Recensioner 2012-3

 Dela länken
FaceBook  Twitter  

Palme


Rätt till en framtid?


Omar dödade mig


Frans och Lars - kärlek och klasskamp på 1890-talet


Mao och den stora svälten


Adjö det ljuva livet


Ellen Key - en europeisk intellektuell



Palme

Regi: Maud Nycander och Kristina Lindström

DET ÄR SÄRSKILT intressant att påminnas om att Palme med dagens allmänpolitiska mått mätt var radikal i internationella frågor. Han var i princip ensam bland statsmän i Väst om att kritisera USA för dess agressiva utrikespolitik i Sydostasien. Han gör också ett officiellt besök i Kuba där han träffar Fidel Castro och håller ett tal om internationell solidaritet. Han träffar Yassir Arafat. Han kritiserar apartheidsystemet i Sydafrika, Franco-Spanien, Salazars Portugal, militärjuntans Grekland och den sovjetiska inmarschen i Prag 1968. Efter militärkuppen i Chile 1973 stödjer Palme ambassadör Harald Edelstams räddningsaktion för chilenska vänsteraktivister. Han lyfter frågor om kolonialism och rasism. Småstatsdoktrinen, de små staternas rätt till självbestämmande, var närvarande, likaså en förståelse om farorna med såväl USA-imperialismen som Sovjetunionens inflytande över det realsocialistiska Europa. Palme har initialt god kontakt med många intellektuella, författare, konstnärer. De vänder honom senare ryggen. Palme sägs ha lidit av detta.

Fortfarande väcker Palmes namn starka känslor. Dokumentären om honom är klart sevärd och innehåller såväl ett rikt arkivmaterial från SVT som privata klipp från familjen Palmes samlingar. Även nutida intervjuer med familj, kollegor och vänner bidrar positivt till att ge en bred och levande bild av Sveriges mest kontroversiella rikspolitiker i modern historia. Det finns en bra balans mellan politikern Palme och personen Palme. Även om det personliga och anekdotiska berör, är det de politiska delarna av dokumentären som dröjer sig kvar.

Dokumentären om Palme ser ut att bli en publiksuccé. I bästa fall ökar den kunskapen om ett annat, historiskt Sverige hos yngre personer med få eller inga minnen före 1986 och kan bidra till samtal om landets kurs före och efter hans död. Palmes symboliska värde inom socialdemokratin ska inte underskattas. Mona Sahlin berättar att hon först "gick med i Palme" och senare blev socialdemokrat. 8212_01.jpgOavsett politiska ståndpunkter i dag vill många socialdemokratiska företrädare sola sig i Palmes fördelaktigaste strålkastarljus. När det väl begav sig ska man dock komma ihåg att det under Palmes senare år vid makten utkämpades en maktkamp mellan traditionella reformförespråkare och "kanslihushögern", där bland annat Kjell-Olof Feldt ingick. Palme må inte ha varit entusiastisk över löntagarfonder, men han motsatte sig i princip genomgående avregleringar och privatiseringar. Denna konflikt tas inte upp i dokumentären. Efter Palmes bortgång växte sig kanslihushögern starkare, stärkt av utvecklingen som satts i gång efter avregleringen av kreditmarknaden i november 1985. Med ett nutida facit i hand synliggör filmen en socialdemokrati som rört sig långt bort från sina inrikespolitiska, men framför allt utrikespolitiska, grundpositioner under Palme. Särskilt för äldre, traditionella socialdemokrater måste det kännas i hjärtat när de ser den.

Daniel Hedlund


Rätt till en framtid?

Sara Norrevik och Renate Larssen

Tankesmedjan Fri värld. 2012

TANKESMEDJAN FRI VÄRLD vill erbjuda en arena för utrikespolitisk debatt. Nu har den släppt en rapport kvinnornas situation i Afghanistan bortom 2014, när de utländska styrkorna väntas ha lämnat landet.

Det är en viktig fråga men ställd utifrån tveksamma antaganden. Utländsk trupp stannar kvar efter 2014; helt säkert USA:s specialstyrkor, möjligen även svenska soldater. Och framstegen för kvinnorna är som rapportförfattarna och skribenterna själva säger små och försiktiga. De finns främst på papper - till exempel konstitutionen - och brukas flitigt i retoriken.

Den hastigt avbildade situationen för de afghanska kvinnorna visar att utöver talibanerna hotar även det afghanska samhällets patriarkala kultur och tradition kvinnorna; det är en förtjänst hos rapporten.

Bomberna förmodas ha lyft kvinnorna ur helvetet, men har det senaste årtiondet slitit sönder många afghanska kvinnors och familjers liv. 

Varje dag tvingas afghanska kvinnor tigga på gatorna; varje dag är en kamp för att klara av den mentala, emotionella och sociala smärta det för de flesta innebär att leva i en krigszon.

Det är en skam att kvinnornas situation kunnat vara ett av argumenten för den svenska militära närvaron Afghanistan. Så förklarade också Brezjnev Röda arméns intåg.

Det går inte - som tankesmedjan gör - att stanna vid att kräva strategier av Carl Bildt och Gunilla Carlsson för att undvika en backlash. Vi måste fråga oss hur vi i tio år trott att krig kan främja kvinnors rättigheter.

Anders Davidson


Omar dödade mig

Regi: Roschdy Zem

DET BRUKAR traditionellt heta att "alla är lika inför lagen". Utan att gå in i den rättsfilosofiska diskussionen kan vi konstatera att det nog är mer komplicerat än så. Omar dödade mig är en enastående skildring av ett justitiemord med förtecken av såväl rasism som klassförtryck. Societetslejonet Ghislaine Marchal mördas brutalt i källaren till sitt hem i Sydfrankrike år 1991. Den marockanske trädgårdsmästaren Omar Raddad (Sami Bouajila) blir omedelbart misstänkt. Det finns inga DNA-spår eller andra omständigheter som binder honom till mordet, förutom att någon skrivit "Omar ma' tue" (Omar dödade mig) med offrets blod på källarväggen. Frasen innehåller ett besynnerligt grammatiskt fel som orsakar bryderier då offret var högutbildat.

Vid gripandet behandlas Omar illa av polisen och förhörs utan tolk, trots att han knappt kan tala franska. Domstolen låter offrets familj kremera kroppen utan att frågetecken kring liket rätats ut. Bevismaterial försvinner ochdomstolen vill inte ens överväga andra tänkbara scenarier. Skriften på väggen anses tillräcklig för att döma Omar till 18 års fängelse.

Filmen bygger på ett verkligt fall och har därför rört upp heta känslor i Frankrike. Regissören anklagas för att ge en vinklad skildring som syftar till att svartmåla det franska rättsväsendet. 8212_02.jpg

Än idag finns ingen hundraprocentig klarhet i sakfrågan, men verklighetens Omar fortsätter bedyra sin oskuld. Filmen är en skildring av ett fullt möjligt scenario som säkerligen har inträffat i verkligheten i liknande fall. Förmodligen även i svenska varianter. Mina tankar går till den massiva överrepresentation av afro-amerikaner i Förenta staternas industriliknande fängelsesystem. Är vi alla lika inför lagen och rättsväsendet?

Daniel Hedlund


Frans och Lars - kärlek och klasskamp på 1890-talet

Kalle Holmqvist

Sekel bokförlag. 2012

EN NUMERA nästan utdöd tradition inom arbetarrörelsen har ibland framställt homosexualitet som ett dekadent borgerligt fenomen. Men homofobin har inga djupa rötter i arbetarklassen. Den tesen driver Kalle Holmqvists bok om ett homosexuellt par i Stockholm kring 1900, diversearbetarna Frans och Lars. Båda dömdes till fängelse för otukt (med varandra). Holmqvist har genom minutiöst arkivarbete kartlagt deras liv så gott det går. Han kan visa att deras sexuella läggning ingalunda innebar utstötthet i arbetarkollektivet.

I allt väsentlig är argumentationen övertygande, även om man ibland kan tycka att Holmqvist väl oproblematiserat hyllar arbetarklassens vidsynthet.

I ämnet arbetarklass och sexualitet kan man bredvid Holmqvists bok med fördel läsa Fredrik Silverstolpes En homosexuell arbetares memoarer (Barrikaden 1981) om Eric Thorsell, inte bara homosexuell utan därtill en kämpande sexualpolitisk intellektuell.

Olle Josephson


Mao och den stora svälten

Frank Dikötter

Historiska media. 2012

DEN NEDERLÄNDSKE historikern Frank Dikötters bok om Kinas stora språng 1958 och tre svåra år 1959-61 är en litania, en uppräkning av tragiska händelser, missgrepp och övergrepp, alltihop sprunget ur ordförande Maos (och i någon mån andra ledares) ondska, men annars utan sammanhang och förklaring.

Alla de övergrepp och missgrepp Dikötter återberättar kan mycket väl ha ägt rum. Sådana saker har hänt. Hur många som föll offer för svälten är i dag omöjligt att säga. De beräkningar som gjorts i Väst är alltför ensidiga, och många arkiv i Kina är stängda. Vi vet ändå att det som hände var en mycket stor tragedi, och att en av orsakerna var politiska misstag.

Men samtidigt vet vi ju också att Kinas utveckling som helhet under den maoistiska perioden 1949-1976 var en fenomenal framgång. Den svält som hade plågat de fattiga i alla tider avskaffades och medellivslängden steg från 35-40 år till ungefär 65 (vilket i sig innebär att många miljoner liv räddades). Inget annat utvecklingsland kommer i närheten av den prestationen. Det säger sig självt att den inte hade varit möjlig utan en politik och en statsledning som mycket medvetet hade folkets bästa för ögonen. Utan den grund som lades under de åren hade Kinas utveckling i dag inte heller varit möjlig.

Men genom att bara ta upp övergrepp och misstag (som det förstås fanns många av) och inte ha något perspektiv vare sig framåt eller bakåt, och genom att enbart lägga skulden på statsledningens ondska gör Dikötters bok det bara svårare för folk att förstå vad som egentligen hände.

För övrigt är det också akademiskt sett en dålig bok. Urvalet av fakta och omdömena om de agerande personerna är ohöljt tendentiösa, överblick saknas och flera av källorna är tveksamma. Att den fick Samuel Johnson Prize har uppenbart politisk bakgrund.

Lennart Lundberg


Adjö det ljuva livet

Camilla Henemark och Carina Nunstedt

Forum 2012

SISTA ÅRET HAR det utkommit åtminstone tre memoarer skrivna av svenska mindre celebriteter som blomstrade under 80-90-talens nyhedonism, missbrukade det mesta (alhohol, kokain, sex), tjänade mycket pengar i underhållningsbranschen - inklusive toppidrotten - och som under det nya seklet med minskad attraktionskraft ibland krisat till det ordentligt. Och som nu i stort sett försörjer sig på att ställa ut sina relativt omogna personligheter i helfigur i kommersiell tv. Samt att skvallra en del om andra kändisar, som de har varit i säng och supit med. Det gäller brottaren Frank Andersson, höjdhopparen Patrik Sjöberg och entertainern (i alla avseenden), sångerskan och fotomodellen, "icke-kaffeflickan"  La Camilla Henemark. 
Av dessa tre böcker är Henemarks den mest intressanta - inte första hand därför att hon i allt väsentligt bekräftar den skildring som Sjöberg och Rauscher givit av kungens utsvävningar. Nej, främst eftersom hon verkar vara en person som tydligen anser att hon inte längre har något att förlora. Henemark har likt Frank Andersson en sent diagnostiserad adhd, vilket medför bristande förmåga till konsekvensanalys. Hade hon inte medgett denna brist hade man av hennes skildring av sitt liv kunnat sluta sig till den. 8212_05.png

Hon skiljer sig från flertalet memoarförfattare i genren genom att inte ge sken av att hon skulle gå mot en ljusare framtid. Man fruktar att hon kan ha rätt i sin pessimism - ty endast en grundligt störd personlighet kan före 48 års ålder ha upplevt så mycket som hon utan att ha lärt mycket av livet. Men andra kan nog lära sig en del om slutet av 1900-talet i Konungariket Sverige. Till exempel har Camilla Henemark ovanpå allt annat hela tiden varit övertygad socialdemokrat (i Sahlinfalangen) och valturnerade med såväl Ingvar Carlsson och Göran Persson - innan hon blev för stökig. Detta vittnar om att det finns många sidor både hos dekadenta kändisar och dito partier.

Hans Isaksson


Ellen Key - en europeisk intellektuell

Ronny Ambjörnsson

Bonniers 2012

AMBJÖRNSSONS stora biografi fick snäva recensioner när den utkom i våras. Kulturjournalister på jakt efter underhållning orkade inte riktigt med den grundliga kartläggningen av europeiskt idéklimat kring 1900. Men Keys betydelse ligger ju i hennes förmåga att fånga upp och förmedla dessa strömningar på gott och ont: allmän rösträtt, antroposofi, barns rättigheter, fria äktenskap och heminredning. Hon var minst lika receptiv och mångsidigt orienterad som Strindberg; undra på att han avskydde denna kvinnliga jämlike.

Läst med våra dagars ögon framstår Key i mycket som vänsterpartister av viss sort i dag: jämlikhet, demokrati, feminism, skolans betydelse, individens självförverkligande och hel del flummiga idéer om skönhetens betydelse och livstro. Så var också Key den första kvinna som talade på en 1 maj-demonstration.

Men Key betraktade sig aldrig som socialdemokrat, utan som liberal. Och till vänster om henne fanns en arbetarrörelse som såg klassens frigörelse, inte individens, som grunden för det nya samhället. Så har positionerna förskjutits på hundra år.

Olle Josephson


Ett urval andra artiklar av samma författare

Recensioner 2016-3

publicerad i 3/16 Slaveriets republik 27 december 2016

Hängt och ohängt 2016-2

publicerad i 2/16 Robotarna 4 augusti 2016

Recensioner 2016-2

publicerad i 2/16 Robotarna 4 augusti 2016

Recensioner 2016-1

publicerad i 1/16 Någonstans att bo 15 juni 2016

Recensioner 2015-3

publicerad i 3/15 Spelet om Eurasien 24 januari 2016

Tema - EU in i väggen

publicerad i 2/15 EU in i väggen 6 december 2015

Hängt och ohängt 2015-2

publicerad i 2/15 EU in i väggen 6 december 2015

Recensioner 2015-2

publicerad i 2/15 EU in i väggen 6 december 2015

Innehållet

3/12 Eurokrisen

EU-drömmar i eftertankens kranka blekhet

Alan Cafruny och Magnus Ryner

Se upp!

Corporate Europe Observatory

Gute Nacht till demokratin

Jan-Erik Gustafsson

Krisens källkod

Benny Andersson

Nobels fredspris

José Manuel Bar Barroso

Varning för R2P!

Ulf Karlström

Antihumanismen

Daniel Hedlund

Demokratin degraderad

Anders Björnsson

Recensioner 2012-3

Redaktionen