Självkritisk optimism

 Dela länken
FaceBook  Twitter  

En cyniker skulle kanske kalla det gångna århundradet för den tid, då den revolutionära socialismens ande blev kött och tillfälligt besökte jorden - för att sedan liksom sin bibliska förlaga förföljas, misshandlas, avrättas och, lätt äcklad över människorna, på obestämd tid lämna oss efterlämnande ett splittrat och med tiden alltmer korrupt prästerskap.

Vi är, Gud ske pris, dock inga cyniker. Våra kapitalistiska motståndare har sannerligen fått arbeta och spendera mycket för att uppnå det övertag de för närvarande åtnjuter och skördar frukterna av. Och det är ändå inget tusenårsrike de har grundat.

Vår med historisk mått unga rörelse har genom åren visserligen gjort många misstag. I det skede då de härskande klasserna på 1980-talet som bäst höll på att lägga grunden till det nyliberala samhället, betraktade till exempel en del clartéister tidvis social ingenjörskonst och löntagarfonder som element i ett framtida totalitärt samhälle, dit de båda ekonomiska huvudsystemen skulle konvergera. Det visade sig huvudsakligen vara fel.

Som vanligt har verkligheten tvingat sig på oss: Försäkringskassan skryter i dagarna med att den sparar miljoner åt skattebetalarna på att jaga okunniga, slarviga, eller i enstaka fall fuskande förmånstagare. Samtidigt tillåter gällande lagar inte skattemyndigheten att återkräva miljarder från förmögna skattefuskare.8501_01.jpg

Samma vecka bekräftar, som om det skulle behövas, Mikael Damberg - det stora, så kallade oppositionspartiets gruppledare - att partiet numera ser som en huvuduppgift, inte att bekämpa kapitalismen, utan att skapa fler företagare", det vill säga kapitalister - och proletärer med F-skattsedel.

Men samtidigt erfar vi att en majoritet, även av svenska moderata gräsrötter, nu är emot ytterligare inslag av kapitalism i välfärdsföretagen. Högern tappar stöd bland ungdomar och till och med bland de stockholmare som befolkar konkurrensutsättningens skyltfönster. Och gränsgångaren Miljöpartiets ledning fick bakläxa av sina medlemmar för sitt bejakande av privatiseringspolitiken.

Det vanligaste fel vi på vår kant gör är kanske inte att att överskatta vår fiende - det är att hålla huvudet så högt i det blå att vi underskattar våra vänner och stundtals aldrig ens blir varse dem. Då ser vi inte i verkligheten det som vi ofta teoretiskt brukar hävda - att vårt system faktiskt går havande med ett socialistiskt. Kapitalismen står på lerfötter - inte bara i Sydeuropa, utan också här.

Ett urval andra artiklar av samma författare

Springtime for Hitler?

publicerad i Clartébloggen 22 januari 2017

Ledare - Dumpad livslön

publicerad i 3/16 Slaveriets republik 27 december 2016

Ur hästens mun

publicerad i 3/16 Slaveriets republik 27 december 2016

En from förfalskning

publicerad i Clartébloggen 14 december 2016

Vårt folk???

publicerad i Clartébloggen 27 november 2016

Fidel dog igår

publicerad i Clartébloggen 26 november 2016

Dylan: Vår granne, busen

publicerad i Clartébloggen 11 november 2016

En bitter man

publicerad i Clartébloggen 30 oktober 2016

Amerikanska Jeans (Anmälan)

publicerad i Clartébloggen 4 oktober 2016

RT+svensk extremhöger=Sant?

publicerad i Clartébloggen 3 oktober 2016

Ännu en fjättrad folktribun

publicerad i Clartébloggen 11 september 2016

Carolas framgångssaga

publicerad i Clartébloggen 8 september 2016

Så möter vi det ryska hotet

publicerad i 2/16 Robotarna 4 augusti 2016

Ditt nya hem

publicerad i 1/16 Någonstans att bo 15 juni 2016

Ett generöst förslag?

publicerad i Clartébloggen 30 mars 2016

Prenumerera!

Innehållet

2/13 Arbetaren i boken