"Med alla krafter sträva därhän att den ekonomiska och politiska kris som kriget framkallat, utnyttjas till att väcka folket och därigenom till att påskynda det kapitalistiska klassväldets avlägsnande." Det beslutade den väldiga, socialdemokratiska Andra Internationalen 1912. Sen kom 1914. Socialdemokraterna svek, och kriget blev möjligt.

Vi kan i år fira ett jubileum. Det har nu gått hundra år sedan "Första världskriget" inleddes i Europa. Detta krig av ny typ inledde raden av pågående stora och folkförintande imperialistiska krig i skiftande hamn. I detta jubileum kommer nu det ena verket efter det andra ut på bokmarknaden i våra länder. På enahanda sätt skildrar de krigsutbrottet 1914 som om det varit en ond tillfällighet. Ett slags regeringschefers, generalers och diplomaters sömngångarmarsch ut i katastrof. Den typen av historieskildring behövs för den härskande klassen nu när kallakrigsperioden tycks slå om i nya heta europeiska krig. Om detta skrev jag vid Lucia 2013 med utgångspunkt i den just utkomna tyska upplagan av Christopher Clarks The Sleepwalkers. Artikeln har lagts ut på Nyhetsbanken, läs den där.

Själva frågan om krigsutbrottet och ansvaret - skulden - för kriget är längesedan utredd. Det var inte några omedvetna sömngångare som trillade ner i kriget. Deras skurkaktighet är från historiker på denna kant belagd. Det kejserliga Tyskland bar alltså inte ensamskuld till kriget, men dess särskilda ansvar var att dess statsledning helt medvetet lät dra in Storbritannien i kriget med det tyska anfallet över det sedan 1830 neutraliserade Belgien vilket enligt Schlieffenplanen med ens skulle avgöra kriget i väst. Planen misslyckades, men utlöste det massmördande storkriget mellan de imperialistiska makterna.

Vad dessa officiella akademiska historiker undviker att skildra är att den dåvarande Internationalen på sin extraordinarie kongress om den akuta krigsfaran i Basel 24-25 november 1912 utförligt diskuterade detta kommande stora imperialistiska krig och hur den organiserade arbetarrörelsen kunde förhindra folkmordet. Texten till dess manifest är många gånger tryckt på svenska. Bland annat som bilaga till Lenins Imperialismen som kapitalismens högsta stadium från 1916.

Det var ingen liten kongress. År 1912 hade Internationalens partier 3 300 000 medlemmar, fackföreningarna mer än 10 000 000 och konsumtionsföreningarna 7 315 000. Från 23 länder deltog 555 delegater, däribland sådana som Jean Jaures från Frankrike och August Bebel från Tyskland. Manifestet antogs enhälligt. Det är en mycket viktig text. Dels utgick den från de grundsatser vilka Internationalen på sina kongresser i Stuttgart 1907 och Köpenhamn 1910 fastställt för proletariatet i alla länder i kampen mot kriget:

"Om ett krigsutbrott hotar, så är de arbetande klasserna och deras parlamentariska representanter i de deltagande länderna förpliktigade att med understöd av internationella socialistiska byråns sammanfattande verksamhet uppbjuda allt, för att förhindra krigets utbrott genom användandet av de medel som anses dem verksammast och som naturenligt ändrar sig allt efter som klasskampen och den allmänna politiska situationen skärpes.

8905_01.jpgGasmasker

Ifall kriget dock skulle bryta ut, är det en plikt att kämpa för, att det snabbt upphör, och med alla krafter sträva därhän,att den ekonomiska och politiska kris, som kriget framkallat, utnyttjas till att väcka folket och därigenom till att påskynda det kapitalistiska klassväldets avlägsnande."

Dels var manifestet därtill en detaljerad analys av Balkankriget och det därur möjliga storkriget. Det innehöll inga pacifistiska fraser om krig i allmänhet. (Det finns ju befrielsekrig.) Texten är en konkret redovisning för de intressekonflikter vilka fört till krig 1912 och skulle föra till det kommande imperialistiska kriget 1914. Därtill en klar varning till den härskande klassen att liksom dess krigspolitik 1870 lett till Pariskommunen 1871 och det rysk-japanska kriget till revolutionen i Ryssland 1905, skulle ett dess kommande krig få liknande följder.

Detta manifest utlöste ett omfattande men skiftande anti-krigsarbete. I vissa tyska socialdemokratiska tidningar som Leipziger Volkszeitung och Hamburger Echo propagerades dess teser, men den tyska socialdemokratins huvudorgan Vorwärts var avvaktande. I Österrike-Ungern förbjöds all information om Baselmötet (en antikrigsagitation i dess anda kunde bestraffas med fem års fängelse.). I Frankrike spreds manifestet i möten och demonstrationer i en halv miljon exemplar. Ännu den 25 juli 1914 krävde det tyska partiet massdemonstrationer mot det kommande kriget.

Men samtidigt med detta satt dess företrädare i hemliga överläggningar med den kejserliga regeringen och den 30 juli kunde rikskansler Bethmann Hollweg meddela riksdagen att den tyska socialdemokratin lovat regeringen lojalitet: "det kommer inte att förekomma någon generalstrejk eller annan strejk eller något sabotage". På fraktionsmötet hade Karl Liebknecht stormat, men den 4 augusti röstade han och andra socialdemokratiska riksdagsledamöter partitroget för krigskrediterna samman med nationalister, junkrar och borgare. I Paris hade socialistpartiets ledare Jean Jaurès, som försökte få till stånd franska och tyska generalstrejker mot kriget, mördats den 31 juli, och partiet övergick till "fosterlandsförsvar". Den 2 augusti förklarade partisekreteraren Dubreuilh på socialisternas stormöte i Wagramsalen enligt L'Humanité den 3 augusti 2014: "Vår plikt är att försvara det fredsälskande republikanska Frankrikes integritet och oavhängighet." I detta instämde övriga ledare som Vaillant, Sembat och Longuet. Ingen enda av dem uppmanade arbetarna till kamp mot den egna bourgeoisien och dess militarister.

Så var det över nästan hela linjen. Med få undantag som Lenin och bolsjevikerna i Ryssland, Karl Liebknecht när han bröt partidisciplinen och röstade mot krigskrediterna 2 december 1914 (stödd av Rosa Luxemburg, Franz Mehring och Clara Zetkin), den polska socialdemokratins (SDKPiL) ledning, det bulgariska partiet under ledning av Blagoev, det serbiska socialdemokratiska partiet, Eugene Debs och hans kamrater i Förenta staterna och en handfull andra, så bröt de ledande och ansvariga för den väldiga Internationalen med sina principer och svek sina medlemmar. Ibland med ens, och ibland, som i Sverige, vacklande, till dess Branting blev uttalat ententevänlig och Stormklockefalangen tog kontakt med de principiella krigsmotståndarna.

Brottet med Internationalens principer förändrade allt historiskt skeende därefter. Den då tillsynes så mäktiga Internationalen hade imploderat. Vi lever och verkar fortfarande i svallvågorna efter den katastrofen.

Oundvikligt var detta inte. Det stod varken skrivet i stjärnorna eller i någon stor bok därovan. Ännu 1912 stod en annan möjlighet - den som Baselmanifestet beskriver - öppen. I månadsskiftet juli-augusti 1914 slöt skeendet dock den möjligheten. I Flanderns lera begrovs de medlemmar som verkat för en annan väg.

Men varför gick det så? Lenin sökte formulera svaret när han satt läsande och skrivande i sin schweiziska exil. Det finns en förklaring, såväl ideologisk som praktiskt politisk, till vad som ledde till Internationalens sammanbrott. Ideologiskt hade det inom förkrigstidens socialdemokrati hela tiden från den dåtida partivänstern förts en kamp mot de den härskande klassens föreställningar, vilka ständigt sökte omvandla och forma partiets medvetande i sitt intresse. Samtidigt som partiet växte utvecklades också skikt inom partiet vilka fick ett praktiskt politiskt intresse att foga sig till de härskande. Kommunens målsättning att folkets företrädare skulle erhålla - och leva på - en vanlig arbetarlön undergrävdes samtidigt som det tyska partiet vid krigsutbrottet stod inför den verkligheten att tusenden, tiotusenden, av dess funktionärer, redaktörer, anställda av olika slag skulle riskera att kastas ut på gatan. Fästning och tukthus hotade också. Därtill skulle partiets ekonomiska tillgångar, tidningar och företag, kunna beslagtas om partiet tog lika principiell ställning till kriget 1914 som en gång Wilhelm Liebknecht (far till Karl Liebknecht) och Bebel till kriget mellan Tyskland och Frankrike 1870. Funktionärerna var inte beredda att offra sina inkomster och privata liv (och än mindre att som 1870 häktas som landsförrädare). För att rädda sina privata löner och partiets tillgångar skickade partibyråkratin därför medlemmar ut att dö och begravas i Flanderns lera med partiboken närmast hjärtat.

8905_02.jpgBrittisk kampanj för att värva manskap till skyttegravarna.

Det krävs alltså såväl en ideologisk kamp som en annan organisationsform. (Fast fraser hjälper inte. Kom ihåg hur Frankrikes kommunistiska parti som varit principfast i Marocko under kriget mot Abd-el-Krims Rif-republik på tjugotalet svek trettio år senare i Algerietkriget!)

Detta är viktigt att diskutera. Men lika viktigt är att se och utnyttja motsättningarna också inom den härskande klassen. Sverige var i början av 1914 års krig som stat i det närmaste icke krigförande på det kejserliga Tysklands sida. Den tyska generalstabens telegram skickades på svenska diplomatiska vägar. Det tycktes som om Tyskland skulle lyckas få med Sverige i kriget österut. Officerare och liknande darrade av upphetsning. Det trots den politik Karl XIV Johan en gång formulerat. Men efter slaget vid Marne i september 1914 när Schlieffenplanen misslyckats och kriget därmed skulle bli långt drog Sverige som stat öronen åt sig. Ja, i princip tysktillvände Gustav V ska hösten 1914 försiktigt frågat de tyska och österrikiska sändebud vilka sökte få honom till krig mot Ryssland: "Men är ni säkra på att segra?" Det gäller att se och utnyttja också sådana motsättningar.

Vi som var med om situationen i Sverige under samlingsregeringens tid under andra världskriget känner detta väl. Ett exempel att tänka på:

Utrikesminister Rickard Sandler var en central socialdemokrat, Marx-översättare, hade bildat ABF, varit statsminister 1925-26 och utrikesminister sedan 1932 - med avbrott för den kortvariga bondeförbundsministären sommaren 1936. Men när Per Albin Hansson hösten 1939 inför den hotande konflikten mellan Finland och Sovjetunionen fann honom farligt aktivistisk, ersatte han honom med diplomaten Christian Gunther.

Trots att de brittiska, franska och finländska regeringarna sedan under kriget krävde genommarsch genom Nordsverige för allierade trupper vilka skulle sättas in mot Sovjetunionen på den karelska fronten (och trots att tidningar och kända intellektuella larmade för detta) vägrade Per Albin Hansson och Christian Gunther att gå med på det. Vilket inte bara räddade Sverige utan ledde till att Munchenmännen inom ententen då inte lyckades ena Europa i ett krig österut. Detta bara till exempel.

Varje sådan splittring inom den härskande klassen måste vi i mån av möjlighet lära oss känna igen och utnyttja. För det svenska folkets skull.

Artikeln återger ett föredrag av Jan Myrdal vid fredsdagarna i Degerfors 17-18 maj.

Nytt på Clartébloggen

Antifascismen: En lidelsefull rörelse som aldrig lider

Alexandra Starud - 22 juli 2017

När vi talar från en position som antifascister talar vi inte sällan om dystopiska framtidsscenarion. Vi talar inte sällan om nazisternas våldsdåd och mord. Vi talar om fascismens framfart över europa och att trettiotalsretoriken kommit tillbaka. Därefter talar vi om strategier för att förhindra...

Läs mer...

Venezuela igen

Martin Fahlgren - 19 juli 2017

Utvecklingen i Venezuela är mycket kritisk. Det är därför viktigt att alla följa med i vad som håller på att ske: Hur arbetar reaktionen för att gripa makten, hur agerar "chavisterna" , hur beskrivs utvecklingen i vanliga massmedia? Hur det går för Venezuela kan spela stor roll för utvecklingen i...

Läs mer...

18 Juli 1917, Finlands första självständighetsförklaring?

Anders Björnsson - 17 juli 2017

Juli 1917 var en orolig månad i det ryska riket. Folk demonstrerade på gator och torg, särskilt i huvudstaden Petrograd, det strejkades, landsbygden jäste, soldater övergav fronten. Den provisoriska regeringen under kadetpolitikern furst Gregorij Lvov var oförmögen att styra landet, dra Ryssland...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Bildtext

Planeten pallar inte mer

Åke Kilander - 29 december 2016

År 2016 var det varmaste året i modern tid, och forskare rapporterar om ett istäcke kring Arktis...

Läs mer...

Bildtext

Klass med nio liv (intervju)

Beverly J Silver - 29 december 2016

Fackligt folk i USA på 1920-talet hade inte många skäl för optimism. Medlemstalen hade rasat, och...

Läs mer...

Bildtext

Krönika

Margareta Zetterström - 29 december 2016

Jan Myrdal har fått kritik för sin medverkan i Nya Tider. Han försvarar sig med att tidningen inte är...

Läs mer...