Svindlande finansaffärer, fastighetsbubblor och massiv tillväxt av bankernas utlåning - det kännetecknar finansialiseringen. Fiktiva rikedomar hägrar medan intresset för produktiva investeringar avtar och basen för fortsatt tillväxt sviktar. Fenomenet är bekant från Sverige. Det har också i extrem form drabbat Östeuropa. Joachim Becker, professor i Wien, bekriver hur krisen slagit i olika delar av EU-periferin i öster. Motstånd växer men de politiska förutsättningarna är svåra. En skuldsatt medelklass sluter i det längsta upp bakom utarmningspolitiken.

Historiskt har kapital i stor omfattning sökt sig till den finansiella sfären när kapitalackumulationen i produktionen nått vissa gränser. Den ekonomiska osäkerheten ökar och kapitalet letar efter flexibla och likvida investeringsformer. Stagnerande produktiv ackumulation och finansialisering i kärnländerna får ofta återverkningar i (semi-)periferin. De finansiella flödena till attraktiva semi-perifera länder ökar.

I den nuvarande ackumulationsvågen började dessa flöden från centrum till semi-periferin (till exempel Latinamerika) att tillta under 1970-talet. Vissa socialistiska stater i Östeuropa - som Jugoslavien, Ungern, Polen och Rumänien - drog också på sig stora utlandsskulder.

Drastiska räntehöjningar i USA mot slutet av 1970-talet utlöste en första våg av finanskriser i semi-periferin. Sedan följde nya cykler av ökad skuldsättning och kriser. Efter sin övergång till (semi-perifer) kapitalism under 1990-talet drogs Östeuropa in i finansialiseringsprocesserna - och nu betydligt djupare.

Man kan identifiera två grundläggande former av finansialisering. Den kan grunda sig på "fiktivt kapital" - aktier, obligationer, derivat etc. - och/eller räntebärande kapital och därmed på krediter och höga räntor. När den produktiva kapitalackumulationen blockeras så kommer mer och mer kapital att kanaliseras mot aktier, försäkringar etc. Priset på finansiella tillgångar stiger. Man kan göra profit genom att köpa billigt, relativt sett, och sälja dyrare. Prisinflation på finansiella tillgångar är därför en central mekanism för (pseudo-)uppvärderingen av fiktivt kapital. Det beror alltså till en del på att allt större tillgångar kanaliseras till finanssektorn. Staten påskynda processen genom att till exempel privatisera pensionssystemen. I sådana skeden brukar dessutom finansmarknaderna liberaliseras.

Men fiktivt kapital är inte oberoende av produktiv ackumulation. Det fiktiva kapitalet är ett anspråk på profiter från den produktiva sektorn. Denna fordran kan ta formen av aktieutdelningar eller ränteavkastning. När ackumulation av fiktivt kapital sätter fart stiger priset på finansiella tillgångar mycket fortare än profiterna. Alltså uppstår en obalans. Vid någon tidpunkt upptäcker banker, försäkringsbolag och institutionella investerare denna obalans. Tendensen till stigande priser kastas om, ofta brutalt och plötsligt. En finanskris uppstår. Om affärerna i huvudsak har gjorts på kredit så blir de följande förlusterna särskilt stora och krisen djup. Finansialisering baserad på fiktivt kapital har en extrem strukturell benägenhet för kris och instabilitet. Den är särskilt utbredd i kapitalistiska kärnländer.

8602_01.jpgKrisen har slagit ojämnt i Östeuropa. Förklaringen är olika tillväxtmodeller före sammanbrottet, i synnerhet olika former för finanssektorns expansion.

Finansialisering kan också utgå från banker och låneräntor. Stora ränteskillnader möjliggör stora profiter för bankerna. Länder i (semi-)periferin erbjuder ofta relativt höga räntor för att minska kapitalflykten och dra till sig utländskt kapital. De höga räntorna blir en tung börda för statsbudgeten, eftersom det blir dyrt att underhålla statsskulden. En permanent budgetkris följer därför ofta av högräntepolitiken. Dessutom tenderar det höga ränteläget att sätta en hämsko på produktiv verksamhet; räntorna blir för höga för att man ska kunna finansiera produktiva investeringar lånevägen. Ett högt ränteläge är dock inte en nödvändighet för finansialisering som baseras på räntebärande kapital. En snabbt växande kredithandel kan gå lika bra. Och privat upplåning kan stimuleras politiskt. I stället för en social bostadspolitik kan man gynna privatägda bostäder genom att erbjuda skattelättnader för bolån.

Kreditexpansioner i (semi-)periferin finansieras ofta av utländska krediter. De inblandade bankerna, som ofta ägs av utländska banker, vill reducera sina växelkursrisker. De uppmuntrar därför lån i utländsk valuta, vilka ofta erbjuds till (avsevärt) lägre ränta än lån i den nationella valutan. Men låntagarna tar en hög valutarisk. Om den nationella valutan sjunker i värde eller devalveras så blir deras skulder i utländsk valuta tyngre att bära. På detta sätt är medelklassens låntagare hårt uppbundna till rådande valutakurs och stöder alla politiska åtgärder till dess försvar. Under de fyra senaste årtiondena har det inneburit försvar av den nyliberala politiken. Finansialisering som stöder sig på dollarn eller euron är särskilt krisbenägen. Höga räntor, privatiseringar och andra politiska åtgärder för att gynna utländska direktinvesteringar tas till för att främja kapitalinflödet och upprätthålla valutakursen, men det spär på importberoendet och leder till ett växande utflöde av vinster och räntor till utlandet. Till sist brukar en devalvering bli oundviklig, med förödande effekter för låntagare och banksektor.

Förr i tiden berörde finansialiseringen nästan bara bourgeoisien och övre medelklassen. Det har ändrats de senaste fyra årtiondena. Både i kärnländerna och i länder i semiperiferin har många lönearbetare alltmer inlemmats i finansialiseringen. Det har långt ifrån alltid varit frivilligt. I många länder har privatiseringen av pensionssystemet tvingat ut löntagarna på finansmarknaderna. Deras trygghet på äldre dagar har blivit (delvis) beroende av upp- och nedgångarna på den extremt rörliga finansmarknaden. Arbetarna hamnar i en motsägelsefull situation. Deras intressen som arbetare är ofta direkt motsatta deras intressen som framtida finansmarknadsberoende pensionärer. En annan central metod för att integrera arbetarna i den finansialiserade ackumulationen är konsumentkrediter och bolån. Integrationen påverkar lönearbetarnas politiska orientering. De tenderar att bli mer positivt inställda än tidigare till åtgärder som (medan de går emot många av arbetarnas intressen) sägs främja stabilitet på finansmarknaden.

Finansialiseringen i Östeuropa satte fart i slutet av 1990-talet. I Västeuropa fanns betydande överskottskapital som sökte nya investeringsmöjligheter. Mot slutet av 1990-talet öppnade sig möjligheten till EU-anslutning för de flesta länderna i Ötseuropa. Därmed sjönk de allt djupare ner i en underordnad roll i den europeiska arbetsdelningen. Västeuropeiska företag utvidgade sin kontroll över ekonomiska nyckelsektorer i Östeuropa. En av dem var finanssektorn. Med undantag för Slovenien, där de viktigaste bankerna förblev statliga, intog västeuropeiska banker en dominerande ställning i centrala och södra Östeuropa och kontrollerade 2006 från 63 procent till närmare 100 procent av banksektorn. De västeuropeiska bankerna drev på en kraftig ökning av krediterna till de privata hushållen i regionen. Det var en hörnpelare i den ekonomiska tillväxten åren före krisen.

Men det fanns nationella säregenheter. I Polen, Tjeckien, Slovakien, Ungern och Slovenien var exportindustrin central. Den är ofta starkt förbunden med den tyska exportindustrin som lagt ut delar av sina produktionskedjor till centrala Östeuropa. I de mindre länderna är exportsektorn ofta mycket smal och starkt koncentrerad till bilindustrin. Denna struktur beror i huvudsak på västeuropeiska verkstadsföretags ackumulationsstrategier och de nationella regeringarnas strävanden att locka till sig utländska direktinvesteringar. Med undantag för Slovenien så dominerar utländska intressen exportindustrin i dessa stater (dock i något mindre grad i Polen). Medan handelsbalansen har förbättrats så har utflödet av vinster till utlandet blivit en kvarnsten för valutakursen.

Om vi bortser från Slovenien så har alltså det inhemska kapitalet en underordnad position inom tillverkningsindustrin. Nya inhemska kapitalgrupper inriktade sig visserligen på tillverkningsindustrin under stora delar av 1990-talet i Tjeckien och Slovakien, men de avlöstes senare av diversifierade inhemska finansbolag som i första hand växte genom uppköp av privatiserade företag. Vid större privatiseringar samarbetade de med västeuropeiska företag. I mindre projekt gick de in på egen hand.

På olika sätt har de deltagit i finansialiseringen. Exempelvis kunde Pentagruppen ta kontroll över lönsamma delar av den materiella och sociala infrastrukturen. Några av dessa transaktioner var led i en större korruptionsskandal i Slovakien som ledde till demonstrationer i flera städer och allvarligt komprometterade några högerpartier. Ett annat viktigt område för det inhemska kapitalet är lånefinansierade fastighetsaffärer och byggprojekt. Fastighetsbubblan svällde till uppseendeväckande proportioner under Janez JanÅ¡as regering i Slovenien från 2005 till 2008. Som mest nådde byggsektorns andel av landets bnp upp till 8,3 procent, avsevärt högre än EU-genomsnittets 6,4 procent. Slovenska banker förlitade sig starkt på kortsiktiga lån på den internationella finansmarknaden för att kunna öka sina krediter i snabb takt. Mellan 2005 och 2008 lånade bankerna upp den nätta summan av 12 miljarder euro. Särskilt de utlandsägda bankerna litade till upplåning i utlandet. Följaktligen blev den slovenska banksektorn starkt beroende av utlandsfinansiering och mycket sårbar.

8602_02.jpgBönder i Slovenien protesterar mot utförsäljningen av en inhemsk livsmedelskedja.

Också i Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern ökade den privata skuldsättningen, men med undantag för Ungern tenderade hushållen att skuldsätta sig i den inhemska valutan. Ungern hade 2008 den relativt sett högsta privata skuldsättningen (54,6 procent av bnp), men hushållen tog lån i euro eller schweizerfranc, snarare än i forinter. Trots varningssignaler gjorde de ungerska myndigheterna ingenting för att förhindra en alltför stor skuldsättning i utländsk valuta.

I de baltiska staterna och i sydöstra Europa präglades ackumulationen helt av externt beroende finansialisering. Regeringarna i dessa stater antog en politik som skulle tillförsäkra dem höga inflöden av kapital - både i form av direktinvesteringar och portföljinvesteringar. Förutom privatiseringar kretsade politiken kring växelkurser och penningpolitik.

Montenegros regering och den internationella administrationen i Kosovo gick längst och införde D-marken och sedan euron som legalt betalningsmedel. Flera regeringar (Estland, som nyligen anslöt sig till eurozonen, Litauen, Bulgarien och Bosnien-Herzegovina) införde sedelfonder - den mest rigida formen av valutaregim. En sedelfond gör penningmängden beroende av mängden av utländsk valuta. Penningpolitiken är helt underordnad syftet att vidmakthålla växelkursen och att för detta ändamål attrahera ett tillräckligt inflöde av kapital.

Utrymmet för penningpolitik har knappast varit större för länder med extremt fasta växelkurser, som Lettland och Kroatien. Växelkurserna har varit mera flexibla i Serbien och Rumänien, men med höga räntor säkrades en övervärdering av den egna valutan.

Politiken främjade väldiga inflöden av kapital. Detta kapital användes inte främst för produktiva ändamål utan kanaliserades i första hand till verksamheter förknippade med finansialisering - kreditförmedling, fastigheter och besläktade affärer. I det avseendet var Estland det mest extrema exemplet, eftersom kreditförmedling, fastigheter och liknande tjänster uppgick till 60,6 procent av de utländska direktinvesteringarna 2009.

Banksektorerna togs över av utländskt kapital, och de västeuropeiska bankernas dotterföretag ökade starkt sina krediter. I många länder fördubblades i stort sett mängden inhemska krediter till privatsektorn i förhållande till bnp på några få år. Kreditexpansionen drev på ett uppsving inom fastighetsmarknaden. Fastigheter och byggnation spelar stor roll för det inhemska kapitalet. Således gynnades även det av finansialiseringen. Stora fastighetsprojekt utvecklades av en triangel av banker, fastighetsbolag och lokala politiker. Krediterna finansierade nya konsumtionsmönster hos medelklassen. Ett konsumtionssamhälle byggt på skulder framträdde. Konsumtionen på kredit hjälpte det härskande blocket att skapa konsensus för en nyliberal politik.

Denna modell var emellertid ytterst sårbar för kriser. Krediterna översteg ofta insättningarna av pengar i bankerna. Därför blev bankerna starkt beroende av refinansiering (upplåning) på den internationella marknaden. För att överföra valutariskerna till sina kunder tenderade man att främja inhemska krediter i utländsk valuta (euro eller ibland schweizerfranc). I dessa stater skedde den privata skuldsättningen framför allt i utländsk valuta. I Lettland och Estland hade krediterna i utländsk valuta till och med en marknadsandel på över 80 procent. I baltstaterna stod svenska banker för den största ökningen av utlandskrediter, medan österrikiska banker stod för huvuddelen i andra länder i området.

För låntagare inom medelklassen och för bankerna gjorde den stora skuldsättningen i utländsk valuta att en depreciering eller devalvering av valutan skulle bli katastrofal. På detta sätt bands medelklassen vid den rådande växelkursen och vid den nyliberala politiken.

Tillverkningssektorn offrades till förmån för en finansialiserad ackumulation. En övervärderad valuta gynnade import i förhållande till inhemsk produktion. Följden blev extremt stora betalningsbalansunderkott - och växande utlandsskulder.

Den importberoende modellen av finansialiserad ackumulation präglades av starka inre motsättningar och var extremt känslig för kriser. Den var betydligt mera krisbenägen än de modeller som baserades på en kombination av industrialisering för export och en finansialisering som vilade på inhemsk valuta. I båda grundmodellerna var utländska banker huvudaktörerna i finansialiseringen, men inhemskt kapital spelade också en betydande men underordnad roll, i synnerhet genom fastighetsbranschen. Medelklassen bands upp till modellen genom den kreditbaserade konsumtionen. Således fick den utlandsberoende finansialiseringen ett viktigt men begränsat inhemskt stöd.

De båda östeuropeiska modellerna för ackumulation drabbades av den internationella krisen på olika sätt. Länder som baserade sig på industrialisering för export plus finansialisering i inhemsk valuta berördes huvudsakligen genom den snabba exportnedgången. I Polen och Tjeckien dämpades effekten genom att den nationella valutan sjönk i värde. Värre gick det för de två euroländerna Slovenien och Slovakien.

Den relativt milda kriseffekten i Polen beror på den relativt stora inhemska marknaden, den relativt låga nivån på hushållens skuldsättning och det skydd som zlotyns depreciering erbjöd. Till detta kom att ekonomisk tillväxt stimulerades genom en finanspolitik som till en början i praktiken var expansiv, trots att den officiella retoriken snarast pekade åt motsatt håll. Trots den relativt goda tillväxten fortsatte Polen att ha hög arbetslöshet (cirka 10 procent) och att notera en av EU:s högsta nivåer av fattigdom bland arbetande. Den ekonomiska återhämtningen har i alla fyra länderna varit starkt beroende av den tyska exportsektorns återhämtning.

8602_03.jpgPrishöjningar på el ledde till omfattande protester i Bulgarien 2013.

Fastighets- och kreditbubblan under de år som närmast föregick krisen förklarar det särskilt dåliga utfallet i Slovenien. Att man så starkt förlitade sig på utländsk refinansiering ledde till ganska kraftiga kreditrestriktioner under krisen. Slovenska bygg-, fastighets- och holdingbolag lider av fortsatta problem med alltför stor skuldsättning, och bankerna är under stark press. Det har inte varit möjligt att fortsätta med den modell av finansialisering man tillämpat före krisen, eftersom skuldsättningen och litandet till lån från utlandet redan har överskridit kritiska nivåer. Vissa inhemska kapitalgruppers ställning har försvagats genom deras bräckliga finansiella position. Således kan krisen förändra balansen mellan inhemskt och utländskt kapital i Slovenien.

I Polen, Tjeckien och Slovakien har finansialiseringen, i synnerhet hushållens skuldsättning, fortsatt att växa om än i långsammare takt än före krisen. Således har sårbarheten som sammanhänger med finansialiseringen tenderat att öka. På senare tid har den ekonomiska tillväxttakten tenderat att sjunka, delvis genom stagnerande exportefterfrågan (på grund av EU:s nedskärningspolitik), delvis på grund av inhemska nedskärningar (som i Tjeckien, Polen och Slovenien).

I inget av de fyra länderna har någon ny modell för ackumulation utvecklats så här långt. I krisens första fas försökte regeringarna mildra krisens verkningar. Debatten i Slovenien och dess regeringspolitik fokuserades mera till finanssektorns problem än i tre övriga länderna. Den sköra centervänsterkoalitionen som följde efter JanÅ¡aregeringen förstärkte de nyliberala delarna i den ekonomiska och sociala politiken, i synnerhet för pensioner, hälsa och utbildning. De steg som togs mot privatisering av välfärds- och samhällstjänster fördjupade finansialiseringen. De möttes av sociala protester, särskilt från fackföreningarna. En föreslagen pensionsreform möttes av starkt missnöje. Fackföreningarna kunde genom en folkomröstning stoppa denna reform.

Sedan den lidit detta nederlag föll den social-liberala regeringen samman. Efter nyval kunde Janez JanÅ¡a bilda en högerkoalition igen - än en gång med bräckligt underlag. Denna regering gjorde mera radikala nedskärningar och aktualiserade partiella privatiseringar av bankerna.

Efter en stark social proteströrelse, med kraftig uppbackning från fackföreningarna, och efter anklagelser för korruption mot premiärministern föll även JanÅ¡as andra regering samman. Den nya koalition som följde antog en mera progressiv retorik men fortsatte med privatiseringspolitiken. Under finansialiseringsoffensiven 2004-2008 hade den slovenska nykorporativa modellen, som litat till en ansenlig inhemsk affärssektor och starka fackföreningar, redan undergrävts. Med krisen och den nyliberala politiken har erosionen accelererat. Det sociala motståndet mot den nyliberala politiken är starkare än i Polen, Tjeckien, Slovakien, Ungern. Men bristen på ett vänsteralternativ har visat sig hämma effektiviteten hos de sociala proteströrelserna, även om initiativ för att bygga ett sådant alternativ har tagits under våren 2013.

I Slovakien och i Tjeckien har politiken för att bekämpa krisen delvis lett till konflikt mellan högerpartier och mera progressiva partier. Dessa konflikter har framför allt gällt skatter, välfärd (särskilt pensioner) och arbetsrätt. I Slovakien har Smers centervänsterregering, som valdes i mars 2012 sedan högerkoalitionen hade kollapsat på grund av oenighet om Sloveniens roll i eurozonen, annonserat viktiga ändringar i skattelagstiftningen, särskilt återinförandet av en progressiv inkomstskatt, arbetarvänliga förändringar inom arbetsrätten och en mer restriktiv politik för privata pensionsfonder. Så försöker Smer både öka sitt budgetmässiga manöverutrymme och stötta sin legitimitet. I Tjeckien har extremt hårda besparingar, en nyliberal ombyggnad av välfärden och arbetarfientliga förändringar av arbetsrätten mötts av ganska hårda protester, som huvudsakligen har organiserats av fackföreningar och vissa vänsterinriktade sociala rörelser. På grund av den recession som nedskärningspolitiken utlöst och genom den kännbara försämringen av levnadsstandarden är den bräckliga högerkoalitionens popularitet i botten.

I Polen försökte den liberala regeringen länge med en expansiv finanspolitik. Först då den hade vunnit både parlaments- och presidentvalen växlade man till mera nedskärningar och mera uttalat nyliberal politik. En förvärrad social situation och enskilda arbetarfientliga åtgärder har framkallat ett socialt motstånd. Tidigt år 2012 samlade den fackliga landsorganisationen Solidaritet in två miljoner underskrifter för en folkomröstning mot föreslagna pensionsreformer. Men regeringspartierna stoppade detta initiativ via parlamentet. Våren 2013 organiserade fackföreningarna en regional generalstrejk i Schlesien. Och i september 2013 organiserades den hittills största protesten med mer än 100 000 arbetare som marscherade på Warszawas gator mot arbetarfientliga reformer i arbetslagstiftningen, i synnerhet mot en avreglering av arbetstiden.

Således har det politiska motståndet tenderat att växa, även om det huvudsakligen är av passiv natur. De rådande utvecklingsmodellerna har ännu inte mött något massivt motstånd, men det nyliberala samförståndet i medelklassen och det intellektuella etablissemanget håller på att vittra sönder, kanske mest synligt i Tjeckien. Till och med en liberal veckotidning som Respekt medger att en ny vänster spirar i Tjeckien.

Krisen visade sig bli mycket djupare i länder med en finansialisering som vilade på lån i utländsk valuta. Även om exporten också gick ner i dessa länder, så utlöstes krisen huvudsakligen av minskat kapitalinflöde och av kapitalflykt. När man inte längre hade tillgång till utländska krediter kollapsade bostadsbubblorna och den inhemska efterfrågan. I de sydösteuropeiska länderna som hade finansiell instabilitet och finanskris under 1980- och 1990-talet i färskt minne, tog kunderna ut sina pengar från bankerna under hösten 2008. Medan sparandet hämtade sig ganska fort i länder som Bulgarien, Rumänien och Makedonien så var kunderna betydligt mera tveksamma i Kroatien, Serbien, Albanien och Bosnien-Herzegovina. När det massiva kapitalinflödet upphörde, sattes de nationella valutorna under press hösten 2008. I länder med flytande växelkurs som Ungern och Rumänien deprecierades de nationella valutorna. I länder med sedelfonder eller fasta växelkurser började man tvivla på den rådande ordningen. Över allt i dessa länder antog regeringarna en extremt restriktiv ekonomisk politik för att stötta växelkurserna. Denna politik förvärrade recessionen.

De nyliberala mönsterstaterna Lettland, Estland och Litauen genomgick den djupaste recessionen i hela EU. På grund av den ultraliberala ekonomiska politiken och den extrema bubblan före krisen drabbades den lettiska ekonomin värst. Bnp minskade med 4,5 procent 2008, 18 procent 2009 och 0,3 procent 2011. I reala termer var Lettlands bnp 2010 på samma nivå som 1990. Åren efter det politiska oberoendet kan alltså ses som "tjugo förlorade år". Även i Estland och Litauen kollapsade tillväxtmodellen. De båda länderna upplevde en minskning av bnp på 13,9 respektive 14,7 procent år 2009. En bräcklig återhämtning började lite tidigare än i Lettland. Denna återhämtning är särskilt i Lettland och Litauen förknippad med lånefinansierad konsumtion. Den här gången tar kapitalinflödet i Lettland formen av utländskt sparande, särskilt insättningar från ryssar. Således vilar återhämtningen på mycket skakig grund. Arbetslösheten exploderade i samtliga baltiska länder, den till och med tredubblades i Estland och Litauen mellan 2008 och 2010. som värst steg den till nästan 20 procent i Lettland. Emigrationen tilltog. Den sociala situationen i de baltiska staterna är katastrofal.

I sydöstra Europa var recessionen inte lika djup som i Baltikum. Icke desto mindre led också Ungern och Sydösteuropas stater av en djup och långvarig recession. Med undantag för Albanien, Serbien och Bosnien-Herzegovina, där det gick lite bättre, minskade bnp med 5,5 procent (Bulgarien) och 7,1 procent (Rumänien) under det svåra krisåret 2009. Länder med hög nivå av informell euroanpassning och privata skulder drabbades av längre recession och försenad och svag återhämtning, t. ex Kroatien, Rumänien och Montenegro. I länder som Serbien och Bosnien-Herzegovina där skuldcykeln började relativt sent blev recessionen lite mildare än i Kroatien eller i Slovenien. Exporten från länderna i sydöstra Europa har minskat på grund av den minskande efterfrågan i Sydeuropa - ett resultat av den extrema åtstramningspolitiken. I postjugoslaviska länder som Kroatien, Serbien och Montenegro förvärrade krisen den redan mycket höga arbetslösheten. I Makedonien var den 31 procent år 2012. Rumänien och Bulgarien har lägre arbetslöshet. Dock tenderar dessa två länders arbetslöshet att gömmas i självhushåll på landsbygden.

8602_05.jpg2009: Fredrik Reinfeldt tar emot Lettlands premiärminister Valdis Dombrovskis. De svenska bankerna är räddade. Lettlands bnp sjunker med 18 procent.

I dessa stater har regeringarna fört en tydligt procyklisk ekonomisk politik som koncentrerat sig på budgetåtstramning, lönenedpressning och hård penningpolitik. Politiken skilde sig inte mycket åt i stater som följde IMF-program och länder som inte följde IMF eller EU. Det fanns emellertid variationer i omfattningen av åtstramningspolitiken. Den finanspolitiska åtstramningen och lönenedpressningen var särskilt brutal i Lettland och Rumänien där det finansiella systemet svårt destabiliserats av de stora skulderna till utlandet. I dessa båda länder har den sociala infrastrukturen nedrustatsi massiv omfattning, särskilt på landsbygden.

IMF/EU-programmen var modellen för den ekonomiska politiken. Ungern var hösten 2008 först med att tillgripa ett IMF/EU-program. Stabiliseringen av valutan sattes i första rummet - och senare avtal (Lettland, Rumänien, Serbien, Bosnien-Herzegovina) följde exemplet. Här visade sig EU-kommissionen mer dogmatisk än IMF, vilket otvetydigt avslöjades i fallet Lettland. Banker i väst krävde en stabilisering av växelkurserna, eftersom de ville undvika en nedskrivning av värdet på sina tillgångar i regionen. De höga skulderna till utlandet var ett annat viktigt skäl. Men valutastabiliseringen prioriterades inte bara av västliga banker och västeuropeiska regeringar utan också av inhemska aktörer. Den skuldsatta medelklassen ville säkra växelkursen till vilket pris som helst. Eftersom devalvering var utesluten, har man tagit till en deflationspolitik fokuserad på lönenedpressning (särskilt i offentliga sektor). Offentliga utgifter, särskilt pensioner, har skurits ner drastiskt. Den massiva minskningen av inhemska efterfrågan som blev följden, reducerade importen. Detta ledde till en (kortvarig) förbättring av bytesbalansen, till och med tidvis till ett överskott. Men minsta ekonomiska återhämtning tenderar att försämra bytesbalansen igen. IMF/EU-programmen har inte tacklat svagheterna i produktionsstrukturen. I själva verket har de förvärrats.

I Baltikum har protesterna nedskärningar och utarmning varit sparsamma, i Estland inga alls. Förutom uppslutningen från de skuldsatta mellanskikten bak politiken att bibehålla den fasta växelkursen till vilket pris som helst, har en viktig faktor varit att de styrande kunnat sätta etniska konflikter framför sociala och klassmässiga frågor. Därmed har man försvårat framväxten av politiska alternativ.

I Sydösteuropa har protesterna däremot varit talrika och vid flera tillfällen ganska starka. De har varierat i intensitet, form och social bas. Arbetare har till exempel strejkat mot stängningen av fabriker i Kroatien och Serbien. I Rumänien har både åtstramningspolitiken och stora gruvprojekt, farliga ur ekologisk synvinkel, lett till starka protester vilka tvingat den rumänska regeringen till åtminstone en tillfällig reträtt. I Bulgarien ledde prishöjningen på el från de privatiserade elbolagen till omfattande protester 2013. Proteströrelserna måste agera i en mycket svår politisk terräng. Icke desto mindre har vänsterkrafterna vuxit påtagligt och fått en starkare profil, särskilt i Kroatien.

Efter valsegern för Fidesz har den ungerska regeringen fört i stort sett samma krispolitik som övriga länder i regionen. Den har inte övergivit åtstramningspolitiken men ändå varit beredd att ge sig in i begränsade konflikter med banker i väst för att skydda sin sociala bas, den övre medelklassen och den svaga inhemska bourgeoisin. För det första införde regeringen en speciell tidsbegränsad skatt på banker (och på några bolag i andra sektorer med transnationellt kapital) och genomförde de facto en åternationalisering av pensionssystemet för att förbättra budgeten. Syftet var att finansiera införandet av en platt inkomstskatt på 16 procent och en skattesänkning för småföretag. För det andra började regeringen tackla frågan om inhemska lån i utländsk valuta. Den införde en tidsbegränsad möjlighet att betala tillbaka i euro och schweizerfranc till en fördelaktig växelkurs. För det tredje försökte regeringen få mer makt över centralbanken. Konflikten med de västliga företagen inskränktes till några finansbolag och en del infrastrukturbolag. Fideszregeringen utmanade inte de transnationella företagen inom exportsektorn. Förändringar i arbetsrätten främjar tydligt låglöneproduktion. Man kan säga att Fidesz accentuerar Ungerns roll som exportbas för låglöneindustri.

Västbanker, EU och IMF vidtog motåtgärder mot den ungerska politik som de ansåg missgynna västeuropeiska finansintressen. EU har hotat att frysa bidragen från sina strukturfonder. Förhandlingarna med IMF har kantats av konflikter. Liknande konflikter kan dyka upp i andra östeuropeiska länder. Ungern har större manöverutrymme än Sydösteuropa och Baltstaterna, eftersom dess tillväxt före krisen inte vilade helt och hållet på finansialisering utan också på landets exportindustri. Därför kan den ungerska nationalkonservativa politiken inte kopieras av andra nationalkonservativa eller nationalliberala partier i regionen.

Slutsatser: Östeuropas stater visar upp olika typer av en beroende kapitalism. Medan kapitalackumulationen i Polen, Tjeckien, Slovakien, Ungern och Slovenien baserades både på en exportorienterad industri och finansialisering, så var tillväxten i de baltiska staterna och i Sydösteuropa helt beroende av finansialisering. I båda tillväxtmodellerna har utländskt kapital kontrollerat nyckelsektorerna i tillväxtmodellen. Bara i Slovenien, och i en mycket mer begränsad utsträckning i Polen, har inhemskt kapital fortsatt att spela en viktig roll inom bankväsende och tillverkningsindustri. Utländskt beroende har inneburit att länderna blivit sårbara för kriser. Ju mer de östeuropeiska staternas ackumulation före krisen var beroende av finansialisering, desto allvarligare blev krisen. I de länder där finansialiseringen baserats på en expanderande inhemsk utlåning i utländsk valuta har följderna av krisen blivit särskilt kännbara.

I flertalet länder har skulder i utländsk valuta effektivt bundit upp den skuldsatta medelklassen till att försvara rådande växelkurs och acceptera nyliberal åtstramningspolitik. I Ungern har emellertid en liten spricka uppkommit mellan västliga bankintressen och inhemsk medelklass kring frågan hur utländska krediter ska behandlas. Där har de nationalkonservativa krafterna, med en för övrigt nyliberal agenda, politiserat denna konflikt. I motsats till andra länder med hög inhemsk skuldsättning i utländsk valuta vilade den ungerska ackumulationen inte uteslutande på finansialiserad ackumulation utan också på exportindustrin. I många länder har samförståndet kring den nyliberala politiken påtagligen gröpts ur. Sociala proteströrelser har vuxit fram i flera stater. Men de agerar i en mycket svår politisk terräng.

Översättning från engelska: Hans Isaksson,

Malena Rydberg och Olle Josephson

Nytt på Clartébloggen

Lenins teori om imperialismen och prognoserna om framtiden. Svar till Peter Sundborg, del två

Benny Andersson - 10 december 2017

Jag fick min politiska skolning på 1970-talet, då myten om de ofelbara ”stora” låg tåg tung över vänsterns smågrupper. En myt som måste ha fått den balsamerade Lenin att vrida sig i sin sarkofag. Alla som besvärat sig med att sätta sig in i Lenins gärning, slås av hans osentimentala och jordnära...

Läs mer...

Rapport från Café Clarté: Om betydelsen av 1917 för 2000-talets socialister

Magnus Göransson - 8 december 2017

Shabane Barot talade på café Clarté i Stockholm i tisdags (5 december), om betydelsen av 1917 för 2000-talets socialister. Det är, i alla fall i Stockholm, framförallt 1968-vänsterns politiska organisationer av olika schatteringar som uppmärksammat 1917. Shabane, som kommer från den autonoma...

Läs mer...

Stoppa det orättvisa drevet mot Ebba Busch Thor

Dan Israel - 8 december 2017

Det pågår ett orättvist drev mot Ebba Busch Thor, i vilket kristdemokraternas partiledare framställs som en okunnig produkt av en Livets Ord-friskola. I själva verket försökte Busch Thor på ett diskret sätt avfärda de författare och böcker som inte bör ingå i en svensk kanon. Avsikten med en sådan är...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 2/17 Makten bakom orden

Bildtext

Krönika

Ottilia Thorsson - 17 juli 2017

I en något sliten Volvo är jag på väg mot min högstadieskola, jag är 15 år och pappa skjutsar mig...

Läs mer...

Bildtext

Den geostrategiske marskalken

Anders Björnsson - 17 juli 2017

Hösten 1917 blev Finland självständigt för att snabbt kastas in i inbördeskrig. Den vita sidan...

Läs mer...