Lagom till 70-årsjubileet av det blodiga slaget om Stalingrad, andra världskrigets vändpunkt, kom boken Die Stalingradprotokolle ("Stalingradprotokollen") ut i höstas. I boken samlas på drygt 600 sidor sovjetiska och ett antal tyska ögonvittnesskildringar som nedtecknades redan under hösten 1942 och våren 1943, det vill säga mitt under slaget och kort därpå. Civila och soldater, från menig till befälhavare, samt ett antal tillfångatagna tyskar intervjuades av en sovjetisk historikerkommission. På initiativ av historikern Isaak Minz skulle historikerna samla in det unika materialet för att senare kunna dokumentera Det stora fosterländska kriget för eftervärlden. Liknande intervjuprojekt hade sovjetiska historiker och författare genomfört direkt efter det ryska inbördeskriget. Nu skulle man vara på plats redan när kriget pågick. Tusentals intervjuer genomfördes så under åren 1942-45. 215 av dessa samlades in i Stalingrad, ett unikt material som dock efter kriget försvann i de sovjetiska arkiven utan att någonsin publiceras.

Att publicera hittills oupptäckta samtida vittnesmål från andra världskriget är för närvarande en trend i historieforskningen. Det finns visserligen en rik flora av intervjuer och självbiografiska krigsskildringar som publicerats allt sedan andra världskrigets slut, men först på senare år har historikerna kommit över källor som inte har hunnit redigeras av någon.

Sönke Neitzels bok Soldater, som nyligen gavs ut på svenska (Brombergs förlag 2013), är ett exempel på detta. Neitzel hittade transkriberade avlyssningsprotokoll av samtal som tyska krigsfångar förde med varandra i brittiska fångläger. Samtalsprotokollen ger en unik och oförfalskad bild av den människoföraktande jargong som rådde mellan de tyska soldaterna. Misshandel, våldtäkt, tortyr och mord på civila skildras som lika vardagliga som naturliga händelser. När boken kom ut i Tyskland vållade den en enorm debatt, vilket egentligen var något förvånande. Det var faktiskt redan tidigare klart att den tyska krigföringen var fruktansvärt brutal och att samtliga delar av den tyska krigsmakten var inblandade i de krigsförbrytelser som begicks under krig och ockupation. Det har forskare som Daniel Jonah Goldhagen, Götz Aly och Michael Burley beskrivit i detalj och på grundval av skriftliga källor.

Men den tyska bilden av kriget i Ryssland har ändå länge ignorerat detta, delvis säkert mot bättre vetande. I det tyska efterkrigsperspektivet står de "förrådda" tyska soldaterna i fokus. De framställs gärna som offer och i och med detta också som tragiska hjältar, inte minst i litteratur av självbiografisk karaktär. Även den borgerliga tyska historieforskningen har varit inne på samma spår: Kriget var enligt en rätt så gängse konservativ tolkning Hitlers personliga ansvar. Oavsett frågan om krigsskulden ska de "enkla" tyska soldaterna ses som oskyldiga deltagare i ett fruktansvärt krig, där brott bara begicks av SS och andra nazister.

8513_01.jpgStalingrad.

Intressant nog så framställs de tyska soldaterna även i många engelska och amerikanska skildringar av andra världskriget på samma sätt. Den stjärnspäckade Hollywoodfilmen Den längsta dagen från 1962, där landstigningen i Normandie år 1944 beskrivs från engelskt, amerikanskt och tyskt perspektiv, var på sätt och vis genrebildande. Men tydligast är ändå fenomenet i filmer som handlar om kriget vid östfronten. De filmer om kriget mot Sovjetunionen som nått svenska biografer och tv-kanaler beskriver det konsekvent som ett helvete för de tyska eller finska soldaterna. Med den hårda ryska vintern, lömska partisaner och ett hav av anonyma rödarmister emot sig kämpar sig tyskarna genom ett till synes meningslöst krig, där döden är hela tiden är nära.

Det finns här en slående likhet med de vanligaste skildringarna av Vietnamkriget. Perspektivet är ockupanternas som beskrivs som offer snarare än gärningsmän. Många filmer har samtidigt, intressant nog, ett rätt så tydligt antimilitaristiskt budskap. I den här genren är den amerikanska filmen Järnkorset från 1977 eller den tyska storproduktionen Stalingrad från 1993 de tydligaste exemplen. Och rent perspektivmässigt kan de jämföras med Vietnamfilmer som Apocalypse now eller Platoon.

Länge var vare sig filmindustrin eller historieforskningen i västvärlden särskilt intresserade av de sovjetiska soldaternas öden. Det ändrade sig först efter kalla kriget. År 2001 producerades till exempel filmen Enemy at the Gates, som skildrar slaget om Stalingrad ur ett sovjetiskt perspektiv. Inom populärhistorien blev boken Stalingrad av den brittiska militärhistorikern Antony Beevor den mest inflytelseryka berättelsen om Stalingrad. Beevor använde tyska och sovjetiska dagbokanteckningar, brev, förhörsprotokoll och andra opublicerade källor. Fokus låg på Stalingradslagets omåttliga brutalitet. Beevor drev tesen att det i grund och botten bara var kommunistisk terror som höll ihop fronten. Hade den sovjetiska underrättelsetjänsten inte hindrat soldater och civilbefolkningen från att fly med hjälp av "tusentals" avrättningar bakom fronten, så hade Stalingrad fallit.

De sovjetiska soldaterna var, enligt Beevor, dåligt utbildade, dåligt utrustade och hade dålig stridsmoral. En liknande bild ges i Catherine Merridales Ivans krig som kom ut år 2010 på svenska (Historiska Media). Merridale intervjuade bland annat sovjetiska krigsveteraner och driver tesen att den sovjetiska soldatvardagen styrdes av misshandel, rädsla och hunger. Enligt Merridale ledde de omänskliga villkoren senare till de plundringar, brott och övergrepp som Röda armén begick på sin väg till Berlin. Intressant i sammanhanget är att Merridale själv berättar att hon fick välja bort många ögonvittnesintervjuer, eftersom de intervjuade verkade ha internaliserat en "propagandabild" av kriget, det vill säga en bild som inte stämde överens med hennes tes om att Röda armén egentligen var en dålig armé av outbildade bönder med dålig stridsmoral.

8513_02.jpgDie Stalingrad Protokolle.

Stalingradprotokollen, ett unikt material som ger en tidsnära bild av vardagen i Stalingrad under de sex månader då slaget pågick, rymmer en helt annan beskrivning. Jochen Hellbeck menar att hans material bevisar att tesen att det bara var terror som höll ihop Röda armén helt enkelt inte stämmer. Dessutom verkar inte den sovjetiska underrättelsetjänsten NKWD ha haft någon särskilt framträdande roll i sammanhanget, i alla fall inte i Stalingrad.

Enligt Hellbeck förekom visserligen avrättningar av desertörer i Stalingrad - det blir tydligt i intervjuerna med några av de ansvariga kommendanterna - men knappast i den omfattning som Beevor och andra militärhistoriker har hävdat. Hellbeck menar att Röda arméns stridsvilja var större än man hittills har trott i väst.

Och detta berodde enligt honom på att Röda armén i grund och botten var en ideologiserad armé. Hela ledningen och många soldater var övertygade kommunister. Den kommunistiska propagandan kom därför inte utifrån, utan var en del av vardagen. Många sovjetmedborgare var dessutom enligt Hellbeck uppriktigt övertygade om att de kämpade för ett högre ideal. Under kriget utvecklade många dessutom ett genuint hat mot de tyska ockupanterna som hade ödelagt deras hemland. Stridsmoralen var följaktligen hög.

I de 79 publicerade intervjuer som publiceras i Die Stalingradprotokolle finns många exempel på att enkla soldater och befäl var medvetna om att tyskarna bedrev ett förintelsekrig mot dem. Många verkar ha delat Röda arméns hjältedyrkan. Många föraktade "feghet". Det blir dessutom tydligt att den militära ledningen såg till att det fanns övertygade kommunister, oftast medlemmar i det kommunistiska ungdomsförbundet, i alla förband, särskilt i de frontavsnitt där de hårdaste striderna ägde rum. Många soldater berättar i intervjuerna att de var imponerade av det mod som överordnade befäl visade när de stred tillsammans med dem i främsta linjen.

Det som för tyska och förmodligen också svenska läsare framstår som smått sensationellt är dock inte helt nytt. Sovjetiska och ryska historiker har alltid gett en annan, om än ofta rätt propagandistisk, bild av Röda arméns insatser under andra världskriget. Men publiceringen av Stalingradprotokollen på tyska ger nu för första gången en unik och framför allt osminkad insyn i de sovjetiska soldaternas vardag vid fronten för en läsekrets som inte behärskar ryska.

Die Stalingradprotokolle

Sowjetische Augenzeugen berichten aus der Schlacht

Jochen Hellbeck

S. Fischer Verlag 2012

Nytt på Clartébloggen

Antifascismen: En lidelsefull rörelse som aldrig lider

Alexandra Starud - 22 juli 2017

När vi talar från en position som antifascister talar vi inte sällan om dystopiska framtidsscenarion. Vi talar inte sällan om nazisternas våldsdåd och mord. Vi talar om fascismens framfart över europa och att trettiotalsretoriken kommit tillbaka. Därefter talar vi om strategier för att förhindra...

Läs mer...

Venezuela igen

Martin Fahlgren - 19 juli 2017

Utvecklingen i Venezuela är mycket kritisk. Det är därför viktigt att alla följa med i vad som håller på att ske: Hur arbetar reaktionen för att gripa makten, hur agerar "chavisterna" , hur beskrivs utvecklingen i vanliga massmedia? Hur det går för Venezuela kan spela stor roll för utvecklingen i...

Läs mer...

18 Juli 1917, Finlands första självständighetsförklaring?

Anders Björnsson - 17 juli 2017

Juli 1917 var en orolig månad i det ryska riket. Folk demonstrerade på gator och torg, särskilt i huvudstaden Petrograd, det strejkades, landsbygden jäste, soldater övergav fronten. Den provisoriska regeringen under kadetpolitikern furst Gregorij Lvov var oförmögen att styra landet, dra Ryssland...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Bildtext

Ledare - Reepalus linje 2

Mikael Nyberg - 29 december 2016

En bekant hamnade bredvid en höjdare från Wall Street vid en middag i New York. De kom in på de...

Läs mer...

Bildtext

Marx står sig

Nina Björk - 29 december 2016

Marxismen har gett mig de bästa redskapen för att förstå den kapitalism vi lever i, förklarade...

Läs mer...

Bildtext

Krönika

Margareta Zetterström - 29 december 2016

Jan Myrdal har fått kritik för sin medverkan i Nya Tider. Han försvarar sig med att tidningen inte är...

Läs mer...