Svensk invandringsdebatt präglas inte bara av högt tonläge. Okunnigheten är också stor. Asylsökande, anhöriginvandring och arbetskraftsinvandring rörs ihop. Kunskaper och solidaritet med imperialismens fördömda är nödvändiga utgångspunkter. Daniel Hedlund städar upp. Den globala migrationen från Syd till Nord har fördubblats de senaste 35 åren. Den viktigaste orsaken är ojämlikhet. Imperialistiska framryckningar i Irak, Afghanistan och Libyen är tydliga exempel på hur konflikter mellan det globala Nord och Syd kan bidra till ökad migration. Dessa konflikter har oftast djupa materiella, historiska (koloniala) rötter. Liksom i Nord har de folkliga lagren i Syd varit splittrade, medan de lokala härskarklasserna har kämpat både internt och mot folket för att säkra kapital och marknadsandelar - det vill säga makt. Därför är den ofrivilliga globala migrationen på många sätt ett olösligt dilemma så länge som internationella relationer följer kapitalistiska imperativ som är djupt rotade nationellt.

Nationalstaten står i dag, som historikern Ellen Meiksins Wood visat, starkare än någonsin, både som solitär och i pakt med andra (till exempel EU). Det stämmer inte att nationalstatens relevans skulle ha försvagats av internet, mobiler och avancerade internationella transportsystem. Men nationalstatens apparatur prioriterar allt tydligare andra saker än tidigare decennier, som att just underlätta kapitalrörelser och samtidigt kontrollera (vissa) personers liv och rörelser. Myndigheter som Arbetsförmedlingen syftar exempelvis i dag i huvudsak till kontroll, som sociologen Roland Paulsen noterat i Vi bara lyder (2015). När det gäller migration handlar kontrollen från en svensk utgångspunkt om bland annat inre utlänningskontroll, yttre gränsbevakning via EU-samarbetet i Frontex, nationell viseringspolitik och självklart den centrala prövningen av uppehållstillstånd och medborgarskap.

Ingenting tyder på att den globala migrationen skulle avstanna. Endast en bråkdel av de 51,2 miljoner människor som befinner sig på flykt når Europas gränser. Siffror från UNHCR visar att de allra flesta flyktingarna finns i länder nära deras hemland, Pakistan, Libanon eller Kenya. Var fjärde person i Libanon har flytt sitt ursprungsland, och Malta tar emot dubbelt så många migranter som Sverige per capita. Sverige ligger faktiskt på plats 25 i världen i antal flyktingar per capita. Alltså är tankefiguren "Varför ska alla till Sverige?" falsk.

Frågan om varför vissa grupper av människor "föredrar" Sverige dyker upp med jämna mellanrum. Det är svårt att fastslå med exakthet varför en del tenderar att vilja komma till Sverige. Studier har dock visat att människor helst bosätter sig i länder där det finns sociala nätverk. Sverige har exempelvis historiskt tagit emot många migranter från Irak, Iran, Turkiet och Syrien, varav flera varit kurder och assyrier/syrianer. Deras släktband och kontakter sträcker sig av historiska skäl över gränserna i området. Förtryckta och heterogena minoriteter hotas i dag av IS/Daesh framfart och annan fanatism (som gjorts möjlig av imperialismens politik i Mellanöstern). Det är därför inte ologiskt att många vill ta sig till Sverige där det finns etablerade sociala nätverk sedan flera decennier. Av omvänd anledning har vi till exempel inte många migranter med bakgrund i Algeriet och Libyen i landet, relativt sett, medan dessa länders gamla kolonialmakter Frankrike och Italien har det. Det behöver inte vara mer komplicerat än så.

9309_01.jpgFlyktingar fängslade i Grekland 2010.

Migration väcker starka känslor, och gärna används kostnader som förevändning för kritik. Riksdagens socialförsäkringsutskott hanterar det svenska transfereringssystemet, det vill säga pensioner och socialförsäkringar. Där har budgetposten "Migration" placerats (utgiftsområde 8). Det är den i siffror minsta av budgetposterna som utskottet handlägger, men det är förmodligen den mest debatterade medialt, trots att den budgetåret 2015 motsvarar ca 17,5 miljarder kronor av utskottets totalt 238,5 miljarder (7,5 procent). När såg vi senast lika upphettade debatter om utskottets utgiftsområde 12: "Ekonomisk trygghet för familjer och barn" (83 miljarder kronor) som om utgifterna för migration? Som jämförelse kostar Rut/Rot-avdragen staten cirka 15-20 miljarder per år.

Migration kan diskuteras på flera olika nivåer, både teoretiskt och empiriskt. Här blir det ofta rörigt i debatter. Av utrymmesskäl utelämnar jag huvudsakligen EU-nivån. Man kan dela upp migrationsfrågan i två delar: 1) migrationspolitik och prövning av uppehållstillstånd respektive, 2) politik och rutiner för mottagning och "integration". Jag fokuserar på den första delen, övergripande migrationspolitik och prövning av uppehållstillstånd, eftersom den är inkörsporten till det andra steget. Framför allt vill jag ifrågasätta nödvändigheten av att över huvud taget tala om huruvida Sverige "borde" minska "inströmningen" av antalet flyktingar och/eller "invandrare". Sådana diskussioner förefaller utgå från antaganden om att migration till Sverige är något som går att styra uppifrån, ungefär som om man skulle kunna bestämma att "i år beviljades 70 000 personer uppehållstillstånd, nästa år vill vi 'bara' ha 50 000". Diskussioner av detta slag är inte bara improduktiva och spelar rasistiska krafter i händerna, utan de tyder dessutom på stor okunskap om det svenska migrationssystemets nuvarande juridiska förutsättningar och rutiner. Sverige har, menar jag, redan stramat åt i princip så gott det går utifrån våra internationella åtaganden, inklusive EU-medlemskapet, och den reglerade invandringens förutsättningar. Undantaget är arbetskraftsinvandringen från "tredje land", det vill säga länder utanför EU.

Det är främst arbetskraftsmigranter som använder sig av uppehållsrätt inom ramen för EU:s fria rörlighet som blivit tacksamma symboler för lönedumpning, svartarbete och försvagade fackföreningar. I första hand gäller detta byggnads- och transportsektorn. Diskussioner om all arbetskraftsinvandring borde ha ett tydligt fokus på kapitalet, dess institutioner och verktyg snarare än de enskilda migranterna. EU-regler och Laval-domar har gjort arbetskraftsmigranter till brickor i kapitalets framgångsrika strävanden att försvaga arbetarklassen. Svenska fackföreningars kamp för fackliga rättigheter, nationell självständighet och förutsättningar att organisera arbetskraftsmigranter är därför av avgörande betydelse i denna del. Detta gäller också arbetskraft från tredje land. Där pendlar Migrationsverkets kontroll av om företag följer kollektivavtal eller "motsvarande standard" mellan dålig och obefintlig, på grund av bristande stöd i lag och förarbeten. Här finns det fortfarande möjlighet att förbättra ramverk och rutiner.

Arbetskraftsinvandringen från tredje land var 2014 ca 10,9 procent (12 094 personer) av antalet totalt beviljade uppehållstillstånd (110 610), varav bland annat 2 525 dataspecialister, 923 IT-arkitekter/systemvetare. Notera att samtliga uppgifter om beviljade uppehållstillstånd här och nedan handlar om bruttoinvandring. Det kan också vara värt att notera att uppehållstillstånd söker man som huvudregel i ursprungslandet, och därefter väntar man kvar där på besked från Migrationsverket. Att uppehållstillstånd ska vara klart före inresa är en av huvudprinciperna i den reglerade invandringen.

Nu till en genomgång av fördelning av uppehållstillstånd i övrigt, det vill säga lejonparten. En ofta förbisedd grupp av migranter till Sverige är den vi kan kalla "anknytningsinvandring": 38,2 procent av beviljade uppehållstillstånd 2014 (42 214). Märk väl att detta är den största gruppen migranter.

Tvärtemot vad en del verkar tro så kan mor- och farföräldrar, kusiner, mostrar och farbröder och vad man tidigare brukade kalla "sista länken"-anhöriga inte beviljas uppehållstillstånd med stöd av anknytningsbestämmelserna sedan många år tillbaka. Sista länken avskaffades 1997. Anknytningsinvandring till Sverige handlar sedan 2006 års utlänningslag (SFS 2005:716) i huvudsak om den traditionella kärnfamiljen: partner (make/maka/sambo) och eventuella adopterade eller biologiska barn (ej fosterbarn). Barn har en ovillkorlig rätt att förenas med föräldrar i Sverige. Makar likaså. Uppehållstillstånd ska beviljas, det är en tvingande bestämmelse som är en del av EU-rätten genom det så kallade familjeåterföreningsdirektivet. Sverige har förvisso valt att ha något mer "generösa" regler kring familjeåterförening än vad direktivet kräver. Men det är svårt att se att man skulle kunna göra någon större inskränkning utan att stöta sig med rätten till skydd för familjeliv enligt Europakonventionen. I de ärenden där en migrationsmyndighet misstänker skenäktenskap, ligger bevisbördan på staten. Praxis från Migrationsöverdomstolen visar att det ska mycket till för att något ska utgöra skenäktenskap. Det har sin grund i europarättens starka skydd av familjens enhet. Inte heller här kan alltså antalet "regleras" på något särskilt sätt i praktiken, om vi inte på ett ogörligt sätt ska börja förbjuda personer bosatta i landet att ingå äktenskap och relationer med utländska medborgare. Visst har vi försörjningskrav för vissa kategorier, men samtidigt finns det många undantag, och det finns indikationer på att om man önskar integration så är det kontraproduktivt att försöka bromsa migranters familjeetableringar i ett nytt land.

För parförhållanden görs seriositetsprövning, det är alltså "omkastad bevisbörda". Jag har arbetat med att handlägga den här typen av ärenden (och skenäktenskapsutredningar) en gång i tiden. Jag vet att det i praktiken är omöjligt att fastslå (o)seriositet trots "objektiva" kriterier som personkännedom, gemensamt språk och liknande. Visst, de absolut mest uppenbara fallen av skenrelationer kommer man åt, men de är faktiskt relativt få. Migrationsverkets handläggningstider är långa för anknytningsärenden, och överklaganden kan ta ännu längre tid. Det drabbar sökanden med familjemedlemmar. Det är problematiskt, och det har inte alltid varit så. Men på 1970-talet växte tanken fram om skenrelationer i stor skala. Det ledde till dagens system som innebär att det beviljas tillfälliga uppehållstillstånd på två år för nya relationer, så kallad uppskjuten invandringsprövning. Om relationen består efter två år kan tillståndet bli permanent. Det skapar dilemman. Vissa, till exempel de kvinnor som drabbas av kränkningar och våld i hemmet, kan avskräckas från att bryta upp, eftersom huvudregeln vid en "sprucken anknytning" är utvisning.

9309_02.jpg'Vi är flyktingar' - migranter demonstrerar i Italien.

Flyktingar i bred bemärkelse (inklusive underkategorierna av asylgrunder) utgör 32 procent av beviljade uppehållstillstånd 2014 (35 642). Det är en rättighet att få söka asyl. Asyl söker man som regel när man befinner sig på annat territorium än ursprungslandets, exempelvis i Sverige. Det är alltså ett undantag från ovan nämnda huvudregel att uppehållstillstånd ska vara beviljat före inresa. Det kvittar hur man rest in, med tillstånd (som en giltig visering) eller utan (det vill säga "illegalt"). Eftersom de flesta ger sig till känna när de redan är inresta i landet, går det alltså inte att "reglera" antalet inkommande asylsökande. Uppfyller en asylsökande kriterierna så ska vederbörande ha ett tillstånd. Antalet utdelade tillstånd på grund av asyl kan alltså inte heller regleras. Dessutom är det i huvudsak EU-rätten som påverkar svensk asylrätt, och vi skulle behöva lämna EU för en mer genomgripande inskränkning och kontroll. Det räcker dock inte. Vi skulle också behöva frånträda flera andra internationella konventioner, till exempel 1951 års flyktingkonvention och Europakonventionen. Detta är i realpolitisk mening ogörligt i det nuvarande läget. Vi behöver alltså inte fördjupa oss i funderingar kring att styra antal här.

Det enda som vi kan påverka antalsmässigt när det gäller flyktingar är antalet kvotflyktingar som Sverige tar emot via UNCHR. Det är regeringen som bestämmer formerna för uttagning av flyktingar och deras antal. Flyktingarna plockas bland annat ut av Migrationsverket på delegationsresor, exempelvis från olika flyktingläger. Sverige är ett av 27 länder som tar emot kvotflyktingar. Det skulle se konstigt ut om just denna praktik upphörde eftersom Sverige har tagit emot kvotflyktingar sedan 1950. Det brukar handla om 1 700-1 900 personer årligen. År 2014 var de 1971 till antalet.1

I övrigt gäller en större kategori uppehållstillstånd gäststudenter, ca 8,4 procent (9 267), och uppehållstillstånd enligt EES-avtalet 6,7 procent (7394). Andra mindre grupper som fick uppehållstillstånd 2014 var exempelvis adoptivbarn (221) och personer med verkställighetshinder (kunde ej utvisas av olika anledningar) (526).

Sammanfattningsvis: anhöriga 38,2 procent, asylgrunder 32 procent, arbetsmarknadstillstånd för tredjelandare 10,9 procent, gäststudenter 8, 4 procent, EES-avtalet 6,7 procent. Jag blir inte mer detaljerad om resterande 3,8 procent.

Bedömningen av alla typer av uppehållstillstånd ligger i första hand hos Migrationsverket, som är en självständig myndighet. Därefter hanterar Migrationsdomstolarna överklaganden, och Migrationsöverdomstolen utfärdar vägledande prejudikat. Uppehållstillstånd ska bedömas individuellt och ligger alltså bortom den rent politiska nivån med beslut i regering och riksdag. Det handlar huvudsakligen om förvaltningsrättsliga frågor som blivit politiserade, men det är primärt juridiken som har sista ordet. Lagförändringar ska vara juridiskt möjliga i första hand. Så har det varit sedan den senaste migrationsreformen 2006 som införde en ny utlänningslag (SFS 2005:716) tillsammans med en ny instans- och processordning i utlännings- och medborgarskapsärenden. Orsaken var att det gamla systemet med Utlänningsnämnd som sista instans ansågs rättsosäkert.

Då var vi klara med översikten och kan konstatera följande:

1. Flyktingar har rätt att söka asyl i Sverige och ska beviljas uppehållstillstånd om de har rätt till det. Beslut ska prövas individuellt och ligger i det förvaltningsrättsliga systemet. Ska vi ändra på det måste vi frånträda flera internationella konventioner samt utträda ur EU. Det går inte att styra över antalet här.

2. Angående anknytningsinvandring: makar och föräldrar-barn har ovillkorlig rätt till uppehållstillstånd för varandra. Seriositetsprövningar tjänar inte mycket till, förutom att man i praktiken gör det lite besvärligare och mer byråkratiskt att få uppehållstillstånd för folk som inte behagar ingå äktenskap. Hur som helst: det går i princip inte att styra över antalet här.

3. Kategorin gäststudenter som söker tillfälliga uppehållstillstånd för studier antar jag att ingen seriös person vill begränsa, så jag fördjupar mig inte i den.

4. Bedömningen av uppehållstillstånd är mer en del av det juridiska systemet än det politiska, och anledningen är att det utretts noggrant tidigare och bedömts erbjuda bättre rättssäkerhet och kompetens.

5. EU/EES-medborgare kan vi inte styra över i fall de uppfyller kraven för uppehållsrätt (fria rörligheten) respektive uppehållstillstånd. Då måste vi frånträda EU och därefter EES.

Det går alltså inte att skära, förutom de begränsningar som är praktiskt och legalt möjliga när det gäller arbetskraftsinvandring från tredjeland, eller marginella inskränkningar i familjeåterförening, vars effekter är oklara. Förslag om skärpta försörjningskrav eller hårdare restriktioner för familjeåterförening anser jag handlar om att vissa politiker vill konstruera migration som kostnad och hot mot social trygghet under arbetslinjens lov. Trots att integration kan underlättas. De ideologiska följderna av att acceptera det perspektivet ska inte underskattas i nuvarande samhällsutveckling.

Men ibland får migration tydligen kosta. Många verkar tro att fysiska avlägsnanden från Sverige är enkla eller billiga att genomföra ("Utvisa alla som gör X!"). Verkställigheter (praktiska genomförandet av avlägsnandebeslut) är dyra; minsta direkta möjliga kostnad vid en "ideal" verkställighet är i teorin resekostnaden och att den person som fått avslag själv betalar detta. Men sällan kan en person som fått avslag betala, eller är ens måttligt motiverad att medverka till att lämna Sverige. Verkställigheter kan dessutom misslyckas, på grund av bristande dokumentation av identitet eller ointresse för återtagande i ursprungslandet. Då blir handläggningsprocessen ännu dyrare, fast ändå kan återvändandeenheterna inom Migrationsverket fortsätta att försöka genomföra verkställigheten. Samtidigt svävar en sökande i ovisshet från dag till dag i stället för att börja tänka i längre perspektiv med planer för ett liv i Sverige. Eva Norström har beskrivit den långa versionen av ett asylärende på ett förtjänstfullt sätt i avhandlingen I väntan på asyl (2004).

Det finns också en dimension som går bortom den juridiska verkligheten. Här finns det en otydlig glidning hos många socialister. Å ena sidan vill man stå upp för folkrätten (som faktiskt bär på djupa koloniala rötter) och en rättvis tillämpning av offentlig rätt. Å andra sidan är den traditionellt marxistiska inställningen till lag och rätt att de speglar det borgerliga samhällets klassvälde, de är oundvikligen den borgerliga statens verktyg. Av den anledningen har det aldrig etablerats någon särskild marxistisk rättsvetenskap. Den traditionella inställningen är att juridiken alltid är ideologisk. Ändå kan man ofta se en legalistisk tendens med tonvikt på strikt lag och rätt. Man poängterar att det förekommer "illegala invandrare" till skillnad från "rättmätiga" eller "äkta", snarare än att tänka sig potentiella nya progressivt radikala subjekt eller betona rätten till (frontbyggande) aktivism, som till exempel att stoppa deportationer. (Se bland annat Costas Douzinas diskussion om rättigheter i kapitlet "Adikia: Om kommunism och rättigheter" i Kommunismens idé. 2011, Tankekraft förlag, s. 119-145.)

I bland annat Frankrike har det funnits exempel på papperslösa som aktivt deltagit i flyktingaktivism, facklig aktivism och andra progressiva sammanhang med viss framgång.

Migration, särskilt asylrätten, är något som svensk vänster har värnat om av solidaritet, men det har historiskt inte setts som ett fenomen med offensiv potential. Men man kunde tänka sig klass mindre som en strikt empirisk, avgränsbar kategori och mer som ett strategiskt uttryck för att merparten av oss som befinner oss i det här landet (oavsett legal status) tillhör "de 99 procenten" i motsats till "toppens 1 procent". Det skulle vara inkluderande och ge möjlighet till större mobilisering i ett tidevarv där klass och ras eller etnicitet i allt högre grad sammanfaller. Jodi Dean har skrivit om just detta behov av gemensamma begär och drömmar, en ny vision, i The Communist Horizon (2012).

Avslutningsvis: märk väl att jag inte har förespråkat oreglerad, "fri invandring" - i dag saknas kunskap om hur det konkret skulle kunna fullföljas. Att göra det till synes omöjliga genomförbart ligger dock inom ramen för den marxistiska utgångspunkten om möjlighet till förändring av samhället. Det jag har sagt är att vårt migrationssystem redan är nedskuret i princip så mycket som det går, och att diskussioner och analyser om migration borde utgå från existerande förutsättningar i ramverk och rutiner samt kunskap som vi vet har stöd i forskning. Det är farligt att primärt ha "sunt förnuft" som auktoritet för förståelse av migration; få förhållanden är så ideologiskt färgade som dominerande logiker.

Fokus borde i stället konkret ligga på övergripande krav på radikal och generell välfärdspolitik. Specifika åtgärder kopplade till migranter handlar bland annat om bättre resurser och kompetens i asyl- och mottagningssystem, skola och psykiatri, utvecklande av barnperspektiv (som inte "kulturaliserar" nyanlända familjer och ensamkommande barn) i migrationsärenden och socialtjänst. Ytterst handlar det om trovärdighet, strategi och kontinuitet. Socialismens historiska förankring i vetenskap och fakta måste bevaras och försvaras, likaså principen åt var och en efter förmåga och behov. Då kan inte ogrundade idéer om migration få stå oemotsagda. Vi måste i stället, som Jodi Dean påpekat, försöka konstruera en horisont som vi gemensamt och enade kan förflytta oss mot; en rörelse och en kännbar ny sorts "migration" mot ett nytt samhälle. -

1. Om andra länder i EU som upplevs som "mindre generösa", se läsvärt inlägg av Louise Dane vid Stockholms universitet här . Jag vill också tacka Louise för kommentarer till beskrivningen av migrationssystemet i ett tidigare utkast.

Nytt på Clartébloggen

Antifascismen: En lidelsefull rörelse som aldrig lider

Alexandra Starud - 22 juli 2017

När vi talar från en position som antifascister talar vi inte sällan om dystopiska framtidsscenarion. Vi talar inte sällan om nazisternas våldsdåd och mord. Vi talar om fascismens framfart över europa och att trettiotalsretoriken kommit tillbaka. Därefter talar vi om strategier för att förhindra...

Läs mer...

Venezuela igen

Martin Fahlgren - 19 juli 2017

Utvecklingen i Venezuela är mycket kritisk. Det är därför viktigt att alla följa med i vad som håller på att ske: Hur arbetar reaktionen för att gripa makten, hur agerar "chavisterna" , hur beskrivs utvecklingen i vanliga massmedia? Hur det går för Venezuela kan spela stor roll för utvecklingen i...

Läs mer...

18 Juli 1917, Finlands första självständighetsförklaring?

Anders Björnsson - 17 juli 2017

Juli 1917 var en orolig månad i det ryska riket. Folk demonstrerade på gator och torg, särskilt i huvudstaden Petrograd, det strejkades, landsbygden jäste, soldater övergav fronten. Den provisoriska regeringen under kadetpolitikern furst Gregorij Lvov var oförmögen att styra landet, dra Ryssland...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Bildtext

Så räddar vi svenska skolan

Mats Wingborg - 29 december 2016

Kunskaperna i matematik och läsfärdighet har förbättrats bland svenska 15-åringar på sistone. Men...

Läs mer...

Bildtext

Timothy Snyder sprider myter

Daniel Lazare - 29 december 2016

Partisaner, judiska motståndsrörelser i och inte minst Sovjet drog lika mycket elände över...

Läs mer...

Bildtext

Klass med nio liv (intervju)

Beverly J Silver - 29 december 2016

Fackligt folk i USA på 1920-talet hade inte många skäl för optimism. Medlemstalen hade rasat, och...

Läs mer...