Det började med rörelsen Nuit debout ("Uppe på natten"). Sedan har anställda vid oljeraffinaderier, kärnkraftverk, järnvägar, buss, tunnelbanor, flyg och renhållning strejkat. Etablerade franska partier, inklusive Front National, tar avstånd men tvingas till eftergifter. Clarté har fått en kommentar från Paris.

De stora samhälleliga landvinningarna i Frankrike har alltid uppnåtts via nationella kraftmätningar med den sittande regeringen. Fackföreningarna har av olika skäl aldrig varit starka; mindre än åtta procent av arbetskraften är fackligt ansluten. Små och mellanstora företag har ständigt motarbetat facklig organisering. Den mäktigaste fackliga centralorganisationen, CGT (Confédération Générale du Travail), som leder den nuvarande proteströrelsen, har inskrivit i sina stadgar kapitalismens störtande, men det är ett mål man knappast längre talar om.

Även om CGT skrivit under de flesta avtalen med arbetsgivarsidan, försvarar organisationen alltjämt viktiga fackliga landvinningar, det vill säga 35-timmarsveckan, pension vid 62 år, en relativt generös A-kassa. De andra fackliga organisationerna intar i allmänhet samma hållning som CGT. Dock har CGTs förmåga att mobilisera försvagats under senare år. CGT var förr väl representerat på stora privata och statliga företag, där undertryckandet av facket inte var så framträdande. Men genom avindustrialiseringen och privatiseringen av de statliga företagen har CGT tappat i inflytande.

En annan orsak är tjänstesektorns ökade betydelse och dess lägre fackliga organisationsgrad. Till de traditionella påtryckningsmedlen i den franska klasskampen hör de stora demonstrationerna, och de håller i sig. Men de åtföljs mer och mer av aktioner inom sektorer som kan blockera ekonomin i sin helhet, till exempel transportsektorn.

Proteströrelserna är av tradition starkare när högern sitter vid makten och försöker gnaga på de sociala förmånerna. Sarkozy försökte, men bortsett från att höja pensionsåldern från 60 till 62 år (65 med full pension) kom han inte särskilt långt. Socialistpartiledaren Hollande kom till makten bland annat med orden "finanskapitalet är min fiende" och han lovade prioritera bekämpandet av ungdomsarbetslösheten. Holland är bunden av Maastrichtfördragets påbud om budgetunderskottets storlek; han valde i likhet med Sarkozy att inte skära ner de offentliga utgifterna utan i stället höja skatterna. Skattehöjningarna har särskilt drabbat de över skikten och mellangrupperna i det franska samhället och därigenom har man uppnått en viss utjämning gentemot låginkomsttagarna, men det har som alltid skapat ett diffust missnöje, även hos dem som inte drabbats.

9708_01.jpgNuit Debout

Löftet om att minska arbetslösheten har inte infriats - den har tvärtom fortsatt att stiga. Eftersom Hollandes "socialistiska" politik misslyckats har arbetsgivarsidan satt igång sin vanliga klagan om "allt för höga skatter som jagar bort talangerna", arbetsgivaravgiften som "gör att arbetskraften blir för dyr", arbetsmarknadslagar som "gör det omöjligt att avskeda folk" (fastän det blivit enklare under de senare åren) osv. Hollande, som tagit intryck av denna litania, har gjort sig till talesman för arbetsgivarsidan och utnämnt en statsminister och en finansminister som utropat sin "kärlek till företagen" och som så ofta de kan visar sig i sällskap med storföretagen. Företagen har fått sänkta skatter i form av lägre sociala avgifter, subventioner eller skatteavdrag för investeringar mot löften - mer eller mindre vagt uttryckta - att skapa tusentals nya jobb. Jobben har dock uteblivit och arbetslösheten har fortsatt att stiga.

Regeringen har därför beslutat att gå ännu längre genom att "reformera" arbetsmarknaden. Merparten av åtgärderna ska "förenkla" företagens möjligheter att anställa. Arbetsmarknaden ska göras mer flexibel. Huvudargumentet är det vanliga: för att företagen ska kunna anställa måste de få avskeda lättare. De ska dras en gräns för hur mycket en anställd kan få i avgångsvederlag, möjligheterna att gå till Arbetsmarknadsdomstolen ska minska, övertidsersättningen ska bli lägre, och det viktigaste: något man kan kalla "upp- och nedvändningen av normhierarkin", det vill säga överenskommelser på lägre nivåer inom ett storföretag kan bli sämre än avtalen på högre nivåer. Den tanke, som tidigare genomsyrat arbetsmarknadslagarna, nämligen att skydda den anställde som befinner sig i underläge gentemot arbetsgivaren, går förlorad. Inte ens tidigare högerregeringar har vågat sig ut i dessa tassemarker.

Det är inte alltid lätt för vanliga arbetare att genomskåda alla förändringar på arbetsmarknaden. Men vissa yrkesgrupper förstod snabbt hur förändringarna skulle drabba dem, till exempel lastbilschaufförerna som arbetar mycket övertid. Regeringen tvingades backa, och den bönfaller nu företagen att anställa folk. Den tycks inte ha uppfattat det växande missnöjet hos arbetande människor, människor som tidigare delvis passiviserats av arbetslöshetshotet.

Regeringen har gjort för mycket för vissa och ingenting för andra. Missnöjet finns också inom socialistpartiet, och några av partiets parlamentsledamöter deklarerade öppet att de inte tänkte rösta för den nya arbetsmarknadslagen. Lagen genomdrevs därför med tvång - en mycket speciell procedur. Detta har ökat på missnöjet. Även om demonstrationerna - till exempel på årets första maj - var mindre än vid tidigare stora demonstrationer (1995, 2003, 2010) har de visat en radikalisering av basen, och den har också nått känsliga sektorer som anställda på oljeraffinaderierna, i hamnar, inom elproduktionen, tågtrafiken osv. Ibland har protesterna gått längre än facket.

9708_02.jpgAktivister i rörelsen Nuit Debout manifesterar sitt stöd för arbetare som strejkar mot försämrade villkor i arbetslivet.

Även andra proteströrelser har växt inför förändringarna på arbetsmarknaden och framför sina krav i olika strejker. "Nuit debout"-rörelsen visar på en viss radikalisering av främst konstnärskretsar och intellektuella. Dessa olika rörelser utövar påtryckningar på regeringen som har gett vika på en del punkter, särskilt inför sommarens EM i fotboll. Frågan om "normhierarkin" har blivit en viktig symbolfråga. Om Hollande ger vika här, tappar han ansiktet. Men det är lika svårt för de fackliga organisationerna att ge vika på denna punkt, och hittills har de haft vissa framgångar genom att de tvingat regeringen att "tömma lagarna på substantiellt innehåll". Den fackliga rörelsen måste visa att den är en kraft att räkna med. Man är väl medveten om att den höger, som troligen kommer tillbaka efter valet om ett år, kommer att lägga fram förslag på ännu mer djupgående förändringar än socialisterna.

Ytterligare en sida av proteströrelsen i Frankrike är de ungas förbittring. Fattigdomen har ökat kraftigt bland dem under senare år, medan den minskat bland pensionärer. En del unga, en liten grupp, har tagit till våld. De tidigare våldsverkarna som vanligtvis kom från förorterna har ersatts av mer politiskt medvetna ungdomar som är bättre organiserade och som lutar åt anarkismen. De slåss mot polisen men attackerar också symboler som banker och lyxbutiker. Den uttröttade poliskåren har använt nya former av våld vilket ökat de ungas förbittring. -

Artikelförfattaren är verksam vid Universitetet Paris 1 och författare till läroböcker i nationalekonomi.

Översättning och bearbetning: Ingela Guerrien och Malena Rydberg

Nytt på Clartébloggen

Petrograd 18 juni 1917

St Petersburg, 18 juni 1917

Benny Andersson - 17 juni 2017

Söndagen den 18 juni för jämt hundra år sedan började som en klar och blåsig morgon i Petrograd, som staden hade döpts om till vid världskrigets utbrott. Redan i gryningen hade arbetarna samlats på Viborgsidan. Nu strömmade de över broarna mot Nevsky Prospekt, där de strålade samman med matroser...

Läs mer...

Svar till: "Vänstern och arbetarklassen - allians eller fiendskap?"

Olle Josephson - 7 juni 2017

Bengt Håkanssons plädering för en restriktiv invandringspolitik ger ju inte uttryck för Clartés linje i dessa frågor – tvärtom. Däremot ger det uttryck för en säkert uppriktig oro för att arbetarklassens positioner ska försvagas ytterligare. Den förtjänar därför ett ordentligt bemötande. Med all...

Läs mer...

Vänstern och arbetarklassen - allians eller fiendskap?

Bengt Håkansson - 5 juni 2017

Hur ska vi ta ställning politiskt? Vad är rätt och vad är fel för oss som anser oss vara socialister? Vilka vägar leder framåt och vilka är återvändsgränder? Finns det alls något att hålla sig till eller är det upp till vara och en att göra goda gärningar och hoppas på att den ackumulerade...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Bildtext

Recensioner

Redaktionen - 29 december 2016

Eyvind

Läs mer...

Bildtext

Klass med nio liv (intervju)

Beverly J Silver - 29 december 2016

Fackligt folk i USA på 1920-talet hade inte många skäl för optimism. Medlemstalen hade rasat, och...

Läs mer...