Om Socialstyrelsen på 50-talet skulle rest någon staty framför ingången, hade Gustav Möller kanske varit ett logiskt val, och Bror Rexed skulle ha varit 70-talets val - men Hanne Kjöller (f. Kjellström) bleve svår att sidsteppa på 2010-talet.

Hon är nämligen den DN-journalist som under det senaste decenniet mer än de flesta har bidragit till att rasera vitala delar av svensk välfärdspolitik. Kjöller hatar tre ting: vänstermänniskor, muslimer och framför allt svaghet, det vill säga hos sin nästa.

Kjöller beskriver sig själv som liberalfeminist och uppger att hon senast röstade på Centerpartiet. Det senare kan te sig avvikande med hänsyn till hennes bakgrund i en akademikerfamilj. Men bönder och småföretagare har av tradition haft en tendens att betrakta folk som inte ständigt står på huvudet i sitt arbete såsom varande på rymmen och därför snarast borde hämtas in av länsman. Detta kan vara en förklaring till att Kjöller utifrån sin läggning sökt sig till C och allt sedan sekelskiftet tagit till sin uppgift att med en dåres envishet förfölja de sjuka, eller som hon föredrar att kalla dem, de sjukskrivna.

Kjöller, som för ett bra tag sedan arbetat i vården, kunde inte helt förneka att en och annan av de sjukskrivna faktiskt kunde vara sjuk, men "Det jag, och några andra, har reagerat på är omfattningen. Och att så många insjuknande samtidigt".

Framför allt hade stressrelaterade sjukdomar vid sekelskiftet ökat som sjukskrivningsorsak. Var detta egentligen någon sjukdom, och handlar det inte om dålig moral? Kjöller har själv varit nere på en turistort (enligt uppdrag?) och mycket riktigt funnit sjukskrivna damer i bikini, som visserligen var både gamla, hjärtsjuka eller utbrända, men minsann både var solbrända, tatuerade och som rökte, och hon funderade så det knakade:

"Därutöver funderar jag över hur det är möjligt att den som är så totalt dränerad på ork att hon är helt arbetsoförmögen har kraft att [...] bege sig ut till Arlanda och sedan på plats anmäla sig själv till diverse utflykter och aktiviteter?"

Oavsett vad den sjukskrivna gör eller inte gör blir det för övrigt enligt Kjöller fel, till exempel att delta i föreningar: "Sorgligt är också hur så många med själslig eller kroppslig smärta tycks så upptagna med att kämpa för rätten att vara sjukskriven i stället för att intressera sig för hur de kan bli friskare."

Kjöller har, trots sin medicinska utbildning, mindre intresse för sjukdomar eller hälsa än för sjukskrivningar. Av hennes under det senaste decenniets uppåt hundratalet ledar(nål)stick och krönikor i ämnet kan man ändå skönja huvudpunkterna i hennes socialmedicinska teori:

1. Det är aldrig, aldrig jobbets fel att vi är sjukskrivna. Nej: "...den som vantrivs skall byta arbetsplats, inte vara sjukskriven."

2. Svenskarnas dåliga egenskaper gör oss sjuka eftersom: "...undvikande, ältande, rättighetstänkande och självupptagenhet blivit en del av den svenska kulturen. Och [..]. det föder psykisk ohälsa."

3. Det är läkarnas fel att vi är sjuka, ty de"'producerar' psykiska sjukdomar". 
4. Det är den alltför generösa behandlingen av de försäkrade som uppmuntrar till "...överutnyttjandeav sjukförsäkringen".

5. Men framför allt är det politikernas prat om rehabilitering, ty det är "den politiskt ofarliga slutsatsen" när sjuktalet gick upp.

 Kjöllers teori är, det måste medges, gediget rotad i den diskurs som sedan länge bedrivs varhelst två eller flera småföretagare badar bastu och dricker öl. Denna teori lider bara av bristen att den avsåg att förklara ett fenomen som inte existerade - vilket beträffande teorier är vanligare än man tror.

Nu vet vi nämligen att antalet sjukskrivna, när Kjöller gick på som värst, var mindre än vid slutet av 80-talet och att antalet insjuknade inte var högre än tidigare. Det var antalet långtidssjukskrivna som hade ökat, vilket definitivt hade ekonomiska och politiska orsaker. Men för en journalist med ett ärende - eller uppdrag - betyder sådant inte så mycket. Ej heller för de borgerliga politiker, inom och utanför arbetarrörelsen, som i stort sett genomfört alla de förödande recept som hennes teori utmynnat i.

Men Hanne Kjöller har många strängar på sin lyra. Det som först gjorde att vi fick upp ögonen för hennes speciella journalistik var hennes reportageresa till Göteborg i juni 2001 med uppföljande artiklar kring de omfattande rättegångarna mot demonstranter mot besöket av George W Bush, och hans stora livvakt. Det har sagts att Kjöllers vittnesbörd och argumentation var det som fick Sveriges största liberala och mest humanistiska ledarsida att reservationslöst åter hävda statsmaktens oinskränkta rätt (vilken alltsedan Ådalen 1931 hade varit klart omstridd) att skjuta stenkastande ungdomar i magen och att därtill genom delvis förfalskade vittnesmål döma dem till flera års fängelse.

Kjöller räds heller aldrig att skjuta på den som redan ligger ner, snarare tvärtom. Till exempel apatiska flyktingbarn. De är simulanter, oavsett läkarbedömning och provsvar, antyder hon (dessutom är väl dr Ascher kommunist?). Eller romska barn, som försökt söka asyl Sverige undan rasistisk förföljelse på Balkan. Kjöller antyder att förföljelsen av de senare visserligen må vara ett faktum, men ändå inte: "Invandring: Osakliga snyftreportage förvirrar mer än de förklarar." (Om reportagen inte handlar om förfördelade företagare, förstås!) Hon försvarar Sveriges kalla hand mot dessa asylsökande med att de länder det gäller för närvarande ju inte befinner sig i krig. Upplyst om att asylrätten gäller likafullt övergår hon till att antyda att Genèvekonventionen om asylrätt borde avskaffas, eller åtminstone skärpas, åtminstone för muslimer: "Vad ska vi göra när terrorister, muslimska eller andra, knackar på dörren och med hänvisning till Genèvekonventionen och risken för tortyr i hemlandet vill slå ned sina bopålar i den svenska myllan?"

Hanne Kjöller hävdar att högerterroristen på Utöya mest var "förvirrad" och hade "problem med verklighetsuppfattningen". Muslimska terrorister är däremot bara onda. Ty de kommer aldrig "att bli några demokrater, utan ... använder västvärldens frihet för att planera och organisera andra människors ofrihet".

Kjöller förblir en varm anhängare av det krig som USA:s president numera undviker att nämna vid namn: kriget mot terrorismen. Om det gäller självmordsbombare, AFA-folk eller folk som släpper ut minkar spelar ingen roll:

"Så flyter den bruna extremismen ihop med den röda och den gröna." Ty alla hyllar de devisen att "ändamålet helgar medlen", vilken Kjöller förkastar, om det inte gäller ändamål som hon gillar. Då anser hon sig ha rätt, även när hon har fel. När hon i fjol fick medge att det egentligen saknades vederhäftiga belägg för att Libyens armé hade flygbombat och våldtagit sin befolkning, drog hon inte slutsatsen att NATO-alliansens bombningar och så småningom lynchning av Kadaffi vore oberättigade ty: "Historien talar snarare för motsatsen." För Kjöller är det nämligen alltid rätt att baktala, förfölja eller bomba dem hon ogillar.

Kjöller ger därvid aldrig upp. När det inte längre, inte ens för USA, gick att utmåla Mehdi Ghezali som terrorist eller ens "misstänkt terrorist", tar Hanne Kjöller till andra grepp för att kunna fortsätta misstänkliggöra, i ett litet karakteristiskt ledarstick, "Nolltaxerare med exotiska resvanor". Hon har uppdagat att den arbetslöse Ghezali åter hade varit i Pakistan, för övrigt det veterligen enda tillfälle hon moraliserat över nolltaxerare.

Kjöller beundrar den förra danska regeringen under hennes idol Fogh Rasmussen, som inte "valde att klappa muslimerna på huvudet, att inte säga stackare - ni förstår inte bättre, så kom in och drick en kopp varm choklad med mig". Metaforen om ordningsmaktens alltför generösa utbud av varm choklad tycks Kjöller vara så fäst vid, att hon ständigt återanvänt den

- till exempel om myndighetens uppträdande i Göteborg 2001 och senast om Malmöpolisens "mesiga" uppträdande i Rosengård.

Att med hugg, nålstick och slag ge sig på enskilda underdogs bereder helt klart Kjöller tillfredsställelse. Det var visserligen inte Kjöller, eller ens hennes alliansvänner, som inledde drevet mot de sjuka och utarbetade, som så småningom resulterade i att vi numera har en av västvärldens minst humana sjukförsäkringar. Men då tillfället erbjöds att vid sekelskiftet utvidga måltavlan till en större grupp av medborgare, dvs. de sjukskrivna, greps hon av en gudomlig inspiration och kände vinden i ryggen.

Hanne Kjöller är still going strong som en totalt orädd försvarare av makten. Shakespeares ord i King Lear förtjänar att upprepas (vilket vi ofta måst göra): Även en hund väcker respekt när den går maktens ärenden.

Samtliga citat från Hanne Kjöllers artiklar i Dagens Nyheter.

Nytt på Clartébloggen

Lenins teori om imperialismen och prognoserna om framtiden. Svar till Peter Sundborg, del två

Benny Andersson - 10 december 2017

Jag fick min politiska skolning på 1970-talet, då myten om de ofelbara ”stora” låg tåg tung över vänsterns smågrupper. En myt som måste ha fått den balsamerade Lenin att vrida sig i sin sarkofag. Alla som besvärat sig med att sätta sig in i Lenins gärning, slås av hans osentimentala och jordnära...

Läs mer...

Rapport från Café Clarté: Om betydelsen av 1917 för 2000-talets socialister

Magnus Göransson - 8 december 2017

Shabane Barot talade på café Clarté i Stockholm i tisdags (5 december), om betydelsen av 1917 för 2000-talets socialister. Det är, i alla fall i Stockholm, framförallt 1968-vänsterns politiska organisationer av olika schatteringar som uppmärksammat 1917. Shabane, som kommer från den autonoma...

Läs mer...

Stoppa det orättvisa drevet mot Ebba Busch Thor

Dan Israel - 8 december 2017

Det pågår ett orättvist drev mot Ebba Busch Thor, i vilket kristdemokraternas partiledare framställs som en okunnig produkt av en Livets Ord-friskola. I själva verket försökte Busch Thor på ett diskret sätt avfärda de författare och böcker som inte bör ingå i en svensk kanon. Avsikten med en sådan är...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 2/17 Makten bakom orden

Bildtext

Två texter

Cecilia Persson - 17 juli 2017

Proletär poesi i dialog med det akademiska Förhindrade åtgärder

Läs mer...

Bildtext

Språkpolitik på folkrörelsegrund

Arne Rubensson (intervju) - 17 juli 2017

Fyra frågor till Arne Rubensson, vice ordförande i nätverket Språkförsvaret.

Läs mer...