Olle Josephson kommenterar Anders Björnssons inlägg om vänstern och institiutionerna på föregående sidor i detta nummer av Clarté.

Vad är en institution? Ja, den svenska skolan till exempel. Sedan 1990-talet har det fria skolvalet, skolpengen, friskolorna samt några saker till förvandlat denna institution till en marknadsaktig inrättning. Kunder med ekonomiskt och framför allt socialt kapital kan skaffa sina barn en ofta dålig men ändå konkurrenskraftig skolgång. Icke privilegierade har svårare att ta för sig i utbudet. Tilliten till skolan har minskat.

Vad är en institution? En statlig myndighet, naturligtvis. Mellan 1967 och 1988 fanns en statlig myndighet med det intressanta namnet Statens planverk, "central förvaltningsmyndighet för frågor om plan- och byggnadsväsendet och hushållningen med naturresurser" enligt förordningen. Visserligen gav den sig knappast på kapitalismen, och hade begränsat handlingsutrymme gentemot kommuners och länsstyrelsers planmonopol. Men den försökte ändå utveckla en fysisk riksplanering. Så lades den ned i den stora liberaliseringsvågen från och med 80-talets mitt.

Men en institution kan också vara "tänkesätt eller sinnesförfattningar", skriver Anders Björnsson. Jämlikhetstanken, med förankring både i kristendomen och franska revolutionen, är i så fall ytterligare en institution. Ordet jämlikhet har de senaste årtiondena ändrat betydelse i partiprogrammen, rapporterade Per Sundgren i artikel härförleden (Dagens Nyheter 24 maj). I den mån det alls förekommer betyder det inte längre ekonomisk och social utjämning utan individers lika möjligheter och chanser: ingen utjämning alltså, men alla ska ha löpa samma risk att bli fattiga.

Så där kan man hålla på. Svenska kyrkan, bankväsendet, bandyförbundet, folktandvården, allsång på Skansen, tryckfriheten, Kommunalarbetarförbundet, flygvapnet, public service-medier, trafiklagstiftning - allt är i någon mening institutioner.

Det blir därför ofruktbart att ställa den allmänna frågan om institutioner ska stabiliseras eller destabiliseras, krossas, värnas, reformeras eller utvecklas. Institutioner finns och förändrar sig. De är ofrånkomligen slagfält för klassintressen. För att återigen ta exemplet statliga myndigheter: fram till 2006 var det återkommande borgerlig kritik att det inrättades för många nya verk och myndigheter för att styra samhället över medborgarnas huvuden. När alliansen bildade regering kom den snart att inrätta minst lika många.

9711_01.jpg-;

Staten är ytterst den härskande klassens redskap för att härska. Denna gamla marxistiska sanning står sig - annars skulle vi inte ha de ständiga klasstriderna om institutioners form och innehåll. Med nödvändighet måste därför många centrala institutioner se annorlunda ut i ett socialistiskt samhälle. Men det är en mycket allmän sanning. Frågan om institutioner är i huvudsak konkret och specifik. Värna folkrätten - ja! Försvara asylrätten - ja! Reformera Kommunal för starkare medlemsstyre - ja! Utveckla folktandvården - ja visst! Slå vakt om bankernas handlingsfrihet - nej!

Historien ger inte heller institutionsfacit. Mycket, mycket förenklat kan sägas att arbetarrörelsens två grenar under 1900-talet valde var sin strategi: socialdemokraterna att erövra institutionerna inifrån, kommunisterna att störta dem och bygga nya. Båda grenarna kan tillskriva sig stora framgångar (1920-talets Sovjet, efterkrigstidens västeuropeiska välfärdsstater). Men ingendera kan 2016 peka på varaktig framgång.

Ska man ge sig in i institutioner för att omvandla dem? Eller ska man stå utanför dem och bygga alternativa rörelser? Anders Björnsson kritiserar 1960- och 70-talsvänstern för att den hellre ville "destabilisera snarare än reorganisera". Det är inte helt klart vad som döljer sig bakom de två verben. Men nog är en viktigare kritik att vi inte lyckades bygga tillräckligt starka egna institutioner (eller "rörelser"). Vart tog de vägen, förlagen, sommarskolorna, ungdomsförbunden, folkhögskolorna och annat som hade kunnat ge institutionell styrka åt en revolutionär rörelse?

En vanlig erfarenhet är också att väletablerade - borgerliga, om man så vill - institutioner lättare låter sig "reorganiseras" för folkliga syften när fristående, folkliga rörelser sätter dem under tryck. Jag har så gott som hela mitt yrkesliv varit verksam som universitetslärare och forskare inom humaniora. Visst förekom knasigheter under 1960- och 70-talet, men i huvudsak innebar årtiondena att humanistisk forskning tog stora steg framåt, bort från teorilöshet, nationell inskränkthet och förlegade forskningsfält. Det är självklart att antikolonial kamp, gruvstrejker och studentuppror var en del av orsaken - och på närmare håll organisationer som Unga filosofer eller Folkets historia. Bygget av egna organisationer (eller institutioner) på en riktig politisk grund, blir därför grundläggande för den rörelse som eftersträvar att socialistiskt samhälle. Det politiska problemet i dag är inte vänsterns överdrivna lust att riva institutionerna. Tvärtom - föreställningen att man inifrån EU-byråkratin i Bryssel, NGO:erna eller universitetsinstitutionerna kan få världen att vända, håller bara alltför många socialister fångna i en verksamhet som inte leder långt.

9711_02.jpgStudentdemonstration mot universitetsreformen i början av 1970-talet i Stockholm. Observera texten på plakatet!

Anders Björnsson rör sig visserligen med ett tämligen diffust vänsterbegrepp i sin kritik - var verkligen Socialistiska medicinare, Kritisk utbildningstidskrift, Gärdesfestivaler och De Förenade FNL-grupperna samma sak? Men strunt samma: visst fanns ibland en oreflekterad revoltanda som utan eftertanke kunde slå mot allt som smakade institution och stat. På sikt var det skadligt. Många fick svårt att se den reaktionära kärnan i de läror om det civila samhället som på 1980-talet bröt upp stora delar av vänsterrörelsen. Man läste tidskriften Moderna Tider och trodde sig ståndaktig i sin principiella statsfientlighet, fast man i praktiken var starkt på glid mot nyliberalism och klassfiende.

I revolutionär tradition finns kanske främst tre inspirationskällor för upproret mot alla institutioner: Pariskommunen 1871, Lenins bok Staten och revolutionen från augusti 1917 och den kinesiska kulturrevolutionen 1966-76.

Pariskommunen var ett folkligt maktövertagande i 72 dagar sedan den franska statsmakten övergivit huvudstaden efter nederlaget i kriget mot Preussen. Folkligt valda kommittéer med det beväpnade Nationalgardet som bas beslöt om radikala reformer såsom val av kommunala tjänstemän, nattarbetesförbud, kyrkans skiljande från staten, ett slags socialvårdssystem. Sen slogs allt ned i blod. I ett institutionellt tomrum kunde folket ta makten för en kort tid och börja upprätta nya, mer demokratiska institutioner - det som Marx och senare Lenin kallade proletariatets diktatur.

Lenin skrev sin bok i ett liknande läge. Den ryska statsmakt som upprättats i februarirevolutionen 1917 var i upplösning, sociala uppror rasade runt om i landet bland arbetare, bönder och soldater, och några statsbärande institutioner fanns knappast längre.

9711_03.jpgEn institution profilerar sig. EU-kommissionen 2013. 'Det gäller Europa, det gäller dig. Kom med i debatten' lyder budskapet på byggnaden.

Både 1871 och 1917 handlar alltså om lägen när den härskande klassen inte längre ville härska. Kulturrevolutionen är mer komplicerad - som man säger när man inte riktigt vet vad man ska tycka. Den var ett antiinstitutionellt uppror, initierat uppifrån av Mao och andra av fruktan för att det skikt som satt på institutionell makt skulle avskilja sig från folkmajoriteten och upprätta statskapitalism. (Det är väl också vad som i praktiken har skett.) Den kom att innebära mycket olika saker: starkt klassutjämnande jordbruksreformer, mycket bredare folkligt deltagande i politiken, men också rättslöshet, ödeläggelse och blodigt inbördeskrig. I huvudsak misslyckades den. För att uttrycka det krångligt: en viktig orsak var bristen på institutioner (organiserade folkrörelser!) för revolutionär omdaning av institutioner.

Pariskommunen, Staten och revolutionen och kulturrevolutionen pekar alla entydigt på att en ny samhällsklass vid makten inte kommer undan att överta, omskapa, rasera och bygga nya institutioner. Men de är också mycket specifika historier. De kan inte svara på frågan hur en socialistisk vänster i Sverige ska förhålla sig till olika institutioner i dag eller, än viktigare, hur den ska bygga en stark, självständig, folklig rörelse. Inte heller Anders Björnsson svarar på den i sitt kanske alltför allmänt hållna inlägg. Men hans frågor är bra - hur ska vi organisera oss i dag?

Nytt på Clartébloggen

Antifascismen: En lidelsefull rörelse som aldrig lider

Alexandra Starud - 22 juli 2017

När vi talar från en position som antifascister talar vi inte sällan om dystopiska framtidsscenarion. Vi talar inte sällan om nazisternas våldsdåd och mord. Vi talar om fascismens framfart över europa och att trettiotalsretoriken kommit tillbaka. Därefter talar vi om strategier för att förhindra...

Läs mer...

Venezuela igen

Martin Fahlgren - 19 juli 2017

Utvecklingen i Venezuela är mycket kritisk. Det är därför viktigt att alla följa med i vad som håller på att ske: Hur arbetar reaktionen för att gripa makten, hur agerar "chavisterna" , hur beskrivs utvecklingen i vanliga massmedia? Hur det går för Venezuela kan spela stor roll för utvecklingen i...

Läs mer...

18 Juli 1917, Finlands första självständighetsförklaring?

Anders Björnsson - 17 juli 2017

Juli 1917 var en orolig månad i det ryska riket. Folk demonstrerade på gator och torg, särskilt i huvudstaden Petrograd, det strejkades, landsbygden jäste, soldater övergav fronten. Den provisoriska regeringen under kadetpolitikern furst Gregorij Lvov var oförmögen att styra landet, dra Ryssland...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Bildtext

Recensioner

Redaktionen - 29 december 2016

Eyvind

Läs mer...

Bildtext

Klass med nio liv (intervju)

Beverly J Silver - 29 december 2016

Fackligt folk i USA på 1920-talet hade inte många skäl för optimism. Medlemstalen hade rasat, och...

Läs mer...

Bildtext

Så räddar vi svenska skolan

Mats Wingborg - 29 december 2016

Kunskaperna i matematik och läsfärdighet har förbättrats bland svenska 15-åringar på sistone. Men...

Läs mer...