År 1966 beslöt lärarkollegiet vid Teisens skola i Oslo, enhälligt så när som på en röst, att det var "pedagogiskt omöjligt att undervisa människor med långt hår, särskilt när de har ett skägg och glasögon".

Två ungdomar, Odd Hansen och Gunnar Gjertsen, hade ansökt om tillträde till skolan och båda hade långt hår. Hansen hade dessutom skägg och glasögon.

Jag var ordförande i elevrådet när detta hände och kallades in till rektor Johan Borse för att att ge min syn på saken.

- Jag tycker det är ett dumt beslut, sa jag.

- Som elevrådsordförande måste du stödja lärarkollegiet, sa rektorn. Annars kan du bli relegerad.

- Ni undervisar människor med långt hår varje dag, svarade jag. Några av dem har till och med glasögon. Jag menar naturligtvis flickorna. Och när det gäller det där med skägget, skrev inte Björnson i Heltbergs studentfabrik: "Spänd och mager, blek som gipsen /bak ett kolsvart väldigt skägg: Henrik Ibsen." Det verkade ju gå att undervisa Ibsen ändå...

- Ut! ropade rektorn och pekade mot dörren. Packa dig härifrån!

Jag skrev en liten artikel vid den här tiden, som aldrig publicerades någonstans, om begreppet popularitet. Jag skrev att det inte var något att sträva efter, att vara populär, eftersom det bara var att hålla med. Det skulle vara mycket mer spännande att bryta upp från invanda idéer och komma med något nytt, om man så skulle göra sig impopulär på det sättet. Och det får man trots allt säga om mig: Jag har aldrig försökt bli populär - och jag har lyckats över all förväntan!

Jag drog mig till minnes de här händelserna när jag började tänka igenom sakernas tillstånd i norska medier.

Norge har världens största investeringsfond i sitt slag. Oljefonden äger 1,25 procent av alla aktier i världen. Vi investerar i barnarbete och vapenindustrier, i genmodifierad mat och växtgifter som lagras i jorden och i allt vi äter (Monsanto). Vi investerar i kanadensisk tjärsand och i palmoljeplantager i Brasilien som bidrar till utplåningen av regnskogarna. Vi investerar i företag som Li & Fung, som är experter på låglönearbeten och livsfarliga arbetsförhållanden. Men sådant talar vi aldrig om när det talas om norsk politik.

Under 2000-talet har Norge blivit en av världens största vapenexportörer. Norge lägger mer på militära kostnader per capita än de flesta andra stater i världen. Norge ligger på sjunde plats, bara tre platser efter Israel. Under 2011 var Norge ett av de ivrigaste länderna i världen när det gällde att bomba Libyen, ödelägga infrastrukturerna och bana väg för jihadistiska ligor som mördade mängder av civila. Men om sådant talar vi inte om under norska valkampanjer i "världens bästa land".

När jag sent omsider blev marxist för snart nog ett halv århundrade sedan, hade ord som klass, klasskamp och imperialism fullständigt fallit ur bruk. Till och med socialisterna sa att USAs krig i Vietnam inte berodde på imperialism, utan på fel politik och dåligt ledarskap. Klasser: det fanns ju inte längre i det socialdemokratiska Norge!

8610_01.jpgUSA:s försvarsminister Donald Rumsfeld talar till amerikanska soldater i Sydkorea.

I dag är klasskillnaderna i världen större än någonsin. Den elit som styr över det mesta av världsekonomin och som driver land och folk i fattigdom är så liten till omfånget att de alla skulle få plats i gymnastiksalen på Teisens skola. De är rikare nu än de någonsin har varit. De 1 426 dollarmiljardärerna i världen i dag äger mer än den sammantagna bruttonationalprodukten för värdens 130 fattigaste länder! De allra rikaste har gömt undan 32 000 miljarder dollar i skatteparadis. Det motsvarar över 40 procent av den samlade bruttonationalprodukten i hela världen.

Även om Norge fortfarande är ganska jämlikt så har vi fått en pytteliten klass av enormt rika med enorm makt. Fyra personer kontrollerar 99,9 procent av detaljhandeln i Norge. Lägger du till några personer till så har du hela gruppen som skapar bilbaserade köpcenter och som ödelägger infrastruktur och näringsliv i stort och smått i städer och kommuner över hela Norge.

Under 2013 investeras 211 miljarder norska kronor i oljeutvinning på den norska kontinentalsockeln. Det är trettionio gånger mer pengar än hela miljödepartementets budget. Men det är inte något vi talar om i den kraftigt styrda offentliga debatten. Helge Lund har aldrig valts till sin makt. Stein Erik Hagen är en av Norges rikaste män och byggde sin förmögenhet just på dagligvaruhandeln. Han har investerat 13 miljoner norska kronor i Erna Solberg och nu förväntar han sig att få valuta för pengarna. Det får han säkert.

Edward Snowden avslöjade hur USAs underrättelseväsende maktfullkomligt satt sig över USAs grundlagar, de mänskliga rättigheterna och internationellt ingångna avtal, för att skapa ett övervakningssystem som överträffar Georg Orwells mardrömmar med bred marginal. Då skulle man kunna tro att en Kristin Clemet eller en Bernt Hagtvet skulle rycka ut till försvar för yttrandefrihet och mänskliga rättigheter. Men från den kanten har det varit fullständigt tyst. De har legat tysta och tryckt i ljungen, som små ripkycklingar, och hoppats att ingen ska ta notis om just dem. Med sitt svek mot Snowden och sitt tigande om NSAs oerhörda övervakningssystem har de visat att de inte bryr sig ett dugg om att försvara liberala värden, mänskliga rättigheter eller kampen mot totalitarismen, inte så länge övergreppen mot dem begås av USA.

Historikern Norman Pollack skriver om det han kallar liberal fascism. Det är en fascism som smyger sig på oss utan stövlar, svartskjortor, gaskamrar eller vrålande tyranner. Idag kommer det fascistiska hotet inte i första hand från reaktionära grupper som Gyllene gryning eller Jobik, utan från välutbildade och kultiverade människor som systematiskt berövar oss personlig frihet och rättssäkerhet genom sina datalagringsdirektiv, sina undantagslagar och sin smygande militarisering av samhället.

Oxfam säger att inom tio år riskerar var tredje europé att hamna i fattigdom. Om man tror att det kan hända utan att det får allvarliga konsekvenser också i Norge, då är man farligt naiv.

Vi som kallar oss kommunister idag är inga anhängare av den totalitära staten eller av partiets diktatur. Vi som vågar ta k-ordet i vår mun, gör det för att vi ansluter oss till tankegångarna som Marx och Engels lade fram i det kommunistiska manifestet. Vi ser kampen för kommunismen som kampen för friheten, inte för att omyndigförklara individen under en allsmäktig stat, utan för att vrida den makt och det ägande som den lilla gruppen monopolkapitalister har berövat oss, ur händerna på dem och för att göra det till vår gemensamma egendom. Det är kommunism, inte som statligt projekt, men som producenternas kontroll av produktionen.

I min bok, En gång ska jorden bliva vår (Leopard förlag), har jag lanserat begreppet Kommunism 5.0 för att beskriva en ekologisk och icke-hierarkisk kommunism. Det är något så enkelt som att fördela rikedomarna så att den kommer alla till del. Det handlar om att, när kapitalismens cancerlikt växande ekonomi hotar själva grundvalarna för mänskligt liv på jorden, så är det dags att avlägsna cancersvulsten och lägga grunden för ett samhälle som producerar på planetens villkor och där ingen har rätt att sätta ekologiska fotavtryck som överstiger vad planeten mäktar med.

8610_02.jpgBusiness as usual - ny oljeplattform under konstruktion i Norge.

Det handlar inte om att skapa något utopiskt idealsamhälle. Det finns inget allvetande center vi kan hämta geniala planer från. Vägen framåt går över misstag och lärdomar som växer ur erfarenhet. I stället för den "korrekta linjen" måste vi lära genom en skog av projekt och försök. I stället för en rät linje, en frodig buskvegetation av tankar, idéer och praktiska försök som tillsammans försöker finna svaren på de enorma utmaningar som mänskligheten står inför. Bara under min livstid har antalet människor på jorden tredubblats. Det har varit möjligt genom en extrem utvinning av en ändlig resurs, nämligen kol i alla dess former. Nu sinar oljan. Tjärsand och skiffergaser är ingen lösning, men delar av problemet, som metastaser från en svulst vi tappat kontrollen över. Ingen vet hur vi ska kunna mätta sju eller nio miljarder människor utan riklig tillgång på olja.

Den verkligt extrema och verklighetsfrämmande tanken idag är "business as usual", föreställningen att det går an att fortsätta bedriva den tillväxtkapitalism som vår civilisation har levt på under det senaste två århundradena. Därför behöver vi, nu mer än någonsin, modiga människor som vågar gå makten emot. Vi behöver en John Pilger eller en Robert Fisk eller för den delen en man som vår norske Erling Borgen.

Det är naturligtvis illa, att pengarnas mer vulgära tjänare har fått regeringsmakten i Norge. De kommer att rasera mycket och angripa arbetande människors rättigheter från första dagen vid makten. Men en bra sak med valet, när nu resultatet blev vad det blev, är att det rödgröna projektet är stendött. Sosialistisk Venstre är inte längre slavbundet vid Arbetarpartiet och folk har visat att de vill ha en miljöinriktad opposition mot den rådande regimen. Kanske blir det möjligt nu, att resa en verklig opposition vänster om socialdemokratin?

Ta gärna bort dåliga formuleringar i partiprogrammen. Men det viktiga är att skapa en djupare förståelse av hur allvarliga kriserna av i dag verkligen är och hur hårt de kommer att slå. Den som säger sanningen om det rakt ut, måste räkna med att de mäktiga reagerar med kraft. Det är inget att frukta. Det visar bara att man träffat rätt med sin kritik.

Det handlar heller inte först och främst om nästa val. Det handlar om att skapa breda folkliga motståndsrörelser som kan ta kamp mot systemet. I första hand kommer striden att stå som en försvarskamp mot angreppen som kommer. Men målet är att skapa en rörelse, i arbetarklassen och i andra delar av folket som i det långa loppet kan bli stark nog att avskaffa kapitalismen och bygga ett samhälle utan utsugning och som kan reparera de enorma skador på miljön som detta systemet har åstadkommit.

Vi behöver nya drömmar och nya berättelser som vi kan tro på tillsammans. Det är bråttom, men det är klokt att skynda långsamt, att ta tid för att analysera och att vara öppen för nya tankar och kreativa lösningar. -

Artikeln publicerades ursprungligen i Klassekampen, 17 september 2013. Översättning från norskan: Magnus Göransson

Nytt på Clartébloggen

Petrograd 18 juni 1917

St Petersburg, 18 juni 1917

Benny Andersson - 17 juni 2017

Söndagen den 18 juni för jämt hundra år sedan började som en klar och blåsig morgon i Petrograd, som staden hade döpts om till vid världskrigets utbrott. Redan i gryningen hade arbetarna samlats på Viborgsidan. Nu strömmade de över broarna mot Nevsky Prospekt, där de strålade samman med matroser...

Läs mer...

Svar till: "Vänstern och arbetarklassen - allians eller fiendskap?"

Olle Josephson - 7 juni 2017

Bengt Håkanssons plädering för en restriktiv invandringspolitik ger ju inte uttryck för Clartés linje i dessa frågor – tvärtom. Däremot ger det uttryck för en säkert uppriktig oro för att arbetarklassens positioner ska försvagas ytterligare. Den förtjänar därför ett ordentligt bemötande. Med all...

Läs mer...

Vänstern och arbetarklassen - allians eller fiendskap?

Bengt Håkansson - 5 juni 2017

Hur ska vi ta ställning politiskt? Vad är rätt och vad är fel för oss som anser oss vara socialister? Vilka vägar leder framåt och vilka är återvändsgränder? Finns det alls något att hålla sig till eller är det upp till vara och en att göra goda gärningar och hoppas på att den ackumulerade...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Bildtext

Marx står sig

Nina Björk - 29 december 2016

Marxismen har gett mig de bästa redskapen för att förstå den kapitalism vi lever i, förklarade...

Läs mer...

Bildtext

Timothy Snyder sprider myter

Daniel Lazare - 29 december 2016

Partisaner, judiska motståndsrörelser i och inte minst Sovjet drog lika mycket elände över...

Läs mer...

Bildtext

Klass med nio liv (intervju)

Beverly J Silver - 29 december 2016

Fackligt folk i USA på 1920-talet hade inte många skäl för optimism. Medlemstalen hade rasat, och...

Läs mer...