrig mot Nazityskland hänsynslöst offra sina soldater och partisaner. Motståndet mot imperialisterna i Mellanöstern beskylls i dag för samma sak. Võ Nguyên Giáp har av en sur, förlorande general, Westmoreland, efteråt enligt samma mönster beskyllts för hänsynslöshet mot sina soldater:

"Giap var naturligtvis en formidabel motståndare ... en sådan likgiltighet för människoliv skapar en fruktansvärd motståndare, men inget militärt geni. En amerikansk befälhavare som gjort sådana förluster skulle inte ha fått stanna kvar mer än ett par veckor."Ju mer man studerar sådana utsagor förstår man den imperialistiska logiken: Vår fiende är inte bara är ansvarig för våra förluster utan också för de fiender och den civilbefolkning som vi dräper. Det är män som Giap och hans medkämpar som numera gör att imperialisterna i det längsta undviker att sätta ner fötterna i de tredje världens länder som ännu gör motstånd. Frid över hans minne!


Myter om Chile

Det har gått fyrtio år sedan kuppen i Chile, tillräckligt länge för att myterna ska frodas. I en ledare i Östgöta-Correspondenten den 12 september hyllar Christian Dahlgren Augusto Pinochets nyliberala reformer i Chile. Diktatorn fick Chiles ekonomi att "blomstra igen efter ett batteri av marknadsliberala reformer"

Verkligen?

Chile hade ingen ekonomisk tillväxt mellan 1973 och 1986. Ekonomin började växa först efter att många nyliberala reformer brutits upp. Man blev bland annat tvungen att åternationalisera bankerna ett tag sedan de spekulerat bort miljoner chilenares besparingar. Men bara en mindre del av befolkningen har fått en del av den växande kakan. De bäst fungerande delarna av landets ekonomi har aldrig utsatts för nyliberala experiment. Chiles största exportprodukt är koppar från det statligt ägda gruvbolaget Codelco. Detta bolag, världens största kopparproducent, skapades genom att Salvador Allende förstatligat flera gruvor som ägdes av utländska bolag. Statliga Codelco finansierade i praktiken Pinochets militär så att denne kunde tvinga på landet nyliberala reformer.

Bortsett från koppar exporterar Chile fortfarande främst jordbruksprodukter, vilket knappast varit möjligt utan Allendes jordbruksreform.

Finns det skäl att tro att resterande nyliberal politik i Chile - som höga avgifter för utbildning - kommer att skapa välstånd i framtiden? Om man har betalt för att inte tänka går det säkert att tro det.


Kjöller

Den debatt om svensk journalistik som borde ha utlösts av Hanne Kjöllers bok En halv sanning är också en lögnballade ur. Aftonbladet får definitivt ta ansvaret för det. Recensionen på AB kultursida skjuter in sig på ett par, i och för sig komiska men betydelselösa, slarvfel hos Kjöller, som alla som skriver offentligt någon gång gör sig skyldig till. Detta, i stället för gå till botten med författarens reaktionära samhälls- och människofientliga ideologi, som i över tio års tid har präglat hennes journalistik.

8614_09.jpgKjöller

Det hade också varit motiverat med att självkritiskt granska de adekvata exempel på det som Kjöller använder för att undergräva förtroendet för solidariteten och den offentliga välfärden: dåligt underbyggda snyftreportage, som i längden förstör för dem som försöker försvara resterna av svenskt välfärdssamhälle.

Man måste utgå ifrån att Kjöller i stort varken ljuger mera eller är mera okunnig än sina kritiker, även då hennes sökprogram tar fel på ett namn på en stockholmsförort och en norsk travhäst. Däremot är det inget slarvfel då hon år efter år från sin bastion på Dagens Nyheters ledarsida slår på dem som ligger - sjuka, arbetslösa, asylsökande och på dem hon med sin generösa definition kallar vänsterfolk.


Nytt på Clartébloggen

Antifascismen: En lidelsefull rörelse som aldrig lider

Alexandra Starud - 22 juli 2017

När vi talar från en position som antifascister talar vi inte sällan om dystopiska framtidsscenarion. Vi talar inte sällan om nazisternas våldsdåd och mord. Vi talar om fascismens framfart över europa och att trettiotalsretoriken kommit tillbaka. Därefter talar vi om strategier för att förhindra...

Läs mer...

Venezuela igen

Martin Fahlgren - 19 juli 2017

Utvecklingen i Venezuela är mycket kritisk. Det är därför viktigt att alla följa med i vad som håller på att ske: Hur arbetar reaktionen för att gripa makten, hur agerar "chavisterna" , hur beskrivs utvecklingen i vanliga massmedia? Hur det går för Venezuela kan spela stor roll för utvecklingen i...

Läs mer...

18 Juli 1917, Finlands första självständighetsförklaring?

Anders Björnsson - 17 juli 2017

Juli 1917 var en orolig månad i det ryska riket. Folk demonstrerade på gator och torg, särskilt i huvudstaden Petrograd, det strejkades, landsbygden jäste, soldater övergav fronten. Den provisoriska regeringen under kadetpolitikern furst Gregorij Lvov var oförmögen att styra landet, dra Ryssland...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Bildtext

Marx står sig

Nina Björk - 29 december 2016

Marxismen har gett mig de bästa redskapen för att förstå den kapitalism vi lever i, förklarade...

Läs mer...

Bildtext

Krönika

Margareta Zetterström - 29 december 2016

Jan Myrdal har fått kritik för sin medverkan i Nya Tider. Han försvarar sig med att tidningen inte är...

Läs mer...

Bildtext

Klokt tänkt om miljön

Åke Kilander - 29 december 2016

Marxistisk analys behövs för att reda ut de ekologiska frågorna. Åke Kilander rekommenderar...

Läs mer...