Ransonera mera!

 Dela länken
FaceBook  Twitter  

Ordet klingar illa. Men tar man miljökrisen på allvar är klassisk ransonering ett mycket rimligt styrmedel, mindre ojämlikt än till exempel skatter eller utsläppsrätter. Ola Inghe anmäler en bok med goda argument i den ransoneringsdebatt vi behöver.

Ransonering är ett ord med dålig klang, vilket inte är konstigt eftersom det förnippas med tider av krig, kris och knapphet. Klassisk ransonering innebär att konsumenters (och ibland även producenters) tillgång till något begränsas till en maximal mängd, en ranson. Men en mera generell definition är "att minska tillgången av något som är av värde för mottagaren". Då är det lätt att se att ett högt pris på något - vare sig alstrad av marknaden eller av en pålagd skatt - också innebär ransonering. Med den "lilla skillnaden" att med ett högt pris riskerar den fattige att bli helt utan, medan den riktigt rike kan fortsätta att lyxkonsumera.

I de fall dagens hegemoniska nyliberalism tvingats inse att oreglerad marknad som ransonerare av begränsade nyttigheter inte fungerar, tar de oftast tillflykt till s.k. "ekonomiska styrmedel" - avgifter och skatter. Så har de försökt angripa miljö- och klimatfrågorna. Där har förutom skatter och avgifter (i Sverige exempelvis på koldioxid, och tidigare på konstgödsel) också system med handelsbara utsläppsrätter för företag tillämpats, såsom EU:s system för växthusgasutsläpp. Dessa har visserligen börjat som ett ransoneringssystem (baserat på tidigare förbrukning), men målet är att alla rätter ska säljas till högstbjudande. Kommet så långt (vilket inte är säkert, eftersom systemet än så länge blivit ett fiasko på alla sätt och vis), så blir effekten likartad som skatter och avgifter, dvs. de drabbar konsumenterna i form av högre priser och därmed de fattigare mer än de rika. 8608_01.jpg

För den vänster som tar miljö- och resurskrisen på allvar finns därför all anledning att föra fram klassisk ransonering som alternativ till ekonomiska styrmedel. Under världskrigen infördes ransonering för att kunna styra om resurser till krigsansträngningarna utan att hemmafrontens moral kollapsade genom social oro framdriven av knapphet åtföljd av inflation, vilket skulle drabbat vanligt folk hårt. För att lösa miljö- och klimatkrisen skulle man i dag på samma sätt behöva styra om stora resurser till investeringar i sanering av förstörda ekosystem, förnybar energi osv. utan att vanligt folks levnadsstandard drabbas mer än absolut nödvändigt.

En bok som tar sig an just dessa frågor är Stan Cox' Any way you slice it. Cox tar oss på en rundtur genom historiska och nutida ransoneringssystem. Beträffande de historiska ligger tonvikten på Storbritannien och USA under (och delvis även efter) andra världskriget. Bränsleransoneringens vid energikrisen 1973-74 tas också upp, liksom de förslag som förts fram (och lokalt även startat upp) i vår tid för att tackla växthusgasutsläppen. Olika system för vattenransonering ägnas ett eget kapitel. Vidare behandlas de mera permanenta system för ransonerad och subventionerad generell distribution av baslivsmedel som funnits och finns i tredje världen, där framför allt de indiska och egyptiska erfarenheterna diskuteras. Slutligen diskuteras de komplicerade ransoneringsfrågorna inom hälsosektorn.

Med undantag av hälsovårdsransonering (som å andra sidan är en nog så viktig fråga för välfärdspolitiken) är dessa exempel ur olika aspekter mycket relevanta för diskussionen om hur vi ska hantera dagens miljö- och klimatkris: Den krigstida ransoneringen var så omfattande och heltäckande som kan krävas för att verkligen vända utvecklingen. Livsmedelransoneringarna i tredje världen har pågått under så lång tid som kan bli aktuell i framför allt klimatfrågan. De mera nutida exemplen i väst från energikrisen och framåt berör direkt miljö- och klimatfrågan samt sker under socioekonomiska förhållanden som också är våra.

Här några nedslag i bokens rika förråd av kunskap och erfarenheter:

- Ekonomen Martin Weitzman visade 1977 matematiskt att prismekanismen fungerar bäst, vad gäller att tillfredsställa folks behov, när folks preferenser för en vara varierar kraftigt samtidigt som inkomstfördelningen är relativt jämn. I det omvända läget - jämn efterfrågan och ojämn inkomstfördelning - är ransonering överlägsen. En annan ekonom, Francisco Rivera-Batiz, visade att fördelen med ransonering steg ytterligare om den ojämna inkomstfördelningen därtill var skev, alltså många fattiga och få superrika.

- Erfarenheterna från krigstida ransonering pekar på att begränsade ransoneringar av typ enbart vissa baslivsmedel inte fungerar, eftersom folk flyttade över konsumtionen på andra (bas)livsmedel vilket skapade prispress och brist där. Trenden gick således mot relativt heltäckande ransoneringar inom breda produktkategorier.

- De krigstida ransoneringssystemen var en mix av direkt ransonering i kilo, liter osv. av enskilda produkter, eller krediter som tillät ett fritt val inom bredare produktkategorier, i mån av tillgång.

- Det var oerhört viktigt för att systemen skulle fungera att ransoneringen upplevdes som rättvis - att alla fick efter behov. Subventionering och priskontroll kompletterade i vissa fall. Vanligtvis kunde produkterna eller krediterna fördelas inom hushållet, men inte i övrigt säljas eller bytas. Detta skiljer mot flera nutida förslag till koldioxidransonering, som är mera marknads- och mindre rättviseinriktade. Ett under andra världskriget framfört förslag av ekonomen Michal Kalecki, att staten i stället skulle åta sig att köpa tillbaka oanvända ransoneringskrediter, har dock framförts som ett alternativ. 8608_02.jpg

- För att kontrollera mot fusk och svindel var kontrollorgan på lokal nivå avgörande. Men generellt underlättades kontrollen också av de allmänna inslagen av "kommandoekonomi" pga. krigsansträngningarna. Hela distributionssystemet bakom ransoneringen krävde inslag av statlig planering.

- Trots att rena lyxvaror typ ostron och hummer hela tiden var undantagna (dvs. enbart ransonerades med hjälp av sitt höga pris) fungerade systemet kraftigt utjämnande på konsumtionen och gynnade framför allt de fattigare.

- Under hela kriget, men även in i efterkrigstiden, hade ransoneringen brett folkligt stöd.

- När de arabiska OPEC-ländernas oljeembargo 1973-74 upphörde, ville president Gerald Ford lägga höga skatter på oljeprodukter, för att minska beroendet av importerad energi. Men det mötte motstånd från alla håll. En majoritet av amerikanerna föredrog en fortsättning av den ransonering som rått under embargot framför höjda skatter. Den valda vägen blev en tredje, att skjuta problemet på framtiden samt öka inblandningen i Mellanöstern.

- I samband med en extrem torka i Colorado 2002 utfördes en jämförande studie över olika städers åtgärder för att få ner vattenförbrukningen (dominerad av trädgårds- och gräsmattebevattning). Slutsatsen var mycket tydlig: frivilliga begränsningar var nästan värdelösa, och de obligatoriska ransoneringssystemen fungerade bättre ju hårdare de var.

- Att använda prismekanismen i form av privatisering av vattnet för en effektivisering av vattenanvändningen har ibland fungerat, men det drabbar alltid de fattigaste, ofta hårt.

- De vanligt förekommande systemen med distribution av subventionerade baslivsmedel i låg- och medelinkomstländer är förvisso inte sällan auktoritära regimers metod att hålla folket lugnt och få dem att fördra extrema klassklyftor och politiskt förtryck. Att de över huvud taget finns är dock resultatet av folkliga krav. Försök - ofta drivna av dagens nyliberaler - att begränsa dem eller avskaffa dem leder till misär (och social oro) om inte först underliggande sociala orättvisor och brist på generell välfärd angrips.

- Försök att reformera systemen till att enbart gå till de allra fattigaste, vilket bl.a. många indiska delstater gjort, medför att många som behöver stöd utesluts, inte minst på grund av att tillgången till ett ransoneringskort kan vara "förhandlingsbar" på grund av att ekonomisk och politisk korruption är utbredd. Ett generellt system löper inte i samma grad denna risk och har (liksom generella välfärdssystem över huvud taget) lättare att vinna stabilt politiskt stöd även hos medelklassen.

Det finns tecken på att ransoneringsalternativet åter är på väg in i den svenska klimat- och miljödebatten. I Flamman har exempelvis vänsterpartisten Robert Zackrisson fört fram koldioxidransonering som ett alternativ till koldioxidskatt, detta i debatt där en grupp andra riksdagsledamöter i stället kritiserar V-ledningen för att inte verka för att höja koldioxidskatten ytterligare. Den nödvändiga debatten kan hämta mycken ammunition från Any way you slice it, som förhoppningsvis hittar ett svenskt förlag som vill översätta.

Any way you slice it

The past, present, and future of rationing

Stan Cox

The New press 2013

Prenumerera!

Innehållet

3/13 Östeuropa