Somliga vill hellre tala om etnicitet och religion än om klass. Författaren Kristian Lundberg polemiserar mot Fredrik Ekelund och andra författares bild av Malmö. För dem som städar, diskar och tvättar är staden fortfarande en arbetarstad.

Vem äger rädslan?

Vem har mandat över en stad?

Det är två viktiga frågor.

En tredje - kanske ännu viktigare fråga: vem skriver stadens berättelse?

Vem identifierar och åskådliggör det som sker just nu? Amanda Svensson? Jaques Werup? Lukas Moodysson?

Hur kan vi komma utanför våra egna litterära begränsningar?

En lång tid nu har det varit sagt att Malmö inte längre är en arbetarstad. Det är möjligt att det är så. För en del.

Dock. Den som städar, diskar, tvättar, meckar, delar ut tidningar, passar barn - listan är lång - för den människan är staden fortfarande en arbetarstad.

Det är bara det att arbetet numera utförs av första och andra generationens invandrare - och deras utrymme i den pågående berättelsen om staden? Obefintligt.

Det är alldeles uppenbart att det finns ett behov av en större berättelse om staden; om det som sker och gestaltas just nu.

Men vem skall skriva den?

Vem kan skriva den?

Per Svensson? Han har försökt.

Det är typiskt på ett sätt att både Torbjörn Flygt och Fredrik Ekelund skriver om ett Malmö som redan har varit - som redan har inträffat.

Och de gör det utifrån ett förhållandevis tryggt medelklassperspektiv.

Malmö.

Kan man ens tala om Malmö längre?

Är inte staden redan så definierad och använd i alla möjliga och omöjliga sammanhang att man inte längre vet vilken bild vi talar om?

Både och.

Det har skett en avsevärd politisk kantring som också en rad av dessa Malmöförfattare, som exempelvis Jan Sigurd, har varit en del av just genom romantiseringen av staden - oförmågan att anlägga ett annat perspektiv än den trygga medelklassens.

Ja. Jag skulle vilja påstå att samtidens malmöitiska prosaförfattare alla har varit del i den rörelse som har ägt rum - där fokus har blivit etnicitet och religion - när frågan egentligen skall behandla genus och klass.

För: vem är det som betalar priset?

Vem är det som skjuts ner?

Vem är det som skjuter?

Och: vem skriver om det, vem fogar in staden i den nya berättelsen?

Vem blir näste författare som träder fram och anlägger ett rent rasistiskt perspektiv på Malmö?

Staden är numera sitt eget epicentrum.

Fredrik Ekelund försöker i det senaste numret av tidskriften Axess (Nr 2/mars) att presentera sin bild av staden.

Det finns en intressant fråga i hans text som vi återkommer till. Han tycks också rannsaka sig själv om han har varit delaktig i romantiseringen av det mångkulturella Malmö.

Min fråga: Hur romantiserar man det?

Genom att benämna människor som just människor?

Också Ekelund ställer nämligen frågor - och naturligtvis, kommer med svar - även om han gör det med exempel som framstår som udda.

Redan i inledningen av hans artikel, som har fått den märkliga rubriken "Rapport från en belägrad stad", börjar jag fråga mig vad som är Ekelunds syfte.

Han redogör för ett mordfall från 2004. Det var ett grymt mord. Men. Vad är det Ekelund vill säga med detta:

"men gänget på åskådarplats provocerade med sin stil, sina leenden och en till synes totala avsaknad av empati. En av dem, med irakisk bakgrund, härmade Wendi med en rasistisk rörelse mot ögonen/.../"

Irakisk bakgrund? Varför är det så viktigt att ange?

Och vad vet Ekelund om deras bakgrund? Första eller andra generationens invandrare?

Och - det som har saknats i alla analyser om Malmö, inte minst i Ekelunds: Är det verkligen en fråga om etnicitet?

Är det inte en fråga om klass?

Ett annat citat som avslöjar Ekelund. Ett mord har skett. Ekelund besöker brottsplatsen. En skåpbil anländer:

"Ut hoppar två killar i trettioårsåldern. De gestikulerar vilt och tar sig under avspärrningen samtidigt som poliserna rusar ut ur sin bil. Jag vill se min onkels blod! skriker den ene. Han är våldsamt upprörd och börjar skrika mot poliserna på ett språk jag inte förstår. Den lilla scenen är fort över. Polisen motar bort den aggressive mannen. Vad som slår mig är den totala brist på respekt han visar poliserna."

Det som slår mig: vilken förtvivlan måste inte rusa genom släktingen som besöker mordplatsen?

Vilken ensamhet rymmer inte detta: att besöka en brottsplats på natten och skrika ut sin förtvivlan?

Och Ekelund ser: En främling, aggressiv, som talar ett språk Ekelund inte förstår. En människa som inte lyder polisen. Tänk om inte han förstår polisen?

Den frågan ställer aldrig Ekelund. Han har uppenbarligen sin egen agenda. Han väljer sitt material. Han skapar en bild av staden som jag inte känner igen.

Och hans fråga. Jo. Ekelund tänker på det grymma mordet 2004 och frågar sig då, en smula retoriskt: "tänker jag också på mitt eget ansvar som författare/.../ Har jag varit för naiv? Vägrat att se vissa sammanhang? Jag vet inte, vet bara att frågorna ställdes i mig då, kring rättegången, och att de fortfarande ställs i mig."

Så vill han som slutkläm få oss att tro att det finns två läger, dels de politiskt korrekta som aldrig ställer rätt frågor och dels de rabiata, för vilka invandrare är pest.

Verkligheten ser inte ut så. Om det finns någonting som det talas om dygnet runt så är det just etnicitet och religionstillhörighet.

Men klass? Segregation? Utanförskap? Krigstrauma? Slumvärdar? Hopplöshet? Vanmakt?

Om detta talar vi aldrig.

Fredrik Ekelund äger både rädslan och berättelsen, och det är beklämmande att han aldrig gör sin sak större än den egna inskränktheten.

Jag vill påstå följande: som den samtida Malmöberättelsen ser ut just nu är det en rad författare i min hemstad som kvalificerar sig in i föreningen Tryckfrihetssällskapet - som inte är annat än just en rasistisk tankesmedja för medelklassen. -

Artikeln publicerades ursprungligen i Helsingborgs Dagblad den 14 mars i år.

Nytt på Clartébloggen

Antifascismen: En lidelsefull rörelse som aldrig lider

Alexandra Starud - 22 juli 2017

När vi talar från en position som antifascister talar vi inte sällan om dystopiska framtidsscenarion. Vi talar inte sällan om nazisternas våldsdåd och mord. Vi talar om fascismens framfart över europa och att trettiotalsretoriken kommit tillbaka. Därefter talar vi om strategier för att förhindra...

Läs mer...

Venezuela igen

Martin Fahlgren - 19 juli 2017

Utvecklingen i Venezuela är mycket kritisk. Det är därför viktigt att alla följa med i vad som håller på att ske: Hur arbetar reaktionen för att gripa makten, hur agerar "chavisterna" , hur beskrivs utvecklingen i vanliga massmedia? Hur det går för Venezuela kan spela stor roll för utvecklingen i...

Läs mer...

18 Juli 1917, Finlands första självständighetsförklaring?

Anders Björnsson - 17 juli 2017

Juli 1917 var en orolig månad i det ryska riket. Folk demonstrerade på gator och torg, särskilt i huvudstaden Petrograd, det strejkades, landsbygden jäste, soldater övergav fronten. Den provisoriska regeringen under kadetpolitikern furst Gregorij Lvov var oförmögen att styra landet, dra Ryssland...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Bildtext

Öppet mål för arbetarrörelsen (intervju)

Mats Wingborg - 29 december 2016

Mats Wingborg om SD, alliansen och Svenskt Näringsliv _ Öppet mål för arbetarrörelsen.

Läs mer...

Bildtext

En professor retuscherar historien

Magnus Göransson - 29 december 2016

I 2010-talets politiska klimat ska 1900-talshistorien helst beskrivas som en strid mellan liberal...

Läs mer...

Bildtext

Timothy Snyder sprider myter

Daniel Lazare - 29 december 2016

Partisaner, judiska motståndsrörelser i och inte minst Sovjet drog lika mycket elände över...

Läs mer...