Prekariatet ingen klass för sig

 Dela länken
FaceBook  Twitter  

Ett helt nytt skikt har vuxit fram under 2000-talet, prekariatet. I Sverige omfattar det kanske 1 till 1,5 miljoner i arbetsför ålder och står för nästan hela tillväxten av arbetskraft. Det innebär stora förskjutningar i klassförhållandena. Hans Gabrielson kommenterar artiklarna om klassanalys i Clarté 2015/1.

Clartés projekt att genomföra en någorlunda heltäckande svensk klassanalys är i sanning ett formidabelt åtagande. Inte bara på grund av dess omfattning, med insamling av stora datamängder som bland annat inkomst-, arvs- och förmögenhetsstatistik. Därtill behövs även demografiska data, såväl av geografisk (migrationsströmmar) som social natur (utbildning, bostads- och yrkesval, arbetslöshet). Därefter vidtar sammanställning (inklusive nödvändiga statistiska beräkningar), beskrivning (bland annat av förändringar i arbets- och ekonomisk lagstiftning), analys och slutsatser. Där kommer - i Marx efterföljd - de historiska och sociologiska perspektiven in. Detta kommer att ta tid, antagligen flera år. Det förefaller således klokt att fördela arbetet på flera författare och att arbeta någorlunda planmässigt. De olika bidragen får med andra ord publiceras efter hand. De kan senare sammanställas i en antologi.9308_01.jpg

En annan aspekt är att det klassamhälle som ska beskrivas och analyseras är ett rörligt mål. När till exempel Göran Therborn publicerade sin studie 1981 var Gini-koefficienten i Sverige som lägst (0,19), vilket var unikt lågt bland västvärldens ekonomier. Sverige var då sannolikt det minst ojämlika västlandet även om Gini-måttet är, som Tomas Piketty påpekat i Capital in the 21th Century (2014), vare sig exakt eller heltäckande. Sedan finanskrisen 1991-94 har Gini-koefficienten 2013 stigit till 0,29 vilket är den snabbaste ökningstakten av ojämlikheten bland alla OECD-länder.

1981 var dessutom den svenska arbetsmarknaden i snabb omstrukturering. Det sena 70-talets industrikris (teko-, varvs-, gruv- och stålindustrierna), den offentliga sektorns expansion tillsammans med tjänstesektorns begynnande tillväxt ledde till en kraftig omflyttning av arbetskraften, både geografiskt och gendermässigt. Kvinnorna strömmade in i offentlig och privat tjänstesektor, där de skulle komma att dominera under de följande decennierna (vilket fick konsekvenser för de relativa lönenivåerna inom de sektorerna).

Ett drygt decennium senare hade finanskrisen och de juridiska konsekvenserna av det svenska inträdet i EU gjort Therborns goda ansats föråldrad. 500 000 arbeten i industri och offentlig sektor försvann medan privat tjänstesektor klarade sig bättre. Outsourcing, bemanningsföretag och friskolor blev delar av vardagen tillsammans med New Public Management-lösningar, lagen om offentlig upphandling (LOU) och långtgående avregleringar av landets infrastruktur.

Förändringarna av den svenska klasstrukturen 1995 till 2015 är inte mindre. Till exempel har ett helt nytt skikt vuxit fram, nämligen prekariatet. Begreppet som formulerades av Robert Castel (Les metamorphoses de la question sociale, 1995), avsåg ursprungligen de växande delar av den franska arbetarklassen som hade en svag ställning på arbetsmarknaden, med återkommande sjuk- och arbetslöshetsperioder och tidsbegränsade anställningar, oftast i låglönesektorer. Dessa grupper hade några år tidigare uppmärksammats och studerats av ett forskarlag under ledning av Pierre Bourdieu (La Misère du Monde, 1993). Under senare år omfattar definitionen i fransk forskning även delar av medelklassen, bland andra kontorspersonal i underordnad ställning, egenföretagare och fria yrkesutövare med oregelbundna uppdrag (se Thornley, Jeffrey & Appay, red., 2010, Forms of Production and Employment).

Begreppet prekariat används än så länge tämligen sparsamt bland svenska politiker och andra beslutsfattare, medan det däremot vunnit insteg i nyare debattlitteratur. En anledning är troligen den stora uppmärksamheten för Guy Standings The Precariat. The New Dangerous Class, 2011. Trots ett antal utmärkta beskrivningar av de sedan början av 2000-talet drastiskt försämrade arbets- och livsvillkoren för främst unga, kvinnor, utomnordiska invandrare, ensamförsörjare, funktionshindrade och lågutbildade av bland andra Rebecka Bohlin, De osynliga, 2012, och Kristina Mattsson, Välfärdsfabriken, 2014, finns ännu ingen övergripande studie av det svenska prekariatet. Till att börja med: Hur många befinner sig i denna nya klass? Vilka är de? Var finns de, geografiskt och i vilka branscher?9308_02.jpg

Vi börjar med siffrorna. Från 1993 till och med 2014 ökade enligt SCB (2015) antalet ensamföretagare av alla kategorier (det vill säga enskild firma med F-skatt, handelsbolag, aktie- och kommanditbolag utan anställda) från 310 000 till 791 000, en ökning med mer än 150 procent. Långt ifrån alla arbetar under prekära förhållanden, men frågan är hur många långtidsarbetslösa och utförsäkrade som sett sig tvungna att värka fram en affärsidé och starta eget för att över huvud taget få någon som helst inkomst - i motsats till dem som verkligen sett möjligheten i ett lönsamt koncept och förverkligat det. Denna fråga har ännu inte undersökts ordentligt.

Bemanningsbranschen är en av de snabbast växande branscherna under senare år. Mellan 2002 och 2013 ökade den samlade sysselsättningen med 11 procent. Under samma period ökade bemanningsbranschen med 134 procent. Vid årsskiftet 2013 var närmare 59 000 anställda i bemanningsföretag (SCB). Bland dessa återfinns även läkare och ekonomer, men den stora majoriteten utgörs av arbetare i branscher som bygg och anläggning, kontor, verkstad, städning och social service (till exempel hemtjänst och äldreomsorg). De hyrs genomgående ut på tidsbegränsade kontrakt, från några dagar till uppemot ett år.

Efter krisen i början på 1990-talet är det endast de tidsbegränsade anställningarna som ökat. Antalet fast anställda 1990-2014 minskade med 233 100 från 3 657 600 till 3 424 500, medan de med tidsbegränsade anställningar under samma period ökade med 278 900 från 415 000 till 693 900. I relativa termer betyder det att 1990 utgjorde de tidsbegränsade anställningarna 10,7 procent av alla anställningar, medan de 2014 utgjorde 16,7 procent av samtliga anställningar (SCB 2015). Branscherna med högst andel tidsbegränsat anställda är detaljhandel (29 %), fastighet/lokalvård (32 %) och hotell/restaurang (44 %), allesammans med låga lönelägen och med en majoritet kvinnliga anställda, varav en hög andel arbetar deltid. Bland unga, 16-24 år, i arbete har 52 procent tidsbegränsade anställningar. Andelen för gruppen 25-29 är 25 procent (LO-fakta 2015).

Gruppen undersysselsatta, det vill säga registrerade arbetslösa, deltidare som vill ha heltid och latent arbetssökande, omfattade 835 100 personer (SCB/AKU, april 2015). Antalet arbetslösa uppgick i april 2015 till 411 000 (AMECO, EU-kommissionens databas). 70 000 av dessa var unga mellan 18 och 24 år. I de siffrorna ingår de 36 400 personerna i Fas 3 ("sysselsättningsfasen").9308_03.jpg

Vad säger oss alla dessa torra siffror? Jämförs bara ökningen av arbetskraften (16-64 år) 1990-2014 som är 609 000, med ökningen av visstidsanställda, 278 900, och ökningen av antalet arbetslösa med 331 100, så får vi en indikation på att hela arbetskraftens tillväxt hamnat i prekariatet. Lägg därtill de egenföretagare som av nödtvång (ännu oklart hur många) startat eget sedan 90-talskrisen och de 58 632 bemanningsanställda. Trots svårigheter att avgränsa prekariatet gentemot andra klasser och skikt, är konstaterandet att det växer lätt att göra. I dagens Sverige har nu någonstans mellan 1 och 1,5 miljoner människor i arbetsför ålder liten eller obefintlig möjlighet att planera och forma sina liv, ekonomiskt och socialt.

Dessutom är prekariatet, som bland andra Guy Standing och Kristina Mattsson noterat, utsatt för en allt strängare kontrollregim, såväl från statliga myndigheter som AF och Försäkringskassan, som på allt fler arbetsplatser med stor intern övervakning av slimmade, anorektiska arbetsorganisationer. De "informella anställningsformer" som förutskickades av Ralf Dahrendorf 1985 (i antologin Arbete och värdighet. En vänbok tillägnad Pehr Gyllenhammar) har bit för bit stampat fram den "kämpande underklass" Helena Riviere ("För en kämpande underklass!" Smedjan 5/1992) så hett önskade sig.

Dessvärre är prekariatet mycket långt ifrån att vara en "klass för sig". Det har ju att dagligen och stundligen konkurrera inbördes om allmänna visstidsanställningar och olika former av subventionerade anställningsformer - vilket dopar svensk arbetsmarknad till att bli ett "race to the bottom" med på sikt förfärande konsekvenser för produktivitet och nytänkande. Således en variant av Greshams lag1, där dåligt mynt driver ut gott mynt från marknaden.9308_04.jpg

Osäkra och otrygga människor som ser få positiva livsval framför sig blir i frånvaro av stark folklig organisering lätta offer för bruna eller svarta politiska rörelser. Det är ingen slump att Was nun, kleiner Mann? ("Hur ska det gå för Pinnebergs?") av Hans Fallada återutgetts i nyöversättning denna vår. En mer aktuell roman är svår att tänka sig.

Källor till diagram: 1) SCB (AKU); 2) SCB (RAMS); 3) AMECO. Samt egna beräkningar.

NOT

1. Avser John Gresham, finansminister under Henrik VIII, vars försämring av silverhalten i engelska mynt på 1530-talet drev ut mynt med högre silverhalt från landets penningcirkulation. En tidig form av devalvering.

Ett urval andra artiklar av samma författare

Detta är denna författares enda artikel som publicerats på webbplatsen clarte.nu.

Innehållet

2/15 EU in i väggen