Jo, de danska socialdemokraterna var ett spionparti, men inte bara det. Och inte enbart i andras intresse. Staffan Dahllöf har läst två böcker om Danmark, fackföreningarna och det kalla kriget. De ger åtskilligt att begrunda - också om fackets position i dag.

Omformulerat som en anklagelse kunde det skrivas så här:

Dansk socialdemokrati inledde redan innan utgången av andra världskriget ett omfattande registreringsarbete av sina politiska motståndare - kommunisterna i och kring DKP. Uppgifterna som samlades in av AIC (Arbejderbevægelsens Informations Central) blev primärt utnyttjade i det politiska arbetet på arbetsplatserna. Men uppgifterna letade sig också vidare - "hamnade hos" - den danska underrättelsestjänsten REA (Rigspolitiets Efterrettningstjeneste), i dag känt som PET (Politiets Efterretningstjeneste), och FE (Forsvarets Efterretningstjeneste - den militära spionorganisationen).

Uppgifterna spreds också till de nordiska broderpartierna, till brittiska Labour och, direkt eller indirekt, vidare västerut till den andra sidan av Atlanten.

"Den socialdemokratiska fackföreningsrörelsen ville kartlägga kommunisterna för att kunna rensa ut dem i fackföreningarna, och underrättelsetjänsterna hade samma önskan därför att fackligt aktiva kommunister sågs som ett säkerhetshot", konstaterar den danska historikern Iben Björnsson.

"AIC blev en länk mellan storpolitik och verkstadsgolv."

Uppgifterna om AIC är inte nya i sig. Organisationen agerade öppet som socialdemokratiskt propagandaorgan, om än underrättelseverksamheten var dold. Omfattningen och karaktären av AIC samlade verksamhet har också varit föremål för kritik och debatt genom åren.

Det som Björnsson tillför är en utförlig dokumentation, och en systematik av de delvis kända uppgifterna: så omfattande var registreringen. Der var detta som partiets/statens ögon och öron var intresserade i att veta.

Boken är heller ingen anklagelseskrift, mer ett konstaterande.

Jo, registreringen av ett lagligt partis medlemmar kan ses som ett övergrepp.

Å andra sidan, det fanns en fruktan för att DKP kunde komma att agera som Moskvas förlängda arm i en kupp- eller krissituation. Politiskt försökte DKP aldrig någonsin att distansera sig från Moskva, till skillnad från t.ex. SKP/VPK

Huruvida det är här man skall bli upprörd är inte en fråga Iben Björnsson tar ställning till. Hon nöjer sig med att citera en annan historiker, Bo Lidegaard, nu chefredaktör för Politiken:

"Socialdemokratiska ministrar skulle på samma gång leda en intensiv politisk kamp mot partiets ideologiska huvudfiende och på ämbetets vägnar vara politiskt ansvariga för underrättelsetjänsternas arbete med att övervaka och infiltrera en eventuell 5:e kolonnverksamhet där DKP spelade en framträdande roll. Det krävde att den enskilde höll tungan rätt i mun."

Och skriver Björnsson för egen del: Det lyckades inte alltid.

Dino Knudsen, också historiker, och i övrigt initiativtagare och till denna tidskrifts danska motsvarighet Det ny Clarté, har en delvis liknande angreppsvinkel, och ett likartat forskningstema.

I Amerikaniseringen af den danska fagbevægelse undersöker och beskriver han det mycket täta samarbetet mellan ledningen för danska LO (då DsF - De samvirkende Fagforbund), amerikanska AFL (American Federation of Labour) och det organ som kom att organisera Marshallhjälpen till Europa.

Också det var ett samarbete som byggde på ett omfattande informationsutbyte över Atlanten, huvudsakligen i riktning från Danmark till de amerikanska kollegorna, och vidare till CIA.

Alltså ett exempel på hur den socialdemokratiska fackföreningsledningen lät sig spännas för Washingtons vagn?

Ja, i någon mån. Så var det.

Men Knudsens viktigaste poäng och mest intressanta iakttagelse är hur aktiv den danska fackledningen var för att få samarbetet till stånd, i akt och mening att tjäna sina intressen.

Det var i långa stycken den fackliga danska s-ledningen som drev på för att knyta sig själv men också Danmark till USA.

Motivet var dels att bekämpa det kommunistiska hotet på arbetsplatserna, dels att bana väg för en "amerikanisering" av dansk fackföreningsrörelse. Med det avser Dino Knudsen en moderniseringsstrategi av dansk industri baserad på "avpolitisering av den politiska ekonomin, central planering, höjd produktivitet, klassamarbete och välståndsstegring".

För AFL och den amerikanska administrationen var samarbetet med en till synes liten och blygsam aktör som den danska fackledningen ett led i försöken att vrida en global fackföreningsrörelse ur Moskvas händer. Det lyckades.

Därtill kom förstås de mer renodlade amerikanska säkerhetspolitiska intressena av att kontrollera tänkbara utmanare av den önskade ordningen. Om dessa objektivt var potentiella kuppmakare och landsförrädare, eller om det var tal om en fullt ut demokratiskt legitim aktivitet var inte avgörande för praktiken.

Det är inte den slags futiliteter som styr amerikanska statsintressen.

Dino Knudsen skriver om en selektiv amerikanisering "by invitation" av den danska fackföreningsrörelsen. Det var en process som låg i båda parters intressen. Intressena var ofta sammanfallande, men inte alltid.

De danska socialdemokratiska fackledarna tog åt av sig vad man ville ha, och såg till att den mest enfaldiga amerikanska propagandan blev nyanserad för att inte förlora i trovärdighet.

De här två danska utgivningarna ger upphov till tre funderingar:

För det första, så stort och omfattande var alltså det socialdemokratiska partiets och fackföreningsledningens aktiva arbete med att övervaka och registrera politiska motståndare i Danmark. Det kan, och bör man kanske, bli upprörd över. Jag är lite osäker. Helt överraskande är uppgifterna nog inte i varje fall.

För det andra, en lite oreflekterade bild av motståndareregistrering som enbart ett utslag av osjälvständiga tjänster håller inte. S-ledningen bedrev denna verksamhet med utgångspunkt i ett egenintresse som kom att sammanfalla med de amerikanska myndigheternas, men som inte var helt identiskt. Det kunde vara intressant att jämföra hur DKP, eller kommunistpartier i andra västeuropeiska länder, förhöll sig till sin husbonde. Var de mer eller mindre självständiga gentemot Moskva än socialdemokraterna var gentemot Washington?

För det tredje, och det är en något mer pessimistisk fundering: att som hos Dino Knudsen stöta på begreppet "arbetardiplomatiska" påtryckningar säger inte bara något om hur de amerikanska facket och myndigheterna såg på sina danska kontakter. Det säger också något om europeisk och skandinavisk fackföreningsrörelse.

Då, från mitten av 1940-talet och ett 20-tal år framåt, var facket föremål för utomstående intressen, därför att det i hög grad var en aktör för samhällsförändringar, eller för att förhindra sådana.

AFL proklamerade 1949:

"I vilken utsträckning som Marshallplanen blir ett kapitalistiskt eller ett folkligt projekt beror på fackföreningsrörelsen. I vilken utsträckning det europeiska återuppbyggnadsprogrammet blir en succé eller ett fiasko, beror för fackföreningsrörelsen."

Och i dag?

LOs ställningstaganden till EU har förstås varit viktigt för den breda opinionsbildningen. Är så fortfarande, förmodligen. Men det var 18 år sedan den svenska folkomröstningen om medlemskap, och 40 år sedan den danska.

Skulle en främmande makt som vill påverka dansk, eller svensk, opinion och samhällsutveckling, ens överväga att kontakta respektive LO-ledning för att skaffa sig allierade med inflytande?

Arbejderbevegelsens

Informations Central

Socialdemokratiets kamp mod kommunismen

1944-1973

Iben Björnsson

SFAH's skriftserie nr. 52 2012 www.sfah.dk

Amerikaniseringen

af den danske fagbevegelse

Marshallhjälp, kold krig og transatlantiska

forbindelser 1945-1956

Dino Knudsen

Museum Tusculanums Forlag 2012, www.mtp.dk

Nytt på Clartébloggen

Jeremy Corbyns Bok

Anthony Lane - 25 juni 2017

Och det hände sig, i landet Storbritannien, att Översteprästinnan gick ut till folket. Och hon sade: Se, jag bringar Eder budskap om en stor fröjd. Ty på den åttonde dagen av den sjätte månaden stundar ett allmänt val. Och folket knorrade och sade: Icke ytterligare ett! Och de vredgades mot...

Läs mer...

Petrograd 18 juni 1917

St Petersburg, 18 juni 1917

Benny Andersson - 17 juni 2017

Söndagen den 18 juni för jämt hundra år sedan började som en klar och blåsig morgon i Petrograd, som staden hade döpts om till vid världskrigets utbrott. Redan i gryningen hade arbetarna samlats på Viborgsidan. Nu strömmade de över broarna mot Nevsky Prospekt, där de strålade samman med matroser...

Läs mer...

Svar till: "Vänstern och arbetarklassen - allians eller fiendskap?"

Olle Josephson - 7 juni 2017

Bengt Håkanssons plädering för en restriktiv invandringspolitik ger ju inte uttryck för Clartés linje i dessa frågor – tvärtom. Däremot ger det uttryck för en säkert uppriktig oro för att arbetarklassens positioner ska försvagas ytterligare. Den förtjänar därför ett ordentligt bemötande. Med all...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Bildtext

Recensioner

Redaktionen - 29 december 2016

Eyvind

Läs mer...

Bildtext

En professor retuscherar historien

Magnus Göransson - 29 december 2016

I 2010-talets politiska klimat ska 1900-talshistorien helst beskrivas som en strid mellan liberal...

Läs mer...

Bildtext

Planeten pallar inte mer

Åke Kilander - 29 december 2016

År 2016 var det varmaste året i modern tid, och forskare rapporterar om ett istäcke kring Arktis...

Läs mer...