Var ligger makten i kulturskapandet - hos konsumenten, hos skaparen, hos de kapitalstarka? Vad ska styra utbudet? Kan vi påverka utbudet för att främja klasskampen? Jonas Lundgren har frågat Bengt Berg, poet och riksdagsman, och Nike Markelius, punkare, samhällsdebattör och revoltör. Hur ser du på din roll som kulturarbetare?

Nike Markelius: Jag var och är rebell, jag ville och vill genom musiken och skrivandet skrika ut min protest mot orättvisor i samhället och makthavarnas, många gånger, svekfulla beslut och lagstiftningar. Som tyvärr alltför ofta försämrar villkoren för många av medborgarna. Med punken som rå och stark drivkraft och nerv i det mesta jag gör. Det är kulturkamp.

Att arbeta med kultur innebär också att ha tillgång till en röst, både bildligt och bokstavligt. En röst som vill göra avtryck och beröra. Som vill uttrycka djupt mänskliga saker, med det universella språket. Jag har i många år blivit en ganska ensam förebild som kvinnlig rocktrummis och instrumentalist med patos. Jag har, med några få undantag, inte blivit erbjuden några bra jobb som trummis sen 1985. Som kvinna blev jag på något sätt bortvald som musiker av många, men blev förebild för andra unga kvinnor som ville börja spela. Jag skrev manuskript och musik till flera musikteaterföreställningar som sattes upp med mig själv i någon bärande sångroll och jag var själv både projektledare och konstnärlig ledare, med allt vad det innebär av administrativt och organisatoriskt arbete, för att ro det i land. I dag tar jag initiativ till och skapar dom flesta av mina arbetstillfällen.

Bengt Berg: Eftersom jag hållit på som yrkesverksam författare i snart fyrtio år så har kulturarbetaridentiteten hunnit genomgå flera förändringar. När jag debuterade 1974 med ett dikthäfte, i en tid fylld av politik och olika utomparlamentariska rörelser, såg jag nog min roll som "en del av det hela", som en kugge i det vackra maskineri som skulle bidra till att befria människan. Men det var en tid då vi var många som tog saken i egna händer, främst musikrörelsen men också på det litterära området. Jag var med i en grupp som hette Rallarros, vi gav ut både böcker och en tidskrift under tolv års tid.

8612_01.jpgHelt galet att det skulle vara skämmigt att stå för andra kvaliteter än kommersiella, säger Nike Markelius.

Efter drygt 30 böcker och ännu flera år har jag vuxit in i författarskapet just som ett yrke, en identitet som till och med kan stå i telefonkatalogen. Nu driver jag sedan 1990 en annan verksamhet, Heidruns Förlag och Bok & Bildcafé, vilket betyder ett mycket socialt förhållningssätt till kultur och omgivande verklighet. Det utåtriktade draget i min kulturpraktik har alltid varit markant och även viktigt för min egen skull. Jag har ambitionen att kultur skall nå ut i samhället, ut till människorna men också att just mina produkter, läs dikter.

Vad ser du som uppgiften, om någon, för ditt skapande?

Nike Markelius: I mitt arbete dessa dagar, med Nike & Röda Orkestern, och i mitt eget skrivande, så är uppgiften att skildra tiden som vi lever i ur ett politiskt och existentiellt perspektiv. I Orkestern genom att skapa sångsamlingar i samarbete med etablerade författare och poeter och i mina artiklar genom att beskriva verkligheten, avslöja systemfel och bristande regelverk.

Med Röda Orkestern skapar jag tidsdokument som speglar vårt samtida samhälle. Eftersom jag tonsätter många olika människors texter så kommer flera själar till tals och jag ger röst åt deras/våra skildringar och bilder av det som omger oss nu.

Sverige och världen står inför stora förändringar och försämringar, som i värsta fall kan leda till att kommande generationer får oerhört allvarliga problem att hantera. Så det är definitivt min uppgift som kulturskapare att använda de verktyg jag har för att försöka påverka utvecklingen.

Bengt Berg: Mitt skapande hänger nära samman med den sociala, kulturdemokratiska viljan att nå ut, att också kunna ge folk det de inte visste att de ville ha. För själva skrivandet finns dock starka personliga drivkrafter, som att ta reda på vem jag är eller att försöka täta de sprickor som finns i livet.

Kan du leva på ditt skapande? Om ja, hur funkar det? Om nej, vad krävs för att det ska fungera?

Nike Markelius: Bara bitvis. Det skulle krävas fler arbetstillfällen för att det skulle fungera. I mitt fall fler konserter, turneér och uppdrag som musiker och kompositör utöver mina egna projekt. Sen är jag för en kraftfull utbyggnad av konstnärslöner. Det är ingen skam att arbeta smalt och få statliga bidrag. Att genomföra kvalitativa konstnärliga succéer som kanske inte är ekonomiska succéer och få betalt av samhället för det. Helt galet att det skulle vara skämmigt att stå för andra kvaliteter än kommersiella.

Bengt Berg: Just nu har jag en plats i Sveriges Riksdag vilket utgör ett undantag inkomstmässigt. Men sedan mitten av 1970-talet har jag inte haft någon fast anställning eller tryggad inkomst. Jag har under vissa perioder rest land och rike runt och haft diktverkstäder i skolorna, alltifrån mellanstadiet upp till gymnasier och folkhögskolor. Jag har översatt en del från danska och norska, drivit förlag oavlönat, fått en del stipendier och den garanterade författarpengen. Som en icke-bestsellerförfattare har jag haft tidsmässig frihet men saknat ekonomisk trygghet.

När det gäller privatekonomi så hänger det också på förhållandet mellan inkomster och utgifter. Eftersom jag har framlevat den större tiden av mitt yrkesverksamma liv på landsbygden har detta betytt mindre utgifter och större möjligheter att klara sig på små inkomster. Viktigt har dock varit dels de offentliga uppdragen, de arvoderade besöken i skolor och på festivaler och liknande, plus de medel som Sveriges Författarfond genom biblioteksersättningen delat ut.

Vad driver dig i din kulturgärning?

Nike Markelius: Mitt punkhjärta. Ett starkt behov av att uttrycka mig. En tro på att jag har något att säga. En vilja att vara med och förändra. Ren nödvändighet, helig vrede, revoltlusta, otålighet och kåthet. Men också en lust att underhålla. Att kasta mig ut i musikaliska möten inför publik. Att bli vild. Att vara vacker. Den innerliga glädjen över att ha en stark röst. Njutningen det är att sjunga. Att framföra viktiga texter och budskap.

Den magnifika känslan att sitta bakom trummorna och omfamna musiken, piska den framför mig och ge den ett rum att gnista i. Ett ständigt inre driv att skriva nya texter, skapa ny musik och se till att det hamnar på scen och på skiva. Det är en klar strömmande källa att leva invid och ösa ur.

8612_02.jpgBengt Berg: Vi vill ha stjärnor att se upp till. Men faller de utanför ramen är de plötsligt parasiter.

Bengt Berg: Det har mer och mer blivit växelbruket mellan livet i norra Värmland, den lilla platsens betydelse, och resandet runt om i världen. Jag känner en drift i detta, att betrakta både "avstånd" och "olikhet" som något positivt. Jag vill helt enkelt betrakta världen som min hembygd och min hembygd som en del av världen.

Att jag hållit mig till poesin hänger ihop med att dikten är ett så demokratiskt uttryck, man leker frihet i språket när man sitter med ett tomt ark. En dikt kan i sin koncentration förmedla både stora sammanhang och existentiella djup. Poesin är internationellt sett en mycket mera social uttrycksform än vad den blivit i Sverige. I Asien och Latinamerika, till exempel, är poet en hederstitel medan det här hos oss betraktas som något kufiskt.

Beskriv hur du skulle önska att samhället resonerade kring kulturskapande?

Nike Markelius: Jag tänker mycket på hur kulturskapare betraktas av samhällsögat idag. Jag har en känsla av att vi tidigare gav kulturskapare en större betydelse för samhället i stort och detta bortom vinstintressen. Nu står vi inför en växande trend av entreprenörskap och kommersialism.

Skapandeprocessen kräver tid som ofta inte kan värderas i pengar. Arbetsinsatsen och investeringen är lika stor vare sig verket säljer eller inte. Ofta har kulturskapare ett inre driv som gör att skapandet är av absolut nödvändighet men resultatet blir naturligtvis lidande av om processen störs av ekonomisk oro.

Vi vet att dagens obarmhärtiga behandling av människor, som inte lyckas försörja sig på sitt skapande utan i stället hamnar i förnedrande situationer och samhälleliga åtgärder som slaveriet inom fas 3, säkerligen har bestulit oss på ovärderlig (icke) skapad kultur.

Jag har hört många exempel på etablerade författare, musiker, skådespelare och andra som gått in i förfärliga depressioner och helt slutat skapa efter att de haft en ekonomisk svacka och hamnat i klorna på arbetsförmedlingen.

Vi vill ha stjärnor att se upp till. Men faller de utanför ramen är de plötsligt parasiter som anklagas för att sko sig på andras skattepengar. Då står mobben redo. Kulturskapare som når stora framgångar och fyller arenor och bolagskonton hyllas och respekteras så länge pengarna rullar in. Men är verkligen deras arbetsinsats så mycket märkvärdigare än en annan "smalare" kulturskapare.

Jag tycker att det är tid att höja statusen rejält för kulturskapare i samhället. Som hälsofrämjande och livskvalitetshöjande kraft. Verklighetens vittnen. Det är dags att vi utvecklar ett generöst system med konstnärslöner. Fleråriga och livslånga konstnärslöner måste nå många fler.

I danska Aarhus på 80-talet införde man ett system för arbetslösa kulturskapare som gjorde att de i praktiken kunde ta ut konstnärslön. Det vill säga statliga pengar som lön under projektanställning, som till exempel musiker. Du behövde vara fackligt ansluten och därmed kunna visa att du var erkänd utövande musiker med skolning, alternativt dokumenterad yrkeserfarenhet bakom dig. Denna åtgärd var inte resultatinriktad, utan möjliggjorde för många att utveckla sina kompetenser och realisera till exempel studioinspelningar utan motkrav, medan man gick arbetslös.

Dessutom skulle man behöva se över fördelningen av de befintliga kulturpengarna. I dag får institutioner större delen av anslagen, medan fria grupper och kulturskapare har en ytterst liten pott att söka pengar ifrån. Det skapar en påtaglig obalans.

Kulturskapare äger förmågan att skildra verkligheten omkring oss och inom oss. Det finns också allmänt en stor rädsla för snyltare och lurendrejare. Jag tror att den rädslan, i de flesta fall, är obefogad. En realisering av generösa konstnärlöner och ökade anslag till både frilansande och anställda inom kulturen skulle ge en näringsrik grogrund för skapande aktivitet och livsutrymme för utövarna.

Bengt Berg: Jag menar att de som arbetar med kultur, de som både förvaltar ett kulturarv och skapar något nytt, verkligen behövs och borde vara en naturlig del i samhället. Rimliga ekonomiska arbetsvillkor, öppnade dörrar i olika sammanhang, respekt för kulturskaparnas forskning i vad det innebär att vara människa och mycket annat. Kulturen är något annat än bara fernissan, det är själva golvet i en civilisation. -

Nytt på Clartébloggen

Lenins teori om imperialismen och prognoserna om framtiden. Svar till Peter Sundborg, del två

Benny Andersson - 10 december 2017

Jag fick min politiska skolning på 1970-talet, då myten om de ofelbara ”stora” låg tåg tung över vänsterns smågrupper. En myt som måste ha fått den balsamerade Lenin att vrida sig i sin sarkofag. Alla som besvärat sig med att sätta sig in i Lenins gärning, slås av hans osentimentala och jordnära...

Läs mer...

Rapport från Café Clarté: Om betydelsen av 1917 för 2000-talets socialister

Magnus Göransson - 8 december 2017

Shabane Barot talade på café Clarté i Stockholm i tisdags (5 december), om betydelsen av 1917 för 2000-talets socialister. Det är, i alla fall i Stockholm, framförallt 1968-vänsterns politiska organisationer av olika schatteringar som uppmärksammat 1917. Shabane, som kommer från den autonoma...

Läs mer...

Stoppa det orättvisa drevet mot Ebba Busch Thor

Dan Israel - 8 december 2017

Det pågår ett orättvist drev mot Ebba Busch Thor, i vilket kristdemokraternas partiledare framställs som en okunnig produkt av en Livets Ord-friskola. I själva verket försökte Busch Thor på ett diskret sätt avfärda de författare och böcker som inte bör ingå i en svensk kanon. Avsikten med en sådan är...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 2/17 Makten bakom orden

Bildtext

Varken AD eller riksdag stoppar hyvlingen

Erik Bohman - 17 juli 2017

I november beslutade Arbetsdomstolen (AD) att så kallade hyvlingar inte är att betrakta som...

Läs mer...

Bildtext

Temaintroduktion - Makten bakom orden

Olle Josephson - 17 juli 2017

Språkstrider är förtäckta klasstrider - och inte alltid så förtäckta. Det framgår av de fem...

Läs mer...