Sömngångartesen

 Dela länken
FaceBook  Twitter  

Historiker återvänder till en kär förklaring av första världskriget.Slumpen har återvänt som allenarådande faktor.

Inför den stundande hundraårsdagen av första världskriget dignar bokhandelsdiskarna runt om i Europa av nyskrivna böcker i ämnet. Man tvistar fortfarande om kriget hade gått att förhindra och vad som orsakade denna 1900-talets urkatastrof. Enligt fredsfördraget i Versailles 1919 bar Tyskland hela ansvaret. Ett skuldbeläggande som väckte vrede i samtliga politiska läger i Tyskland, där så gott som alla bedömare avvisade syndabocksstämpeln. I stället framhölls att ansvaret borde fördelas mellan de europeiska stormakterna, en ståndpunkt som så småningom vann anslutning utanför Tyskland. Den allmänna uppfattningen blev nu att kriget berodde på de europeiska makthavarnas oförmåga att lösa konflikter. Med den brittiske premiärministern David Lloyd Georges ord hade Europa "snubblat" in i kriget, liksom av en slump.

Men 1961 gick den västtyske historikern Fritz Fischer i Griff nach der Weltmacht (ung. Strävan efter världsmakt), nyutgåva 2013, till storms mot denna slumphypotes. Att hänvisa till slumpen var att ge upp ambitionen att förklara. Fischers syfte var att utreda krigets orsaker, inte att moralisera. I sin väldokumenterade analys lyfte han fram den nya imperiemakten Tysklands särskilda ansvar för krigsutbrottet. Den tyska regeringen, uppbackad av militärledningen och storindustrin, utnyttjade krisen på Balkan till att provocera fram krig med Ryssland och Frankrike. Därefter följde angreppet på det neutrala Belgien, vilket drog in England i kriget.

Denna analys väckte ont blod i tysknationella kretsar, och förlaget som givit ut Fischers bok bombhotades. Kritiker av det mindre handgripliga slaget samlades kring den konservative historikern Gerhard Ritter, som lyckades förmå det västtyska utrikesministeriet att stoppa ett inplanerat besök av Fischer i USA med hänvisning till hans "anti-tyska" hållning. Genom att dela det västtyska historikersamfundet i två läger, hade Fischer utlöst den första tyska historikerstriden. Enligt Ritter var Fischers kritik ett uttryck för en botgörarhållning hos tyska intellektuella efter 1945. Till saken hör att Fischer varit nazist under kriget. Hans studie fick dock stort genomslag internationellt och från och med 68-rörelsen även i Västtyskland.

I DDR begränsades Fischers inflytande till en liten krets historiker. Det härskande kommunistpartiet motarbetade kontakterna med honom och hans disciplar, eftersom Fischer inte var marxist. Den östtyske historikern Fritz Klein, specialist på första världskriget, berättar i sina memoarer från 2000, Drinnen und draussen. Ein historiker in der DDR (Ute och inne. En historiker i DDR), om ett nattligt möte med västtyska historiker i Östberlin 1964, där Fischers bok diskuterades. Fischer själv deltog ej för att inte ge sina belackare i väst chansen att koppla ihop honom med öststatskommunismen. Paranoian var inte mindre på östsidan, där mötet avlyssnades i hemlighet.

I merparten av de böcker som nu skrivs om första världskriget är referenser till Fischers studie lika sällsynta som en gång i DDR. Det vi ser idag är en regress tillbaka till positionerna före Fischer; från kausala orsaksförklaringar med den imperialistiska kampen om kolonier i centrum för analysen, till förklaringar som ger större utrymme för tillfälligheternas spel och kontrafaktiska resonemang om hur kriget hade kunnat undvikas. 8906_01.jpg

Ett representativt exempel är Cambridgehistorikern Christopher Clarks särskilt i Tyskland kritikerrosade The Sleepwalkers. How Europe went to war in 1914 (2013), som vidareutvecklar slumphypotesen. Clark, som tidigare prisbelönats i Tyskland för ett stort verk om Preussens historia, ger på 500 välmatade sidor en initierad skildring av förspelet till kriget. Perspektivet är dock förvånansvärt konventionellt, med fokus på "starka män" i händelsernas centrum. Så till exempel tillmäts den österrikiske generalstabschefen Conrad von Hötzendorfs depressiva läggning stor betydelse för händelseutvecklingen.

Den enda egentliga förklaring som ges till krigsutbrottet är att de europeiska stormakterna likt sömngångare utlöste katastrofen utan att förstå vilka följderna skulle bli. Clark uppgraderar betydelsen av mordet på den österrikiske tronföljaren Franz Ferdinand i juni 1914, knappast en originell omvärdering, liksom inte heller hans uppfattning att Versaillesfreden var en segrarnas fred som pådyvlade Tyskland skulden för kriget. Häpnadsväckande, med tanke på bokens händelse- och personhistoriska perspektiv, är hur Clark i princip bortser från de socialdemokratiska partiernas agerande. Hur de, trots Arbetarinternationalens utfästelser om att förhindra ett krigsutbrott genom en alleuropeisk generalstrejk, slöt upp bakom sina regeringars krigspolitik. Lika märkligt är att namnen på framträdande krigsmotståndare lyser med sin frånvaro, exempelvis Rosa Luxemburg och den engelska feministen Sylvia Pankhurst eller den tyska socialdemokratins ledare August Bebel, som redan 1911 varnade för ett kommande världskrig. Kriget var alltså förutsett flera år i förväg, något som talar mot slumphypotesen.

Än mer anmärkningsvärt är att Clark underlåter att förhålla sig till Fischers forskningsresultat, inte minst arkivfynd såsom den hemligstämplade skrivelse från september 1914 i vilken rikskanslern Bethmann Hollweg oförblommerat redogör för den tyska regeringens krigsmål. Planen var att annektera hela Belgien samt delar av Frankrike och Ryssland, för att skapa en tysk mittzon i Europa. Därtill planerades ett utvidgat tyskt kolonialrike i Centralafrika. I Östeuropa skulle en tysk "segerfred" av detta slag ha inneburit en germanisering av Polens västra delar genom deportation av polacker och judar österut. En föregångare till nazisternas Generalplan Ost och den nationalsocialistiska livsrumsimperialismen. Det är mot denna historiska bakgrund, kontinuiteten i den tyska expansionspolitiken från första till andra världskriget, som tidskriften The Economist 1990 uppmanade sina läsare att studera Fischers bok för att förstå varför många i Östeuropa fruktade en tysk återförening.

Clark däremot ägnar inte Fischer många rader. Hans sömngångartes, med dess betoning av de ledande politikernas felbedömningar och misstag, vittnar om slumpfaktorns återkomst som allenarådande historisk förklaring. Saker och ting bara råkade hända. Men sista ordet är säkert inte sagt i denna nya historikerstrid. För att travestera titeln på en bok av Fischer om Hitler; första världskriget var lika lite som det andra ett olycksfall i arbetet.

Jan Christensen är docent i historia vid Göteborgs universitet

Ett urval andra artiklar av samma författare

Detta är denna författares enda artikel som publicerats på webbplatsen clarte.nu.

Innehållet

2/14 1914 - första världskriget