Efterkrigstidens samarbetsmodell, fordismen, byggde på att arbetsgivarna fick makten över arbetet mot att en stark arbetarklass fick del av kakan. Men när Maastrichtavtalet signeras 1992 har kapitalet stärkt sina positioner och EU:s gått över till en USA-beroende finanskapitalism. Det leder till kroniska obalanser och dragkamper mellan EU-stater, än mer tillspetsade av euron. Alan Cafruny och Magnus Ryner, samhällsvetare vid brittiska universitet, analyserar EU-krisen på djupet.

Europeiska unionen gled in i 2000-talet på en våg av optimism. Visst fanns det invändningar som gällde strukturella och institutionella brister i EMU:s uppbyggnad. Men de invändningarna vann ingen genklang i det "officiella Europa" vars svar på problemen efter Maastrichtfördragen, som det "demokratiska underskottet" och östutvidgningen, blev bit-för-bit-lösningar i form av konstitutionella reformer. Politiker och journalister hade få invändningar mot valutaunionen och det akademiska etablissemanget ännu färre. Man kom med överdrivna påståenden om EMU:s välsignelser men lyssnade inte på varningar. Man trodde på att ett nytt "europeiskt århundrade" var på väg, där de första stegen var den tredje etappen av EMU, den geografiska utvidgningen och Lissabonprojektet som med Europeiska unionens ord skulle "göra EU till den mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsekonomin i världen" (Europeiska rådet 23-24.3.2000). Många trodde att euron snart skulle utmana dollarns ställning som den främsta internationella reservvalutan.1

8202_01.jpgEuron

I dag är det dock inte längre kontroversiellt att hävda att finanskrisen som började på marknaderna för subprimelån i USA under 2007 också har skapat en kris för euron och i förlängningen för Europeiska unionen. Även om många under första skedet av krisen ställde europeisk skötsamhet mot amerikansk ansvarslöshet och spekulerade om att Europa var på väg att "avlänkas" från den amerikanska ekonomin (IMF 2007), övergavs snart sådant önsketänkande. Efter Greklands och Irlands skuldkriser har själva grundvalarna för EMU och EU skakats. Den globala finanskrisen har visat sig vara ett av de fall där händelser skakar institutioner och strukturer därför att spänningar och motsättningar långsamt har byggts upp. Den monetära unionen har överlevt inte tack vare de normer och regler som är resultat av år av mödosamma diskussioner, utan snarare därför att man helt sonika har övergett normerna och reglerna. Efter Lehman Brothers krasch i september 2008 och sedan igen under den grekiska skuldkrisen i maj 2010 har eurozonen klarat sig undan sammanbrott inte på grund av Europeiska centralbankens och Europeiska kommissionens växande makt och självständighet, utan snarare därför att USA:s finansministerium och centralbank kom till Europas undsättning tillsammans med eller genom IMF. Växande spänningar skapade av ekonomisk stagnation, ojämn utveckling, Europas underordning under USA och bristande överenssstämmelse mellan institutioner på grund av olika grad av nyliberalism kommer för överskådlig framtid att fortsätta att forma Europas politiska ekonomi.

En kritisk analys av EMU:s politiska ekonomi börjar med Bretton Woodssystemets sammanbrott och den fara det innebar för det fordistiska regleringssystemet i Västeuropa. Det var avgörande för fordismen att dollarns guldmyntfot var stabil. Amerikanska handelsöverskott kunde återanvändas och kapitalutflöde kom tillbaka i form av efterfrågan på amerikanska varor och tjänster. Särskilt två europeiska länder, Tyskland och Italien, fick stora exportöverskott gentemot USA. När den amerikanska industrin förlorade i konkurrenskraft och de militära och sociala utgifterna steg, föll dollarns köpkraft. Länderna i Västeuropa upplevde växande instabilitet i form av inflation och valutafluktuationer, särskilt efter 1971. Den utlösande faktorn för ett regionalt valutasamarbete var den fara som Frankrikes inflationspolitik efter 1968 utgjorde för EEC:s gemensamma jordbrukspolitik, men det bredare syftet för dessa samarbetsförsök under hela 1970-talet var att bevara villkoren för en fordistisk överenskommelse på såväl nationell som regional nivå genom att skydda Europa - i synnerhet Tyskland - från störningarna från den instabila dollarn. Dessa tidiga och till sist misslyckade försök till valutasamarbete i form av "ormen i tunneln" och Europeiska monetära systemet var naturligtvis förelöpare till den inre marknaden. Men att man inte lyckades bygga upp en zon av regional valutastabilitet genom mellanstatligt samarbete visade hur svårt det var att upprätthålla fasta växelkurser i det sociala klimatet efter kriget, som i hög grad byggde på avtal och samarbete mellan olika parter - kostnaderna för justeringar på grund av ojämn utveckling kunde inte så lätt läggas över på de arbetande klasserna som hade en stark ställning.

Maastrichtfördraget undertecknades i ett helt annat socialt och politiskt klimat. Frankrikes nationalistiska strategi från 1980-82 hade misslyckats, det europeiska kapitalet var betydligt mer transnationaliserat och ville nu ha ett avgörande brott med efterkrigstidens klassamarbete. Vid det laget hade arbetarklassens makt steg för steg urholkats av växande arbetslöshet, globalisering och det före detta sovjetblockets begynnande införlivande i den transnationella kapitalismen. Redan 1985 hade det mycket inflytelserika European Round Table, som företrädde det europeiska storkapitalets intressen, föreslagit en gemensam valuta. Dess förslag Reshaping Europe (1991) hade anmärkningsvärda likheter med Maastrichtfördragets tidsschema för EMU.

Även om beslutet att anta EMU, så som det fanns med i Maastrichfördraget, var resultatet av en lång rad faktorer inom såväl internationell politik som ekonomi, så var projektet ytterst ett uttryck för den kraftiga kursändringen till finansledd tillväxt och nyliberalism, inte minst i Tyskland. Både Wernerrapporten och McDougallrapporten från 1977 var präglade av efterkrigsavtalet och föreställde sig en valutaunion som vilade på en resursstark EU-budget och en makroekonomisk politik utformad för att främja full sysselsättning. Maastrichtkriterierna och de därpå följande skatteöverenskommelserna innebar däremot att den makroekonomiska politiken klart underordnades de kortsiktiga globala finansmarknaderna. Den "tvångströjan" blev inkörsport till hela registret av nyliberala åtgärder. Den blev till exempel lockande för det italienska kapitalet eftersom "Europa" nu blev liktydigt med budgetåtstramningar. ECB:s monetaristiska prägel medförde att flexibla arbetsmarknader och andra strukturreformer - sådant som i dag definieras som "intern devalvering" - blev den bot som erbjöds mot "euroskleros" och senare det enda sättet att undvika att eurozonen föll i sär. Ett projekt för "konkurrenskraft" som kommissionen tog initiativet till drev EU till att alltmer efterlikna den angloamerikanska modellen med flexibla arbetsmarknader och liberalisering av kapitalmarknaden, även om EU avvisade den modellens betoning av makroekonomiska åtgärder för att främja tillväxten. Flexibla arbetsmarknader och rörlighet för kapitalet medför emellertid låg tillväxt och hög arbetslöshet på grund av "åtstramningskonkurrensen" de olika enheterna emellan: varje enhet sänker den inhemska efterfrågan som följd av den exportorienterade produktionsstrategin, där löneökningar och andra förmåner för de anställda hålls lägre än produktivitetens tillväxt.

Det är viktigt att betona hur ojämn denna dynamik är. En del länder och områden har periodvis kunnat uppleva betydande ekonomisk tillväxt. Det gäller bland andra mindre, exportinriktade ekonomier som satsar på nischprodukter och -tjänster med högt förädlingsvärde, som Nederländerna under andra halvan av 1990-talet och Sverige och Finland i slutet av 2000-talet, även om det bör sägas att deras "framgångar" också har avbrutits av krisperioder. Andra länder, särskilt de nu beryktade PIIGS-länderna (Portugal, Italien, Irland, Grekland, Spanien) följde principen om finansledd tillväxt framför allt. De kunde utnyttja den minskade växelkursrisk som euromedlemskapet medförde för att dra till sig investeringar från utländskt spekulationskapital i byggnadssektorn tack vare den höga värdetillväxten för anläggningstillgångar. Det är inte konstigt att dessa ekonomier efter finanskrisen nu befinner sig mitt i stormen.

8202_02.jpgECB:s högkvarter i Frankfurt. Europrojektet var ett uttryck för den kraftiga kursändringen till finansledd tillväxt och nyliberalism, inte minst i Tyskland.

De helt olika banor som Tyskland och Italien har följt det senaste årtiondet visar mycket klart de kroniska problem och obalanser som uppstod i Europa efter Bretton Woods och som skärptes av EMU. Tysklands strategi har varit att hänsynslöst skära ned kostnaderna, och den måttliga tillväxt landet har haft sedan slutet av 1990-talet har uppnåtts främst genom export. En rad reformprogram och "arbetsgivaroffensiver", genomförda av såväl CDU/CSU-ledda som SPD-ledda regeringar, sänkte enhetsarbetskostnaden dramatiskt, särskilt efter 2002 då en överdriven budgetdisciplin och åtföljande arbetsmarknadsreformer ("Hartz IV") också bidrog. Agenda 2010 ledde till omfattande förändringar i arbetslöshetsskyddet och socialhjälpen. Vid sidan av dessa initiativ har de tyska företagen tillämpat outsourcing i stor skala, vilket har medfört höjda nivåer av fattigdom, ojämlikhet, deltidsanställningar och osäkra anställningar. Det band mellan exportledd tillväxt, löner och utvidgning av den inre marknaden som utmärkte Tysklands efterkrigsutveckling, har därmed brutits. År 2009 hade Tysklands handelsöverskott gentemot övriga världen växt till 235 miljarder dollar eller 6,4 procent av BNP, varav 85 procent gentemot övriga EU. Som kontrast var Spaniens handelsunderskott 154 miljarder dollar eller 10 % av BNP. Grekland och Portugal hade ännu större handelsunderskott i förhållande till BNP.

EMU har däremot förvärrat Italiens redan allvarliga ekonomiska problem och utgör nu ett stort hinder för den framtida tillväxten. Italiens relativa konkurrenskraft i fråga om arbetskostnad minskade kraftigt när det i grunden politiska beslutet togs att gå med i EMU. Vid övergången till euro övervärderades Italiens valuta med ungefär 35 procent, och såväl detta som landets handelsunderskott speglar undervärderingen av D-marken och Tysklands handelsöverskott. Sedan 1991 har den italienska ekonomin i grunden stagnerat - ingen uppgång vare sig i produktiviteten eller i BNP. De tre första månaderna 2011 var den italienska produktionen 17,8 procent under nivån före krisen.

Ändå skulle inte ens en kraftig devalvering av euron ha någon större verkan för Italiens del. För att exporten ska få tillbaka sin konkurrenskraft skulle landet snarare behöva en rejäl intern devalvering. Charles Dumas drar faktiskt slutsatsen att det är "ouppnåeligt" för landet att återvinna konkurrenskraften: "Enligt alla normala sätt att se på eurons framtida växelkurs skulle den arbetslöshet som krävs för att lönekostnaden ska bli konkurrenskraftig vara rena sadismen och medföra nolltillväxt i tio års tid" (Globalisation Fractures, 2010, s.144). Men om Italiens framtid i eurozonen kan beskrivas som "sadistisk" är det också sant att Tyskland varken har haft betydande tillväxt eller höjning av produktiviteten, mätt i produktion per arbetare, de senaste tio åren. Tysklands måttliga ekonomiska återhämtning 2010, som i hög grad berodde på exporten till Kina, kom efter en kraftig nedgång 2009, när världshandeln gick ned. Från 2001 (då Europas förra recession slutade) till 2009 uppmätte Tyskland 3,5 procent kumulativ tillväxt (mindre än 0,5 procent per år), jämfört med 11 procent i Storbritannien och 10 procent i Frankrike. Den verkliga konsumtionsökningen var 0,5 procent i Tyskland jämfört med 3,5 procent i Italien. Tyskland måste kompensera sitt enorma handelsöverskott genom att antingen låna ut eller bevilja överföringar till underskottsländer, men ingendera politiken förefaller hållbar. Den tyska exportens relativa konkurrenskraft minskar emellertid och landets exportbaserade strategi har alltså tydliga begränsningar. Varken Kina eller Förenta staterna kan vara några pålitliga destinationshamnar för tysk export. Samtidigt håller Kina snabbt på att bli konkurrent i fråga om avancerad tillverkningsindustri där Tyskland länge har dominerat.

De stora europeiska ländernas och framför allt då Tysklands merkantilistiska strategier har alltså skapat växande obalanser inom eurozonen, men de har också förlängt Europas beroende av Förenta staterna, särskilt som följd av den låga tillväxten inom eurozonen:

"En avgörande faktor är att Förenta staterna fungerar som den marknad där EU:s nymerkantilistiska nettopositioner konsolideras ... de europeiska ländernas underskott gentemot Tyskland är en tung börda för deras betalningsbalanser som helhet. Därför har det blivit nödvändigt för dem att få ett överskott gentemot Förenta staterna, så att de kan kompensera dessa ständiga underskott plus underskotten från import av dollarbaserade råmaterial och energi. Förenta staterna har hela tiden varit den största, rikaste och varaktigaste marknaden för att skapa nettoöverskott för EU och i synnerhet för eurozonen." (Bellofiore, Garibaldi och Haleve, The Global Crisis and the Crisis of European Neomercantilism, Socialist Register 2011, s. 121)

Nymerkantilismen är alltså både en orsak till och ett resultat av stagnation: när underskottsländer tvingas anpassa sig genom recession eller (efter EMU) genom "intern devalvering".

Lönestagnation och växande ojämlikhet tillsammans med den mer regressiva skattepolitik som gradvis har införts i en stor del av eurozonen minskar efterfrågan och drar därmed in det europeiska kapitalet i den amerikanska finanssektorn i jakt på profit. Europas integrering i de atlantiska kapitalströmmarna underlättades av Europakommissionens handlingsplan för finansiella tjänster från 1999, där en enhetlig marknad för finansiella tjänster inrättades. Den planen återspeglade att man aktivt försökte efterlikna och knyta sig till den amerikanska modellen, som på den tiden alstrade högre tillväxt och produktivitet. Tyskland lyckades påtagligt bäst med att härma; kapitalmarknaderna har blivit allt viktigare för de tyska företagen allt eftersom bankerna mer och mer börjat fungera som investmentbanker, vilket har stört de traditionella banden mellan bankerna och industrin. Hedgefonder, försäkringsbolag och utländska investerare har fått inflytande allt eftersom den anglosaxiska modellen med aktieägarvärde mer och mer ersätter Rhenlandsmodellen. Dessutom har tyska och andra europeiska företag mer och mer börjat vända sig till aktiemarknaden i USA för att få nytt kapital i stället för att gå till sin traditionella företagsbank.

När så europeiskt kapital strömmade in i den amerikanska ekonomin årtiondet före krisen, ökade volymen av finanstransaktioner mellan Förenta staterna och Europa exponentiellt. Vid utgången av 2007 uppgick andelen EU-värdepapper i händerna på amerikanska privatpersoner till 42 procent för aktier och 53 procent för värdepapper med bakomliggande tillgångar ("asset-backed securities"), vilket vid 2006 års utgång utgjorde 1,8 biljoner dollar i aktier och 87 procent av värdepappersinnehavet. På samma sätt utgjorde EU-investeringarna 39 procent av samtliga utländska investeringar i amerikanska aktier och 32 procent av alla värdepapper med bakomliggande tillgångar. År 2007 stod USA för 40 procent av världens totala aktiemarknadsinnehav, och 26 procent av prisvariationen för europeiska tillgångar berodde på utvecklingar i Förenta staterna.

De europeiska bankerna drabbades hårt av den amerikanska subprimemarknadens kollaps och den därpå följande krisen. Inte bara brittiska, schweiziska och franska banker utan också tyska var kraftigt exponerade. När krisen började hade de tyska bankerna den största upplåningsgraden bland OECD-länderna. Många tyska banker gjorde avsevärda förluster, och bland dem var inte bara Deutsche Bank som hade noterat femtio privata uppköp av subprimeobligationer genom Goldman Sachs, de flesta utgivna via Caymanöarna, utan också delstatsbankerna. Vid utgången av 2009 beräknades europeiska banker inneha över en biljon dollar i "giftiga" fordringar varav över två tredjedelar hölls av tyska banker, till stor del i PIIG-länder. Åren 2004-2007 utgav Deutsche Bank 47 CDO (collateralised debt obligations) om sammanlagt över 32 miljarder dollar, vilket gjorde banken till världens fjärde största på det området efter Merrill Lynch, JP Morgan Chase och Citigroup. Tillsammans med Goldman Sachs hade Deutsche Bank byggt upp korta positioner gentemot subprimelån som 2007 uppgick till 5 miljarder dollar. I juli 2010 genomförde EU stresstester som syftade till att dölja det europeiska banksystemets utsatta ställning, vilket syntes på att testen gav Anglo-Irish Bank och Allied Irish Banks klart godkänt.

Den globala finanskrisen utbröt alltså i Förenta staterna men spred sig omedelbart över Atlanten och kan i viktiga avseenden ses som en kris för den transatlantiska ordningen. Banden till den vacklande men fortfarande växande amerikanska ekonomin hade gjort det lättare att strunta i de bakomliggande problemen och motsättningarna i EU:s andra nyliberala integrationsprojekt. Med tanke på Förenta staternas svaga punkter - varav den tydligaste är en växande skattekris knuten till dollarns internationella roll - som sammanlagt är svårare än hela eurozonens, så verkar det säkert att den europeiska ekonomin inte längre kan lita till det amerikanska tillväxt- och vinstlokomotivet.

8202_03.jpgMer arbetslöshet väntar i eurozonen. De unga drabbas hårt.

Europeiska centralbanken och kommissionen var främst inriktade på inflationsbekämpning och reformer för att förbättra konkurrenskraften och blev tagna på sängen av krisens bredd och djup. I skarp kontrast till Federal Reserve Bank och finansministeriet i USA insåg de bara mycket långsamt vilket hot den utgjorde för eurozonen, och de åtgärder man vidtog var för det mesta reaktioner utan övergripande plan. Efter den måttliga återhämtning som kom från USA 2003-2005 hade ECB börjat på ett program med räntehöjningar. Så sent som i juli 2008, långt efter det att krisen hade brutit ut, höjdes räntorna från 3,75 procent till 4,25 procent, och man tvingade fram minskningar av de offentliga underskotten inom ramen för stabilitets- och tillväxtpakten. Efter Lehman Brothers krasch i augusti 2008 ställde ECB rejält tilltagna medel till förfogande för de banker som hade problem därför att de som ovan sagts var kraftigt exponerade för den amerikanska marknaden. ECB ställde sig också som garant för lånen bankerna emellan. Stater övertog stora aktieposter i stora banker och förstatligade andra. Regeringen i Irland, som (liksom Spanien) hade budgetöverskott innan krisen bröt ut 2008, ställde garantier för bankernas skulder. De europeiska staterna socialiserade alltså bankernas förluster och omvandlade dem till statsskulder. Det första uttrycket för Europas kris var bankernas skuldsättning som var en följd av avregleringen, och den omvandlades sedan till en rad kriser som gällde offentlig skuld.

De första initiativen i krishanteringen togs av Federal Reserve och finansministeriet i USA, som fruktade en global depression och som var "lender of last resort" trots de enorma handels- och budgetunderskotten. Under sex veckor efter Lehmans sammanbrott sköt Federal Reserve till 3,3 biljoner dollar i fondkapital, ett stimulanspaket på 787 miljarder dollar eller 3 procent av USA:s BNP under 2009 och 2010, och enorma summor i kontanta medel till de privata bankerna, större än någon gång tidigare. Europeiska banker hörde till de största mottagarna av de 3,3 biljonerna i stödkapital. Dessutom ingick USA swapavtal om totalt 585 miljarder med ECB, Japan och tillväxtmarknader. Man skulle kunna hävda att Förenta staterna faktiskt hade blivit "världens centralbank" (The real Agenda, 3.12.2010) och att "på sätt och vis var det Federal Reserve som var marknaden 2008 och 2009, inte bara i USA utan i delar av Europa också" (Financial Times, 2.12.2010). När krisen bröt ut i Grekland i maj 2010 var det påtryckningar från USA - efter vad som påstås genom Obamas personliga kontakt med Merkel - som till sist fick EU:s medlemsstater att upprätta en europeisk stabiliseringsfond (EFSF) om 440 miljarder euro. Därtill kom 250 miljarder dollar från IMF - ännu ett tecken på gränserna för EU:s möjlighet att fatta självständiga beslut. Grekland fick 110 miljarder euro i undsättningsstöd till 5 procent ränta plus ett bidrag på 30 miljarder euro från IMF.

De obalanser som hade plågat EU ända sedan Bretton Woodssystemets sista dagar fanns alltså kvar när bankkrisen kom, och de hade ökat kraftigt sedan den gemensamma valutan infördes. Det ställer den europeiska krishanteringen inför väldiga utmaningar. Medlemskapet i EMU hade skyddat skuldsatta länder från valutakriser och höll samtidigt deras upplåningskostnader konstlat låga. Samtidigt innebar det förstås att man inte kunde återvinna konkurrenskraft genom devalvering. Eftersom låneräntorna blev desamma i hela euroområdet steg hushållens skuldsättning kraftigt i Grekland, Spanien och Portugal på grund av det strukturella underskottet i bytesbalansen som härrörde från de tyska exportframgångarna, samtidigt som bankerna i Tyskland och andra centrala länder samlade på sig väldiga fordringar i dessa länder. Vid 2009 års utgång uppgick franska och tyska bankers exponering gentemot Grekland, Irland, Portugal och Spanien till 16 procent och 15 procent av Tysklands respektive Frankrikes BNP. Franska bankers exponering gentemot Grekland uppgick till 138 miljarder dollar (av totalt 392 miljarder), medan de tyska bankernas var 84 miljarder dollar (BIS 2010). Före detta Bundesbankchefen Karl-Otto Pohl beskrev räddningspaketet för Grekland på följande sätt (Spiegelonline 18.5.2010):

"Det gällde att skydda de tyska bankerna, men särskilt de franska bankerna från skuldavskrivningar. Den dag då räddningspaketet antogs steg de franska bankernas aktiekurser med upp till 24 procent. ... man kan se vad det faktiskt handlade om - att rädda bankerna och de rika grekerna."

Svenska och österrikiska banker hade liknande grader av exponering i Baltikum och Östeuropa, när medlemsstater som stod utanför eurozonen fick sina egna problem med skulder och inflation. När fastighets- och byggmarknaden rasade samman i Irland, Spanien och Portugal, där byggnadssektorn stod för över 10 procent av all sysselsättning, blev detta inte bara ett hot för bankerna i kärnländerna utan gav också nya vinstmöjligheter genom statliga räddningspaket. När recessionen djupnade i slutet av 2008 och början av 2009 insåg de skuldtyngda bankerna och hedgefonderna i Europa att eurozonstaterna i periferin var nära konkursen, så de började angripa de svagaste länkarna i kedjan genom att utnyttja ECB:s faktiska nollräntepolitik. Dessa angrepp kunde förstås nu inte utlösa valutakriser - som när EMS och ERM fanns - utan ledde i stället till massiva spekulationer i statsskuld.

När ränteskillnaden mellan tyska och "perifera" obligationer steg, infördes brutala nedskärningsplaner - som i verkligheten innebar att offentliga medel överfördes till bankerna - som betalning för nödlån till staterna, lån som skulle betalas tillbaka med straffränta. Grekland blev som sagt det första offret. När hotet mot eurozonen blev allvarligare i och med den irländska krisen i november 2010, blev det flera nödlån med liknande nedskärningsåtgärder och återbetalningsvillkor, bland annat EFSF-lån till 6 procent ränta, och ECB ökade sina obligationsköp. I april 2011 ansökte Portugal om 80 miljarder euro i undsättningslån. Gemensamt för dessa räddningsinsatser är att de innebär "intern devalvering". På längre sikt måste de oundvikligen leda till skulddeflation och instabilitet tillsammans med ihållande krav på skuldomläggningar. Hotet om konkurs i ett läge med folkligt motstånd mot förödande nedskärningar hotar att lamslå Europas banker som redan vacklar därför att de har sträckt sig alldeles för långt.

I slutet av 2010, samtidigt som man började förutsäga eurozonens sammanbrott, inledde Europeiska rådet formella diskussioner om att införa en permanent räddningsfond, Europeiska stabilitetsmekanismen (ESM), som ska efterträda EFSF när denna löper ut 2013. Med tanke på att nya kriser var sannolika och att man måste arbeta om de befintliga avtalen diskuterade man också långsiktigare lösningar. Bland dessa var att ge EFSF mer pengar och bredda dess befogenheter så att EFSF också kan ge ut euroobligationer, att tillföra bankerna nytt kapital, att fastställa räntesatserna för låntagare och att ställa snabba lån till förfogande. Dessa planer läggs fram som om de gäller "ekonomisk styrning" som ska "föra upp det europeiska samarbetet till en helt ny nivå" (Spiegelonline 31.1.2011). Men i grund och botten är planerna resultat av fransk-tyska förhandlingar som sedan presenteras för kommissionen och de övriga medlemsstaterna. De lovar begränsade "skatteöverföringar" men går inte så långt som till en skatteunion eller gemensamma EU-finanser med gemensam budget och befogenhet att beskatta och omfördela. Dessutom har finanspolitiken stramats åt oerhört genom Euro-Plus och finanspakten, som möjliggör privatiseringar och brutala nedskärningar av välfärdspolitiken.

Tillfälliga nödlån, obligationsköp och nedskärningsprogram höll sammanbrottet borta tills december 2011, men sedan dess har endast massiva injektioner av likviditet i banksystemet (ECB:s så kallade LTRO-operationer) stått mellan euron och total kollaps. Men de allvarliga problem som den strukturella obalansen och det amerikanska tillväxtlokomotivets inbromsning har skapat för eurozonen förblir i grunden olösta. Samtidigt har åtgärderna kastat en stor del av EU:s utkantsländer i vad som nästan är depression och dömt dem till år av hårda nedskärningar och politisk instabilitet. Trots Tysklands exportledda återhämtning hade EU 16 miljoner arbetslösa i början av 2011, plus miljoner fler som inte hade rätt till understöd och 84 miljoner som levde på gränsen till fattigdom. I Irland sjönk produktionen per invånare med över 20 procent från 2007, och arbetslösheten växte från 4,3 procent år 2006 till 13,9 procent. Greklands arbetslöshet steg från 7,5 procent år 2007 till över 13 procent (Eurostat 1.2.2011). Italien har som sagt gått igenom år av stagnation och sjunkande konkurrenskraft på exportsidan. Det är inte förvånande att krisen kraftigt har skadat unionens redan fläckade legitimitet, inte bara i utkantsländerna utan också i Tyskland, där det finns ett starkt motstånd mot att komma de "slösaktiga" sydländerna till undsättning.2 De tyska och franska ledarna har dock uttryckt sitt fullständiga stöd för EMU och avvisat sådana alternativ som ordnad konkurs eller radikal omläggning av lånen, övergång till två eller flera valutor eller sådana mer progressiva lösningar som inte är grundade på nedskärningar och som diskuteras nedan.

8202_04.jpgAngela Merkel kräver hårda tag.

En uppdelning av eurozonen skulle vara katastrofal för Tyskland, inte bara därför att det skulle medföra stora förluster för de ännu skröpliga tyska bankerna om de skuldsatta länderna helt skulle ställa in sina betalningar, utan också därför att det skulle skada landets exportutsikter svårt. En uppdelning skulle dessutom få oförutsägbara följder för de fransk-tyska relationerna och kanske för Europeiska unionen som sådan. Ändå skulle varje form av "överföringsunion", där pengar kan överföras direkt till behövande medlemsstater, möta massivt motstånd i den politiska kulturen i Tyskland där man ännu känner förlusten av D-marken, liksom människan efter en amputation fortfarande känner den saknade kroppsdelen. Tyskland har också antagit en lag som kräver balanserad budget från och med 2017.

Finns det då inget alternativ till en skatteunion som slutgiltigt skulle uppfylla nyfunktionalisternas spådomar, federalisternas drömmar och tyskarnas mardrömmar? Hans Tietmeyer, dåvarande ordförande för Bundesbank och ingen vän av politisk union, framhöll 1997: "Om medlemsstaternas ekonomiska utsikter börjar gå åt olika håll uppstår det naturligtvis ett tryck i riktning mot en överföringsunion och social union eller till och med en europeisk 'superstat'" (citerat av Leigh Phillips i EUobserver 9.12.2010). Allmänna uttalanden till stöd för en "skatteunion", än så länge utan några närmare bestämningar, har kommit från franska finansministern, ECB:s ordförande, IMF:s direktör och till och med tyske finansministern, medan Bank of Englands chef däremot har uttryckt oro över en sådan utveckling.

Med tanke på den nuvarande balansen mellan klasser och stater i EU är det högst osannolikt att en sådan skatteunion, om nu EU:s ledare skulle kunna komma överens om det, skulle grundas på keynesianska principer om att stimulera ekonomin eller på annat sätt vara en förbättring gentemot den nuvarande krishanteringen med alla dess begränsningar och faror. Inte heller skulle det på längre sikt leda fram mot en "allt tätare union" grundad på demokratisk legitimitet. Den skulle varken skapa nationellt självstyre eller någon verklig övernationell styrelsesform. Snarare skulle den institutionalisera en kraftigt tvingande och odemokratisk ordning, i vilken begränsade överföringar får göras på villkor att mottagarlandet iakttar skattemässig ortodoxi och genomför intern devalvering. Den skulle kort sagt bli ett europeiskt strukturanpassningsprogram, grundat på en kraftigare centraliserad och tuktad tillväxt- och stabilitetspakt under Berlins övervakning. Euro-Plus och finanspakten visar vilken allmän inriktning EU:s politik troligen skulle få: även en blygsam höjning av ESM:s storlek skulle få vägas upp med en "konkurrenskraftspakt" som skulle innefatta harmonisering av sociallagstiftning och arbetsmarknad, höjningar av pensionsåldern och regler om budgetbalans i medlemsstaternas författningar - kopior av landets egna initiativ och en befästning av Sarkozys nyliberala projekt. Trots utkantsekonomiernas utsatta läge höjde ECB räntan i början av 2011 på grund av den tyska tillväxten, något som kraftigt förvärrade de problem nedskärningarna hade vållat i olika länder i EU:s utkant.

För övrigt fördes dessa reformförslag fram inom den allmänna ramen av den nyliberala agendan, där betoningen av konkurrenskraften innebär en lång rad problem och obalanser. I programmet "Europa 2020" finns det inga funderingar om hur och varför det kom sig att Lissabonstrategins tillväxt- och sysselsättningsmål inte uppnåddes, trots att förslagen i "Europa 2020" har samma tonvikt på arbetskraftens flexibilitet och blindhet inför problemen med obalanser som Lissabon. Inte heller har Europeiska kommissionen tagit upp nyckelproblemen inom finansmarknadslagstiftningen: finanssektorn inom EU har blivit mer koncentrerad på grund av krisen, medan regleringen fortfarande är en fråga om nationell lagstiftning.

Det råder i själva verket ingen brist på alternativ till det nuvarande systemet med krislösning från fall till fall. Med tanke på Greklands, Irlands och Portugals relativt små skulder i förhållande till EU:s och IMF:s resurser skulle EU-myndigheterna till exempel ha kunnat ställa garantier till förfogande för de närmaste två årens lånebehov. Det hade gett utrymme för tillfälliga stimulansåtgärder skattevägen samtidigt som Tyskland och de övriga överskottsländerna i norr kunde föra en expansiv budgetpolitik för att främja konsumtionen. Europafacket lade 2010 fram ett program enligt vilket ECB skulle inneha euroobligationer i medlemsstaternas namn och förmå överskottsekonomiernas centralbanker att köpa sådana, samtidigt som Europeiska investeringsbanken skulle få större utlåningsmöjligheter och befogenheter. Man kan lägga märke till att dessa åtgärder inte skulle kräva vare sig "skattefederalism" eller fördragsändringar. De skulle behöva kombineras med EU-omfattande bankregler, ett återinförande av progressiva skattesatser, offentliga investeringar och steg för att höja konsumtionen i Tyskland och andra medlemsländer med överskott.

Att sådana förslag har haft så liten dragningskraft inför de massiva ekonomiska störningar som har ägt rum pekar snarast på de underliggande maktrealiteterna i den nutida europeiska projektet och vänsterns försvagade ställning i hela EU. Eurozonens kris bär vittne om kapitalets makt att besluta om hur djup och hur omfattande integrationen i EU ska bli. Trots att EU-institutionerna i teorin är neutrala och självständiga har de tjänat kapitalets makt och förhindrat möjligheterna till en verklig europeisk solidaritet. Krisen fördjupar konflikterna mellan medlemsländerna och försvagar allmänhetens tilltro till unionen.

Noter

  1. För en längre diskussion om detta och en förteckning över akademiska arbeten på området se Cafruny och Ryner: Europe at Bay - in the shadow of US Hegemony (2007), s. 1-3.
  2. Andelen tyskar som svarar att de inte har något förtroende för EU har stigit från 51 % före krisen till 63 % i januari 2011, enligt en undersökning utförd av Allensbackinstitutet (Frankfurter Allgemeine 25 januari 2011).

Artikeln är ett utdrag ur författarnas bidrag till antologin Globalisation and European Integration (utg. Petros Nousios, Henk Overbeek och Andreas Tsolakis, Routledge, London 2012). Övers. fr. engelska: Lennart Lundberg.

Nytt på Clartébloggen

Jeremy Corbyns Bok

Anthony Lane - 25 juni 2017

Och det hände sig, i landet Storbritannien, att Översteprästinnan gick ut till folket. Och hon sade: Se, jag bringar Eder budskap om en stor fröjd. Ty på den åttonde dagen av den sjätte månaden stundar ett allmänt val. Och folket knorrade och sade: Icke ytterligare ett! Och de vredgades mot...

Läs mer...

Petrograd 18 juni 1917

St Petersburg, 18 juni 1917

Benny Andersson - 17 juni 2017

Söndagen den 18 juni för jämt hundra år sedan började som en klar och blåsig morgon i Petrograd, som staden hade döpts om till vid världskrigets utbrott. Redan i gryningen hade arbetarna samlats på Viborgsidan. Nu strömmade de över broarna mot Nevsky Prospekt, där de strålade samman med matroser...

Läs mer...

Svar till: "Vänstern och arbetarklassen - allians eller fiendskap?"

Olle Josephson - 7 juni 2017

Bengt Håkanssons plädering för en restriktiv invandringspolitik ger ju inte uttryck för Clartés linje i dessa frågor – tvärtom. Däremot ger det uttryck för en säkert uppriktig oro för att arbetarklassens positioner ska försvagas ytterligare. Den förtjänar därför ett ordentligt bemötande. Med all...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Bildtext

Så räddar vi svenska skolan

Mats Wingborg - 29 december 2016

Kunskaperna i matematik och läsfärdighet har förbättrats bland svenska 15-åringar på sistone. Men...

Läs mer...

Bildtext

Klass med nio liv (intervju)

Beverly J Silver - 29 december 2016

Fackligt folk i USA på 1920-talet hade inte många skäl för optimism. Medlemstalen hade rasat, och...

Läs mer...

Bildtext

Ledare - Reepalus linje 2

Mikael Nyberg - 29 december 2016

En bekant hamnade bredvid en höjdare från Wall Street vid en middag i New York. De kom in på de...

Läs mer...