Den arabiska våren har vänts i svårigheter och motgångar. Till de värst drabbade hör Syriens folk. Många i landet vänder sig mot Assadregimen, men önskar ingen utländsk intervention - det vore en katastrof. Det är inget västmedierna tar hänsyn till. Mathias Cederholm analyserar Syrien på randen till inbördeskrig.

Med den arabiska våren inleddes ett komplicerat spel mellan USA, EU, Ryssland och de regionala stormakterna, som pendlat mellan offensiver, förlustminimering och panikinsatser. I Libyen kunde västerländska intressen driva fram en militär seger som dock lämnat efter sig ett land i kaos, i Egypten handlar det genom valprocesserna om att rädda vad som räddas kan. I Syrien kolliderade olika yttre intressen våldsamt, vilket färgade av sig på en revolt som aldrig hann utveckla sig av egen kraft.

Det var inte oväntat att en revoltvåg skulle nå Syrien. En hårdför Assadregim har i och för sig behållit ett starkt stöd hos politiskt och ekonomiskt inkluderade grupper, medan landet (liksom Libyen) under 2000-talet stegvis öppnat sin ekonomi västerut med liberaliseringar, påhejat av bl.a. EU som trots växande problem i landet krävt en högre reformtakt. Arbetslöshet, fattigdom och inflation ligger på höga nivåer, och Baath-partiets tidigare bas hos fattigare landsbygdsbefolkning har eroderat kraftigt. Privatiseringar har berikat en maktklick i stats- och partitopp och drivit korruptionen till enorma nivåer, men regimen har också koopterat nya elitgrupper främst med jordbruksprivatiseringar. Men det finns även stora affärsintressen som inte har nära band till statsapparaten, oftast i stället knutna till gulfstaterna.

Oroligheter nådde Syrien under våren 2011, men var inte särskilt utbredda, och besvarades snabbt med begränsade ekonomiska lättnader för de fattiga som lidit hårt av de föregående reformerna. Men efter ett tag började våldet eskalera, och under hösten påminde situationen alltmer om stridigheterna kring 1980, när islamistiska grupperingar i områdena kring Homs och Hama ledde ett uppror mot regimen, med målsättningen att störta den sekulära och då också socialistiska, men samtidigt av minoriteten alawiter dominerade, statsapparaten. Efter åratal av blodiga attentat mot militär och tjänstemän eskalerade upproret 1982 med stora bombattentat i bl.a. Damaskus, och regimen förlorade kontrollen av uppemot en tredjedel av landet innan den hårdhänt slog tillbaka i främst Hama, med tusentals döda. Många av ledarna för revolten gick i exil, inte minst till Saudiarabien, och har sedan dess odlat en legend om den krossade revolutionen.

Det finns alltså en tendens att motsättningar i landet fångas av sekteristisk och etnisk mobilisering, och 2011 skedde detta igen. Den väpnade revolten spreds under hösten i de sunniarabiskt dominerade områdena från sydväst mot norr, och förde snabbt med sig en sekterisering av motsättningarna. Ett stort antal lokala miliser växte fram, i synnerhet kring Homs och Hama där de vände sig mot både regimen och minoriteterna, främst alawiterna, som började fly, medan sunniaraber i enklaver vid kusten efter oroligheter började fly inåt landet. Bland alawitiska grupper aktiverades de s.k. shabiha-miliserna, som givit sig på upprorsmän och annan sunni-befolkning för att stärka regimen. Det är inte alls säkert att sistnämnda miliser har direkt stöd av regimen; snarare finns tecken på att några av de nya ekonomiska makthavarna i landet - själva ofta med sunnibakgrund - finansierar och styr dem.

Denna sekteristiska, inbördeskrigsliknande situation tonades ned i västmedia, medan västländerna och gulfstaterna hejade på "revolutionen".

Varför är då "revolutionen" i Syrien så efterlängtad i väst och hos en del grannar? Som bekant har man i USA, Israel och Saudiarabien länge ogillat Syriens oberoende ställning, som inbegripit en allians med Sovjet alltsedan sent 1950-tal, en allians som under nya förtecken fortsatt med Ryssland och Iran. Därtill har Syrien varit en besvärlig motkraft mot Israel genom en rad konflikter rörande Golanhöjderna, vattentillgångar, Hizbollah och Libanon. De direkta ekonomiska intressena från USA och EU i olje- och gastillgångar är inte lika starka som i exempelvis Libyen. I Syrien rör det sig mer om regional geopolitik, och här har kartan ritats om betydligt under de senaste åren. I regionen uppfattas Syrien som Irans enda direkt allierade stat, samtidigt som bägge utgör viktiga strategiska möjligheter för Ryssland att hålla emot en amerikansk dominans i Mellanöstern/Sydvästasien. Ryssland har omfattande vapenhandel med Syrien, och dessutom en strategiskt betydelsefull marinbas i Tartus, en nagel i ögat för de västkrafter som vill ha ett helt Europakontrollerat Medelhav. Vidare har nu USA mer eller mindre lämnat Irak, med insikten att man lämnat efter sig en starkt Iranvänlig regim i Bagdad - detta blev resultatet av ockupationens sekterisering av irakisk politik. Uttåget har gjort att USA än mer väljer att politiskt luta sig mot gulfstaterna i regionen, dit också delar av den militära närvaron flyttats. Samtidigt har Syrien- och Iranstödda Hizbollah stärkt sitt politiska inflytande i Libanon, och längre in i Asien ser USA ut att alltmer förlora inflytande i västra Afghanistan till Iran. Iran håller alltså på att växa i sin roll som regional stormakt från Medelhavet till Centralasien, vilket ses med oro såväl i USA, Israel som i gulfstaterna och bland vissa krafter i EU.

Denna "shiitiska halvmåne" som man gärna kallar det (dylika religiösa kategoriseringar är problematiska, men har en viss bäring i regionen) har också visat sig i konkret politik under de senaste åren. Iran, Irak och Syrien avtalade 2010 om kommande handels-, säkerhets- och olje/gas-samarbeten. Bland annat projekterades en gas-pipeline från Iran via Irak och Syrien mot Medelhavet, med EU som slutligt mål. Att hindra europeiskt beroende av Iran, eller av ryska intressen som riskerade att blandas in, har länge varit ett strategiskt mål för USA; den ryska faktorn var också ett motiv bakom insatsen i Libyen. Att Turkiet och Syrien närmade sig varandra vid samma tid uppfattades också som ett problem. Utvecklingen gjorde exempelvis att vissa energistrategier ansågs utmanande, i synnerhet den s.k. Nabucco-ledning som projekterats i många år, och som är tänkt att föra gas till EU via Turkiet från Irak, och kanske även från Egypten, Azerbajdzjan och Turkmenistan. Nabucoledningens huvudsyfte skulle vara att minska EU:s beroende av det ryska "South Stream"-alternativet över Svarta havet, som i sin tur är det ryska svaret på Nabucco-projektet.

Den "shiitiska halvmånens" uppstigande har även delvis varit utgångspunkten för oroligheter i Bahrain och andra gulfstater, där socialt utsatta grupper ofta har en shia-bakgrund. Detta utgör ett hot mot gulfregimernas och i synnerhet Saudiarabiens legitimitet, och har besvarats med hårdhänt repression, utan att väst lyft många ögonbryn. Dessutom har mer långtgående drömmar om att helt rita om kartan i Mellanöstern väckts till liv. Saudiarabien vill bli regional stormakt, driver planer på en union mellan gulfstaterna och en regelrätt ihopslagning med Bahrain, med målet att dämma upp inre shiitiska protester, och för en mobilisering mot Iran. Man är - liksom Israel - mycket orolig för att USA på sikt kommer att inleda en mjukare linje mot Iran, och över att det inom EU redan finns röster för ökade kontakter med Iran, främst för att få naturgas.

I Washington plockas nu regelbundet kartor fram med helt andra projekterade omstöpningar, med bl.a. sekteristiska och etniska delningar av Irak och Saudiarabien. Sådana ingrepp är knappast möjliga, men bara diskussionen riskerar att ännu mer driva spänningarna i sekteristisk riktning - måhända i sig en dold målsättning. Som ett inslag i gulfstaternas tysta krig mot Iran-alliansen förefaller en ny oljepolitik ingå. Nyligen kom uppgifter att Saudiarabien planerar öka sin oljeproduktion under kanske ett par år, för att driva ned oljepriserna till kring 60 dollar fatet och underminera Irans och Iraks ekonomier. Man räknar med att de ska drabbas hårt eftersom de inte alls har samma penningreserver som Saudiaraben och dess allierade. Denna politik har knappast västmakterna något emot som det ekonomiska läget ser ut.

Den arabiska våren blev snart en vinter på flera håll. Revolterna i östra arabvärlden slogs snabbt ned, och i Libyen omvandlades oroligheter till ett väststyrt imperieprojekt, där man utöver intressen i gas, olja, och regional dominans som sträcker sig långt ned i Afrika, militariserade den nya interventionsprincipen "Responsibility to protect", R2P. Denna princip låg för första gången till grund för ett FN-mandat, och misskrediterades omedelbart i och med att målsättningen med flygförbudszoner i stället blev omfattande bombningar av infrastruktur, intervention på rebellernas sida och regimskifte. Till det yttre har det sedan legat till grund för att man inte kunnat få ett liknande mandat i Syrien, eftersom Ryssland och Kina inte längre anser ett sådant mandat trovärdigt. Men under ytan har en genuin tveksamhet om intervention i Syrien växt fram även inom västmakterna. Till en del kan militära överväganden ha spelat in och ett syriskt avancerat luftförsvar har varit avskräckande, men Pentagon har efterhand gett grönt ljus för mer långtgående planer. Vi kan jämföra med hur USA inför Libyen-insatsen tvekade tills man lyckats driva igenom ett mandat att insatsen skulle kunna göras "med alla medel", d.v.s. att bombningarna fick inbegripa infrastruktur etc.

Men tveksamheten om Syrien inbegriper också andra aspekter. Man verkar inte vilja utmana Ryssland mer än nödvändigt. USA lovade t.o.m. i maj 2012 att garantera Ryssland fortsatt inflytande i Syrien om man ger med sig och låter Assad-regimen falla, vilket möjligen kan beveka Moskva. En annan faktor har varit att det inte finns samma typ av pålitliga västlojala aktörer på höga positioner i Syrien att kasta in som politiska alternativ, så som situationen tidigare var i Libyen. I Israel finns dessutom krafter som menar att Assad egentligen är bästa alternativet. Hans regim har levererat en viss stabilitet längs sina gränser och i Libanon, och att det muslimska brödraskapet skulle ringa in Israel från flera håll är inget man vill se i Tel Aviv. Alltså väntar alla aktörer på utvecklingen i Egypten. Inte minst undrar man över om USA och de militära strukturerna kan hålla muslimska brödraskapet under "tillräcklig" kontroll där.

Västmakterna, några av gulfstaterna, Israel och efterhand Turkiet var emellertid tidigt involverade i revolten i Syrien. USA agerade under våren 2011 genom sin ambassadör Robert Ford i Damaskus som hade långtgående kontakter med de framväxande upprorsgrupperna. Ford hade erfarenhet av dylika operationer som tidigare ansvarig för minst sagt tveksamma rekryteringar och antigerillametoder i Irak. Han tvingades dock under hösten 2011 lämna Syrien under påtryckningar från regimen. Stora mängder vapen, pengar, sambandsutrustning, milisstyrkor (från bl.a. Libyen, Irak) o.s.v. har skickats in i landet. Vi vet också nu, bl.a. genom den senaste omgången wiki-läckor, att USA, Storbritannien och Frankrike har haft smärre styrkor på plats, med fokus på träning och samordning av upprorsstyrkor. Ett viktigt steg under 2011 verkar ha varit att man aktiverade de oftast islamistiskt präglade nätverk som odlats under lång tid, och som kring 2007 kom att prioriteras av USA m.fl. i ett dolt krig mot Iran och Syrien, med baser i Jordanien, Irak och Libanon (denna strategi har beskrivits av bl.a. Seymour Hersh). I synnerhet det syriska muslimska brödraskapet, som haft sin bas i Turkiet, har givits en central roll i underminerandet av den syriska regimen.

Olika målsättningar har dock lett till att detta dolda krig förs på delvis olika vis av USA och Saudiarabien. Mycket tyder på att de al Qaida-grupper som började dyka upp 2012 i Syrien snarare haft band till Saudiarabien än till USA, och att de använts för att hålla igång konflikten när den första rebellvågen under fria syriska armén, som muslimska brödraskapet försökte dominera, mer eller mindre förlorat initiativet. Medan USA i det läget kunde hänvisa till Rysslands och Kinas veto i säkerhetsrådet, och därefter Kofi Annans fredsplan, för att vänta med några avgörande beslut och samtidigt hålla "grytan kokande", drev Saudiarabien och Qatar på för utvidgade insatser och för att tvinga in västmakterna i en regelrätt intervention. Man har under våren eskalerat införseln av pengar och vapen, och fler träningsläger har etablerats i Jordanien och Turkiet. USA försöker å sin sida koordinera dessa insatser, antagligen med syftet att å ena sidan fortsatt destabilisera Assad-regimen, å andra sidan försöka kontrollera så att t.ex. salafister med saudi-stöd inte får för starkt inflytande i Syrien.

Det pågår alltså en kamp mellan gulfstaterna och USA om hur deras intressen i Syrien ska formeras, därmed också kring vilka av upprorsgrupperna i Syrien som ska få mest stöd. Mycket energi och propaganda har från väst och Turkiet lagts på det s.k. nationella rådet, en oppositionskommitté i exil. Rådet drev hänsynslöst krav på internationell intervention, och hade obefintliga kontakter med den mer organiserade politiska oppositionen i Syrien. Med muslimska brödraskapets och fria syriska arméns försvagande såg rådet ut att förlora både i sammanhållning och betydelse mot sommaren 2012. Anmärkningsvärt är i sammanhanget hur den övriga organiserade oppositionen i Syrien, en blandning av liberala och vänsterkrafter och avgörande delar inom de många minoriteterna, har motsatt sig intervention utifrån, och i stället försökt samverka med regimen. Den har också fått mer utrymme med den nya konstitution och de val som hållits i landet under 2012, en process som varit sorgligt ignorerad av väst. Allmänt kan sägas att Assad-regimen verkar ha ett tillräckligt stöd i landet för att kunna behålla kontrollen om inte yttre inblandning hade varit.

Även om mycket är oklart, tyder det mesta på att det är krafter i gulfstaterna tillsammans med deras underhuggare i Syrien som ligger bakom vårens utveckling med spektakulära bombningar i Damaskus. Tillförseln av vapen via Libanon har lett till tendenser till att konflikten sprider sig dit. Massakern på familjer med barn i Hola i samband med en upprorsoffensiv i slutet av maj utfördes inte av regeringsstyrkor som många till en början försökt göra gällande. Det är möjligt att de var en slags "black-op" av rebellstyrkor med stöd utifrån, med syfte att sätta käppar i hjulet för Kofi Annans fredsplan. Liknande ansatser har skett tidigare. Men i och för sig kan shabiha-miliser tänkas ha varit ansvariga, med tanke på den starkt sekteristiska stämning som drivits upp i det aktuella området. I vilket fall kom massakern omedelbart att framhållas som ett argument för intervention enligt R2P, och det finns risk för fler liknande skeenden ämnade att driva på internationell opinion. En "humanitär" intervention i Syrien skulle leda till en katastrof. Men det finns också risk att USA med instämmanden från London och Paris som en plan B låter gulfstaterna fortsätta destabilisera Syrien med förödande resultat.

Med spelet om arabiska vårens efterverkningar kom folket i Syrien, liksom i Libyen, att tillhöra förlorarna. Spänningarna mellan stormakterna i regionen är nu dessutom så riskabla och komplicerade att det finns anledning till stor oro. Å andra sidan kan fortsatta folkliga rörelser just med anledning av turbulensen förhoppningsvis finna nya öppningar. För oss i väst gäller att försöka få hejd på våra galopperande makthavare som inte verkar förstå vilken eld de leker med i Mellanöstern, eller som helt enkelt struntar i följderna.

Nytt på Clartébloggen

Ska vi prata med nazister? (Recension)

Dan Israel - 15 november 2017

Ska vi prata med nazister? Så lyder titeln på den bok som Mikael Löfgren och Nätverkstan sammanställt med så gott som samtliga debattinlägg i den diskussion som uppstod efter att Bokmässan beslutat sig för att inte porta Nya Tider. Det är ett föredömligt initiativ, som på ett ytterst konkret sätt...

Läs mer...

De nya Sidenvägarna (Recension)

Hans Isaksson - 31 oktober 2017

Peter Frankopan är chef för Centrum för bysantinska studier vid Oxforduniversitetet. 2012 publicerade han boken ”The first crusade: The call from the east”. Nu är han aktuell med “Sidenvägarna” (The Silk Roads; Sv översättning Peter Handberg 2017; Bonniers; 687 sid). Ett av Jan Myrdals och Gun...

Läs mer...

Till minnet av Eva Ullstadius

Webbredaktionen - 31 oktober 2017

Det senaste numret av Clarté - Hundraåringen som försvann; Ett tema om den ryska revolutionen - är tillägnat Eva Ullstadius. Just denna utgåva av tidskriften har blivit mycket efterfrågad och uppskattad. Därför är det en extra stor glädje att numret är dedicerat till en person som starkt trott på och...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 2/17 Makten bakom orden

Bildtext

Temaintroduktion - Makten bakom orden

Olle Josephson - 17 juli 2017

Språkstrider är förtäckta klasstrider - och inte alltid så förtäckta. Det framgår av de fem...

Läs mer...

Bildtext

Språkpolitik på folkrörelsegrund

Arne Rubensson (intervju) - 17 juli 2017

Fyra frågor till Arne Rubensson, vice ordförande i nätverket Språkförsvaret.

Läs mer...

Bildtext

Den geostrategiske marskalken

Anders Björnsson - 17 juli 2017

Hösten 1917 blev Finland självständigt för att snabbt kastas in i inbördeskrig. Den vita sidan...

Läs mer...