En feminism som förlorar klassperspektivet går nyliberalismens ärenden. Nancy Fraser, feministisk teoretiker i New York, varnar för identitetspolitiken. Som feminist har jag alltid antagit att när jag kämpat för kvinnors frigörelse så har jag också kämpat för en bättre - mer jämlik rättvis och fri - värld. På senare tid har jag dock börjat oroa mig över att ideal som förs fram av feminister tjänar helt andra syften. Framför allt oroar jag mig över att vår kritik av sexism nu legitimerar nya former av ojämlikhet och exploatering.

Jag befarar att rörelsen för kvinnors frigörelse, genom en grym ironi, blivit indragen i en farlig förbindelse med nyliberala strävanden att skapa ett samhälle baserat på fria marknader. Det skulle förklara hur det kan komma sig att feministiska idéer som en gång ingick i en radikal världsbild nu allt oftare uttrycks i individualistiska termer. Medan feminister tidigare kritiserade ett samhälle som uppmuntrade karriärism, uppmanar de nu kvinnor att anpassa sig. En rörelse som en gång prioriterade social solidaritet hyllar nu kvinnliga entreprenörer. Ett perspektiv som tidigare värdesatte omvårdnad och ömsesidiga beroenden uppmuntrar nu individuell framgång och meritokrati.

Orsaken till denna utveckling är att kapitalismen genomgått en avgörande förändring. Efterkrigstidens statskapitalism har ersatts av en ny sorts kapitalism som är avreglerad, globaliserad och nyliberal. Den andra vågens feminism uppstod som en kritik av den första sortens kapitalism men har blivit en tjänarinna till den andra.

I efterhand kan vi konstatera att rörelsen för kvinnornas frigörelse förebådade två möjliga framtider. Ett scenario var en värld där denna frigörelse gick hand i hand med deltagandedemokrati och social solidaritet, ett annat var löftet om en ny slags liberalism som skulle kunna ge såväl kvinnor som män individuell autonomi, ökad valfrihet och framgång baserad på kompetens. Den andra vågens feminism var ambivalent inför dessa scenarier, och inte förenlig med någotdera. Därför kunde den utvecklas i två olika riktningar.

9310_01.jpgBild: Hedvig Hallberg

Som jag ser det har feminismens ambivalens under senare år upplösts genom ett starkare betonande av det andra, liberala-individualistiska scenariot. Det beror dock inte på att vi skulle vara passiva offer för någon nyliberal förförelsekonst. Tvärtom har vi själva bidragit till utvecklingen med tre viktiga idéer.

Ett bidrag var vår kritik av "familjelönen" - idealföreställningen om en familj bestående av en manlig familjeförsörjare och en kvinna som tog hand om hem och barn vilken var centralt under statskapitalismen. Den feministiska kritiken av detta ideal fungerar nu legitimerande för "den flexibla kapitalismen". Detta slags kapitalism vilar ju i stor utsträckning på kvinnligt lönearbete, särskilt i form av låglönearbete i servicesektorn och tillverkningsindustrin - arbete som inte bara utförs av unga ensamstående kvinnor utan även av gifta kvinnor och kvinnor med barn, inte bara av rasifierade kvinnor utan av kvinnor med i stort sett vilken nationalitet och etnicitet som helst. I takt med att kvinnor över hela jorden har tagit sig in på arbetsmarknaden har det statskapitalistiska idealet familjelön ersatts av en nyare och mer modern norm som uppenbarligen stöds av feminismen, nämligen två-inkomstfamiljen.

Vem bryr sig väl om att verkligheten bakom detta nya ideal är sänkta lönenivåer, försvagad anställningstrygghet, sjunkande levnadsstandard, en kraftig ökning av antalet timmar av lönearbete som krävs per hushåll, mer dubbelarbete (som nu ofta är trippelarbete eller fyrfaldigt arbete) eller en tilltagande fattigdom som främst drabbar ensamstående kvinnor? Nyliberalismen förvandlar skit till guld genom att berätta en historia om kvinnlig frigörelse. Genom att hänvisa till den feministiska kritiken av familjelönen försöker den ta drömmen om kvinnornas frigörelse i anspråk för att befrämja kapitalackumulationen.

Feminismen har också gett ett annat bidrag till nyliberalismens världsbild. Under statskapitalismen kritiserade vi med rätta en politisk dagordning som dominerades så kraftigt av frågor om klassorättvisor att det inte fanns plats för icke-ekonomiska orättvisor som våld i hemmet, sexuella övergrepp och förtryck som har med reproduktion att göra. Genom att överge "ekonomismen" och politisera "det personliga" skapade feministerna plats på den politiska dagordningen för kritik av hierarkier som byggde på kulturella konstruktioner av könsskillnader. Resultatet borde ha blivit att kampen för rättvisa skulle ha inbegripit frågor om såväl ekonomi som kultur. Men i verkligheten blev det ett ensidigt fokus på könsidentitet på bekostnad av grundläggande ekonomiska frågor.

Ännu värre än detta är att feminismens intresse för identitetspolitik kom att gå hand i hand med en framväxande nyliberalism som ingenting hellre ville än att utplåna alla minnen av social orättvisa. Faktum är att vi blev besatta av kulturell sexism vid precis den tidpunkt då omständigheterna egentligen nödvändiggjorde att kritiken av den politiska ekonomin skulle ägnas mer uppmärksamhet.

9310_02.jpg'Vi blev besatta av kulturell sexism vid precis den tidpunkt då omständigheterna nödvändiggjorde att kritiken av den politiska ekonomin skulle ägnas mer uppmärksamhet.'

Ett talande exempel på detta är "mikrokrediter" - små banklån som ges till fattiga kvinnor i utvecklingsländerna i syd. De presenteras som frigörande och småskaliga alternativ till stora och byråkratiska statliga biståndssatsningar och framhålls som ett feministiskt botemedel mot kvinnors fattigdom och underordning. Dock missar man ett irriterande sammanträffande, nämligen att mikrokrediterna har spirat samtidigt som staterna har övergett sina försök att bekämpa fattigdom på strukturell nivå och att småskaliga lån omöjligen kan ersätta dessa.

Även i detta fall har alltså en feministisk idé anammats av nyliberalismen. Ett perspektiv som ursprungligen syftade till att demokratisera staters maktutövning och frigöra medborgarna används nu för att legitimera marknadsanpassningar och nedskärningar.

I alla dessa fall har feminismens ambivalens upplösts i (ny)liberal individualism. Men det andra, solidariska scenariot är inte nödvändigtvis helt överspelat. Den nuvarande krisen innebär en möjlighet att återuppleva det - att åter koppla samman drömmen om kvinnornas frigörelse med idén om ett solidariskt samhälle. För att uppnå det måste vi feminister bryta vår farliga förbindelse med nyliberalismen och kräva tillbaka de bidrag vi gett den.

För det första skulle vi kunna vi bryta den falska kopplingen mellan vår kritik av familjelönen och den flexibla kapitalismen genom att kämpa för ett sätt att leva som ifrågasätter lönearbetet och värdesätter oavlönat arbete (inklusive, men inte enbart, omvårdnadsarbete). För det andra skulle vi kunna avbryta övergången från vår kritik av ekonomismen till identitetspolitik genom att integrera kampen för att omvandla en statusordning som baseras på maskulinistiska kulturella värderingar med kamp för ekonomisk rättvisa. Slutligen skulle vi kunna frigöra oss från bluffen att vår kritik av byråkrati har med marknadsfundamentalism att göra genom att blåsa liv i idén om deltagardemokrati som ett medel för att stärka de folkliga krafter som krävs för att i rättvisans namn begränsa kapitalets makt. -

Nancy Fraser är feminist och filosof, verksam vid The New School i New York. Artikeln som publiceras med författarens tillåtelse stod ursprungligen i The Guardian den 14 oktober 2013.

Översättning från engelska: Magnus Nilsson.

Nytt på Clartébloggen

Petrograd 18 juni 1917

St Petersburg, 18 juni 1917

Benny Andersson - 17 juni 2017

Söndagen den 18 juni för jämt hundra år sedan började som en klar och blåsig morgon i Petrograd, som staden hade döpts om till vid världskrigets utbrott. Redan i gryningen hade arbetarna samlats på Viborgsidan. Nu strömmade de över broarna mot Nevsky Prospekt, där de strålade samman med matroser...

Läs mer...

Svar till: "Vänstern och arbetarklassen - allians eller fiendskap?"

Olle Josephson - 7 juni 2017

Bengt Håkanssons plädering för en restriktiv invandringspolitik ger ju inte uttryck för Clartés linje i dessa frågor – tvärtom. Däremot ger det uttryck för en säkert uppriktig oro för att arbetarklassens positioner ska försvagas ytterligare. Den förtjänar därför ett ordentligt bemötande. Med all...

Läs mer...

Vänstern och arbetarklassen - allians eller fiendskap?

Bengt Håkansson - 5 juni 2017

Hur ska vi ta ställning politiskt? Vad är rätt och vad är fel för oss som anser oss vara socialister? Vilka vägar leder framåt och vilka är återvändsgränder? Finns det alls något att hålla sig till eller är det upp till vara och en att göra goda gärningar och hoppas på att den ackumulerade...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Bildtext

Klass med nio liv (intervju)

Beverly J Silver - 29 december 2016

Fackligt folk i USA på 1920-talet hade inte många skäl för optimism. Medlemstalen hade rasat, och...

Läs mer...

Bildtext

Krönika

Margareta Zetterström - 29 december 2016

Jan Myrdal har fått kritik för sin medverkan i Nya Tider. Han försvarar sig med att tidningen inte är...

Läs mer...

Bildtext

Så räddar vi svenska skolan

Mats Wingborg - 29 december 2016

Kunskaperna i matematik och läsfärdighet har förbättrats bland svenska 15-åringar på sistone. Men...

Läs mer...