I den klassiska svenska arbetarromanen måste huvudpersonerna förhålla sig till den organiserade arbetarrörelsen. De tar sig fram och upp, både tillsammans med och i konflikt med den. Men den finns där hela tiden. Finns den i dagens arbetarlitteratur?

År 2009 kom Kristian Lundbergs bok Yarden, baserad på författarens tid som diversearbetare, framförallt i Malmö hamn. I Yarden är solidariteten satt på undantag. Facket syns inte till. Det som skildras är det som nu för tiden kallas prekariat, människor som aldrig får ett fast jobb och har mörka framtidsutsikter. Enligt en undersökning i Storbritannien utgör prekariatet cirka 15 procent av befolkningen, och det finns anledning att förmoda en liknande siffra för Sverige.

Kristian Lundberg är uppvuxen med en ensamstående, psykiskt sjuk mor, under 1980-talet. Lundberg har ett förflutet, enligt boken, som missbrukare och småkriminell. Efter att bokstavligen talat nyktrat till började han skriva och blev en del av den så kallade Malmöligan, tillsammans med bland annat Lukas Moodyson. Sedan debuten 1991 har han gett ut 26 böcker i olika genrer.

Bakgrunden till Yarden är att Kristian Lundberg för några år sedan fick sparken från Expressen och därför tvingades att börja på ett bemanningsföretag. Detta blev grunden för Yarden, en nytändning i hans författarskap.

Kristian Lundbergs bok är en utmärkt och viktig skildring av prekariatets villkor. Att den fick Ivar Lo-Johanssons personliga pris är ytterst välförtjänt. Men det innebär inte att man inte kan komma med invändningar. Fackföreningsrörelsen saknas helt och hållet i boken. Det är möjligt att det är en sann beskrivning, men jag misstänker att det är en orättvis beskrivning. Jag tror att författaren gjort ett konstnärligt val. Hans mål har varit att skildra sin egen, och andras, utsatthet och ensamhet, och därför väljer han bort möjligheten till motstånd. Inte med ett ord låter Kristian Lundberg förstå att det finns en fackföreningsrörelse och att den ibland gör motstånd. Det gör att boken får ett stråk av defaitism, uppgivenhet. Det blir lite stackars-fattig-litteratur över det hela.

8506_01.jpgBild: Hedvid Hallberg

Det går inte att undvika att göra jämförelse med en annan författare som skildrar den nutida arbetarklassen, Jenny Wrangborg. Där Lundberg så gott som hela tiden är uppgiven och ensam, skildrar hon ett arbetsliv som visserligen är hårt och förtryckande, men där det också finns hopp, gemenskap och solidaritet. Jämför de här två styckena:

"Jag har inte kontroll över mitt värde; knappt ens mitt språk längre.

Det är andra faktorer som styr. Det är en kaosvärld. Det är en skuggvärld. Jag är bara en liten del av stort maskineri. (...) Det är ändå ingen som pratar med mig. Jag är 42 år gammal. Jag är en hund. Om mig kan man säga: 'Låt honom göra det! Vi skall fan inte behöva städa!' och så gör jag det som alla andra inte vill kännas vid." (Lundberg: Yarden, s. 42-43)

vi hade snackat skit om varandra
lärt oss att se våra egna brister i de andra
en del hade till och med slagit varandra på
käften
innan de kunde trolla fram tusen lunch
tillsammans
och det största av allt
var när de i enad trupp tågade in på chefens
kontor
frågade varför inte jag fick jobba kvar

(Wrangborg: "Det största")

Den avgörande skillnaden mellan dessa två ligger i synen på vad frihet är. Hos Jenny Wrangborg är befrielsen kollektiv, hos Lundberg är den individuell. I epilogen i Yarden säger Lundberg att han inte anklagar någon för sitt nedstigande i "hamnens larmande helvete". Men någon har skapat detta helvete, medvetet för att suga ut och skapa profit. Han konstaterar avslutningsvis att det enda som är beständigt är att han måste söka sig mot sin egen frihet. Det är sant, men det är en frihet som saknar värde om man inte erövrar den tillsammans. Hos Wrangborg låter frihetsdrömmen så här:

Vi pratar inte med varandra
om att bygga något med händerna
hjälpa varandra med kropparna
vi är så många som står här nu
att om vi vill kan vi lyfta luren
och berätta att vi fått nog

Drömmen om friheten delar vi alla. Att arbetarklassen har tryckts tillbaka och förtrycket har ökat är sant. Men motståndet finns, både individuellt(som det finns flera exempel på i Yarden) och kollektivt. Det är dock bara i det kollektiva motståndet som möjligheten till framgångar finns, det är bara tillsammans vi kan bygga den frihet som kallas socialism.

Nytt på Clartébloggen

Antifascismen: En lidelsefull rörelse som aldrig lider

Alexandra Starud - 22 juli 2017

När vi talar från en position som antifascister talar vi inte sällan om dystopiska framtidsscenarion. Vi talar inte sällan om nazisternas våldsdåd och mord. Vi talar om fascismens framfart över europa och att trettiotalsretoriken kommit tillbaka. Därefter talar vi om strategier för att förhindra...

Läs mer...

Venezuela igen

Martin Fahlgren - 19 juli 2017

Utvecklingen i Venezuela är mycket kritisk. Det är därför viktigt att alla följa med i vad som håller på att ske: Hur arbetar reaktionen för att gripa makten, hur agerar "chavisterna" , hur beskrivs utvecklingen i vanliga massmedia? Hur det går för Venezuela kan spela stor roll för utvecklingen i...

Läs mer...

18 Juli 1917, Finlands första självständighetsförklaring?

Anders Björnsson - 17 juli 2017

Juli 1917 var en orolig månad i det ryska riket. Folk demonstrerade på gator och torg, särskilt i huvudstaden Petrograd, det strejkades, landsbygden jäste, soldater övergav fronten. Den provisoriska regeringen under kadetpolitikern furst Gregorij Lvov var oförmögen att styra landet, dra Ryssland...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Bildtext

Så räddar vi svenska skolan

Mats Wingborg - 29 december 2016

Kunskaperna i matematik och läsfärdighet har förbättrats bland svenska 15-åringar på sistone. Men...

Läs mer...

Litteraturlista och kommentarer - Clarté nr 4/2016

Åke Kilander - 19 januari 2017

Litteraturlista och kommentarer till artiklarna Planeten pallar inte mer och Klokt tänkt om miljön i...

Läs mer...

Bildtext

En professor retuscherar historien

Magnus Göransson - 29 december 2016

I 2010-talets politiska klimat ska 1900-talshistorien helst beskrivas som en strid mellan liberal...

Läs mer...