1914 års stormaktsregeringar förde medvetet sina folk och stater in i första världskrigets masslakt. Det var inte fråga om misstag av famlande eller inkompetenta politiker. Den liberala humanistiska retoriken fick falla för det råa klassintresset: expansiv utrikespolitik kombinerad med nationalistisk massmobilisering för att hålla tillbaka arbetarklass och socialdemokrati. Men än i dag dominerar misstagsförklaringarna. Benny Andersson granskar debatten om första världskrigets orsaker.

I augusti 1914 bröt första världskriget ut. Ögonvittnen berättar om nationalistisk yra, jublande folkmassor och män som sjungande marscherade till mobiliseringstågen. Yran skulle inte bli långvarig. I december samma år, när han redan hade sårats två gånger, noterade en ung Charles de Gaulle:

"Vad är den här konflikten om inte ett utrotningskrig? En kamp av det här slaget, som i omfattning, betydelse och raseri går bortom allt som Europa någonsin har känt till, kan inte vinnas utan enorma offer. Den måste vinnas."

Fyra år senare, klockan 11 på förmiddagen den 11 november 1918 tystnade vapnen på västfronten. Det var äntligen över. 20 miljoner militärer och civila hade dött. 21 miljoner hade skadats. Kvar fanns invaliderna, de vanställda och kvinnorna som måste förbli ogifta fröknar. Som levande monument över allt som kunde ha varit annorlunda. Kvar fanns också frågorna. För vad hade detta skett? 1918 var det många som insåg eller anade svaret: För överhetens intressen och drömmar om makt. För ingenting av värde för flertalet av människorna som utkämpade, genomlevde och dog i detta krig. Frågorna gällde inte bara skälen för kriget, de gällde också sättet det hade förts på. Soldaterna offrades medvetet i strategier som gick ut på att man - förhoppningsvis - skulle få motståndaren att förlora ännu fler. Eller att de egna reserverna skulle visa sig vara större. Vågor av män tvingades rycka fram oskyddade mot maskingevär och artilleri. Enligt den engelske historikern David Stevenson, uppgick de sammanlagda förlusterna i sårade och döda under slaget vid Verdun till mer än 700 000 man. Den misslyckade engelska motoffensiven vid Somme kostade landet 420 000 i förluster, varav 60 000 på anfallets första dag.

När freden kom stod de härskande klasserna nakna. Den liberala humanism och patriarkala välvilja som det sena 1800-talets borgerliga samhälle gärna klädde sig i hade visat sig vara tomma masker. För att det moraliska sammanbrottet inte skulle leda till ett politiskt gällde det att handla. Pressad av den ryska revolutionen och Lenins tal om kriget som ett orättfärdigt folkmord, framträdde Lloyd George på de brittiska fackföreningarnas kongress i januari 1918. Han talade om ett nytt Europa baserat på "förnuft och rättvisa" och på "regeringar som grundar sig på folkens samtycke". Tre dagar senare lanserade Woodrow Wilson sina berömda fjorton punkter för den kommande "rättvisa freden", där han lovade ett slut på rustningar och hemlig diplomati, och garanterade alla folk och förtryckta nationer deras nationella oberoende. För att sätta punkt för diskussionen om vems eller vilkas fel kriget hade varit, förklarade Lloyd George några år senare att Europa hade "halkat" in i kriget.

8907_01.jpg

Denna tes om naturkatastrofen som välvilliga men aningslösa politiker råkade snubbla in i utan att egentligen vilja det, gällde länge som den etablerade sanningen både bland akademiska historiker och i mer populära skildringar av krigets utbrott. Den ifrågasattes av marxister, som såg kriget som en nödvändig följd av imperialistisk konkurrens. Ett av problemen med den förklaringen är att Tyskland 1914 hade fri tillgång till de exportmarknader som dess växande ekonomi behövde. Världshandeln växte och Storbritannien tillämpade frihandel. De försök östtyska historiker gjorde att göra ekonomisk konkurrens och behovet av kapitalexport till krigets orsak var inte övertygande.

Under 1960-talet tog debatten en ny vändning, när marxistiskt influerade tyska historiker som Fritz Fischer och Hans Ulrich Wehler presenterade nya forskningsresultat som tycktes visa att krigets främsta orsak var Tysklands strävan efter världsmakt. Redan i slutet av 1890-talet hade Tyskland slagit in på en aggressiv upprustningspolitik som syftade till att utmana England och ändra maktbalansen mellan stormakterna. Kärnan i denna politik var marinministerns, Tirpitz, program för en snabb utbyggnad av den tyska flottan. Enligt Fischer och Wehler hade politiken inte sina viktigaste rötter i ekonomisk konkurrens och behovet av kapitalexport, utan i Tysklands ofullbordade borgerliga revolution och de politiska motsättningar som den skapade i det tyska samhället. Den politiska makten i Tyskland låg fortfarande hos kejsaren och den preussiska lantadeln, de så kallade junkrarna. Höga tullar på jordbruksprodukter skyddade junkrarnas ekonomiska privilegier, men skapade problem för landets övriga klasser som skulle betala de allt dyrare matvarorna. Varje steg mot ett mer demokratiskt politiskt system innebar ett hot mot junkrarnas privilegierade ställning. Intressekonflikterna med den uppåtstigande borgarklassen och den sköra balans mellan samhällets ledande klasser som de resulterade i skapade inget utrymme för flexibilitet och kompromisser gentemot den snabbt växande arbetarklassen. Den samtida liberala engelska regeringen hade slagit in på en reformistisk väg genom att hålla priserna på livsmedel låga, men den vägen blockerades i Tyskland av junkrarnas ekonomiska privilegier och politiska maktmonopol. Socialdemokraternas inflytande växte ändå oavbrutet, trots att Bismarck en tid hade försökt förbjuda dem. Vissa av kejsarens rådgivare förordade en statskupp som skulle avskaffa riksdagens begränsade inflytande. Det skulle emellertid föra med sig stora risker, och resultatet tedde sig osäkert.

Tirpitz flottprogram syftade i stället till att avleda motsättningarna. Genom att ena feodaladel, borgarklass och småborgerskap bakom en expansionistisk utrikespolitik som kläddes i löften om nationell ära och stora ekonomiska vinster ville man skapa en konservativ samling till stöd för monarkin. I andra hand syftade programmet till att diskreditera socialdemokratin och, om möjligt, få också arbetarklassen att sluta upp bakom kejsaren och en aggressiv utrikespolitik. Programmet appellerade till borgarklassens rädsla för att, i avsaknad av en stark flotta, bli utestängd från viktiga exportmarknader i en framtida möjlig konfliktsituation. Men det lockade också med utsikter till förvärv av kolonier och med de vinster som rustningarna lovade för delar av landets tunga industri. Det var således främst som ideologi som imperialismen spelade en roll i borgarklassens uppslutning bakom rustningspolitiken.

Visserligen skulle en utbyggnad av flottan ofelbart leda till skärpta motsättningar gentemot Storbritannien. Men en satsning på armén, som kunde ha inskränkt rivaliteten till arvfienden Frankrike, framstod som ett sämre alternativ. Arméns fortsatta expansion begränsades av den knappa tillgången på officersaspiranter med adlig bakgrund. Och några andra ville man inte ta in, eftersom armén också var regimens viktigaste vapen mot inre oroligheter. Enligt Fischer och hans efterföljare var det dessa rustningar och den expansiva utrikespolitik de ingick i, som skärpte motsättningarna i Europa. De fick Storbritannien att närma sig och ingå en allians - den så kallade ententen - med sina tidigare fiender Ryssland och Frankrike. Tysklands inringning var således självförvållad.

8907_02.jpgProduktion och produktionsresultat. Engelsk ammunitionsfabrik

Men flottprogrammet erbjöd bara en temporär lättnad. Nya motsättningar uppstod kring finansieringen. Junkrarna vägrade gå med på skattehöjningar som skulle drabba dem, borgerskapet ville inte ensamma betala och socialdemokraterna var motståndare till hela programmet. Storbritannien hade dessutom svarat på de tyska rustningarna med ett program för utbyggnad av flottan som överträffade det tyska både i omfång och tempo. 1912 tvingade de ökande kostnaderna och de allt skarpare in- och utrikespolitiska motsättningarna fram en omläggning av den tyska politiken. Krisen i Tyskland blev akut efter valet detta år, när högern förlorade sin majoritet och socialdemokraterna blev riksdagens största parti. Flottutbyggnaden bromsades och pengarna styrdes i stället över till en expansion av armén, där förbudet mot officersaspiranter med icke-adlig bakgrund samtidigt slopades. Men även om medlet ändrades förblev målet detsamma - att avleda de inhemska motsättningarna med hjälp av en expansiv utrikespolitik. I stället för att direkt utmana Storbritannien i kamp om världsherraväldet slog man in på en tvåstegsstrategi: Först skaffa sig ett dominerande inflytande på den europeiska kontinenten och i Mindre Asien, och sedan i ett andra steg utmana Storbritannien om världshegemonin. I fokus för dessa strävanden hamnade Balkan och det sönderfallande turkiska imperiet. Det ledde ofelbart till skärpta motsättningar gentemot Ryssland och Frankrike.

Enligt Fischer hade den politiska och militära ledningen i Tyskland redan 1912 bestämt sig för att provocera fram ett krig mot dessa konkurrenter om hegemonin på den europeiska kontinenten. Andra företrädare för Fischerskolan som Volker Berghahn förnekar förekomsten av sådana planer. De pekar i stället på en annan faktor som kom att spela en allt större roll. Den militariserade tyska utrikespolitiken gav ett avgörande inflytande åt ett fåtal politiker och militärer med feodala värderingar och med en tendens att hemfalla åt chanstagningar i pressade situationer. Under Marockokrisen i juli 1911 fanns det flera ledande tyska beslutsfattare som lekte med tanken på ett preventivkrig mot Frankrike, för att i ett hugg "lösa" både den utrikespolitiska krisen och de växande och till synes olösliga inrikespolitiska problemen. Den gången föredrog den tyska ledningen att i stället acceptera en kompromiss som både utländska observatörer och den inhemska opinionen betraktade som ett nederlag.

Men knappt två år senare dök förespråkarna för ett preventivkrig upp igen. Nu var de fler och talade med starkare övertygelse. Bakgrunden utgjordes av prognoser om att den militära maktbalansen höll på att förändras. Som svar på den tyska upprustningen hade både Frankrike och Ryssland antagit planer för att rusta upp och bygga ut sina arméer. Dessa planer hade bara börjat förverkligas, och i början av 1914 påpekade ledande tyska militärer att man fortfarande ansåg sig kunna vinna ett krig mot dessa makter, men att den militära maktbalansen snart skulle komma att förskjutas till Tysklands nackdel. När den så kallade julikrisen bröt ut 1914 efter morden i Sarajevo, försäkrade därför Tyskland sina österrikisk-ungerska allierade om sitt ovillkorliga stöd och meddelade i hemlighet att man inte önskade en diplomatisk lösning på konflikten. Enligt Berghahn var syftet inte ett storkrig, utan man chansade på att genom en snabb österrikisk seger mot Serbien kunna bygga ut sitt inflytande på Balkan. Ryssland och Frankrike skulle ställas inför fait accompli och lugnas genom försäkringar att konflikten skulle begränsas till att "näpsa" Serbien. Om det inte gick skulle man göra allt för att framställa Ryssland som krigsanstiftare. Efter hemliga förhandskontakter med högerflygeln inom socialdemokratins ledning visste den tyske rikskanslern, Bethmann Hollweg, att socialdemokraterna bara skulle stödja kriget om det framstod som ett försvarskrig mot bålverket för den europeiska reaktionen, det tsaristiska Ryssland. På detta sätt, menar Fischerskolan, låg alltså Tysklands expansionistiska politik bakom både den allmänna skärpningen av motsättningarna mellan stormakterna och själva krigsutbrottet.

Båda dessa teser ifrågasätts i ett verk som publicerats lagom till hundraårsminnet av krigsutbrottet. I Cambridgehistorikern Christopher Clarks The sleepwalkers: how Europe went to war in 1914 lanseras än en gång tesen om naturkatastrofen som politikerna råkade utlösa utan att vilja det. Boken har tagits emot med öppna armar av ett samfällt globalt etablissemang. Särskilt översvallande har mottagandet varit i Tyskland. Men den entusiasm som boken har utlöst beror inte enbart på dess politiska lämplighet, utan också på vetenskapliga förtjänster. Den presenterar nya intressanta fakta och argument, samtidigt som den är både välskriven och väl dokumenterad. Enligt min mening resulterar den ändå i en skev analys av krigets orsaker.

Clark tonar genomgående ner Tysklands roll och hävdar att ett verkligt eller upplevt hot från detta land inte spelade någon större roll för tillkomsten av tremaktsententen. Alliansen mellan de omaka parterna Frankrike och Ryssland ingicks ursprungligen för att båda ländernas imperialistiska ambitioner krockade med Englands. Englands utrikespolitik bestämdes å sin sida också av ett globalt perspektiv, där bevarandet av det egna imperiet stod i centrum. I det perspektivet var Rysslands expansion i Asien och Frankrikes i Afrika ett betydligt större hot än Tysklands rustningar. Och det var främst för att eliminera dessa hot som England föreslog de ömsesidiga kompromisser som ledde fram till skapandet av ententen. Därför skulle det inte stämma att Tyskland orsakade sin egen inringning. Enligt Clark var orsaksförhållandet snarare det omvända. Den nya alliansen skapade en ökande fientlighet mot det tyska kejsardömet från de deltagande staternas sida. I Rysslands fall, till exempel, sägs nederlaget mot Japan och biläggandet av tvisterna med England om inflytandet över Centralasien "oundvikligen" ha lett till en omfokusering av utrikespolitiken mot "den enda återstående arena där det fortfarande kunde försöka förverkliga en imperialistisk vision - Balkan" (s. 159). Det medförde i sin tur att fiendskap med Österrike-Ungern och Tyskland blev svår att undvika. I Clarks berättelse är Tyskland således ett relativt oskyldigt offer för kompromisser mellan deltagarna i ett globalt imperialistiskt maktspel som till stora delar utspelats utan dess deltagande.

Som ett korrektiv till Fischerskolans analys är Clarks alternativa berättelse intressant. Men genom att den nästan helt bortser från betydelsen av Tysklands rustningar går den alldeles för långt. Om Tyskland var så harmlöst som Clark framställer det, borde väl Ryssland ha kunnat ingå en liknande kompromiss som med Frankrike och England och erbjuda landet att dela inflytandet över Balkan. Som jag ser det måste svaret på varför en sådan överenskommelse inte kom till stånd också sökas i Tysklands politik och expansionsplaner på Balkan. Att frågan om skulden för krigsutbrottet fortfarande är öppen, också bland historiker som delar Clarks liberala världsåskådning, visas av att Oxfordkollegan Margaret MacMillans nästan lika omskrivna The War That Ended Peace (2013) tenderar att lägga större delen av skuldbördan på Tyskland.

8907_03.jpgTillfångatagna tyska barnsoldater.

Denna analys av det utrikespolitiska spelet mellan stormakterna och en inledande undersökning av nationalismen på Balkan är allt Clark har att säga om de långsiktiga, strukturella faktorer som ledde fram till julikrisen 1914. Avsaknaden av strukturella orsaker är en följd av ett metodologiskt val som Clark redovisar i bokens inledning. Där skiljer han på frågor om varför och hur något sker. Varför-frågorna leder oss mot att identifiera skyldiga och mot avlägsna strukturella orsaker som imperialism, nationalism och liknande. De kan resultera i analytisk klarhet, men sägs också skapa illusioner om kausalkedjor där de handlande människorna förvandlas till passiva verkställare av imperativ från opersonliga krafter. Därför föredrar Clark att utgå från den empiriska frågan hur något skedde. På så sätt tror han sig också på ett bättre sätt kunna sluta sig till vilka de bakomliggande strukturella faktorerna var. Det handlar, skriver han, inte om att utesluta frågor om varför och vems ansvar ur diskussionen. Men i stället för att utgå från en teori som svarar på dessa frågor, vill han göra tvärtom och låta svaren på varför-frågorna växa fram ur redogörelsen för hur det hände.

Hans metodologi är således den klassiska empirismens. Genom att utgå från "fakta" i form av beskrivningar av individers handlingar och motiv, tror han sig så småningom kunna sluta sig till den teori som förklarar händelseförloppet i stort. Ett problem med den synen är att beteenden och motiv ("fakta") varken låter sig identifieras eller beskrivas utan bakomliggande teori. Ett annat är att det inte går att induktivt sluta sig till en förklarande teori enbart på basis av "fakta". Därför lyckas Clark aldrig infria löftet han ger i sin inledning. Han blir kvar på den empiriska beskrivningens nivå, medan svaren på varför-frågorna till stor del uteblir. Eller åtminstone kan det verka så. Ser man närmare efter upptäcker man att det som Clark påstår vara en rent empirisk beskrivning av handlingar och motiv, de facto vilar på teoretiska hypoteser. Men hans teorier är outsagda och osystematiska och har en starkt liberal tendens. Handlande individer och grupper av individer (fraktioner, politiska partier, intressegrupper och liknande) står i förgrunden. Deras motiv beskrivs som personliga (strävan efter makt och ära) eller som bestämda av idéer som inte relateras till något utanför sig själva ("tyskfientlighet"). På så sätt förvanskas ofta de verkliga motiven bakom utformandet av politiken i exempelvis Tyskland, eftersom dessa motiv enligt min mening bara kan beskrivas sanningsenligt om de relateras till klassintressen, klasskamp och andra opersonliga strukturer.

I stället skriver Clark en berättelse som för det mesta nöjer sig med att handla om individer. Händelseförloppet framställs som kaotiskt. Slumpen och missförstånden styr. Förutom den empiristiska metodologin är det korta tidsperspektivet en bidragande orsak till detta. I fokus för boken står en minutiös och mycket läsvärd beskrivning av den omedelbara upptakten till kriget. Men om man studerar enskilda situationer hittar man alltid handlingsalternativ. Koncentrerar man sig på sådana studier förleds man lätt att tro att det var tillfälligheter som bestämde det verkliga utfallet. Det är som att beskriva en explosion och bara intressera sig för vad som slutligen råkade tända luntan. Och aldrig fråga sig vilka det var som fyllde tunnorna med krut och staplade dem på varandra.

Resultatet blir att stormakterna som startade första världskriget och förde det ända till dess blodiga slut frikänns. Genom att Clark förvandlar morden i Sarajevo från en förevändning för krigsförklaringarna till deras orsak, så läggs den skuld som blir kvar i stället på den serbiska nationalismen. Det finns, som den radikale ungerske historikern Istvan Bibo visade i Die Misere der osteuropäischen Kleinstaaterei (1992), en hel del som man kan lasta den östeuropeiska nationalismen för, inte minst dess tendens att gång på gång hamna i armarna på den yttersta högern. Men Clark blandar samman två slags nationalism. Den storserbiska nationalism han felaktigt tillskriver attentatsmännen i Sarajevo och den strävan efter ett fritt och enat sydslaviskt rike (Jugoslavien) som de i verkligheten representerade. Clarks historieskrivning får nog klassas som ännu ett exempel på den mytbildning om det efterblivna och "vilda" Balkan som har till yttersta syfte att framställa Västeuropa som mer civiliserat och "modernt" än vad det i verkligheten var och är.

Tesen att de europeiska stormakternas ledare inte hade skuld för krigsutbrottet är bara ett av försöken att täta hålen i överklassens humanistiska fasad. Ett annat är myten att dåtidens politiker och militärer inte hade en aning om att kriget skulle bli både blodigt och långt. Krig hade ju dittills förts med begränsade arméer, avskilt från den övriga befolkningen, och för det mesta varit ganska korta. Därför skulle man inte kunna inte skuldbelägga dem som råkade utlösa ett nytt krig 1914. De visste inte bättre.

8907_05.jpgTyskland förlorade flera hundratusen man i den misslyckade offensiven vid Verdun.

Men Europas militär hade noga studerat erfarenheterna från det amerikanska inbördeskriget 1860-64, som brukar kallas det första moderna kriget. De visste att modern vapenteknologi och moderna kommunikationer hade förvandlat krigets villkor. Den tyske historikern Stig Förster har undersökt hur diskussionen fördes hos den tyska militärledningen. Hans slutsats är att ledande militärer tidigt genomskådade illusionen om det korta kriget. Redan 1890 höll den ur aktiv tjänst avgångne hjälten från det fransk-tyska kriget 1870, generalfältmarskalk Helmut von Moltke den äldre, ett tal i den tyska riksdagen, där han varnade för att ett framtida krig, till skillnad från tidigare "skärmytslingar", skulle komma att få katastrofala verkningar och därför borde undvikas. 1905 höll hans brorson, Helmut von Moltke den yngre, som då var chef för den tyska generalstaben och en av kejsarens viktigaste rådgivare, en redogörelse för denne där han beskrev det framtida krigets villkor:

"Det kommer att bli ett folkkrig som inte kan avgöras med en avgörande drabbning; i stället blir det en lång och mödosam brottning med ett land som inte kommer att vara besegrat innan dess befolknings hela kraft har uttömts, och där också vårt folk, om det vill segra, måste ta ut sig till det yttersta."

Den allmänna opinionen svävade inte heller i total okunnighet. Socialdemokraterna dundrade mot rustningarna och varnade för ett kommande brodermord. Breda skikt delade dessa farhågor. 1912 publicerade läraren och pacifisten Wilhelm Lamszus romanen Människoslakthuset. Bilder från det kommande kriget. Boken bekämpades av nationalister och militarister som betecknade den som skandalös. Men den blev en bestseller som på bara några månader trycktes i 70 upplagor och såldes i 100 000 exemplar. Den engelska översättningen blev också en stor försäljningsframgång. I boken Röd koloss på larvfötter (1999) berättar Lennart Samuelson om Jan Bloch som tjänstgjorde som rådgivare till den ryske tsaren och tidigt varnade denne för att ett modernt krig skulle bli både omfattande och långvarigt och resultera i miljontals döda. Bloch sammanfattade sina analyser i sexbandsverket Framtidens krig - dess tekniska, ekonomiska och politiska aspekter (på ryska 1898). Han nominerades 1901 som kandidat till Nobels fredspris.

De ledande beslutsfattarna visste alltså, eller anade, vad ett modernt krig skulle kosta. Ändå utlöste man det. Stig Förster karakteriserar den tyska militärledningens vacklan mellan att direkt förorda ett krig och att föra en chanspolitik som riskerade att utlösa det som en "närapå brottslig oansvarighet". Lägg till det en rejäl dos av det förakt för vanliga människors liv och värde som genomsyrade de övre klasserna i hela Europa. Och vi har kanhända svaret på frågan varför dförsta världskriget bröt ut och fördes med en sådan hänsynslöshet från alla de krigförande ländernas sida.

Fischerskolans syn att Tysklands politik orsakade kriget och att den politiken hade sin grund i landets ofullbordade borgerliga revolution, är naturligtvis fullt förenlig med att kriget, när det väl brutit ut, var ett krig mellan imperialiststater som kämpade om makt och inflytelsesfärer. Att det också var fallet visas inte minst av segrarmakternas beteende efter kriget, när man svek alla löften till folken i kolonierna och satte sig ner för att på nytt dela världen mellan sig. Särskilt skamlöst betedde man sig i Mellanöstern, där England och Frankrike kastade sig in i en oförsonlig kamp om resterna av det turkiska imperiet.

Tesen att imperialismen måste leda till omfördelningskrig vilar på en nödvändig förutsättning: att imperialismen är "döende" kapitalism där tillväxt och marknader har slutat växa, och där kakan därför bara kan delas genom våld. Men om imperialismen utgör en fortsättning av jakten på maximalprofit i en kapitalism som fortfarande är dynamisk existerar ingen sådan nödvändighet. Då beror det på tillfälligheter, det vill säga på den konkreta situationens säregenheter, om konflikter mellan imperialistmakterna ska lösas med fredliga kompromisser eller med våld. England ingick kompromisser med rivalerna Ryssland och Frankrike i början av 1900-talet, när man bildade tremaktsententen. Man erbjöd också Tyskland en liknande kompromiss efter Marockokrisen 1911. Den liberala engelska regeringen hoppades kunna använda pengarna som slukades av kapprustningen med Tyskland till inhemska reformer. Man var naiv nog att tro att dess tyska motsvarighet skulle resonera likadant. Men Tysklands ledare varken kunde eller ville försöka stabilisera samhället genom reformer. Orsakerna till det låg i den säregna tyska samhällformationen som blockerade en sådan utväg ur landets inhemska kris.

Första världskriget var ett imperialistiskt omfördelningkrig. Men det orsakades inte av imperialismen. Dess främsta orsak var Tysklands aggressiva politik, och den politiken hade inte sin grund i Tysklands imperialism, utan i landets ofullbordade borgerliga revolution och i de låsta relationer mellan klasserna som detta resulterade i. Kriget kunde ha förhindrats. Eller åtminstone förkortats. Om de tyska och franska socialdemokraternas ledningar hade sagt nej till krigskrediter och föregivet "fosterlandsförvar" hade nittonhundratalets historia med stor sannolikhet fått en annan början.

Referenser:

Fritz Fischer: Germany´s Aims in the first World War (London 1967).

Fritz Fischer: War of Illusions: German Policies from 1911 to 1914 (London 1975).

Hans - Ulrich Wehler: Das Deutsche Kaiserreich 1871 - 1918 (1973, 6. Aufl. 1988).

V.R. Berghahn: Germany and the Approach of War in 1914 (1973).

David Stevenson: Cataclysm. The First World War as Political Tragedy (2004).

Christopher Clark: The Sleepwalkers. How Europe Went To War in 1914 (2012).

Stig Förster: Der deutsche Generalstab und die Illusion des kurzen Krieges, 1871 - 1914. Metakritik eines Mythos i Militärgeschichtliche Mitteilungen 1/1996.

Wolfram Wette: 1914: Deutscher Wille zum Zukunftkrieg i Blätter für deutsche und internationale Politik 1/14.

Nytt på Clartébloggen

Bolsjevikernas centralkommitté sammanträder den 10 oktober 1917.

Petrograd, 10 oktober 1917

Benny Andersson - 9 oktober 2017

Den 10 oktober 1917 vaknade Petrograds invånare till vad som såg ut att bli ännu en dag av regn och kalla vindar från Neva och Finska viken. Vänstermensjeviken Sukhanov lovade sin hustru att sova över på arbetet, som han brukade när vädret var dåligt. Strax före tio på kvällen började det knacka...

Läs mer...

MODERN av Bertolt Brecht på Teater Tribunalen

Webbredaktionen - 8 oktober 2017

Revolution kräver kamp. Kamp kräver kunskap. Kunskap kräver medvetenhet. Pelagea Wlassowa är en enkel kvinna. Hon sköter hemmet, tar hand om sin son och accepterar stilla att hon inte har någon möjlighet att påverka sitt liv. Men en dag kommer hon i kontakt med en grupp revolutionärer. Ofrivilligt dras hon...

Läs mer...

NMR:s senaste göteborgshistoria

Hans Isaksson - 1 oktober 2017

NMR-marschen i Göteborg den sista september blev trots massiv förhandspublicitet och dito polisskydd mot tiotusentals förbannade göteborgare  ingen odelad framgång för nazisterna. Såvitt man inte vill kalla en eskorterad promenad från den ena ICA-butiken till den andra och åter för en framgång. Jimmy...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Bildtext

Marx står sig

Nina Björk - 29 december 2016

Marxismen har gett mig de bästa redskapen för att förstå den kapitalism vi lever i, förklarade...

Läs mer...

Bildtext

Nationalstaten död? Men den rör ju på sig!

Daniel Hedlund - 29 december 2016

Det sägs att nationalstaten är överspelad och att kapitalisterna har blivit globalister. Tvärtom,...

Läs mer...