Förra året var här en tokfan som slog med sten mot Envers grav. Men så gör vi inte, vi har respekt för Enver. Farsan var kommunist, vi var fattiga då och mycket var skit, men då var det arbete och bra sjukvård. Nu är det varken arbete eller sjukvård, nu är det bara business", säger vår taxichaufför efter besöket vid den gamle ledaren Enver Hoxhas enkla grav i utkanten av Tirana.

Chauffören anser sig, likt de flesta svenskar och albaner, ha för mycket bekymmer, för mycket att stå i, för att kunna tänka på politik. Han kör oss dock till sin far med 25 år i Albanska arbetets parti bakom sig. Farsan driver en veterinärstation på 3x2 kvadratmeter och bjuder gärna två svenska grabbar på albansk grappa. Hans inställning förändras när han märker att vi inte är i Albanien för att snacka skit om Enver Hoxha och albansk socialism. Först var hans reaktion ungefär "jag är inte kommunist, kom inte med sånt där gammal hallaballo". Nu förklarar han att han inte alls tappat tilltron till socialismen, att den trots allt är det bästa för Albanien. "Kapitalismen är minsann inte demokrati, den är diktatur. Det ser vi nu!"

Albanien befriade sig nationellt och socialt 1944, avskaffade kapitalismen och införde ett styre tämligen annorlunda jämfört med övriga Östeuropa. Folket frigjorde sig från den misär och den förnedring som det fått utstå.

I dag finns lite eller inget kvar av socialismen. Hur kommer det sig?

De albanska kommunisterna härdades i kampen mot tyska nazister och inhemska kulaker. En okuvlig principfasthet var troligtvis en av orsakerna till att albanerna lyckades frigöra sig. Men samma principfasthet ledde efter några decennier till nationell isolering med påföljande handelsbojkotter och blockader - och kanske till ett relativt materiellt underskott, även om alla familjer redan i början av 1960-talet hade tillgång till såna saker som tv och tvättmaskin.

Med tv kunde den albanska ungdomen få in Dallas och Falcon Crest - "det andliga haschischet", som en gammal partisan säger till Jan Myrdal i hans Den albanska utmaningen -via italiensk tv. Bland många skapades en misstro till de albanska ledarna som medan årtiondena gick kom att leva under andra förhållanden än albanen i gemen. Att myndigheterna erbjöd utbredd teaterverksamhet och bra, billiga böcker från all världens hörn förslog inte mot lyxen och glamouren i de italienska kanalerna.

Socialismen och avskaffandet av nöden, bidrog kanske därför - paradoxalt nog - till införandet av 1990-talets kasinoekonomi och återinförandet av nöden.

Avsaknaden av entusiasm och tilltro till kommunismen i de yngre generationerna hade troligen också en grund i en bristande demokrati, i en allt för stor diskrepans mellan folket och den framväxande nomenklaturan, en avsaknad av den proletära diktatur, den arbetarklassens oinskränkta makt, som albanerna sade sig ha skapat. Med byråkrati och korruption följde samma slags stagnation som kom att prägla Sovjetunionen.

En annan fråga är hur de albanska myndigheterna behandlade motsättningarna i samhället. Begick de samma misstag som Mao anklagade trettiotalets sovjetkommunister för? I stället för att mobilisera massorna mot fienden så användes administrativa medel som ibland tog sig synnerligen repressiva och tragiska uttryck - något som satt sina spår i såväl Ryssland som Albanien. Därför försvann med tiden grogrunden för den albanska socialismen, och därför kunde den kontrarevolutionära vågen svepa med sig också Albanien.

Vid ett besök i landet i dag ser det ut som om partisanernas kamp inte gett bestående resultat, att försöken att bygga ett radikalt annorlunda samhälle var förgäves, att allt är bortsopat. Men som alltid finns motsättningar under ytan.

Det är inte bara Malvin, vår fårskalleserverande tjugoårige servitör - som insisterar på att hans största hjältar är Enver Hoxha och Josef Stalin - som ger oss föraningar om detta. Efter valet i januari 2011 då högern, efter en månads räkning och omräkning, till slut sade sig ha vunnit valet med 10 rösters övervikt, utbröt omfattande socialistiska protester. De slutade med sju döda demonstranter. 1997, i upproret efter de kollapsande pyramidspelen, krävdes 2 000 dödsoffer.

I Balkanregionen finns växande folkliga rörelser som kan lära av partisanernas och efterkrigstidens framgångar och misstag.

Nytt på Clartébloggen

Antifascismen: En lidelsefull rörelse som aldrig lider

Alexandra Starud - 22 juli 2017

När vi talar från en position som antifascister talar vi inte sällan om dystopiska framtidsscenarion. Vi talar inte sällan om nazisternas våldsdåd och mord. Vi talar om fascismens framfart över europa och att trettiotalsretoriken kommit tillbaka. Därefter talar vi om strategier för att förhindra...

Läs mer...

Venezuela igen

Martin Fahlgren - 19 juli 2017

Utvecklingen i Venezuela är mycket kritisk. Det är därför viktigt att alla följa med i vad som håller på att ske: Hur arbetar reaktionen för att gripa makten, hur agerar "chavisterna" , hur beskrivs utvecklingen i vanliga massmedia? Hur det går för Venezuela kan spela stor roll för utvecklingen i...

Läs mer...

18 Juli 1917, Finlands första självständighetsförklaring?

Anders Björnsson - 17 juli 2017

Juli 1917 var en orolig månad i det ryska riket. Folk demonstrerade på gator och torg, särskilt i huvudstaden Petrograd, det strejkades, landsbygden jäste, soldater övergav fronten. Den provisoriska regeringen under kadetpolitikern furst Gregorij Lvov var oförmögen att styra landet, dra Ryssland...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Bildtext

En professor retuscherar historien

Magnus Göransson - 29 december 2016

I 2010-talets politiska klimat ska 1900-talshistorien helst beskrivas som en strid mellan liberal...

Läs mer...

Litteraturlista och kommentarer - Clarté nr 4/2016

Åke Kilander - 19 januari 2017

Litteraturlista och kommentarer till artiklarna Planeten pallar inte mer och Klokt tänkt om miljön i...

Läs mer...

Bildtext

Öppet mål för arbetarrörelsen (intervju)

Mats Wingborg - 29 december 2016

Mats Wingborg om SD, alliansen och Svenskt Näringsliv _ Öppet mål för arbetarrörelsen.

Läs mer...