Det är en myt att folken i muslimska länder vill uttrycka sina politiska strävanden i religiös skepnad. Det är likaså en myt att nationalism och kommunism har spelat ut sin roll i arabvärlden. Åke Kilander anmäler en nyutkommen bok om Egypten som är fri från det västliga medieperspektivet.

Den egyptiske samhällsvetaren och ekonomen Samir Amin diskuterade 2012 den arabiska våren i boken The People's Spring: The Future of the Arab Revolution, recenserad i Clarté 4/2012. Amin har därefter skrivit flera böcker och artiklar i ämnet, främst på arabiska och franska. En sammanfattning av dem finns nu tillgänglig på engelska i en reviderad upplaga.

Informationen om Egypten i internationella medier har kännetecknats av desinformation. Det skriver Samir Amin i sin sammanfattning av utvecklingen efter 2012 under titeln "The Geostrategic Plan of the United States in Trouble". Proportionerna förvrängs som när några hundra demonstranter från Muslimska Brödraskapet beskrivs som en stor maktdemonstration, medan 25 miljoner underskrifter av folk som vill avsätta president Mursi förtigs. Likaså förvanskas analyser och beskrivningar av de problem Egypten står inför. Mediekåren tjänar Natos finansaristokrati och dominerar nyhetsflödet med sina allierade i Gulfen, inte minst mediekedjan Al Jazeera. En mängd lögnaktiga påståenden ältas ideligen, till exempel:

- Ambitioner och begrepp om nationalism, nasserism eller kommunism är föråldrade reliker från det kalla kriget.

- Demokrati genom val och anpassning till den liberala globaliseringen är den enda möjliga vägen till framsteg.

- Folken, särskilt i muslimska länder och i vår tid, föredrar att uttrycka sin identitet genom religiös tro.

- Den enda massrörelsen i Egypten representeras av brödraskapet som är pluralistiskt och kan tänkas bli demokratiskt.

- Egypten har sedan 1952 styrts av militärdiktaturer.

- President Mursi avsattes genom en militärkupp den 3 juli 2013.

Följaktligen avviker Amins historieskrivning avsevärt från den gängse.

9709_01.jpgKairo

Proteströrelsen, som växte fram i början av år 2011, var huvudsakligen spontan, fredlig och uttryckte folkets vrede. Den samlade vitt skilda inhemska sociala krafter, men dess önskemål och krav spretade. Det var rörelsens stora svaghet. Den kunde i stort sett bara enas om att störta president Mubarak. Men den hade stor kraft - även CIA blev överraskad - och Förenta staterna övergav stödet till Mubarak. Tillsammans med sina europeiska allierade bidrog de till att återuppliva det Muslimska brödraskapet som tidigare motsatt sig revolten och stött Mubarak. Han abdikerade i februari 2011 till De väpnade styrkornas högsta råd.

Under de följande fem åren genomfördes flera val - Amin kallar dem "valfarser" - och försök att ändra konstitutionen i riktning mot en islamsk stat med sharialagar. Mursi satt ett år som president och utövade med sina utrensningar ett välde som Amin betecknar som "fascistisk gangsterism". Det ledde till stora folkliga protester. Mursi tvingades avgå. Brödraskapet förklarades vara en terroristorganisation och förbjöds.

Politikern och generalen Al-Sisi segrade i presidentvalet år 2014. Året därpå hölls en internationell konferens för att få finansiellt stöd utifrån. Förenta staterna och de krafter som ofta går deras ärenden, det vill säga politisk islam likaväl som USA-vänlig över- och medelklass i landet, hade lyckats desarmera proteströrelsen. Imperialismen och Förenta staterna hade agerat, ofta i det fördolda, för att slå vakt om sina intressen och uppnått en situation där Al-Sisi i stort sett fortsätter Mubaraks politik. Militär, civila eller Muslimska brödraskapet vid makten, liksom namnen, spelar mindre roll så länge systemet som helhet gynnar imperialismen. Förenta staterna följer ofta den strategin i Mellanöstern enligt Amin, "allt ändras så att ingenting ändras".

En annan vanlig metod att påverka den inre utvecklingen är att förespråka snabba fria demokratiska val som uttryck för folkviljan. Det låter bra men används ofta för att hämma massrörelsernas aktivitet. Val där partier inte får tid att utarbeta och propagera för sin politik, saknar yttrandefrihet och i praktiken saknar medel för att genomföra dem, lämnar fältet fritt för de starkaste krafterna och är allt annat än demokratiska. Amin nämner Frankrike år 1968 som ett exempel.

Både Al-Sisi och dagens militärer vid makten anknyter ofta till Nassertiden som en framgångsrik tid för Egypten, men det är mest nostalgi utan verklig innebörd. Framgångarna på 1950-60-talen kan inte tillskrivas militären, och den är ingen lösning i dag heller, menar Amin som jämför perioderna.

I början av 1950-talet rörde den politiska diskussionen två alternativ i den antiimperialistiska och antifeodala kampen: en utveckling med ledning och stöd av den nationella bourgeoisien eller en utveckling där denna bourgeoisie och folkliga krafter också leddes av ett kommunistparti ("nydemokrati"). Egypten slog in på den första vägen under Nasser som till slut fick stöd även av kommunistpartiet, som vacklade mellan linjerna.

Nasser ingick i de "Fria officerare" som grep makten 1952 och de följande tre åren förde en politik baserad på internationellt kapital, jordaristokratin och vänskapliga relationer med Förenta staterna. Det var inte då Egypten utvecklades till det bättre för folket, som dagens ledare ibland antyder. Det var först 1955 - efter Bandungkonferensens initiativ - som Nasser insåg att det var nödvändigt att bryta med de reaktionära officerarna och deras politik, varav de flesta stod nära Muslimska brödraskapet. Först därefter utvecklades den form av statskapitalism med flera ekonomiska och sociala framsteg som kom att kallas nasserism.

Det var i april 1955 i Bandung i Indonesien som 29 afrikanska och asiatiska länder, däribland Egypten, kom överens om främja sin utveckling genom att samarbeta mot kolonialmakterna och inte ta ställning i det "kalla kriget" mellan Förenta staterna och Sovjetunionen. Det lyckades över lag bra, gav upphov till den alliansfria rörelsen och uttrycket "tredje världen".

Men efter Egyptens nederlag i kriget mot Israel 1967, sedan Nasser ersatts av Anwar Sadat och Bandungrörelsen ebbat ut, genomgick Egypten en dyster utveckling. Statlig egendom realiserades ut till överklassen och utländska intressen till vrakpriser, grupper av monopolkapitalistiska företag bildades och folkets levnadsstandard försämrades successivt. Egypten inlemmades i den nyliberala globaliseringen. Skolväsendet förföll och samhället avpolitiserades. Den "informella" ekonomin växte enormt och svarar i dag för levebrödet för mer än halva befolkningen.

Försämringarna under Sadat och Mubarak bildade grogrund för den "arabiska våren" som därför inte var helt oväntad. Men protesterna förändrade inte mycket av samhället i grunden. Enligt Amin kunde man läsa på väggarna i Kairo att "Revolutionen har inte ändrat regimen men den förändrade folket". Observera att varken Mubarak eller Mursi störtades av militären utan av folkets vrede. Militären har inte samma makt som på 1950-talet. Och stora delar av folket nöjer sig inte längre med en "upplyst despoti" utan kräver mer.

Egypten är det största och strategiskt viktigaste landet i Mellanöstern genom sin storlek, utvecklingsnivå och antikoloniala historia. Men folket lyckades inte formulera och enas om en sammanhängande politik. Enligt Amin måste en sådan bestå av insikt om att förändring är nödvändig på tre olika men oskiljaktiga områden:

- Utveckling av en ekonomi som bygger på egna resurser, producerar vad folket behöver och stärker samarbetet med andra länder i Syd. En fortsatt inordning i den liberala ekonomiska globaliseringen medför endast fortsatt försämring för folket.

9709_02.jpgThe Reawakening of the Arab World

- Demokratisering, det vill säga ett ökat folkligt deltagande i politiken och det ekonomiska och sociala livet. Det måste vara djupare och mer omfattande än en liberal valdemokrati som inte omfattar ekonomin.

- Försvar av oberoendet gentemot imperialismen med Förenta staterna i spetsen och politisk islam i släptåg. De medför inget gott for folket och gör allt för att förhindra en självständig egyptisk utveckling. Förenta staterna är världens största skurkstat, och i dess ledning finns världens största krigsförbrytare.

Alla tre komponenter är nödvändiga för att vända utvecklingen men de växer inte fram över en natt. De förutsätter diskussioner och kamp i fackföreningar, i politiska partier på vänsterkanten, bland intellektuella och i pressen. De pågår och Amin sammanfattar i åtta punkter en möjlig politik som skulle kunna återföra Egypten till en sund och hållbar utveckling. De rör främst en procedur för att återföra den egendom till staten som såldes billigt under tidigare decennier, minimilöner och arbetsrättsliga reformer, avskaffande av statliga subventioner till privata monopol, progressiv beskattning och satsning på utbildning, hälsa och bostäder samt reformering av bank- och kreditsystem så att de gynnar inte minst småjordbrukare.

Det är märkligt hur mycket viktig information som Amin kan få in på ett litet utrymme. Förutom utvecklingen i Egypten jämför han landet med Algeriet och Tunisien, där kvinnorna deltagit i kampen i högre grad än i Egypten. Han diskuterar Jemen och Ukraina och upplösta stater som Irak och Libyen, liksom Förenta staternas ständiga försök att vrida utvecklingen till sin fördel. De har tillfälligt tvingats hejda sig beträffande angreppsplanerna på Syrien och Iran men fortsätter att manövrera med sina fyra främsta allierade i Mellanösternpolitiken, Israel, Natomedlemmen Turkiet, grupperingen av stater runt arabiska viken som leds av Saudiarabien samt en reaktionär politisk islam (Muslimska brödraskapet, salafister och jihadister) som möjliggör både förstörelse och uppbyggnad av stater såväl utifrån som inifrån. Tillkommer regionala utlöpare som Al Shabaab i Kenya och Jihadisterna i Mali och Niger.

Ingen kan förutsäga utvecklingen i Egypten som bestäms av den ovissa klasskampen - det är självklarheter. Men vi behöver för den skull inte vara blinda. Genom att läsa Samir Amins insiktsfulla analyser utsätts vi för färre överraskningar om vad som händer i Egypten och i världen. Och trovärdighet och relevans i nyhetsmediernas rapportering får sig en knäck.

The Reawakening of the ARAB WORLD

Challenge and Change in the Aftermath of the Arab Spring

Samir Amin

Monthly Review Press 2016

Nytt på Clartébloggen

Bolsjevikernas centralkommitté sammanträder den 10 oktober 1917.

Petrograd, 10 oktober 1917

Benny Andersson - 9 oktober 2017

Den 10 oktober 1917 vaknade Petrograds invånare till vad som såg ut att bli ännu en dag av regn och kalla vindar från Neva och Finska viken. Vänstermensjeviken Sukhanov lovade sin hustru att sova över på arbetet, som han brukade när vädret var dåligt. Strax före tio på kvällen började det knacka...

Läs mer...

MODERN av Bertolt Brecht på Teater Tribunalen

Webbredaktionen - 8 oktober 2017

Revolution kräver kamp. Kamp kräver kunskap. Kunskap kräver medvetenhet. Pelagea Wlassowa är en enkel kvinna. Hon sköter hemmet, tar hand om sin son och accepterar stilla att hon inte har någon möjlighet att påverka sitt liv. Men en dag kommer hon i kontakt med en grupp revolutionärer. Ofrivilligt dras hon...

Läs mer...

NMR:s senaste göteborgshistoria

Hans Isaksson - 1 oktober 2017

NMR-marschen i Göteborg den sista september blev trots massiv förhandspublicitet och dito polisskydd mot tiotusentals förbannade göteborgare  ingen odelad framgång för nazisterna. Såvitt man inte vill kalla en eskorterad promenad från den ena ICA-butiken till den andra och åter för en framgång. Jimmy...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Bildtext

Krönika

Margareta Zetterström - 29 december 2016

Jan Myrdal har fått kritik för sin medverkan i Nya Tider. Han försvarar sig med att tidningen inte är...

Läs mer...

Bildtext

Timothy Snyder sprider myter

Daniel Lazare - 29 december 2016

Partisaner, judiska motståndsrörelser i och inte minst Sovjet drog lika mycket elände över...

Läs mer...