Jag vaknade med ett ryck och en intensiv känsla av krypande obehag. Obehaget tycktes börja i ankelhöjd, sakta marschera upp över låret, magen (det tog en sväng runt naveln, som på mig är ovanligt djup med branta sidor) och fortsatte uppåt bröstet. När förnimmelsen plötsligt upphörde vågade jag försiktigt vrida ögongloberna nedåt, och tryckte hakan mot bröstet. Då såg jag att den krypande förnimmelsen inte, som jag trott, förorsakats av en hemlös mus, utan av en liten människogestalt på cirka tio centimeters höjd, som stod och stirrade rakt in i mitt öppna gap.

Gestalten var iklädd vit poplinrock, öppen framtill, vit skjorta och randig slips och attachéväska. Hans framtoning (det var utan tvivel en han) var strikt, så när som på frisyren, som var något pojkaktigt tilltufsad. Hans anletsdrag, så långt jag kunde fokusera dem, tycktes inte spegla annat än beslutsamhet och ett visst mått av vämjelse, som om han tittat ned i en kloak.

Vem..? började jag, och överraskad av vibrationerna i min bröstkorg föll den lille homunkeln omkull och gled ned på täcket, med väska och allt. Fast förvissad om att jag hallucinerat (jag hade ätit murkelsås till middag) lade jag mig på sidan och somnade om.

8613_01.jpgBild: Robert Nyberg

När jag åter vaknade var det till ett sorl av pipiga röster nästan som av en myggsvärm. Jag försökte sätta mig upp för att lokalisera källan, men erfor till min förskräckelse att jag var förlamad från halsen och nedåt. Då jag på nytt rullade ögonen (det gick i alla fall, kunde jag lättad konstatera), denna gång från höger till vänster, märkte jag att min förlamningskänsla i själva verket berodde på att jag fjättrats vid sängen med tusentals fina blåa garntrådar. Jag såg samtidigt att någon för ändamålet gjort sig besväret att nysta upp två tredjedelar av mina tjeckiska långkalsonger för att få råvaran till detta projekt. När jag åter vände blicken nedåt såg jag till min fasa att den lille poplinmannen fått sällskap av cirka 4 000 kollegor, synbarligen i samma uniform. Den minste av dem jag tyckte bestämt han såg ut som Bo Lundgren eller möjligen Leif Pagrotsky - banade sig väg genom min mustasch, kravlade sig upp på näsan (det sved som eld då han hivade sig upp i näshåren) och började tala till sina andäktigt lyssnande kolleger nere på bröstet.

Bröder och systrar , började han, och när jag tittade efter såg jag att en och annan dam i knytblus faktiskt förenat sig med poplinarmén, när jag nu bestiger denna höjd, är det blott ett ringa steg för mig personligen, men för oss, den egentliga mänskligheten, är det ett historiskt steg. Det är hit vi strävat, och hit har vi nått.

Jag avser nu att inför era ögon för evigt befästa vår triumf genom att här uppe plantera vårt frihetsbanér, som för evigt må vaja till dess åminnelse.

8613_02.jpgÄntligen av Hans Isaksson

Men mycket återstår att göra, och vi kan inte vila på våra lagrar vid äventyr att de vissnar. Minns, att blott det förhållande att den man, från vars högsta punkt jag talar, sovit så djupt och länge har gjort vår triumf möjlig. Var alltså redo! (Församlingen skyldrade med sina attachéväskor). Och låt oss göra det skedda oåterkalleligt genom att omdana den mark vi står på: låt denna näsa i framtiden kallas Frihetsberget, låt oss klippa ned vegetationen på bröstet och av slätten göra oss en golfbana, av naveln en swimmingpool, av magen en marknadsplats och låt oss, i Napoleons efterföljd, som ett segermonument avskära och frakta den kullfallna obelisken borta i skogsbrynet hit upp...

Här ryckte jag till, drog knäna mot hakan... och ni trodde för- stås jag drömt alltsammans?

Visst hade jag det. Jag hade i mina förtvivlade undanmanövrer trasslat in mig i påslakanet. Dagens Nyheters ledarsida hade fallit ned över ansiktet och gav mig, kanske delvis av detta skäl, kvävningskänsla. Klockradion visade halv sex på morgonen. Det regnade och var två grader plus, sade man på radionyheterna och övergick därpå att utförligt behandla regeringens senaste förslag om hur man bäst skulle komma åt sjukskrivna och pensionärer. Samt börsnoteringar.

Ånyo vände jag mig på sidan och försökte sova, trots att jag var kissnödig.

Ibland hjälper det inte att vakna när man mardrömmer. Clarté 1997

Nytt på Clartébloggen

Antifascismen: En lidelsefull rörelse som aldrig lider

Alexandra Starud - 22 juli 2017

När vi talar från en position som antifascister talar vi inte sällan om dystopiska framtidsscenarion. Vi talar inte sällan om nazisternas våldsdåd och mord. Vi talar om fascismens framfart över europa och att trettiotalsretoriken kommit tillbaka. Därefter talar vi om strategier för att förhindra...

Läs mer...

Venezuela igen

Martin Fahlgren - 19 juli 2017

Utvecklingen i Venezuela är mycket kritisk. Det är därför viktigt att alla följa med i vad som håller på att ske: Hur arbetar reaktionen för att gripa makten, hur agerar "chavisterna" , hur beskrivs utvecklingen i vanliga massmedia? Hur det går för Venezuela kan spela stor roll för utvecklingen i...

Läs mer...

18 Juli 1917, Finlands första självständighetsförklaring?

Anders Björnsson - 17 juli 2017

Juli 1917 var en orolig månad i det ryska riket. Folk demonstrerade på gator och torg, särskilt i huvudstaden Petrograd, det strejkades, landsbygden jäste, soldater övergav fronten. Den provisoriska regeringen under kadetpolitikern furst Gregorij Lvov var oförmögen att styra landet, dra Ryssland...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Bildtext

Planeten pallar inte mer

Åke Kilander - 29 december 2016

År 2016 var det varmaste året i modern tid, och forskare rapporterar om ett istäcke kring Arktis...

Läs mer...

Bildtext

Recensioner

Redaktionen - 29 december 2016

Eyvind

Läs mer...

Bildtext

Öppet mål för arbetarrörelsen (intervju)

Mats Wingborg - 29 december 2016

Mats Wingborg om SD, alliansen och Svenskt Näringsliv _ Öppet mål för arbetarrörelsen.

Läs mer...