Chefen för det franska artilleriet fick 1913 frågan om man hade tillräckligt med pjäser för ett krig mot Tyskland. "Jodå, men segern vinner vi med infanteristernas bröst." Det första världskriget blev ett brutalt massdödande.

När första världskriget bröt ut hade det inte varit ett storkrig på västeuropeisk mark på mer än 40 år. Under denna tid hade ett komplicerat system av bräckliga allianser byggts upp med Frankrike, Ryssland och Storbritannien på den ena sidan och Tyskland, Österrike-Ungern och Italien på den andra sidan. Det stora kriget hade dock föregåtts av mindre krig på Balkan, där stormakterna hade sina olika klientstater. Dels fanns de imperialistiska intressena, dels fanns de olika nationella, ofta chauvinistiska, ideologierna. Två fredsavtal, ett i London 1912 och i Bukarest året därpå, löste inte problemen. Det var ingen tillfällighet att den tändande gnistan kom när ärkehertigen Franz Ferdinand mördades i juni 1914 i Sarajevo.

Krigsmålen varierade något under kriget. Men i stora drag såg de ut som följer: för Österrike-Ungern, något av en dynasti med en stat, var målet att hålla ihop riket och krossa framför allt serbisk nationalism. Britterna var till en början mest intresserade av att hålla kvar sina kolonier och expandera i Afrika på Tysklands bekostnad. Efterhand vaknade intresset för Västasien. För Tyskland låg huvudintresset i att annektera den järnproducerande delen av Lorraine och skaffa kontroll över Belgien, Centraleuropa och Rumänien. Man ville också stärka inflytandet över Turkiet och Västasien. Frankrike ville återerövra hela Alsace-Lorraine (som man förlorat 1871), och man ville också få kontroll över Rhenlandet.

8904_01.jpgUnga män dog och lemlästades i hundratusental i strider om någon kilometer hit eller dit.

I början av kriget antog båda sidor att det skulle bli ett kort krig, åtminstone i den officiella propagandan (jfr Benny Anderssons artikel). "Ett kort, trevligt litet krig" sade den tyske kronprinsen. På de franska trupptransporttågen stod det "À Berlin" och i Storbritannien sade propagandan "The boys will be home by Christmas". Tyskarnas ursprungliga plan var att blixtsnabbt anfalla Frankrike. För att kunna göra detta var man tvungen att gå igenom Belgien. Detta drog in Storbritannien i kriget. Belgarna försvarade sig tappert men retirerade i god ordning och slog ihop sig med de snabbt insatta brittiska styrkorna. Det starka motståndet förstörde de tyska planerna på att elegant omringa Paris från norr och öster. Nu var det i stället utmattade tyska soldater som vandrade fram i en stekande sol i en enorm front. Den franska armén hade, tillsammans med brittiska trupper, retirerat till Marne. Där möttes de olika sidorna i ett fruktansvärt slag som räddade Paris.

Anfallskriget ersattes nu av skyttegravar och taggtråd. Så skulle det se ut de närmaste åren, dödläge. Stora brittiska och franska offensiver under 1915 ledde inte till mer än några kilometers territoriell vinst. Slaget vid Somme 1916 slutade i princip oavgjort, men med mer än en miljon döda. Den tyska offensiven vid Verdun samma år tog 700 000 unga mäns liv.

På östfronten såg det lite annorlunda ut. Ryssarna rullade in i östra Tyskland innan Hindenburg och Ludendorffs arméer stoppade på hösten 1914. Österrike-Ungern försökte invadera Serbien, och misslyckades två gånger. 1915 slog man ihop sig med den tyska armén och gick in i Ryssland. 2.5 miljoner ryssar dör, tillfångatas eller såras. 1915 är också året då en av de mest fruktansvärda övergreppen i mänsklighetens historia, folkmordet på armenierna, inleddes. 1,5 miljoner armenier mördades av den ottomanska regimen i en aktion som kom att tjäna som förebild för nazisterna.

Andra länder drogs in i takt med den växlande krigslyckan. Italien hade förklarat sig neutralt 1914, men gick med i kriget på ententens sida, för att kunna sno åt sig de italiensktalande delarna av Österrike. Bulgarien och det ottomanska imperiet beslöt sig för att gå in på centralmakternas sida, för att kunna stycka Serbien. Att de ottomanska turkarna gick in i kriget innebar att det spred sig till Västasien, med konsekvenser vi ser än i dag. Britterna försökte öppna en ny front genom att landstiga i Dardanellerna för att kunna angripa Istanbul, ett äventyr som misslyckades. På sikt krossade britterna det ottomanska imperiet och tog över dominansen i regionen.

En annan sida av kriget var kriget till havs. Vad gäller ytgående fartyg var britterna överlägsna. Tyskland hade en stark ubåtsflotta. I början av kriget hade Storbritannien och Frankrike infört en maritim blockad mot centralmakterna för att tvinga dem på knä. Ingen mat och inga råvaror släpptes igenom. Detta var en åtgärd som irriterade den enda västliga stormakt som ännu inte var indragen i kriget, USA. Det tyska svaret blev ett fullskaligt ubåtskrig. Men sänkningen av det brittiska passagerarfartyget Lusitania, med många amerikaner ombord, ledde till så kraftiga protester från USA, att det fick tyskarna att dra ner på sina ubåtsanfall. Sanningen var dock att det på Lusitania fanns militär materiel.

8904_02.jpgSlaget vid Somme 1916 slutade i princip oavgjort, men med mer än miljon döda. Den tyska offensiven vid Verdun samma år tog 700 000 unga mäns liv.

Tidigt 1917 återupptog dock tyskarna, där nu generalerna Hindenburg och Ludendorff ledde krigandet, ubåtskriget. Detta fick USA att gå in i kriget på ententens sida. En av två viktiga händelser detta år.

Vid det här laget var alla illusioner om ett kort krig borta. Nu hade många snarare svårt att se hur det skulle sluta. För civilbefolkningen blev situationen alltmer prekär. Produktionen av konsumtionsvaror hade ställts om till vapentillverkning. Blockaderna innebar att matvaror blev knappa. Dessutom hade lantarbetare och bönder tvingats ut till fronten. I Tyskland kallades vintern 1917 för kålrotsvintern. En tysk arbetare fick i genomsnitt bara i sig en tredjedel av sitt dagsbehov av kalorier. 750 000 dog av undernäring. För militärer och politiker blev det alltmer klart det var nödvändigt med en statligt kontrollerad ekonomi. När kriget var slut stod den brittiska regeringen för 90 procent av landets import och 80 procent av matförsäljningen. I Tyskland utövade generalerna Hindenburg och Ludendorff mer eller mindre diktatur över ekonomin under krigets senare delar.

De stora omvälvningarna som följde i krigets spår hade katastrofala följder för arbetarklassen, bönderna och småbourgeoisien. Levnadsstandarden kunde sjunka katastrofalt och plötsligt. 1917 hade tyska reallöner sjunkit till en femtedel av vad de varit före kriget. De metoder som hade funnits för att ta strid för förbättringar var förbjudna, och till stora delar stod den officiella arbetarrörelsen i de stora krigförande länderna bakom krigsinsatserna. Dessutom så inkallades omkring hälften av männen till fronten, lämnande försörjningsbördan och barnuppfostran åt de hemmavarande kvinnorna. Levnadsstandarden sjönk, arbetstiden ökade och arbetsmiljön blev allt farligare. Så småningom växte protesterna och 1916-17 började strejker och hungerkravaller breda ut sig över Europa, även i Sverige.

Under samma tid börjar myterierna sprida sig på västfronten. Det största skedde bland fransmännen där halva armén vägrade återvända till fronten efter en misslyckad offensiv som kostat 250 000 soldaters liv. Den franska arméledningen gjorde en del eftergifter, men slog brutalt ned dem som ledde myteriet. 49 soldater avrättades. På ett liknande sätt agerade de brittiska generalerna mot sina myterister.

1917 var ett år av kokande missnöje bland skyttegravarna och i städerna. Det kokade mest hos ryssarna. Redan tidigt under kriget förekom det hos ryssarna mängder av småmyterier, ordervägran med mera. På internationella kvinnodagen 1917 reste sig Petrograd, den ryska huvudstaden, mot tsaren, kriget och svälten. Den svage tsaren avsattes efter några veckor av protester och en provisorisk, borgerlig regering utsågs av duman. Parallellt hade dock ett annat maktcentrum vuxit fram. sovjeterna, arbetar- och soldatråd. Den provisoriska regeringen ville fortsätta kriget, men krisen i landet växte alltmer. Snart kom protesterna i Petrograd att växa i styrka igen. Kraven var bröd och fred. Bolsjevikerna, under Lenins ledning, stod redo att ta makten och genomföra folkets rättmätiga krav. I november 1917 gjorde de det. I februari 1918 slöt Ryssland separatfred med centralmakterna i Brest-Litovsk. Lenin hade uppfyllt det löfte som Andra Internationalens ledare svikit.

8904_03.jpgTyskt militärkök 1917, året då arbetarna och bönderna i Ryssland segrade.

Separatfreden, och, i deras ögon, segern över Ryssland gav de tyska generalerna nytt mod. Ludendorff satsade allt på en ny våroffensiv in i Frankrike. Återigen nådde man till Marne. Där mötte tyskarna för första gången amerikanska trupper. Utmattade slogs de tillbaka. På hösten 1918 avancerade ententens trupper överallt. Ludendorff och Hindenburg avgick och ersattes av en mer liberal regering, där till och med några socialdemokratiska statsråd ingick. Förhandlingar om vapenstillestånd drog ut på tiden när den tyska ledningen i ett sista desperat försök att vinna kriget försökte få östersjöflottan att angripa de brittiska fartygen. Matroserna i Kiel vägrade order och över hela Tyskland började arbetar- och soldatråd bildas efter rysk förebild. Republik utropades den nionde november 1918, och den elfte november utropades vapenstillestånd. Österrike-Ungern splittrades nu upp i nya stater. I Tyskland utropade Karl Liebknecht en socialistisk republik, som krossades under ett kort inbördeskrig som förebådade Hitler och nazismen. Över lag svepte en revolutionär våg över Europa. Den mattades dock av efter en del viktiga eftergifter, till exempel rösträtten.

Omkring 10 miljoner soldater dog i detta krig. Räknar man civila dödsoffer kanske så många som 60 miljoner dog till följd av kriget. Varför dog så många? Det var det första stora kriget efter industrialismens definitiva genombrott. Produktivkrafterna hade utvecklats drastiskt under de decennier som gått sedan det fransk-tyska kriget 1870. De härskande klasserna hyste ett nästan gränslöst förakt och en total likgiltighet för folket. Efter kriget ägnades en stor del av historieskrivningen åt att dölja detta faktum.

Nytt på Clartébloggen

Alexandra Kollontaj (t v), en av revolutionens ledare och folkkommissarie för sociala frågor.

Ryska revolutionen 100 år

Martin Fahlgren - 24 augusti 2017

I år är det 100 år sedan den ryska revolutionen ägde rum, en händelse som skakade om hela världen och som fick djupgående återverkningar på 1900-talets historia. Den inledde en epok av omvälvningar som ryckte loss en stor av mänskligheten ur kapitalismens grepp: Östeuropa (efter 2:a världskriget), Kina,...

Läs mer...

Antifascismen: En lidelsefull rörelse som aldrig lider

Alexandra Starud - 22 juli 2017

När vi talar från en position som antifascister talar vi inte sällan om dystopiska framtidsscenarion. Vi talar inte sällan om nazisternas våldsdåd och mord. Vi talar om fascismens framfart över europa och att trettiotalsretoriken kommit tillbaka. Därefter talar vi om strategier för att förhindra...

Läs mer...

Venezuela igen

Martin Fahlgren - 19 juli 2017

Utvecklingen i Venezuela är mycket kritisk. Det är därför viktigt att alla följa med i vad som håller på att ske: Hur arbetar reaktionen för att gripa makten, hur agerar "chavisterna" , hur beskrivs utvecklingen i vanliga massmedia? Hur det går för Venezuela kan spela stor roll för utvecklingen i...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Bildtext

Klokt tänkt om miljön

Åke Kilander - 29 december 2016

Marxistisk analys behövs för att reda ut de ekologiska frågorna. Åke Kilander rekommenderar...

Läs mer...

Bildtext

Marx står sig

Nina Björk - 29 december 2016

Marxismen har gett mig de bästa redskapen för att förstå den kapitalism vi lever i, förklarade...

Läs mer...

Litteraturlista och kommentarer - Clarté nr 4/2016

Åke Kilander - 19 januari 2017

Litteraturlista och kommentarer till artiklarna Planeten pallar inte mer och Klokt tänkt om miljön i...

Läs mer...