Dollar, drönare och Hellfiremissiler

 Dela länken
FaceBook  Twitter  

USA är militärt verksamt i 75 till 150 länder och står för 40 procent av de militära utgifterna i världen. Vad ligger bakom landets strävan efter globalt herravälde? Ulf Karlström och Anders Romelsjö utreder frågan i en färsk bok. Clarté publicerar en försmak.

Vid slutet av andra världskriget ligger stora delar av världen i ruiner: Europa, Sovjet, delar av Nordafrika, Kina, Japan och delar av Sydostasien. Det fanns förvisso flera segrare, men bara en som dessutom förfogar över en intakt produktionsapparat, inte berörts av kriget på sitt territorium, och efter de stora demobiliseringarna världen över förmår bära kostnaderna för en stor krigsmakt. Det var USA. Det andra världskriget innebar att USA trädde fram som västalliansens obestridda ledare. Och det fanns heller inga omedelbara hot mot USA. Däremot, då USA:s styrande kretsar betraktade världen fanns det många, framför allt potentiella fiender. Dessa kunde klumpas ihop till motståndare till fria kapitalrörelser, fria investeringar, fri handel utan tullar, fri utsugning och ingen eller låg beskattning av utomlands genererad profit m m.

Det var bakgrunden till att USA otaliga gånger under efterkrigstiden kom att blanda sig i andra länders inre angelägenheter. Det handlade om mutor, skapande av oroligheter, störtande av valda regeringar, stöd till reaktionära styren, militära hot, anfall och temporär ockupation. De långa uppräkningar som t.ex. Chomsky (1995), Blum (1998) och Karlström & Romelsjö (2013) redovisar bär syn för sägen.

Ser vi till den ekonomiska utvecklingen i världen, mätt som BNP, har den ökat från 11,9 till 69,7 biljoner dollar mellan åren 1980 till 2011. Triadens (USA, Japan och EU) andel har inte fallit särskilt mycket, från 70 till 62 procent, medan utvecklingsekonomierna, framför allt i BRICS (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina, Sydafrika) har ökat sin andel från 22 till 34 procent. Maktförskjutningen speglas av omvandlingen av G7 till G20, låt vara att det senare mest är ett diskussionsforum. Världshandeln i form av exporten har utvecklats ännu starkare från 1,8 till 18,3 biljoner dollar (löpande priser) mellan åren 1983 och 2012. I stort sett har den sedan 1973 fördubblats vart tionde år. USA:s export har däremot utvecklats mycket svagare från 344 till 2060 miljarder dollar (löpande priser) mellan åren 1980 och 2011. Från 1948 till 2012 sjönk Nordamerikas (där USA dominerar stort) andel av världshandeln från 28 till 13 procent. USA har i dag en negativ handelsbalans, och statsskulden har ökat mycket kraftigt, i synnerhet till utländska långivare.

Ett påtagligt drag i USA:s och övriga Triadens ekonomi är finanssektorns tillväxt. Vinsten från finanssektorn svarade 1980 för 19 procent av USA:s totala inhemska företagsprofiter, medan den innan finanskrisen 2008 uppgick till mer än 40 procent. Spekulationer och jakten på extraprofiter har skapat en instabilitet i USA och den kapitalistiska världen. Frekvensen och räckvidden av de återkommande kriserna har ökat, vilket har bäring på USA:s utrikespolitik.

SIPRI redovisar löpande, med viss fördröjning, data om världens samlade militära utgifter. Efter 2001 har det skett en kraftig ökning. Världens totala utgifter för militärt bruk var 2012 1 756 miljarder dollar, varav USA svarar för cirka 40 procent. Av de tio största vapentillverkarna 2011var sju USA-ägda (en av dem var samägd med Storbritannien). Andra stora vapenexporterande länder är - i fallande ordning - Ryssland, Tyskland, Frankrike och Kina.

USA har byggt upp ett globalt system med baser. Uppgifter om antalet baser varierar, men siffran 700 baser är inte överdriven. Likaså varierar uppgifterna i hur många länder USA är militärt verksamt, från 75 till 150. Oavsett det exakta antalet baser eller länder så bekräftar det USA:s globala militära närvaro. Det finns väl beskrivet hur USA systematiskt arbetar med så kallad icke-konventionell krigföring, t.ex. att utveckla och stödja oppositionsgrupper i länder där USA söker maktskiften; Libyen och Syrien är de mest aktuella exemplen.

USA:s globala krigföring har utvecklat nya inslag som legosoldater och drönare (fjärrstyrda förarlösa plan). En hel skog med privata företag med legosoldater, rekryterade från hela världen, har vuxit fram och arbetar i dag t.ex. i Irak och Afghanistan. Pakistans FN-ambassadör har uppgivit att 20 000 civila fallit offer för drönare (Noble 2012). Det är knappast en överdrift att hävda att USA går bärsärkagång och utgör ett mycket stort, för att inte säga det största hotet mot fred i världen.

I våra försök att förklara USA:s utrikespolitik kan faktiskt detaljerna skymma helheten. Inte ens summan av detaljerna ger helheten, överblicken. För det krävs en ansats till teori eller ett perspektiv som organiserar detaljerna. Efter faktainsamling och diskussioner kan vi bli överens om vad som har hänt, som de stora dragen i Vietnamkriget 1963-75. Men detta ger oss inget svar på frågan om orsaken till kriget. Den amerikanske forskaren Fredrik Logevall har skrivit flera böcker om Indokina och Vietnamkriget, senast Embers of war (2013). En av författarens slutsatser är att krig aldrig är oundvikliga, utan följd av medvetna handlingar. Det är en sympatisk slutsats, men inte helt oproblematisk. Den bygger nämligen på föreställningen att presidenterna Kennedy och Johnson hade stor valfrihet i fråga om att starta kriget. Men vad säger att de hade det? Var inte de fångna i sina föreställningar och preferenser? Och likt ekorren i hjulet kunde de inte bara fortsätta att springa?

När ordet imperialism på allvar började användas på 1870-talet fungerade det är främst som ett skällsord. Den engelske liberalen Gladstone använde det som en beteckning för högerledaren Disraelis nya politik. Bägge var framträdande premiärministrar i Storbritannien, då ledande världsmakt.

En allt aggressivare kolonialism nådde sin höjdpunkt under premiärminister Chamberlain i slutet av 1890-talet. Ordet imperialism förlorade sin karaktär av skällsord i takt med ökad kolonialisering och militära erövringar. Det användes alltså vid denna tidpunkt väsentligen som beteckning för kolonialism, dvs. de väldiga erövringarna av andra länders områden som främst Storbritannien och andra europeiska stater genomförde.

Lenins bok Imperialismen som kapitalismens högsta stadium kom ut i Ryssland 1917, tydligt inspirerad av engelsmannen Hobson och inte minst den österrikiske ekonomen Hilferding. Den fick ett stort genomslag och inflytande under decennier framöver. Vad anför då Lenin? Man kan nämna fem punkter:

  • Kapitalackumulationen har uppnått sådana dimensioner i de rika länderna att mäktiga monopol har uppstått.
  • Bank- och industrikapital har smält samman till en finansoligarki (finanskapital).
  • Överskottskapital exporteras och får stor betydelse.
  • Internationella monopolitiska kapitalförbund vilka delar världen mellan sig.
  • Jordens territoriella uppdelning mellan de kapitalistiska stormakterna är avslutad.

Lenin pekade på att det sedan Marx dagar skett viktiga förändringar av det kapitalistiska ekonomiska systemet, som övergått från konkurrenskapitalism till en "monopolkapitalism". 8609_01.jpg

Vissa av Lenins kännetecken har försvagats, och nya karakteristika har tillkommit. Emellertid var styrkan i Lenins analys att han fokuserade på det nya stadiet av monopolism och behovet att kontrollera råvaror och marknader.

Tidskriften Monthly Review i USA har gett viktiga bidrag till tolkningen av USA-imperialismen (Baran 1962, Sweezy 1964, Baran & Sweezy 1966). 1968 publicerade ekonomen Harry Magdoff från kretsen runt tidskriften artikelserien "The Age of Imperialism" i tidskriften. Viktiga, nya karakteristika var enligt Magdoff att tyngdpunkten har flyttats från världens uppdelning till kamp mot inskränkningar i det kapitalistiska systemets geografiska utbredning. De så kallade hoten kommer nu från olika socialistiska/kommunistiska länder, och genom att kolonier blivit självständiga, ofta efter hårda strider. USA har en ny roll som ledare och organisatör av det imperialistiska systemet, en hegemoni.

Enligt Magdoff finns det hos en ledande imperialiststat som USA, liksom i andra länder, ett samband och ofta en samsyn mellan inhemsk ekonomi, finansiell eller industriell utländsk verksamhet, internationell diplomati och militär verksamhet för att främja egna och gemensamma intressen. "Inte heller här är problemet vilket som kommer först. Ekonomisk kontroll, militär kontroll och politisk kontroll stöder och stimulerar varandra ömsesidigt." För USA:s del kan denna samsyn ta sig ett ideologiskt uttryck som betoningen av "den nationella säkerheten", eller i våra dagar kampen mot terrorism. Det sägs kräva och rättfärdiga militära insatser eller fullskaliga krig i andra länder.

Under 2000-talet har flera böcker publicerats under temat imperialism. En uppmärksammad författare är geografiprofessorn David Harvey (2003, 2006, 2010). Harvey har inte presenterat någon systematisk teori om imperialismen men för en intresseväckande diskussion om bärande drag. Man skulle kunna sammanfatta i fem punkter:

  • Ledande ekonomer har hävdat föreställningar om jämvikt, vilket kriserna sedan 2007 vederlägger. Paradigmskiftet med nyliberalismen i slutet av 1970-talet har nått vägs ände.
  • Den globala produktionen, där billig arbetskraft är avgörande, kräver en avancerad logistik. Konceptet "just-in-time" styr också de globala transporterna. Därmed är den också känslig för störningar.
  • De gigantiska flödena av reservdelar och färdiga produkter har ökat sårbarheten. Systemet kräver att försörjningskedjan inte bryts i någon länk, utan att den ständiga tillförseln av insatsvaror fortgår.
  • Kapitalismen inte tycks fungera "acceptabelt" utan tillväxt, på säg tre procents ökning av BNP per år. Triaden står långt ifrån det i dag.
  • Inför kriser som hotat eller begränsat handelsvägarna, energitillförsel och råvaruförsörjning till Triaden har vi sett hur militära medel tillgripits.

Det finns ett flertal problem i diskussionerna om olika imperialismteorier. Det första problemet gäller - naturligtvis - vad man menar med en teori. Vanligen förknippar vi en teori med möjligheten att göra prognoser (prediktion). Här fungerar naturvetenskapen som förebild, och den modellen passar sällan för ekonomi- och samhällsvetenskap, och ännu sämre för humaniora. Hur förhåller det sig med olika imperialismteorier? Är de antaganden, observationer av identifierbara drag i samtiden, eller är det teorier med möjlighet till prognoser? Vi återkommer till detta i slutet av artikeln.

Ett annat problem är frågan om nya faser eller stadier i den nutida utvecklingen (Meiksins Wood 2003, Zeller 2004, Fuchs 2010, Harvey 2010). Flera författare avvisar den idén framhåller tidigare teorier, framför allt Lenins, och bygger snarare vidare och/eller presenterar uppdateringar (Magdoff 1968, Bellamy Foster 2006; Amin 2006; Heinrich 2013). Vad är då en ny fas? Vanligen tänker vi oss ett så kallat dialektiskt språng, dvs. en kvantitet utvecklas successivt till den slår över i en ny kvalitet. Ett exempel kan vara den ekonomiska politik som följde på nyliberalismens genombrott i början av 1980-talet, med framväxten av ett aggressivt finanskapital (Harvey 2006, 2010) 8609_02.jpg

Låt oss ta ett exempel. Lenin pekar ut uppkomsten av stora företag - monopol eller oligopol - för mer än hundra år sedan som det centrala. Denna koncentration har bara fortsatt. Så när sker språnget, till en ny fas? Det framstår inte som givet.

En variant på föreställningen om en ny fas i imperialismens historia är att militären - mer eller mindre - styr USA. Man pekar på de många krigen - efter den bipolära världens sammanbrott, i synnerhet efter 2001 då kampen mot terrorismen fått dominera utrikespolitiken. Det har uttrycks av författare som Meiksins Wood 2003, Malm 2004, Hossein-Zadeh 2007, Fuchs 2010. Frågan är inte ny. Redan Eisenhower varnade i sitt avskedstal som president 1961 för det militär-industriella komplexet, ett allt tydligare samarbete mellan politiker, krigsindustri och krigsmakten.

Den amerikanske historieprofessorn Chalmers Johnson (2007) påpekar "Med tanke på att fyrtio procent av försvarsbudgeten nu är hemlig, liksom budgeten hos varje underrättelsetjänst, är det omöjligt för kongressen att ge effektiv översyn även om dess medlemmar skulle vilja det."

Johnson lutar åt tolkningen att det är USA:s militär-industriella komplex som styr mycket av utrikespolitiken. Han menar att det varit så de senaste sex decennierna (Gilly 2008), vilket gör det svårt att tala om en ny fas.

I Magdoffs analys framstod förhållandena som komplexa och han konkluderade att USA-imperialismen kännetecknas av "the intertwining of flag and trade". USA-imperialismen förklaras således bara i övergripande termer som en blandning av så kallade nationella intressen över hela världen och handel/ekonomi.

Mikael Eriksson, FOI, skriver i Svenska Dagbladet (17 augusti 2013) om risken för ökad politisk extremism i Mellanöstern till följd av krisen i Egypten. Det är intressant att se hur han utifrån en annan utgångspunkt med begreppet "strategiska flöden" utvecklar en slags beskrivning av USA-imperialismen utifrån:

"Flödessäkerhet är centralt för globaliseringen och den globala ekonomin. Så även för en stabil säkerhetspolitik. Handel, logistik, migration, liksam utbyten av varor, tjänster och service utgör delar av dessa flöden. Brutna, oväntade eller oregelbundna skeenden får således negativa konsekvenser. I ett säkerhetspolitiskt perspektiv blir detta viktigt att följa då dessa passerar förbi kritiska nav kring vilka olika intressen och aktörer samlas. Särskilt vitalt blir det om känslig materiel och kritiska produkter passerar dessa nav och riskerar att påverkas. Via Egypten och Suezkanalen passerar årligen tusentals fartyg med varor som underhåller den globala ekonomin. Inte minst fraktas stora kvantiteter energi längs Suez. Lägg därtill det militärstrategiska perspektivet att olika aktörer vill se att dessa vapen och sjöstyrkor ska kunna passera ostört. Stabilitet i området är således centralt".

Frågan är om vi kommer längre i teoribygget. Vi listar aktuella och relevanta data, och i en rimlig mening räcker det. Vi kan påvisa USA:s roll som självpåtagen världspolis, beredd att rycka ut överallt där så kallade spelregler hotas eller åsidosätts. Denna roll förklaras enklast genom att den upprätthåller en uppsättning spelregler som ger USA och dess allierade - och statusen som allierad kan skifta över tid - stora ekonomiska och maktmässiga fördelar.

Mot bakgrund av litteraturen och egna funderingar försöker vi i boken sammanfatta karakteristiska drag i dagens imperialism, med fokus på USA-imperialismen.

1. Den historiskt pågående koncentrationen av produktion och kapital i oligopol eller monopol har ökat kraftigt under de senaste två, tre decennierna med uppköp och sammanslagningar. Framväxten av ett fåtal transnationella företag och storbanker har en avgörande roll i ekonomin och för utrikespolitiken. Utlandsinvesteringarna inom Triaden men också från t.ex. Kina har ökat, men USA är i dag en kapitalimportör.

2. Den pågående globaliseringen har intensifierats och en form av internationell arbetsfördelning har etablerats, med bland annat utskiftning av industriproduktion från USA. Denna har fått stora, negativa konsekvenser för sysselsättningen i USA som dessutom byggt upp ett stort handelsunderskott.

3. Nyliberalismen innebar ett ekonomiskt skifte, med omfattande avreglering av finans- och valutamarknaderna. Finanskapitalets ställning inom ekonomin har stärkts markant och den är i dag dominerande. Vi ser en ökning av spekulation, skuldsättning, ekonomiska kriser och av ekonomisk ojämlikhet.

4. Dollarn ställning som fortfarande världshandels- och reservvaluta ger USA en oerhörd fördel. Där andra länder måste köpa dollar kan USA självt ge ut dollar, utan egentlig täckning. USA kan genom dollarns status finansiera sina underskott.

5. Världshandeln har ökat mycket kraftigt sedan 1945. Triadens andel är hög, även om den minskat till förmån för BRICS. Den höga andelen av världshandeln speglar maktfördelningen mellan triaden och resten av världen. Många utvecklingsländer har låsts fast i skeva utbytesrelationer till följd av växlande och konjunkturkänsliga råvarupriser, vilka skall finansiera importen av prismässigt höga och stabila industriprodukter.

6. USA har rustat upp kraftigt, och svarar för cirka 40 procent av militärutgifterna i världen, även om politisk oenighet om budgetunderskottet pressat fram vissa nedskärningar. Dessa pengar göder ett militär-industriellt komplex i USA. Landet är också världens största vapenexportör. USA är den i särklass starkaste militärmakten, och leder Nato. Exemplen på krig där USA/Nato deltagit och deltar är många

7. Privatägda massmedier spelar en central roll för att legitimera USA:s brutala politik. Den rättfärdigas med fraser om "make the world safe for democracy" och efter 2001 "the war against terrorism".

8. USA leder i dag triaden med samarbete genom stora internationella organisationer förutom Nato. I dag syns inga större konflikter inom grupperingen. Detta kan ändras den dag USA tvingas släppa kontrollen över viktiga funktioner. Exempel finns dock på påtagliga motsättningar som Irak 2003, synen på Israels ockupation av Palestina, finanskrisen 2008, samt EU:s Lissabonstrategi.

9. Faran är stor för fler och större krig till följd av USA:s strävan efter världsdominans över marknader och begränsade naturtillgångar i kombination med viss ekonomisk försvagning och ökat råvarubehov.

10. De ekonomiska intressena hos storbolagen är den viktigaste drivkraften för den expansiva utrikespolitiken, inte separata militära intressen. -

Artikeln är baserad på artikelförfattarnas bok USA som världspolis. Utrikespolitik och ekonomi sedan 1945 (ca 350 sidor), vilken kommer ut i november. Boken kan beställas för 150 kr från Ulf Karlström, Urbergsgatan 77, 60356 Norrköping. Litteraturhänvisningar till artikeln finns på Clartés webbplats www.clarte.nu

Ett urval andra artiklar av samma författare

Detta är denna författares enda artikel som publicerats på webbplatsen clarte.nu.

Prenumerera!

Innehållet

3/13 Östeuropa