Östeuropa har utarmats och omvandlats till ett ekonomiskt svart hål där resterna av den socialistiska välfärdsstaten monterats ned. Motståndet mot systemet tar sig framför allt uttryck som etnicism och rasism. Så mörkt beskriver den ungerska filosofiprofessorn G.M. Tamas dagens Östeuropa, även om han också hittar socialistiska motståndscentrum. Hur skulle du jämföra 1989 års erfarenheter inom regionen?

Först och främst var det ingen tillfällighet, som Stalin brukade säga, att den regimen slutligen besegrades av den polska arbetarrörelsen. Solidaritet benämndes fackförening, men hur såg den ut egentligen? Det var ett nätverk av fabriksceller som var organiserade inte efter branschgrupper utan efter region, med en central ledningsgrupp uppbackad av engagerade intellektuella. Det hela påminner starkt om de tidiga kommunistpartierna. Liksom sin fiende och föregångare var de uppdelade i arbetarråd och ett revolutionärt parti, vilka i slutänden visade sig vara oskiljaktiga, precis som i Ryssland, Tyskland eller Ungern mellan 1917 och 1923. På Solidaritets tid krävde partiet givetvis marknadsreform, och arbetarna krävde ett återinförande av den planerade och jämlika välfärdsstaten. På 80-talet följde den polska arbetaroppositionen sin motståndare i återupprättandet av en liberal marknadskapitalism - i hopp om ökad frihet - och båda maldes till obetydlighet av den nya liberala, politiska demokratin. I Ungern konkurrerade marknadsvänliga ex-kommunister, marknadsvänliga liberaler och marknadsvänliga nationalkonservativa om makten. De nya ideologierna förespråkade enhälligt ett förborgerligande, skapandet av en ny medelklass, som garant för friheten - och nu undrar de allvetande och välmenande varför den nya medelklassen blev så rasistisk och auktoritär.

Det fanns bara en verklig revolution i regionen, och det var i Rumänien. Det tog den rumänska intelligentian ett årtionde att "bevisa" att det hela varit en KGB-kupp, men jag såg med egna ögon blodet i snön när jag äntligen kunde återvända till Kolozsvár/Cluj i januari 1990. Blodet från arbetare och soldater vill ingen tänka på idag. Men det gör jag, och jag är tacksam mot dem för att jag, efter ett decennium, kunde återvända hem i en känsla av berusande lycka över att Ceausescu var borta. Det rör mig fortfarande till tårar när jag talar om det. För övrigt var det en förruttnelseprocess och en del krossade skallar, där vi dissidenter var de politiska idioterna som legitimerade svineriet. Men som i alla revolutioner var det en stor stund att se när folket gjorde sig till "historiens ande" - det går inte att föreställa sig subtiliteten och intelligensen i dessa otaliga studiecirklar, föreningar och klubbar i slutet på 80-talet.

8604_01.jpgG.M. Tamas har utvecklats från liberal dissident till kritiker av kapitalismen.

För övrigt var det mestadels kompromisser. Den ekonomiska krisen - pådriven men inte orsakad av privatiseringar och avregleringar - skrämde inte opinionen till att börja med. Folk som Walesa, Havel, Kurón (och jag själv) framställde sina ideal som västerländska - själva inbegreppet för framgång - till den milda grad att man till och med välkomnade Gulfkriget. När man slutligen tog steget fullt ut att krossa en hel civilisation var det redan för sent. De gamla dissidenterna var fortfarande upptagna med att fira friheten fast den nya tidens maktpretendenter redan beskyllde dem för att vara otuktiga bögar, rotlösa, kosmopolitiska 68:or, zigenar-älskare och, värst av allt, feminister.

G.M. Tamas föddes 1948 i en intellektuell kommunistisk familj i den ungerska minoriteten i Rumänien. I dag är han professor i filosofi vid universitetet i Budapest. På 1980-talet framträdde han som en ledande ungersk dissident. Han företrädde då liberala, antisocialistiska idéer. Så småningom kom han dock att bli alltmer kritisk till den nyliberala ideologi som dominerade Östeuropa efter 1989, och han sökte sig tillbaka till socialistiska ståndpunkter. Utifrån dem är han i dag en flitig kritiker av den rådande samhällsordningen. I en lång intervju i New Left Review i våras berättar han om sitt liv och de olika politiska system han levt med. Med Tamas tillstånd publicerar Clarté här större delen av den senare delen av intervjun, om utvecklingen efter 1989.

Jag ångrar inte för ett ögonblick att jag bekämpade den "socialistiska" regimen - korkad, brutal, lögnaktig och repressiv som den var - och jag identifierar mig fortfarande emotionellt med dissidenttiden, men jag tycker väldigt illa om resultatet av vår kamp. Trots att min insats var ganska anspråkslös - jag var mer av en talare på massmöten än en verklig ledare, sedan riksdagsman för Fria demokratiska alliansen mellan 1989 och 1994 - så känner jag mig ansvarig. Det känns verkligen förnedrande att den sketnaste trotskist, rådssocialist eller militanta anarkosyndikalist var mer klarsynt än alla berömda och briljanta teoretiker: Hur välförtjänt sovjetblockets slutliga nederlag än var, hur förståelig den jublande östeuropeiska förälskelsen i frihet och rättigheter, och hur lovande de marknads-stalinistiska partiernas fall än var, så var det inte desto mindre en historisk katastrof som förebådade arbetarmaktens- och motkulturens tillbakagång. Det var slutet på två decennier av hälsosam bävan bland de härskande klasserna. Det som dittills bara varit en filosofisk konstruktion i Marx Kapitalet, har nu blivit verklighet: den totalitära kapitalismen med kapitalet som allenarådande subjekt.

I vilken utsträckning har din politiska utveckling varit en reaktion på omställningens resultat, och i vilken utsträckning innebär den en kritik av liberalismen som sådan?

Min utveckling har verkligen varit speciell eftersom den påminner om en bumerang, från vänster till höger och sen tillbaka igen, trots att jag inte blev marxist förrän början av 2000-talet. Den första hälften är helt gängse, ett uppror mot diktatur med tillsats av etnisk diskriminering som jag upplevde i Rumänien. Lustigt nog hjälptes jag vidare genom mina intellektuella räder i det konservativa tänkandet. Michael Oakeshott - som jag träffat och blivit vederbörligen imponerad av - och, i synnerhet, Leo Strauss väckte mina slumrande tvivel rörande liberalismen, redan innan min vänstersväng (jag kanske rent av skriver en uppsats "Leo Strauss för revolutionärer"). Precis som Nietzsche, i min tidiga ungdom, väckte intresset för kristendomen, så drev Strauss mig mot Spinoza och Rousseau. Liberalismen, som ett system av särintressen och balanserade konflikter, kan aldrig grunda den ordning som bygger på frivilligt accepterade förpliktelser: altruism, med andra ord. I avsaknad av detta måste den ständigt slå knut på sig själv för att legitimera tvånget och så aptitligt det går servera den bildade elitens vita lögner.

8604_02.jpgMänniskor på väg från en mässa i katedralen i Prag 1989.

Jag måste erkänna att vår naiva liberalism förlöste den nya demokratin rakt i händerna på ansvarslösa och hatfyllda politruker ur extremhögern. Vi hjälpte till att återupprätta en skiktat provinsialistisk värld från tiden före 1945. Brytningen var givetvis ganska smärtsam eftersom den utestängde mig från den krets av människor jag tillhört i flera decennier - dissidenterna. Mina nuvarande vänner - underbara människor för övrigt - tillhör en helt annan generation och saknar därför de gemensamma minnen som den djupare vänskapen kräver. Samtidigt var det unga rumänska vänstermänniskor som möjliggjorde en trösterik skuggtillvaro för mig i Transsylvanien, så att jag till sist kunde göra upp med den känsla som förbittrade min ungdom - att etniska konflikter är olösliga. Efter en 30-årig frånvaro känner jag för första gången, när jag talar eller skriver rumänska, att jag är välkommen i mitt eget land.

Det har sagts att Västs avgörande geopolitiska drag efter 1989 var att lösa upp relationerna mellan Östeuropas stater, genom att insistera på bilaterala relationer med varje enskild land, och på så sätt bryta deras sammanhållning. Varje avsteg från den västliga samstämmigheten kunde automatiskt betecknas som nationalism eller isolationism. Vad säger du om det resonemanget?

Där finns en gnutta sanning i det, men de liberala eliterna behövde inte någon uppmuntran från väst för att lösa banden med det Ryssland som för dem representerade terror, efterblivenhet och fattigdom, inte heller för att bli nykonservativa. Det var inte bara ett yttre tryck. De gick självmant, ty för starka grupper i Östeuropa betydde Väst 'frihet'. Förgäves skrev jag, tidigt 1990, att "frihet inte är ett geografiskt begrepp". Att bli "västerländsk" eller senare, "europé", var slagordet för dagen. Därför mottogs avindustrialiseringen och utförsäljningen till multinationella storkoncerner för en spottstyver med entusiasm av de människor som förälskat sig i vad den ungerska författaren László Németh på 1930talet kallade självkoloniseringen.

Vad blev de långsiktiga effekterna?

Bortsett från den eländiga utarmningen av hela regionen, omvandlingen av Östeuropa till ett ekonomiskt svart hål samt galopperande arbetslöshet och orättvisor av tredje världen-typ, så har den gjort att etnicismen - inte nationalismen eftersom medborgarandan saknas - framstår som den enda systematiska oppositionen. De har dragit till sig, ack, alla de upproriska andar som med rätta föraktar neo-imperialismen hos multinationella företag och internationella organisationer, från IMF till WHO, och som anser att all liberal kapitalism enbart utgör en täckmantel för utländsk dominans och exploatering.

Hur ser du på EUs roll i regionen?

Det hela har floppat. EU betraktas här enbart som ett gäng oattraktiva utlänningar med en höggradigt skev, konstitutionell retorik som är till för att dölja den järnhårda västliga egoismen. Den krympande liberala minoriteten betraktar Unionen som ett eventuellt värn mot mordiska människomassor. EU har gripit in på ett välgörande sätt till försvar för pressfrihet och jämställdhet, men ingen verkar tro på osjälviskheten i deras motiv. Folk vägrar att tro på en frihet som alltid verkar vara förknippad med nedskärningar och åter nedskärningar.

Vilka perioder ser du i Östeuropas utveckling sedan 1989?

Först befrielsens och oberoendets ögonblick: liberal upprymdhet. Sedan privatisering och nedmontering av de återstående resterna av den socialistiska välfärdsstaten, parallellt med en ideologisk nyorientering av de gamla statsbärande kommunistpartierna, som entusiastiskt omfattade den nyliberala agendan, i linje med sin tradition av positivism, progressivism och modernistisk framstegstro. Och därefter en korporativistisk högerradikal motreaktion som till stora delar misslyckades. Det resulterade i besvikelse och ursinne. Och nästa steg är bortvittrandet av de konstitutionella systemen, med mänskliga rättigheter, pluralism och tolerans, vilket i Ungern får lämna plats för en förstelnad nationalistisk ordning, i det övriga sovjetblocket för kaos.

Kaos skulle kunna innebära ett totalt socialt sammanbrott - är det så du ser det?

Med kaos menar jag upplösningen av alla traditionella band, sympatier och föreställningar som ligger till grund för tanken på det gemensamma bästa. De har inte ersatts av någon ny upprorisk bekännelse, utan av fördomar, vidskepelse och dunkelt tal om ockulta makter; var och en för sig själv; misstänksamheten styr; känslan av att det är kört, men samtidigt att allt bara är ett enda stort, grymt skämt; ett våldsamt avvisande av allt som har minsta anstrykning av altruism; hat mot allt politiskt; förakt för lagar; hat mot alla och sig själv - en sluten horisont.

I flera fall öppnades vägen för den återuppväckta högern i Centraleuropa genom det fullt begripliga upplösandet av en rad center-vänster regeringar - Leszek Miller i Polen, 2001-05, eller Gyurcsány i Ungern, 2004-09 - under ledning av nyfrälsta före detta kommunister. Valda på löften om att återupprätta solidaritet och stabilitet efter chockterapins härjningar, visade de sig vara både cyniska och korrupta samtidigt som de fortsatte den hämningslösa nyliberala politiken.

8604_03.jpgDen forne arbetarledaren Lech Walesa talar vid ett Natomöte.

Dessa personer har aldrig någonsin varit kommunister i ordets verkliga mening. De var moderniseringsförespråkare som kände sig fjättrade av Sovjetunionens militära makt, samtidigt som de var mer försonliga mot den västliga kapitalismen än dissidenterna var. De motsatte sig Solidaritet. För dem representerade organisationen oordning därför att den var proletär och katolsk och naivt patriotisk.

Det är inte sant att de så kallade vänsterpartierna i Östeuropa lovade mer social rättvisa än sina motståndare på högerkanten, de har åtminstone sedan 1981 förknippats med nedskärningar och balanserade budgetar. Dock med ett intressant undantag för de ungerska socialisterna, de är också skränigt nationalistiska.

I en stort uppslagen essä från 2000, "Om postfascism", analyserade du ett sammanflöde av krafter som effektivt kom att begränsa det verkliga medborgarskapet under den liberala kapitalismen, trots utvidgningen av den formellt demokratiska processen. Har bilden förändrats under det gångna decenniet?

Inte mycket. Under den avreglerade, globala, nyliberala kapitalismen ser vi inte bara en ökad migration inom stora befolkningsgrupper, utan också många andra kategorier som stöts ut av olika skäl från de traditionella nationalstaterna, som inte längre förmår tillhandahålla vare sig lagligt skydd eller någon som helst patriotism. Om medborgarskapet upphör att utvidgas mot det universella - såsom det gjort från 1789 och framåt - kommer det att förlora sin mening. Om det bara är tillgängligt för den officiellt registrerade, skötsamma, vita befolkningen i de västerländska nationalstaterna, kommer det att leda till auktoritära regimer grundade på rasism och moralpanik. Om jämlikheten enbart tillerkänns de relativt privilegierade länderna bland det krympande antalet stabila borgerliga stater, då blir medborgarskapet en särskiljande distinktion i stället för det förenande universella tillstånd som den franska revolutionen lovade. Om främlingsfientlighet, islamofobi, antiziganism och liknande tar över, kan dess symboliska ordningsskapande effekt bara upprätthållas med ett tyranni, legitimerat med ett "folk", vilket då innebär välbärgade vita, och de som strävar att bli sådana. Europa kan när som helst utvecklas till ett gigantiskt Rhodesia.

Vilka intellektuella tillgångar ur det förgångna skulle du sätta något särskilt värde på i dag?

Det var inte Marx, Engels och Andra internationalen, utan grundarna av Kommintern - Lenin, Luxemburg, Trotsky, Bucharin - och några till, liksom austro-marxisterna runt Otto Bauer och den holländsk-tyska vänsteroppositionen, som var de första att utveckla en konsekvent internationalism och anti-rasism. De satte ljuset på de förtryckta folken i periferin och gjorde de färgade nationernas sak till sin i deras kamp mot den imperialism som Marx fortfarande såg som, i någon mening, civilisatorisk i Indien och på andra ställen bortom tjotaheiti. Vad hände egentligen med idén om den internationella solidariteten, vänskap mellan folken, självbestämmanderätten, och att ställa sig på de fattigas sida; hur var det egentligen med "den svagaste länken"?

Det finns en välkommen tendens hos den unga vänstern i regionen att utveckla olika former av samarbete - på tvärs mot de nationella fördomarna - mellan olika motståndscentrum i de östeuropeiska länderna, att motsätta sig trycket från de globala kapitalistiska strategier som mestadels kommer från väst. Vid sammankomster i Zagreb och i Belgrad, har jag bevittnat hur söner och döttrar till serbiska och kroatiska nationalister, som helt nyligen drack varandras blod, återupplivar det som utgör själva grundförutsättningen för all opposition mot systemet, det som på god tyska kallas Fundamentalopposition: misstro alltid fiendens klassificeringsprinciper! Och de gör det tillsammans. När 1700-talets upprorsmän började ifrågasätta det normandiska blodets överlägsenhet eller biskoparnas gudagivna ofelbarhet, då satte de sig över de begrepp som lagts på dem uppifrån, och som gjort dem fogliga.

De fattiga, också nationer och regioner, framställs som bärare av en kravkultur bara genom det enkla faktum att de vill ha ut mer av livet; de anses beroende av allmosor från de rika, och benägna för stöld och expropriationer; att hävda social rättvisa genom att lägga sig till med det som rätteligen tillhör andra. Dessa kulturella klassifikationer bär på en enorm tyngd: en rättvis omfördelning betraktas som konfiskation, och kan bara uppnås med hjälp av en tyrannisk stat. Av detta skäl anses varje form av egalitär strävan innebära frihetens död.

Det är uppenbart att dessa kulturella definitioner nu håller på att biologiseras. Det östeuropeiska etablissemanget vill bevisa att vi förtjänar vår fattigdom - ta till exempel Viktor Orbáns "arbetslinje" som slutgiltigt ska krossa den förbaskade välfärdsstaten. Vi ska upphöra med att vara gnälliga latmånsar, låga löner är ett lämpligt straff för våra moraliska tillkortakommanden. Och om vissa kulturer, i sin helhet, inte förmår leverera så måste det ju finnas någon sorts genetisk avvikelse också, eller hur? Detta koloniala sätt att definiera kulturella skillnader är ju inget nytt; i det europeiska fallet behöver man inte längre tillgripa militära metoder, som 1914, men annars är det sig likt. Bolsjevismen, som de europeiska folkens motkraft, misslyckades eller besegrades, eller både och. Man kommer att säga att den återupprättade östeuropeiska vänstern präglats av en kultur av förbittring. Det skulle bero på frånvaron av den djupt rotade demokratiska kultur som vi kan beundra i den parlamentariska kulturens moderländer. Nå, förbittring uppstår inte ur tomma intet. Men eftersom kapitalet inte erkänner något fosterland, får den anti-kapitalistiska rörelsen inte heller göra det. Verkligt egalitära krafter - för att inte säga kommunistiska strömningar - kan inte sträva efter åtskillnad och diversifiering, även om den givna utgångspunkten är just detta. Klasskillnader, rasskillnader och kulturella skillnader är vad man ska söka sudda bort. Leve skillnaden? Nej, leve kommunen! -

Ursprungligen publicerad i New Left Review 80, 2013, "Words from Budapest". Översättning från engelska: Rune Beckius.

Nytt på Clartébloggen

Jeremy Corbyns Bok

Anthony Lane - 25 juni 2017

Och det hände sig, i landet Storbritannien, att Översteprästinnan gick ut till folket. Och hon sade: Se, jag bringar Eder budskap om en stor fröjd. Ty på den åttonde dagen av den sjätte månaden stundar ett allmänt val. Och folket knorrade och sade: Icke ytterligare ett! Och de vredgades mot...

Läs mer...

Petrograd 18 juni 1917

St Petersburg, 18 juni 1917

Benny Andersson - 17 juni 2017

Söndagen den 18 juni för jämt hundra år sedan började som en klar och blåsig morgon i Petrograd, som staden hade döpts om till vid världskrigets utbrott. Redan i gryningen hade arbetarna samlats på Viborgsidan. Nu strömmade de över broarna mot Nevsky Prospekt, där de strålade samman med matroser...

Läs mer...

Svar till: "Vänstern och arbetarklassen - allians eller fiendskap?"

Olle Josephson - 7 juni 2017

Bengt Håkanssons plädering för en restriktiv invandringspolitik ger ju inte uttryck för Clartés linje i dessa frågor – tvärtom. Däremot ger det uttryck för en säkert uppriktig oro för att arbetarklassens positioner ska försvagas ytterligare. Den förtjänar därför ett ordentligt bemötande. Med all...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Bildtext

Timothy Snyder sprider myter

Daniel Lazare - 29 december 2016

Partisaner, judiska motståndsrörelser i och inte minst Sovjet drog lika mycket elände över...

Läs mer...

Bildtext

Klokt tänkt om miljön

Åke Kilander - 29 december 2016

Marxistisk analys behövs för att reda ut de ekologiska frågorna. Åke Kilander rekommenderar...

Läs mer...

Bildtext

Klass med nio liv (intervju)

Beverly J Silver - 29 december 2016

Fackligt folk i USA på 1920-talet hade inte många skäl för optimism. Medlemstalen hade rasat, och...

Läs mer...