I juli 1914 demonstrerade 150 000 människor på Paris gator mot krigshotet. Några dagar tidigare hade 100 000 demonstrerat på Unter den Linden i Berlin. Men någon vecka senare bryter kriget ut; arbetarna tågar mot skyttegravarna under nationalistiska jubelrop, de intellektuella ställer sig i sina regeringars tjänst. Malena Rydberg berättar om krigsmotstånd och medlöperi under första världskriget. Endast revolutionärerna i Ryssland förmådde dra sitt land ur människoslakten.

Den fjortonde juli 1914 är en mycket varm sommardag i Paris. Den parisiska pressen talar inte längre om morden i Sarajevo utan om Tour de France. Borgerlighetens familjer förbereder sig för avresa till sommarorterna Deauville, Cabourg, Biarritz. Man dansar på Paris gator för att fira nationaldagen. Kriget förefaller förunderligt långt borta och ändå är det mycket nära. Två män, båda bestämda motståndare till det annalkande kriget, promenerar på Paris boulevarder: Jean Jaurès, en av de ledande franska socialisterna, och Karl Liebknecht, tysk socialdemokrat med plats i den tyska riksdagen och en av dem som röstat mot krigskrediterna.

Innan kriget brutit ut några veckor senare har Jaurès mördats av en fransk nationalist - frikänd efter krigets slut. Från 1916 kommer Liebknecht att sitta i fängelse efter att ha deltagit i en demonstration i Berlin mot kriget. I januari 1919 mördas han och Rosa Luxemburg.

I den franska nationalförsamlingen hade Jaurès i vältaliga ordalag talat mot kriget, som han förutspådde skulle bli den största människoslakten sen trettioåriga kriget. Han hade kritiserat Frankrikes allians med reaktionens Tsarryssland och fördömt den franske presidenten Poincarés resa till St Petersburg i juli 1914. Jaurès kritik oroade börsen i Paris, för hur skulle det gå med de många franska lånen till Ryssland om alliansen bröts? Han hade också vägrat fördöma Serbien, i pressen kallad "den kriminella nationen", eftersom inget tydde på att den serbiska regeringen varit inblandad i morden på Balkan, de så kallade skotten i Sarajevo. Den nationalistiska högern hetsade mot honom och utnämnde honom till "agent för Tyskland".

Stämningen i Europa var under förkrigstiden motsägelsefull. I Frankrike som i övriga Europa tycktes motståndarna till kriget vara mäktiga och organiserade. Så sent som den 27 juli demonstrerade mellan hundra tusen och tvåhundra tusen människor i Paris, ropande "Ner med kriget". Socialisterna i Andra Internationalen hade lovat varandra att mana till europeisk generalstrejk om kriget bröt ut. Krigsmotståndarna närde drömmen att Europas arbetare aldrig skulle föra krig mot varandra.

8903_01.jpgRyska soldater på väg till fronten. Entusiasmen var utbredd i alla länder som kastade sig in i kriget - den utlovade generalstrejken mot kriget blev aldrig av.

Men den europeiska luften var samtidigt tjock av brinnande nationalism, chauvinism, estetiserande av kriget och förakt för oliktänkande. Ett extremt uttryck för förhärligandet av kriget var italienaren Marinettis futuristiska manifest från 1909: "Skönheten finns bara i kampen ... Vi vill glorifiera kriget - världens enda hälsobringare - militarismen, patriotismen, anarkistens destruktiva gest, de vackra idéerna för vilka man dör och föraktet för kvinnan ... Vi vill förstöra museerna, biblioteken, alla slags akademier och bekämpa moralismen, feminismen ..."

Man bör inte heller glömma den härskande klassens rasistiska människosyn, uttryckt till exempel av Cecil Rhodes:"ju mer av världen vi (=britter) befolkar desto bättre för människan". Samma sak hävdade Alfred Milner, blivande medlem av det brittiska krigskabinettet, med orden: "Det är den brittiska rasen som byggt Europa". Helmuth von Moltke i den tyska generalstaben inväntade likt så många andra militärer ivrigt det oundvikliga kriget mot Ryssland som han ansåg skulle bli en kamp mellan tyskheten och Ryssland, "denna oorganiserade asiatiska massa".

När kriget började i augusti 1914 tystnade de flesta pacifistiska rösterna. Många förkrigspacifister slöt upp kring kriget som varande rättvist och manade till försvar av "fosterlandet". I många krigförande länder trädde socialistledarna in i samlingsregeringar. Kampen om idéerna, tankelagarna, blev lika viktig som den militära på de blodiga slagfälten.

Brittiska tjänstemän i regeringskorridorerna hade till exempel förstått att i detta krig skulle krävas propaganda av aldrig tidigare skådad omfattning. Statliga verk och ministerier ägnade sig åt att underblåsa krigsstämningen bland allmänheten. En solig septemberdag, en månad efter Storbritanniens inträde i kriget, samlade en minister utan portfölj i hemlighet några dussin av landets mest framstående författare, däribland Thomas Hardy, John Galsworthy, Arthur Conan Doyle och H.G. Wells. De ombads att tjäna sitt land med sina pennor, vilket de alla gick med på. Femtiotvå författare undertecknade ett öppet brev i vilket man uppmanade "hela den engelsktalande rasen" att kämpa för "Västeuropas ideal mot blodets och järnets makt". Den nyinrättade krigspropagandabyrån gav ut en störtflod av böcker, tidningar, filmer för att hålla krigsandan vid liv. Romanförfattaren John Buchan blev stjärnan i de litterära krigsansträngningarna, och i sina bästsäljande spionromaner hånade han pacifisterna. Han blev informationsdirektör för världens mest sofistikerade propagandabyrå. Den i alla samhällsklasser lästa och älskade Rudyard Kipling, den store hyllaren av den brittiska imperialismen, hade sen flera år före kriget försett sina verk med antityska hullingar. Kipling ogillade tyskar, demokrati, skatter, fackföreningar, irländare, indiska nationalister, socialister och kvinnliga rösträttskämpar. Bland annat skrev han:

För allt vi har och är,
för barnen och vår framtid,
stå upp och ta ditt gevär,
mot hunnerna gå i strid!

Winston Churchill yttrade när kriget brutit ut: "Jag skulle inte vilja stå utanför detta ärorika härliga krig för någonting som världen skulle kunna ge mig."

En av de få som inte skrev under det brittiska författaruppropet var filosofen Bertrand Russell. Han plågades redan före kriget av insikten att nittio procent av den engelska befolkningen såg förväntansfullt fram mot det kommande blodbadet. Han avvisade de "demokratiska" motiven till kriget och menade att både engelsmän och fransmän sade sig kriga för demokratin men inte ville att dessa deras ord skulle höras i "Petrograd eller i Calcutta. Den dystra våren 1918 förenade sig Bertrand Russell med de britter som satt i fängelse för sitt krigsmotstånd. Myndigheterna använde som förevändning några av Russells meningar ur en artikel i vapenvägrarföreningens tidning Tribunal där han förutsade att de amerikanska soldater som nu anlände till Europa skulle kunna användas som strejkbrytare, "ett yrke som den amerikanska armén har vana av hemifrån".

8903_02.jpgJean Jaurès agiterade mot kriget - och mördades 1914. Mördaren frikändes.

De intellektuella i Frankrike mobiliserades nästan alla för kriget, liksom kyrkan och en stor del av arbetarrörelsen. Kärnan i den franska propagandan var kampen mellan fransk "civilisation" och tyskt "barbari". Den tanken uttrycktes tydligt av filosofen Henri Bergson i dennes stöd för kriget. Kriget, förkunnade Bergson, var ett krig mellan liv och materia. "Liv" i Bergsons filosofi representerade det goda, medan "materia" representerade det onda. Nu tolkade Bergson kriget i ljuset av dessa kategorier. Frankrike var "det goda" och Tyskland "det onda". Författaren Jean Cocteau publicerade efter krigets utbrott en hymn till den franske generalen Joffre. Franska akademin skickade en hälsning till "våra soldater, besjälade av våra förfäders dygder och vilka därmed visar Frankrikes odödlighet". I den tyska krigspropagandan var det Tyskland som var fredsälskande och inringat av det revanschistiska Frankrike och det panslavistiska Ryssland.

En av de få franska författare som konsekvent vände sig mot kriget var Romain Rolland. Från Schweiz, där han bosatt sig, publicerade han en artikel mot kriget, Au-dessus de la mêlée (Ovan stridsvimlet). Hans kritik mot kriget kom framför allt efter slaget vid Marne i september 1914 där tyskarna slagits tillbaka. Han vände sig då mot socialisterna, franska som tyska, och anklagade dem för att ha låtit sig svepas med i ett nationalistiskt korståg och därmed ha avstått från förkrigstidens internationalism. Mest skoningslös i sin kritik var han mot de intellektuella som han menade ha gripits av en krigspsykos. Under året 1916 vände han sig i en artikel med titeln "Till de mördade folken" till människorna i Asien och Afrika och talade om de europeiska kolonialmakternas brott mot de undertryckta folken. Han kallade den europeiska civilisationen för "kannibalernas civilisation". Med åren blev hans pacifism mer militant och han vände sig också mot alla de europeiska arbetare som aningslöst gått med i det krig som lett dem till slaktbänken.

När revolutionen i Ryssland bröt ut 1917 hälsade han den med entusiasm. "Kom ihåg, våra bröder i Ryssland, att ni kämpar för er och för oss. Våra förfäder från 1792 ville frihet för hela världen. De lyckades inte ... men viljan fanns. Må den viljan finnas hos er! För freden och friheten till Europa." Rolland anklagades för att vara desertör och sprida "defaitistisk" propaganda. Pacifism under kriget ansågs helt enkelt vara förräderi. Självklart kallades han för tyskvän när han yttrade: "Jag vägrar att ge hela Tyskland skulden för de brott som deras ledare begått."

Författaren Henri Barbusse, som i Frankrike grundade Clarté, följde en mer slingrig väg. Han tillhörde den pacifistiska rörelsen före kriget, men anmälde sig som frivillig och gick ut i första världskriget trots sin relativt höga ålder, 41 år, och sina lungbesvär. I Le Feu (Elden) som han dedicerade till sina dödade kamrater vid fronten och för vilken han erhöll Goncourtpriset 1916 skildrar han mycket realistiskt krigets fasor. 1923 anslöt han sig till det franska kommunistpartiet, och när Hitler kom till makten grundade han tillsammans med Romain Rolland en ny pacifistisk organisation i Frankrike.

Den socialdemokratiskt dominerade Andra Internationalen hade på kongresser 1907, 1910 och 1912 tagit ställning för att arbetarrörelsen i de olika europeiska länderna skulle göra allt för att förhindra krigets utbrott och mana till generalstrejk. Men i stället ställde sig majoriteten av Västeuropas arbetarpartier bakom det egna landets krigsansträngningar när kriget bröt ut.

Så sent som i juli 1914 hade Europas arbetarpartier kallats till krismöte i Bryssel. Hit kom den engelske arbetarledaren Keir Hardie som tillsammans med Jean Jaurès och Tysklands Rosa Luxemburg talade mot kriget. Till Hardies stora besvikelse var det inte alla socialister som stödde hans ihärdiga uppmaning till generalstrejk mot det annalkande kriget. Till mötet i Bryssel kom ett telegram som rapporterade att 100 000 demonstrerat mot kriget på Unter den Linden i Berlin. På Bryssels gator strömmade en folkmassa som sjöng Internationalen och ropade "ned med kriget". Men nu kom också den alarmerande nyheten att Österrike-Ungern förklarat krig mot Serbien. Fram till sin död hösten 1915 fortsatte Keir Hardie att skriva och tala mot kriget. I det brittiska parlamentet ställde han en ström av kritiska frågor, och han undrade där hur Storbritannien kunde sägas kämpa för frihet när det var allierat med det reaktionära Tsarryssland. Hardie uttalade sig alltid kraftfullt för det indiska folkets rätt till självstyre.

Även om den brittiska arbetarklassen aldrig opponerade sig mot kriget i den omfattning som Hardie drömt om, så var före värnpliktens införande arbetarklassen i märkbart mindre utsträckning villig att ta värvning än de välsituerade.

8903_03.jpgJubel i Londons välbeställda kvarter vid krigsutbrottet

I september 1915 träffades de socialistpartier och minoriteter i arbetarpartierna som motsatt sig kriget till en konferens i Zimmerwald i Schweiz. Konferensens motto blev "detta krig är inte vårt" och man krävde omedelbar fred utan annekteringar och utan krav på skadestånd. Denna inställning till kriget och fredsvillkoren förblev den revolutionära inställningen under hela kriget. En fortsättning på konferensen ägde rum i den lilla schweiziska byn Kienthal i april 1916. Det franska socialistpartiet hade vägrat skicka några delegater till dessa konferenser, utan dit kom representanter för fackföreningsrörelsen (CGT). I Zimmerwaldmanifestet kan man bland annat läsa: "Nu har kriget varat mer än ett år. Miljoner döda kroppar täcker slagfälten. Miljoner män är lemlästade för resten av livet. Europa har blivit ett gigantiskt slakthus. Hela civilisationen, skapad av många generationers arbete, håller på att utplånas. Det råaste barbari triumferar över allt ..." I Frankrike var det påfallande många folkskollärare som anslöt sig till Zimmerwaldkonferensens krav, och många av dem vägrade att sprida den krigspropaganda som myndigheterna krävde. Zimmerwalddeltagarna kallades för övrigt för tyska kollaboratörer. Den enda britten vid konferensen i Kienthal var Emily Hobhouse. Hobhouse gjorde sedan en övervakad rundresa i det tyskockuperade Belgien och hon rapporterade i Sylvia Pankhursts tidning Women´s Dreadnought att britternas krigföring mot boerna i Sydafrika var grymmare än tyskarnas i Belgien.

Den engelske socialisten William Holliday dömdes till tre månaders hårt straffarbete efter att ha uttalat att kampen för frihet inte skulle utkämpas på Frankrikes bloddränkta jord utan närmare hemmet ty "fienden finns inom landet". Holliday dog i fängelset. Införandet av allmän värnplikt i Storbritannien hade blåst nytt liv i antikrigsrörelsen. 1916 undertecknade två hundra tusen britter en petition som krävde förhandlingsfred. Förutom i Ryssland, där revolutionen bröt ut 1917, hade inte någon annan av krigets stormakter utvecklat en så stor och högljudd fredsrörelse som den brittiska. Tjugo tusen män i vapenför ålder vägrade värnplikt och mer än tusen av dem hamnade i fängelse.

I Frankrike var den anarkistiska rörelsen en viktig kraft i krigsmotståndet. Den anarkistiska hållningen vilade mycket på individuella protester som individuell olydnad, desertering vid fronten och vapenvägran. Bonnet Rouge, en av anarkisternas tidningar, var en viktig röst mot kriget men förbjöds liksom många andra vänstertidningar i Frankrike. Vänstermänniskor sågs som "en inre fiende" och drogs inför domstol för pacifistisk propaganda.

Emmeline Pankhurst, suffragetten och förkämpen för kvinnlig rösträtt i Storbritannien, hade varit en högljudd motståndare till boerkriget, ett krig som hon hävdade var en biprodukt av manlig dårskap. Hon vandrade vägen från socialist och stenkastande suffragett som föraktfullt talat om krig som något typiskt manligt till en krigsbejakande patriot tillsammans med dottern Christobel Pankhurst. Bara ett år före kriget hade Emmeline suttit i fängelse för att i rösträttskampen ha uppmanat människor att spränga den blivande premiärministern Lloyd Georges hus. När kriget bröt ut, lät hon sig ekonomiskt stödjas av den brittiska regeringen. Emmeline Pankhurst gav order om att all verksamhet i kvinnoförbundet WSIU skulle upphöra. I stället ledde hon en massdemonstration av kvinnor genom London med plakat som "granater tillverkade av kvinnor kan rädda en makes liv". Dottern Christobel Pankhurst krävde att alla socialistiska böcker skulle brännas. Modern åkte runt i England och uppmanade männen att gå ut i strid likt forna tiders riddare. Endast dottern Sylvia Pankhurst förblev socialist och konsekvent krigsmotståndare. I ett tal återgav hon bland annat delar av Karl Liebknechts uttalanden om att bakom kriget låg en imperialistisk rivalitet. Sylvia Pankhursts tidning Dreadnought var antagligen den mest lästa av den handfull tidningar som motsatte sig kriget. Hon klandrades av sin mor för sitt "opatriotiska uppförande".

I Bern organiserades i mars 1915 den första internationella konferensen för socialistiska kvinnor under ledning av tyska Clara Zetkin. Hon var en av dem som röstat mot tyska krigskrediter och hon hade arresterats många gånger men aldrig upphört att protestera mot kriget. Bernkonferensen utmynnade i en resolution med rubriken "Proletariatets kvinnor. Var är era män? Var är era söner?" Resolutionen riktades i första hand till arbetarklassens kvinnor i syfte att bland dem öka medvetenheten om krigets klasskaraktär. Den franska socialisten Louise Saumoneau hade deltagit i Bernkonferensen utan franska socialistpartiets gillande och uteslöts ur partiet när hon försökte sprida Bernresolutionens budskap.

Ett sätt att mäta motståndet och dess förändringar är studiet av de franska soldaternas brev till hemmafronten. I breven från krigsåret 1914 råder i sort sett samförstånd kring krigets syfte. I breven från åren 1916 till 1917 efter slagen vid Somme och Verdun, då hoppet om ett snabbt slut på kriget grusats, börjar allt fler soldater ställa sig frågor om meningen med kriget. Under 1918 då segern kan skymtas framträder en ny konsensus kring krigets syfte, och i en del brev växer det fram ett hämndbegär mot tyskarna.

Under offensiven från februari 1916 i Verdun till hösten samma år kommer de första tydliga tecknen på protester i soldatbreven. Verdun hade blivit själva symbolen för det franska motståndet trots att slaget militärt sett inte förändrade mycket. I soldatbreven förekommer allt oftare orden massaker och slakt. Samtycket till att kämpa var nära förbundet med hoppet om ett snart slut på kriget. Vintern 1916 beskrivs i breven som tröstlös. Soldaternas fiender är mörkret, kylan, regnet, snön, de frusna fötterna, lopporna och lössen. Artillerieldens extrema våld blev en ny upplevelse för soldaterna. Scener med döda deformerade kroppar påverkade djupt soldaternas moral och militärledningen började frukta upplopp. Vem var den vanlige soldatens främste fiende enligt breven? Det finns i breven en vrede mot hemmafronten; de som inte pinades i skyttegravarna, "lyckliga är smitarna som aldrig kommer till fronten. Dom är rätt många ... Man skickar tillbaka till fronten dem som redan sårats tre gånger." Många brev innehåller tankar om att ledarna inte har något intresse av att få slut på massakern. "Om de som får oss att strida själva låg i skyttegravarna, skulle kriget snart tagit slut. Tyvärr lider de inte brist på någonting; de håller vackra tal i parlamentet och de är alla överens om att strida till slutet ... De som talar så borde komma ut till skyttegravarna som är fyllda av vatten, där det är kallt ..." Ibland visar breven att soldaten identifierar sig med motståndaren; "ty dessa tyskar vill inte heller kriga, de är stackars satar som vill återvända hem ... men det är inte de som är herrarna ... jag tror att kriget inte slutar förrän alla är döda ... det är inte längre ett krig, det är en massaker för hela Europa ... Jag har hört tyskar prata och de pratar som vi, mycket modfällda." Censuren slog ner mycket hårt mot den typen av tankegångar som visade att avhumaniseringen av fienden inte längre fungerade.

Soldatbreven innehåller mycket kritik av själva villkoren i skyttegravarna: "Vilken olycka det är att leva som svin, man byter åtminstone hö för svinen men för oss soldater frodas ohyran ...". I slutet av 1916 dyker det upp en mer ideologisk protest. Den förstärks under våren 1917 med de franska myterierna vid fronten. I allt fler brev uttrycks tankar på att krigets syfte inte längre är att försvara "fosterlandet" utan för att skydda de kapitalistiska "smitarnas" intressen. Med andra ord så menade man i soldatbreven att parollen "hålla ut till slutet" var till för att skydda dem som skott sig på kriget. "Låt oss inte misströsta om att kapitalisterna berikar sig och efter det här kriget blir dom ännu rikare och vi stackars satar kommer att kastas ut i den svartaste misär ..."

8903_04.jpgKvinnosakskämpen Sylvia Pankhurst (i mitten) förblev krigsmotståndare. Hennes mor och syster anslöt sig till hemmafronten

Våren 1917, efter en skoningslös vinter i skyttegravarna, genomgick den franska armén en disciplinkris som tog sig uttryck i deserteringar, självstympningar, ordervägran, fraternisering med fienden och i regelrätta myterier. Man kan se myterierna som en social vägrarrörelse. Myterier blev också vanliga i den ryska armén från sommaren och hösten 1917 liksom i den italienska efter slaget vid Caporetto i oktober 1917. I den tyska armén dök myterierna upp under hösten 1918 när de tyska soldaterna började förstå att kriget var förlorat för Tyskland. Det mest berömda myteriet ägde rum i den franska arméns 129:e infanteriregimente; ett regemente som bland annat deltagit i striderna vid Verdun 1916 och vars soldater hyllats som hjältar. I en traktat från detta regemente kan man läsa: "Vi har fått nog av kriget, vi vill ha fred, vi vill inte tillbaka till skyttegravarna. Våra kvinnor och barn dör av hunger därhemma." Bland de upproriska soldaterna kunde man höra Internationalen och se röda flaggor resas.

Men när sommaren kom 1918 och segern kunde skymtas upphörde denna typ av protester ganska snabbt i breven och likaså myterierna. Det tyder på att det framför allt var upplevelserna av själva kriget som givit upphov till protesterna. De tycks inte så ideologiskt förankrade.

I november 1918 gick den ur fängelset nyss utsläppte Bertrand Russell längs Tottenham Court Road och såg Londonborna under jubel välla ut på gatorna. Detta offentliga jubel fick honom att tänka på att han bevittnat liknande jubelstämningar när krigsförklaringen utfärdats 1914.

"Jag kände mig underligt ensam mitt i jublet, som ett spöke nedsläppt på en annan planet".

På brittiska informationsministeriet gick John Buchan runt och skakade hand med personalen och skrev senare "det finns mycket fler döda än levande nu".

Pierre Brizon, en radikal fransk socialist som deltagit i Kienthalkonferensen 1916, skrev i vänstertidningen La Vague den 14 november 1918 när människorna sjöng den franska nationalsången: "Ärans dag ... Låt oss lämna äran; den är fylld av blod. Låt oss ingå fred. Låt oss behålla livet. Äran är ett ord - ett ord som dödar, ett ord vi måste döda... Med äran fortsätter vi barbariet, vi förbereder nya slakter".

Aldrig tidigare hade så många människor rest så långt för att föra krig som i Första världskriget. På västfronten fanns i den brittiska armén soldater från Kanada, Sydafrika, Västindien, Australien, Nya Zeeland och Indien. En miljon indiska soldater stred i kriget. Från Egypten hämtade britterna åttio tusen man för att arbeta i Marseilles hamn. Över nittio tusen kineser utförde byggnadsarbeten åt de brittiska styrkorna i Frankrike. Soldater från den franska kolonin Senegal stred sida vid sida med soldater från Serbien. De afrikanska och asiatiska soldaterna vid västfronten inhystes dock i särskilda förläggningar för att inte smittas av idéer om demokrati och jämlikhet.

I kriget dödades 35 procent av alla tyska män mellan 19 och 24 år. Hälften av alla fransmän mellan 20 och 32 år var döda innan kriget var slut. Av tjugo brittiska män som vid krigsutbrottet varit mellan 18 och 32 år var tre döda och sex sårade. Under den sex månader långa tyska offensiven mot Ryssland 1915 förlorade den ryska armén 1,4 miljoner, det vill säga fler än 6 500 om dagen. Proportionellt sett dog flest i Serbien. Kriget hade en gränslös aptit på människokroppar.

Många återvändande soldater ville aldrig prata om sina krigsupplevelser. För vem kunde förstå som inte själv legat i skyttegravarna? Vem kunde känna kylan och vätan från de vinterrockar de brittiska soldaterna utrustats med; vinterrockar som inte var vattentäta utan som svampar sög upp vatten och lera? De som inte upplevt skyttegravarnas miljoner råttor, feta på människokadaver.

I den tunna strimma land som sträcker sig genom norra Frankrike in i ett hörn av Belgien finns världens största koncentration av unga mäns gravar. Här blommar i försommartid den röda vallmon, närd av slagfältens blod och järn.

Referenser

Max Gallo: Une histoire de la Premiere Guerre mondiale. 1914 - le destin du monde. Pocket 2013

Galit Haddad: 1914-1919. Ceux qui protestaient. Les Belles Lettres 2012

Adam Hochschild: Aldrig mera krig. Ordfront 2013

Svante Nordin: Filosofernas krig. Nya Doxa 2002

David Stevenson: 1914 - 1918. The history of the first world war. Penguin books 2012

}

Nytt på Clartébloggen

Alexandra Kollontaj (t v), en av revolutionens ledare och folkkommissarie för sociala frågor.

Ryska revolutionen 100 år

Martin Fahlgren - 24 augusti 2017

I år är det 100 år sedan den ryska revolutionen ägde rum, en händelse som skakade om hela världen och som fick djupgående återverkningar på 1900-talets historia. Den inledde en epok av omvälvningar som ryckte loss en stor av mänskligheten ur kapitalismens grepp: Östeuropa (efter 2:a världskriget), Kina,...

Läs mer...

Antifascismen: En lidelsefull rörelse som aldrig lider

Alexandra Starud - 22 juli 2017

När vi talar från en position som antifascister talar vi inte sällan om dystopiska framtidsscenarion. Vi talar inte sällan om nazisternas våldsdåd och mord. Vi talar om fascismens framfart över europa och att trettiotalsretoriken kommit tillbaka. Därefter talar vi om strategier för att förhindra...

Läs mer...

Venezuela igen

Martin Fahlgren - 19 juli 2017

Utvecklingen i Venezuela är mycket kritisk. Det är därför viktigt att alla följa med i vad som håller på att ske: Hur arbetar reaktionen för att gripa makten, hur agerar "chavisterna" , hur beskrivs utvecklingen i vanliga massmedia? Hur det går för Venezuela kan spela stor roll för utvecklingen i...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Litteraturlista och kommentarer - Clarté nr 4/2016

Åke Kilander - 19 januari 2017

Litteraturlista och kommentarer till artiklarna Planeten pallar inte mer och Klokt tänkt om miljön i...

Läs mer...

Bildtext

Ledare - Reepalus linje 2

Mikael Nyberg - 29 december 2016

En bekant hamnade bredvid en höjdare från Wall Street vid en middag i New York. De kom in på de...

Läs mer...

Bildtext

Krönika

Margareta Zetterström - 29 december 2016

Jan Myrdal har fått kritik för sin medverkan i Nya Tider. Han försvarar sig med att tidningen inte är...

Läs mer...