Är det ett hus eller ett hem? Ett tempel tillägnat det nya Indien eller en lagerlokal för dess spöken? Från den stund Antilla blev synligt på Altamont Road i Mumbai, där det utstrålade en stämning av mystik och tyst hotfullhet, har ingenting varit sig likt. "Här är det", sa min vän som hade visat mig dit. "Varsågod och hylla vår nya herre."

Antilla tillhör Indiens rikaste man Mukesh Ambani. Jag hade läst om denna byggnad, den dyraste som någonsin byggts, om dess tjugosju våningar, tre helikopterplattor, nio hissar, hängande trädgårdar, balsalar, uterum, gym, parkeringshus i sex våningar och tjänstepersonal på sexhundra personer. Men ingenting hade förberett mig för den vertikala gräsmattan - en svävande 27 våningar hög vägg av gräs fäst i ett enormt metallgaller. Gräset var fläckvis torrt; bitar av det hade ramlat ner i form av prydliga rektanglar. Nedsippringen hade uppenbarligen inte fungerat.

Men uppsugningen har verkligen gjort det. Det är på grund av den som Indiens hundra rikaste har tillgångar som motsvarar en fjärdedel av bnp i en nation på 1,2 miljarder människor.

Arundhati Roy är en av Indiens främsta författare. Hon slog igenom också internationellt med romanen The God of Small Things (De små tingens gud).

På senare år har hon allt hårdare engagerat sig i de pågående sociala striderna i landet liksom i kampen mot de västliga stormakternas krigsföretag.

På gatan (och i New York Times) sägs det, eller har det i varje fall sagts, att efter alla dessa insatser och all trädgårdsanläggning bor familjen Ambani inte i Antilla. Fast ingen vet med säkerhet hur det är. Det viskas fortfarande om spöken och otur, vaastu och feng shui1. Alltsammans är kanske Karl Marx fel (allt detta förbannande). Enligt honom har kapitalismen "trollat fram sådana gigantiska medel för produktion och handel att det påminner om en trollkarl som inte längre kan styra de krafter från underjorden som han har uppväckt genom sina trollformler".

I Indien lever vi, 300 miljoner människor som tillhör den nya medelklassen, efter IMF:s "reformer" - marknaden - sida vid sida med underjordens andar, döda floders poltergeistar, uttorkade brunnar, renrakade berg och nakna skogar; andarna av 250 000 skuldtyngda bönder som tagit livet av sig och av de 800 miljoner som har gjorts utfattiga och egendomslösa för att lämna plats åt oss. Och som får klara sig på mindre än tjugo rupier (tre kronor) om dagen.

Mukesh Ambani är personligen god för tjugo miljarder dollar. Han innehar den dominerande aktieandelen i Reliance Industries Limited (RIL), ett företag med ett marknadsvärde på 47 miljarder dollar och globala ägarintressen som omfattar petrokemi, olja, naturgas, polyesterfibrer, ekonomiska frizoner, livsmedelsförsäljning, gymnasier, forskningsinstitutioner i medicin, biologi och sociologi samt anläggningar för lagring av stamceller. RIL köpte nyligen 95 procent av aktierna i Infotel, ett tv-konsortium som kontrollerar 27 kabelkanaler för tv-nyheter och underhållning, däribland CNN-IBN, IBN Live, CNBC, IBN Lokmat och ETV på praktiskt taget alla regionala språk. Infotel äger den enda landsomfattande licensen för 4G bredband, en "informations-pipeline" i höghastighet som, om tekniken fungerar, kan vara framtiden för informationsutbyte. Ambani äger också ett cricketlag.

RIL är ett av den handfull storföretag som styr Indien. Några av de andra är Tata, Jindal, Vedanta, Mittals, Infosys, Essar och det andra Reliance (ADAG) som ägs av Mukeshs bror Anil. Dessa företags kapplöpning efter tillväxt har spillt ut över Europa, Centralasien, Afrika och Latinamerika. Deras nät kastas ut över ett stort område. De är såväl synliga som osynliga och finns både över och under jord. Familjen Tata driver exempelvis över 100 företag i 80 länder. De är ett av Indiens äldsta och största maktföretag i den privata sektorn. De äger gruvor, gasfält, stålverk, telefoni, kabel-tv och bredbandsnätverk och styr hela samhällen. De tillverkar bilar och lastbilar, äger hotellkedjan Taj, Jaguar, Land Rover, Daewoo, teföretaget Tetley, ett förlagshus och kosmetikjätten Lakme. Deras slagord skulle utan vidare kunna vara: Ni kan inte leva utan oss.

Enligt reglerna i uppsugningsevangeliet får man mer ju mer man har.

Vi lever i en epok av Alltings Privatisering, och den har gjort den indiska ekonomin till en av de snabbast växande i världen. Emellertid är en av de viktigaste exportvarorna, precis som i alla gamla goda kolonier, dess mineraler. Indiens nya megaföretag - Tata, Jindals, Essar, Reliance, Sterlite - är de som lyckats tränga sig fram till den kran som sprutar ut pengar utvunna djupt ur jordens innandöme. Det är en dröm för affärsmän som gått i uppfyllelse - att kunna sälja något som de inte behöver köpa.

Den andra viktiga grunden för företagens rikedom är tillgångarna i markegendom. Över hela världen har svaga korrupta statsledningar hjälpt handlare på Wall Street, storföretag i jordbruksprodukter och kinesiska miljardärer att samla på sig väldiga markområden. (Det omfattar naturligtvis också bestämmanderätten över vattnet.) I Indien förvärvas miljoner människors mark och överförs till privatföretag i "det allmännas intresse" - för att bli ekonomiska frizoner, infrastrukturprojekt, dammar, motorvägar, bilfabriker, kemiska anläggningar och tävlingsbanor för formel ett. (Privategendomens helgd gäller aldrig de fattiga.) Som alltid får lokalbefolkningen löften om att avhysningen från deras mark och exproprieringen av allt de någonsin ägt faktiskt handlar om att skapa sysselsättning. Men vid det här laget vet vi att sambandet mellan bnp och arbetstillfällen är en myt. Efter tjugo års "tillväxt" saknar 60 procent av Indiens arbetskraft anställning, 90 procent av arbetskraften arbetar i den informella sektorn.

Efter självständigheten och ända fram till 1980-talet kämpade de folkliga rörelserna, från naxaliterna till Jayaprakash Narayans Sampoorna Kraanti (Total revolution), för jordreformer, omfördelning av mark från de feodala jordherrarna till jordlösa bönder. I dag skulle allt tal om omfördelning av mark eller rikedom inte bara betraktas som odemokratiskt utan som ren dårskap. De miljontals jordlösa människorna, av vilka de flesta är daliter och adivasis2, som drivits bort från sina byar och nu lever i slum och kolonier av tillfälliga kåkar i småstäder och megastäder, finns inte ens med i de radikalas diskurs.

Medan uppsugningen samlar rikedomen högst uppe på en glänsande påle där våra miljardärer utför sina piruetter, slår tidvattenvågor av pengar in i de demokratiska institutionerna - både domstolarna, parlamentet och medierna - och skadar allvarligt deras möjligheter att fungera på det sätt som var avsikten. Ju högljuddare karnevalerna kring valen är, desto osäkrare blir vi på att demokratin verkligen existerar.

Varje ny korruptionsskandal som avslöjas i Indien får den förra att verka småttig. På sommaren 2011 kom skandalen kring utförsäljningen av 2G-frekvenserna. Vi fick veta att företag hade stoppat undan 40 miljarder dollar av allmänna medel i sina egna fickor genom att tillsätta en vänligt sinnad själ som minister för telekommunikationerna. Denne satte ett alldeles för lågt pris på frekvensbanden för telekom och fördelade andelarna bland sina kompisar. De inspelade telefonsamtal som läckte ut till pressen visade att ett nätverk av industrimän och deras frontföretag, ministrar, inflytelserika journalister och en programledare i tv var inblandade i detta röveri i fullt dagsljus. Inspelningarna var bara en bekräftelse med magnetröntgen på en diagnos som folk i allmänhet hade ställt för länge sedan.

Privatiseringen och den illegala försäljningen av telekomfrekvenser innefattar inte krig, fördrivning och ekologisk ödeläggelse. Men det gör privatiseringen av Indiens berg, floder och skogar. Det väcker inte lika stort uppseende i medelklassen, kanske för att det inte är lika tveklöst tydligt som en uppenbart regelrätt bokföringsskandal, eller kanske för att det utförs för Indiens "framstegs" skull.

År 2005 undertecknade regeringarna i Chhattisgarh, Orissa och Jharkhand hundratals överenskommelser med ett antal privatföretag, där de för en spottstyver överlät bauxit, järnmalm och andra mineraler till ett värde av biljontals dollar, något som till och med trotsade den fria marknadens snedvridna logik. (Ersättningarna till statsledningarna uppgick till mellan 0,5 och 7 procent.)

Bara några dagar efter det att Chhattisgarhs regering hade undertecknat en överenskommelse om byggande av ett integrerat stålverk i Bastar med Tata Steel bildades Salwa Judum, en olaglig milis. Regeringen sa att det var en spontan resning bland lokalbefolkningen som hade tröttnat på maoistgerillans "förtryck" i skogen. Det visade sig vara en operation för att rensa undan motstånd, och den finansierades av regeringen med bidrag från gruvföretagen. I de andra delstaterna bildades liknande miliser med andra namn. Premiärministern förklarade att maoisterna var "det största hotet mot säkerheten i Indien". Det var en krigsförklaring.

Till Kalinganagar i den angränsande delstaten Orissa kom 2 januari 2006 tio plutoner poliser till platsen för ett annat av Tatas stålverk, kanske för att visa allvaret i regeringens avsikter. De öppnade eld mot bybor som hade samlats på platsen för att protestera mot vad de tyckte var otillräcklig ersättning för sin mark. Tretton personer, däribland en polis, dödades och 37 sårades. Nu har det gått sex år sedan dess, och fast byarna fortfarande belägras av väpnade poliser har protesterna inte upphört.

I Chhattisgarh brände, våldtog och mördade Salwa Judum sig genom hundratals skogsbyar, tömde 600 av dem, tvingade 50 000 människor att komma till polisläger och 350 000 att fly. Delstatens chefsminister tillkännagav att de som inte kom ut ur skogen skulle betraktas som "maoistiska terrorister". På så sätt definierades i delar av dagens Indien plöjning och sådd på åkrarna som terrorism. Det Salwa Judums våldsamheter i slutändan lyckades åstadkomma var att förstärka motståndet och få den maoistiska gerillaarmén att växa. År 2009 utlyste regeringen det som den kallade Green Hunt (den gröna jakten). 200 000 milismän sattes in i Chhattisgarh, Orissa, Jharkhand och Västbengalen.

Efter tre år av "lågintensitetskonflikt" utan att lyckas "skölja ut" rebellerna ur skogen har centralregeringen förklarat att den ska sätta in Indiens armé och flygvapen. I Indien kallar vi inte detta för krig. Vi kallar det för att "skapa ett gott investeringsklimat". Tusentals soldater har redan gått in. Ett brigadhögkvarter och flera flygbaser håller på att färdigställas. En av världens största arméer drar nu upp riktlinjerna för sitt "försvar" mot de fattigaste, hungrigaste och mest undernärda människorna i världen. Vi väntar bara på tillkännagivandet av Lagen om de väpnade styrkornas speciella befogenheter som ska ge armén laglig immunitet och rätt att döda "vid misstanke". Att döma av tiotusentals okända gravar och anonyma likbål i Kashmir, Manipur och Nagaland har armén verkligen visat sig vara misstänksam.

Medan förberedelserna för insatsen pågår, är djunglerna i centrala Indien fortfarande under belägring och byborna är rädda för att gå ut eller gå till marknaden för att skaffa mat eller medicin. Hundratals människor har fängslats, anklagade för att vara maoister enligt drakoniska och odemokratiska lagar. Fängelserna är fulla av adivasis av vilka många inte har en aning om vad deras brott består i. Nyligen greps en adivasilärare, Soni Sori från Bastar, och torterades i polishäktet. Man körde upp stenar i hennes slida för att få henne att "bekänna" att hon var maoistisk kurir. Stenarna avlägsnades på ett sjukhus i Calcutta dit hon efter protester från allmänheten skickats för medicinsk undersökning. Vid ett förhör nyligen i Högsta domstolen visade aktivister upp dessa stenar i en plastpåse för domarna. Det enda resultatet av deras ansträngningar är att Soni Sori fortfarande sitter fänglad, medan Ankit Garg, den polischef som genomförde förhöret, på Republikens dag belönades med Presidentens polismedalj för tapperhet.

Vi får höra om den ekologiska och sociala omstöpningen av centrala Indien enbart på grund av massupproret och kriget. Regeringen lämnar inte ut några upplysningar. Alla affärsöverenskommelser är hemliga. En del av medierna har gjort vad de kunnat för att fästa allmänhetens uppmärksamhet på vad som händer i centrala Indien. Den allra största delen av de indiska massmedierna blir emellertid sårbara därför att huvuddelen av deras inkomster utgörs av annonser från storföretagen. Som om inte det vore illa nog har gränslinjen mellan medierna och storföretagen börjat suddas ut i farlig utsträckning. Som vi har sett äger RIL praktiskt taget 27 tv-kanaler. Men det omvända förhållandet gäller också. En del medieföretag har nu ett direkt intresse i näringsliv och storföretag. Som exempel kan vi ta en av de största dagstidningarna i regionen - Dainik Bhaskar - med 17,5 miljoner läsare på fyra språk, däribland engelska och hindi, i 13 stater. Den äger också 69 företag med intressen inom gruvdrift, kraftverk, fastigheter och textilindustri. En stämning som nyligen lämnats in till Chhattisgarhs högsta domstol anklagar DB Power Ltd (ett av gruppens företag) för att utnyttja "medvetna, olagliga och manipulativa åtgärder" genom företagsägda tidningar för att påverka utgången av ett offentligt förhör om ett dagbrott för kol. Om företaget har försökt påverka utslaget är irrelevant. Det allvarliga är att medieföretag har möjlighet att agera på det sättet. Landets lagar tillåter dem att skaffa sig en position som medför allvarliga intressemotsättningar.

Det finns andra delar av landet som vi inte får några nyheter från. I den glesbefolkade men militariserade delstaten Arunachal Pradesh byggs 168 dammar av vilka de flesta är privatägda. Höga dammar som kommer att dränka hela distrikt byggs i Manipur och Kashmir som båda är starkt militariserade delstater där folk kan dödas enbart för att de protesterat mot att strömmen stängts av. (Det hände för några veckor sedan i Kashmir.) Hur ska de kunna stoppa ett dammbygge?

Den allra mest bedrägliga dammen är Kalpasar i Gujarat. Den planeras som en 34 kilometer lång fördämning över Khambatviken med en tiofilig motorväg och en järnväg ovanpå. Tanken är att dammen genom att hålla havsvattnet ute ska åstadkomma en sötvattenreservoar av Gujarats floder. (Utan hänsyn till att dessa floder redan har dämts upp till små rännilar och att de är förorenade av kemiska utsläpp.) Kalpasardammen, som skulle leda till att havsnivån stiger och ekologin förändras på hundratals kilometer av kusten, förkastades som en riktigt dålig idé redan för tio år sedan. Den har plötsligt gjort comeback för att få fram vatten till Dholera Special Investment Region (SIR, Regionen för specialinvesteringar i Dholera) i ett av de mest vattenfattiga områdena inte bara i Indien utan i hela världen. SIR är en annan beteckning för en ekonomisk frizon, en självstyrd företagsdystopi om en framtid med "industriparker, bostadsområden och megastäder". Dholera SIR ska förbindas med Gujarats andra städer genom ett nät av tiofiliga motorvägar. Var ska pengarna till allt detta komma från?

I januari 2011 satt chefsministern Narendra Modi på Mahatma (Gandhi) Mandir som ordförande för en sammankomst för 10 000 internationella affärsmän från 100 länder. Enligt rapporter i medierna förband de sig att investera 450 miljarder dollar i Gujarat. Mötet var planerat till inledningen av tioårsminnet av massakerna på 2 000 muslimer i februari-mars 2002. Modi är anklagad för att inte bara ha godtagit utan också aktivt understött dessa mord. Människor som såg sina nära och kära våldtas, sprättas upp och brännas levande, de tiotusentals som fördrevs från sina hem väntar fortfarande på en gest av rättvisa. Men Modi har bytt sin saffransfärgade scarf och cinnoberfärgade panna mot en flott affärsmannakostym och hoppas att investeringar på 450 miljarder dollar ska fungera som blodspengar och rätta till räkenskaperna. Kanske det. Storföretagen backar entusiastiskt upp honom. Den oändliga rättvisans algebra har märkliga funktioner.

Dholera SIR är bara en av de mindre babushkadockorna, en av de allra innersta i den dystopi som planeras. Det ska förbindas med Delhi Mumbai Industrial Corridor (DMIC), en 150 mil lång och 30 mil bred industriell korridor med nio mega-industrizoner, en fraktjärnväg för höghastighetståg, tre hamnar och sex flygplatser, en sexfilig korsningsfri motorväg och ett kraftverk på 4 000 megawatt. DMIC är ett samarbetsprojekt mellan regeringarna i Indien och Japan och deras respektive partner i storföretagsamheten. Förslaget är utarbetat av McKinsey Global Institute.

Delhi-Mumbaikorridorens hemsida anger att omkring 180 miljoner människor kommer att "påverkas" av projektet. Exakt hur de påverkas sägs inget om. Hemsidan beskriver ett byggande av flera nya städer och beräknar att befolkningen i regionen kommer att växa från det nuvarande antalet 231 miljoner till 314 miljoner år 2019, alltså på sju år. När inträffade det senast att en stat, en despot eller diktator genomförde en befolkningsomflyttning av miljontals människor? Kan det rimligtvis bli en fredlig process?

Den indiska armén kan behöva sätta i gång en rekryteringskampanj för att den inte ska drabbas av en obehaglig överraskning när den får order om att sättas in i hela Indien. Under förberedelserna för insatsen i centrala Indien publicerade den sin uppdaterade doktrin för militära psykologiska insatser. Den skisserar en "planerad process för att framföra ett budskap till en speciell krets av mottagare för att betona speciella teman som leder till de önskade åsikter och det önskade beteende som kan åstadkomma att landets politiska och militära mål uppnås". Denna process av "perceptionsstyrning" skulle enligt doktrinen genomföras genom att "utnyttja medier som är tillgängliga för det militära".

Armén har så pass stor erfarenhet att den vet att enbart tvångsmedel inte kan åstadkomma eller styra en social ingenjörskonst av den omfattning som Indiens planerare föreställer sig. Krig mot de fattiga är en sak. Men mot alla oss andra - medelklassen, tjänstemännen, de intellektuella, "opinionsbildarna" - måste man tillgripa "perceptionsstyrning". Och därför måste vi nu rikta vår uppmärksamhet mot den avancerade konstarten företagsfilantropi.

På sista tiden har de stora gruvkonglomeraten kastat sig över konstarterna - film, konstinstallationer och den mängd litterära festivaler som har ersatt 1990-talets fascination för skönhetstävlingar. Vedanta, som för tillfället gräver ut hjärtat av den uråldriga befolkningen dongria kondhs hemtrakter i jakten på bauxit, sponsrar "Creating Happiness", en filmtävling för unga filmstuderande som har fått i uppdrag att göra filmer om hållbar utveckling. Jindal Group ger ut en tidskrift om samtida konst och stöder några av Indiens främsta konstnärer (som naturligtvis arbetar i rostfritt stål). Essar var den viktigaste sponsorn för Tehelka Newsweeks Think Fest som utlovade "högoktaniga debatter" med de främsta tänkarna från hela världen, däribland framstående författare, aktivister och till och med arkitekten Fran Gehry. (Allt detta i Goa där aktivister och journalister avslöjade enorma illegala skandaler i gruvdriften, och Essars roll i kriget i Bastar höll på att framträda.) Tata Steel och Rio Tinto (som har ett alldeles eget smutsigt rekord i branschen) tillhörde de viktigaste sponsorerna för Jaipurs litteraturfestival (latinskt namn: Darshan Singh Construction Jaipur Literary Festival) som förståsigpåarna kallar "Den finaste litteraturföreställningen på jorden". Counselage, Tatas "strategiska märkesutformare", sponsrade festivalens presstält. Många av världens bästa och brajtaste författare samlades i Jaipur för att diskutera kärlek, litteratur och sufisk poesi. En del av dem försökte försvara Salma Rushdies rätt till yttrandefrihet genom att läsa ur hans förbjudna bok Satansverserna. På varenda tv-bild och vartenda fotografi i pressen framträdde Tatas logga (och dess slogan - Values stronger than steel) bakom dem, en välvillig välgörande värd. Yttrandefrihetens fiender var de påstått mordiska muslimska pöbelhoparna, som enligt vad festivalens arrangörer talade om för oss till och med kunde ha skadat de skolbarn som hade samlats där. (Vi får bevittna hur hjälplös den indiska regeringen och polisen kan vara när det gäller muslimer.) Jodå, det kompromisslösa Darul-Uloom Deaobanis islamiska seminarium protesterade verkligen mot att Rushdie hade inbjudits till festivalen. Jodå, en del islamister kom till festivalplatsen för att protestera, och visst, till allas upprördhet gjorde delstatens ledning ingenting för att skydda platsen. Det var för att hela episoden hade lika mycket att göra med demokrati, vaneröstning och valet i Uttar Pradesh som med islamistisk fundamentalism. Men striden mellan yttrandefrihet och islamistisk fundamentalism togs upp i världspressen. Det är betydelsefullt. Men det förekom knappast några rapporter om festivalsponsorernas roll i djungelkriget, kropparna som staplades på hög, fängelserna som fylldes. Eller om Lagen om förhindrande av olaglig verksamhet och Chhattisgarhs Särskilda lag om allmän säkerhet, som gör att det räknas som en förbrytelse som kan prövas i domstol att ens tänka något fientligt om regeringen. Eller om det obligatoriska offentliga förhöret om Tatas stålverk i Lohandiguda som hölls tjugo mil bort i Jagdalpur på distriktsfogdens kontorsområde inför en betald åhörarskara skyddad av beväpnade vakter, vilket lokalbefolkningen klagade på. Var fanns yttrandefriheten då? Ingen nämnde Kalinganagar. Ingen nämnde att journalister, akademiker och filmare som arbetade med ämnen som den indiska regeringen inte gillade - som den hemliga roll den spelat i folkmordet på tamiler under kriget på Sri Lanka eller de nyligen upptäckta omärkta gravarna i Kashmir - vägrades inresevisum eller deporterades direkt från flygplatsen.

Men vem bland oss syndare kunde kasta första stenen? Inte jag som lever på royalties från stora förlagshus. Vi tittar alla på Tata Sky, vi surfar på nätet med Tata Photon, vi åker Tata taxi, vi bor på Tatahotell, vi smuttar på vårt te i benporslinkoppar från Tata och rör det med skedar av Tatastål. Vi köper Tataböcker i Tatas bokhandlar. Hum Tata ka namak khate hain. Vi är belägrade.

Om den moraliska renhetens slägga ska avgöra vem som har rätt att kasta sten, är de enda som har den kvalifikationen de som redan har tystats. De som lever utanför systemet, de laglösa i skogarna eller de vilkas protester aldrig får någon uppmärksamhet i pressen, eller de som berövats allt de har men ändå uppför sig väl och reser från den ena tribunalen till den andra och lämnar sina vittnesbörd.

Men litteraturfesten skänkte oss vårt aha! Oprah kom dit. Hon sa att hon älskade Indien och att hon skulle återkomma gång på gång. Det gjorde oss stolta.

Detta är bara den komiska sidan av den sköna konsten.

Trots att familjen Tata har sysslat med företagsfilantropi i nästan hundra år nu, delat ut stipendier och drivit en del utmärkta utbildningsinstitut och sjukhus, har indiska företag först på senare tid välkomnats till Stjärnkammaren, Camera stellata, den klart upplysta korporativa regeringskonstens värld, som är livsfarlig för sina motståndare men frånsett det så konstfull att man knappt märker att den finns.

Det som nu följer i denna essä kan för en och annan tyckas vara en något bister kritik. Å andra sidan kan den, om man håller sig till traditionen att hylla sina motståndare, läsas som ett erkännande av visionen, flexibiliteten och den sofistikerade, obevekliga beslutsamheten hos dem som har vigt sina liv åt att bevara denna värld åt kapitalismen.

Deras fängslande historia, som numera har bleknat bort ur vår tids minne, inleddes i USA i början av 1900-talet, när företagsfilantropin, juridiskt infogad i form av donationsfonder, började ersätta missionärernas verksamhet som kapitalismens (och imperialismens) dörröppnare och systemens städpatrull. Till de första fonder som inrättades i USA hörde Carnegie Corporation, som 1911 byggdes upp med vinster från Carnegie Steel Company, Rockefeller Foundation upprättad 1914 av J.D. Rockefeller, grundare av Standard Oil Company (Esso). Sin tids Tata och Ambani.

Några av de institutioner som finansierats, fått startkapital eller understöd av Rockefeller Foundation är FN, CIA, Council on Foreign Relations, New Yorks fantastiska Museum of Modern Art och naturligtvis Rockefeller Center i New York (där Diego Riveras muralmålning fick blästras bort från väggen eftersom den hade fräckheten att avbilda förfallna kapitalister och en stridbar Lenin. Yttrandefriheten hade tagit ledigt).

J.D. Rockefeller var Amerikas första miljardär och världens rikaste man. Han var motståndare till slaveriet, anhängare till Abraham Lincoln och helnykterist. Han trodde att hans pengar var en gåva från Gud. Det måste ha känts skönt för honom.

Här följer ett citat av en av Pablo Nerudas tidigare dikter. Den heter Standard Oil Company:

Deras feta kejsare från New York

är älskvärt leende mördare

som köper siden, nylon, cigarrer

småtyranner och diktatorer.

De köper länder, folk, hav, polis,

länsstyrelser,

avlägsna områden där de fattiga staplar

sin säd

som girigbuken sitt guld:

Standard Oil väcker dem,

klär dem i uniform, pekar ut

vilken broder som är fiende.

Paraguayanen utkämpar sitt krig

och bolivianen glider in

i djungeln med sitt maskingevär.

En president mördad för en droppe

petroleum,

en inteckning på en miljon tunnland

en snabb avrättning en morgon, dödlig

av ljus, förstenad,

ett nytt fångläger för upproriska

i Patagonien, ett svek, spridda skott

under en oljeglänsande måne,

ett diskret byte av ministrar

i huvudstaden, en viskning

lik en flodvåg av olja,

och svisch får du se

Standard Oils bokstäver skina ovan

molnen

över haven, in i ditt hem

och lysa upp sina besittningar.

När de företagsfinansiersade fonderna dök upp i USA utbröt en våldsam debatt om deras ursprung, laglighet och bristande redovisningsskyldighet. Folk menade att om företagen hade så mycket pengar över borde de höja sina anställdas löner. (Folk gjorde sådana upprörande uttalanden på den tiden, till och med i Amerika.) Tanken med dessa fonder, som är så vanliga numera, var i själva verket ett språng framåt i affärsmännens påhittighet. Lagliga konstruktioner som inte betalade någon skatt, med enorma resurser och praktiskt taget inga begränsningar - fullkomligt omöjliga att granska och totalt ogenomträngliga; kunde man komma på ett smidigare sätt att omvandla ekonomiskt välstånd till politiskt, socialt och kulturellt kapital och göra pengar till makt? Finns det något bättre sätt för procentare att använda en bråkdel av sina profiter till att styra världen? Hur skulle annars Bill Gates, som säkert kan en hel del om datorer, plötsligt upptäcka att han bestämde utbildnings-, hälsovårds- och jordbrukspolitik, inte bara åt USA:s regering utan åt regeringar i hela världen?

När folk med tiden blev medvetna om en del av det genuint goda som stiftelserna gjorde (driva offentliga bibliotek, utrota sjukdomar) började den direkta kopplingen mellan företagen och de fonder de finansierade suddas ut. Till slut sjönk den undan helt och hållet. Numera tvekar inte ens de som kallar sig vänster att tacka ja till deras generositet.

På 1920-talet hade den nordamerikanska kapitalismen börjat rikta blickarna utåt i jakten på råvaror och utlandsmarknader. Stiftelserna började formulera tanken på ett globalt företagsstyre. År 1924 grundade Rockefeller- och Carnegiefonderna tillsammans det som i dag är den allra mäktigaste påtryckningsgruppen i utrikesärenden i världen - Council on Foreign Relations (CFR) som senare också finansierades av Ford Foundation. År 1947 fick det nybildade CIA bidrag från CFR och samarbetade nära med det. Under årens lopp har man bland medlemmarna i CFR kunnat finna 22 amerikanska utrikesministrar. Det fanns fem medlemmar av CFR i den kommitté som 1943 planerade Förenta Nationerna, och för ett bidrag på 8,5 miljoner dollar från J.D. Rockefeller köpte man den mark där FN:s högkvarter i New York nu ligger.

Alla de elva cheferna i Världsbanken sedan 1946 - män som har framställt sig själva som de fattigas budbärare - har varit medlemmar i CFR. (Undantaget var George Woods. Fast han var styrelsemedlem i Rockefeller Foundation och vice styrelseordförande i Chase-Manhattan Bank.)

I Bretton Woods3 beslutade deltagarna att USA-dollarn skulle bli världens reservvaluta och att det för att underlätta det globala kapitalets utbredning var nödvändigt att införa universella och standardiserade affärsregler på en öppen marknad. Det är för det syftet som de lägger ner stora summor på att gynna Gott styre4 (så länge de håller i trådarna), begreppet rättsstat (förutsatt att de har inflytande över lagarnas tillkomst) och de hundratals programmen mot korruption (för att strömlinjeforma det system som de sjösatt). Två av de mest mörklagda och oredovisade organisationerna i världen har mage att kräva öppenhet och ansvarighet av fattigare länders regeringar.

Med tanke på att Världsbanken mer eller mindre har styrt den ekonomiska politiken i tredje världen och bänt och brutit upp marknaderna i det ena landet efter det andra för den globala finansen, skulle man kunna säga att företagsfilantropin har visat sig vara den mest visionära affärsidén genom tiderna.

De företagsfinansierade fonderna administrerar, handlar med, kanaliserar sin makt och placerar ut sina schackpjäser på spelbrädet genom ett system av elitklubbar och tankesmedjor vilkas medlemmar överlappar varandra och går fram och tillbaka genom svängdörrarna. I motsats till de olika konspirationsteorier som är i svang, framför allt bland diverse vänstergrupper, finns det inget hemligt, sataniskt eller frimuraraktigt i denna konstruktion. Den skiljer sig inte särskilt mycket från storföretagens sätt att använda skalbolag och utländska konton för att överföra och administrera sina pengar - med det undantaget att valutan i det här fallet är makt och inte pengar.

Den transnationella motsvarigheten till CFR är Trilaterala kommissionen som inrättades 1973 av David Rockefeller, den före detta amerikanska utrikesrådgivaren Zbigniew Brzezinski (grundare och medlem av de afghanska mujaheddin, talibanernas föregångare), Chase-Manhattan Bank och en del andra privata eminenser. Dess syfte var att åstadkomma ett bestående vänskapsband och samarbete mellan eliterna i Nordamerika och Japan. Nu har detta blivit en pentalateral kommission eftersom den också har medlemmar från Kina och Indien. (Från Indien Tarun Das från CII, N.R. Narayanamurthy, före detta CEO för Infosys, Jamsheyd N. Godrej, verkställande direktör för Godrej, Jamshed J. Irani, direktör för Tata Sons, och Gautam Thapar CEO, Avantha Group.)

Aspen Institute är en internationell klubb av lokala eliter, byråkrater och politiker som driver verksamhet i flera länder. Tarun Das är dess ordförande. Flera höga chefer i McKinsey Global Institute (initiativtagare till Delhi Mumbai Industrial Corridor) är medlemmar i CFR, Trilaterala kommissionen och Aspen Institute.

Ford Foundation (liberal motpol till det mer konservativa Rockefeller Foundation även om de två ständigt samarbetar) inrättades 1936. Dess tydliga och väldefinierade ideologi brukar visserligen ofta bagatelliseras, men stiftelsen samarbetar nära med USA:s utrikesdepartement. Dess målsättning, att fördjupa demokratin och "det goda styret", ingår i högsta grad i Bretton Woods program för att standardisera affärsverksamheten och främja effektiviteten på den fria marknaden. När kommunisterna efter andra världskriget ersatte fascisterna som USA-regeringens främsta fiende behövdes nya institutioner som kunde hantera kalla kriget. Ford grundade RAND (Research and Development Corporation), en militär tankesmedja som började med vapenforskning för de amerikanska vapengrenarna. För att kväva "de ständiga kommunistiska ansträngningarna att infiltrera fria nationer" inrättade Ford Foundation sin Fund for The Republic som sedan förvandlades till Center for the Study of Democratic Institutions, vars uppgift var att föra det kalla kriget på ett intelligent sätt och utan McCarthyanhängarnas överdrifter. Det är i detta perspektiv vi ska se vad Ford Foundation gör med de miljontals dollar det har investerat i Indien - penningbidragen till konstnärer, filmskapare och aktivister och de generösa donationerna till universitetskurser och stipendier.

Ford Foundations uttalade "mål för mänsklighetens framtid" omfattar inblandning i folkliga politiska rörelser på både lokal och internationell nivå. I USA har fonden skänkt miljoner i form av donationer och lån i understöd till Credit Union Movement som varuhusägaren Edward Filene tog initiativet till år 1919. Han trodde att man kunde skapa ett masskonsumtionssamhälle med hjälp av konsumtionsvaror genom att ge arbetarna en hanterlig tillgång till kredit - en radikal idé eftersom den andra sidan av det han ville åstadkomma var en mer jämlik fördelning av nationalinkomsten. Kapitalisterna nappade på den första hälften av förslaget. Genom att bevilja "överkomliga" lån på tiotals miljoner dollar till arbetande människor gjorde de USA:s arbetarklass till permanent skuldsatta människor som kämpade för livet med att klara av sin levnadsstandard.

Många år senare hade denna tanke sipprat ner till den fattiga landsbygden i Bangladesh, när Mohammed Yunus och Grameen Bank utlovade mikrokrediter till svältande bönder med katastrofalt resultat. Mikrofinansföretag i Indien bär ansvaret för hundratals självmord - 200 i Andhra Pradesh enbart under 2010. En nationell dagstidning publicerade nyligen en sista hälsning från en 18-årig flicka som hade tvingats att lämna sina sista 150 rupier - hennes skolavgift - till mikrofinansföretagets hejdukar. I hennes brev stod det: "Arbeta hårt och tjäna pengar. Ta inga lån."

Det finns stora pengar att tjäna på fattigdomen, däribland en del nobelpris.

På 1950-talet började Rockefeller och Ford Foundation som finansierade flera fristående organisationer verka som inofficiella förlängningar av USA:s regering, vilken vid den tiden var sysselsatt med att störta regeringar i Latinamerika, Iran och Indonesien. (Det var också vid den tiden den inledde sitt intrång i Indien, som då var alliansfritt men tydligt lutade åt det sovjetiska hållet.) Ford Foundation inrättade en USA-inriktad kurs i ekonomi vid Indonesiens universitet. Indonesiska elitstudenter som övats i upprorsbekämpning av amerikanska arméofficerare spelade en viktig roll i den CIA-stödda kuppen 1965 när general Suharto fördes till makten. Hans betalning till sina läromästare bestod i att slakta hundratusentals kommunistiska rebeller.

Åtta år senare togs några unga chilenska studenter, som senare kom att bli kända som the Chicago Boys, till USA för att utbildas i nyliberal ekonomi av Milton Friedman vid University of Chicago (finansierat av J.D. Rockefeller). Det var en förberedelse för den CIA-stödda kuppen 1973, när Salvador Allende mördades och general Pinochet fördes till makten med sin sjuttonåriga regim av dödsskvadroner, försvinnanden och terror. (Allendes brott bestod i att han var en demokratiskt vald socialist som hade nationaliserat Chiles gruvor.)

År 1957 inrättade Rockefeller Foundation Ramon Magsaysay Prize för lokala ledare i Asien. Det var uppkallat efter Ramon Magsaysay, Filippinernas president, en betydelsefull allierad i USA:s kampanj mot kommunismen i Sydostasien. År 2000 inrättade Ford Foundation Ramon Magsaysay Emergent Leadership Award. Denna belöning anses som ett prestigefyllt pris bland konstnärer, aktivister och socialarbetare i Indien. M.S. Subbulakshmi och Satyajit Ray har fått det, liksom Jayaprakash Narayan och en av Indiens allra bästa journalister, P. Sainath. Men de har gjort mer för Magsaysaypriset än det har gjort för dem. Allmänt sett har det blivit en diskret måttstock för vilken sorts aktivism som är "acceptabel" och vilken som inte är det.

Intressant nog leddes Anna Hazares anti-korruptionsrörelse förra sommaren av tre Magsaysaypristagare - Anna Hazare, Arvind Kejriwal och Kiran Bedi. En av Arvind Kejriwals många fristående organisationer får generösa bidrag från Ford Foundation. Kiran Bedis fristående organisation finansieras av Coca Cola och Lehman Brothers.

Trots att Anna Hazare kallar sig gandhian var den lag han krävde - Jan Lokpal-lagen (en lag om medborgarombudsman, ö.a.) - inte gandhisk. Den var elitistisk och farlig. En dygnet runt-kampanj i de stora medierna utropade honom till "folkets röst". Till skillnad från Occupy Wall Street-rörelsen i USA andades inte Hazares rörelse ett ord mot privatisering, företagsmakt eller ekonomiska "reformer". Tvärtom vände dess viktigaste supportrar bland medierna strålkastarljuset bort från de stora korruptionsskandalerna i företagen (som också hade handlat om kända journalister) och använde sig av offentlig smutskastning av politiker för att kräva ytterligare inskränkningar av statsledningens rättigheter att genomföra beslut och för att kräva fler reformer och mer privatisering. (2008 fick Anna Hazare en belöning från Världsbanken för utomordentliga samhälleliga insatser.) Världsbanken i Washington publicerade ett uttalande om att rörelsen låg helt i linje med bankens inriktning.

Liksom alla goda imperialister tog sig filantropoiderna uppgiften att skapa och utbilda en internationell kader som trodde att kapitalismen, och därmed USA:s hegemoni, tjänade deras eget intresse. Och därför skulle de hjälpa till att administrera storföretagens globala styre på samma sätt som de inhemska eliterna alltid hade tjänat kolonialismen. Så inleddes stiftelsernas intrång i utbildning och kultur vilket skulle bli deras tredje inflytelsefär efter utrikespolitiken och den nationella ekonomiska politiken. De spenderade (och fortsätter att spendera) miljontals dollar på akademiska institutioner och pedagogik.

I sin underbara bok Foundations and Public Policy: The Mask of Pluralism beskriver Joan Roelofs hur stiftelserna omformade de gamla idéerna om vad statskunskap var och skisserade de nya kurserna "internationella studier" och "områdesstudier". Detta försåg USA:s underrättelse- och säkerhetstjänster med en stor grupp experter på främmande språk och kulturer som de kunde använda som rekryteringsbas. CIA och USA:s utrikesdepartement samarbetar fortfarande med studenter och lärare på landets universitet, vilket väcker allvarliga frågor om forskningsetik.

Att samla in upplysningar för att få kontroll över de människor som styrs är något grundläggande för varje styrande makt. När motståndet mot jordförvärv och den nya ekonomiska politiken sprids över hela Indien i skuggan av ett fullskaligt krig i centrala Indien, har regeringen startat ett jättelikt biometriskt program för personidentifikation, kanske ett av de ambitiösaste och dyraste projekten för informationsinsamling i världen - det unika identifieringsnumret (UID). Folk har inte rent dricksvatten, toaletter, mat eller pengar, men de ska få röstkort och UID-nummer. Är det bara en tillfällighet att UID-projektet, som drivs av Nandan Nilekani, tidigare högsta chef för Infosys, ett företag som påstås ha syftet att "leverera tjänster till de fattiga", kommer att pumpa in enorma penningsummor i en något pressad IT-bransch? (Enligt en försiktig uppskattning av UID-budgeten överstiger den den indiska regeringens årliga utgifter för utbildning.) Att digitalisera ett land med en så stor andel till största delen illegitima eller "otydbara" invånare - människor som till övervägande del är sluminvånare, gatuförsäjare, adivasis utan bokförda fastigheter - kommer att omvandla dessa människor från illegitima till illegala. Tanken är att genomföra en digital version av Enclosure of the Commons (avskaffandet av allmänningar som genomfördes i Storbritannien på 1600-talet, ö.a.) och att sätta fruktansvärda maktredskap i händerna på en allt hårdare polisstat. Nilekanis passion för att genom teknokrati samla in data sammanfaller med Bill Gates passion för digitala databaser, "numeriska mål" och "styrkort för framsteg". Som om det vore brist på information som orsakar svälten i världen och inte kolonialism, skuldbördor och en snedvriden profitinriktad politik hos företagen.

Stiftelser som grundats av storföretag är de viktigaste finansiärerna för samhällsvetenskaper och humaniora. De betalar kurser och stipendier för studenter för "utvecklingsstudier", "community studies", "cultural studies", "beteendevetenskaper" och "mänskliga rättigheter". När amerikanska universitet slog upp dörrarna för utländska studenter strömmade hundratusentals studenter dit. Det var barn till eliten i tredje världen. De som inte hade råd att betala terminsavgifterna fick stipendier. I länder som dagens Indien och Pakistan finns det knappast en enda familj i övre medelklassen som inte har något barn som har studerat i USA. Ur dessa grupper kommer skickliga forskare och akademiker men också premiärministrar, finansministrar, ekonomer, företagsjurister, bankmän och byråkrater som har hjälpt till att öppna sina länders ekonomier för de globala storföretagen.

Forskare inom den stiftelsevänliga versionen av ekonomi och statskunskap belönades med stipendier, forskningsanslag, bidrag, finansiering och arbeten. De som hade åsikter som inte var anpassade till stiftelserna fann sig stå utan bidrag, bli marginaliserade och ghettoiserade. Deras kurser lades ner. Efter hand började en speciell föreställning - en skör, ytlig hållning av tolerans och multikulturalism (som på ett ögonblick övergår i rasism, våldsam nationalism, etnisk chauvinism eller krigshetsande islamofobi) under ett paraply av en enda övergripande och mycket opluralistisk ekonomisk ideologi - att dominera tänkesätten. Denna dominans var så total att den snart upphörde att alls uppfattas som en ideologi. Den blev själva grundinställningen, det naturliga förhållningssättet. Den trängde sig in i normaliteten, koloniserade det vanliga beteendet, och om man ifrågasatte den ansågs det lika absurt som att ifrågasätta verkligheten. Därifrån var det inte långt kvar till "Det finns inget alternativ".

Det är först nu som det, tack vare Occupy-rörelsen, har dykt upp ett nytt språk på USA:s gator och universitetsområden. Att få se studenter med banderoller där det står "Klasskrig" eller "Vi har inget emot att ni är rika men vi gillar inte att ni köper vår regering" är, med tanke på förutsättningarna, en revolution i sig.

Ett sekel efter det att storföretagens filantropi startade är den en lika vanlig del av vårt liv som Coca-Cola. Nu finns det miljoner icke vinstdrivande organisationer av vilka många genom bysantinska irrgångar är knutna till större stiftelser. Tillsammans har denna "oberoende" sektor tillgångar värda nära 450 miljarder dollar. Den största av dem är Bill Gates Foundation (21 miljarder dollar), följd av Lilly Endowment (16 miljarder) och Ford Foundation (15 miljarder).

När IMF tvingade fram strukturförändringar och genom påtryckningar förmådde regeringarna att skära ner de offentliga utgifterna för sjukvård, barnomsorg och utveckling, så gick de fristående organisationerna in. Privatiseringen av allting har också inneburit en NGO-isering av allting. När jobb och försörjningsmöjligheter försvann har frivilligorganisationerna blivit en viktig källa till sysselsättning. Och alla är verkligen inte dåliga. Av alla miljontals NGO utför en del uppseendeväckande, radikala insatser, och det skulle vara fel att dra dem alla över en kam. Men de företagsfinansierade NGO-erna är de globala finansmännens sätt att köpa in sig i motståndsrörelser, bokstavligen på samma sätt som aktieägare köper in sig i bolag och sedan försöker kontrollera dem inifrån. De sitter som knutor på det centrala nervsystemet, de vägar där den internationella finansen flyter fram. De fungerar som sändare, mottagare, stötdämpare och är vaksamma på varje impuls, noga med att aldrig irritera regeringarna i sina värdländer. (Ford Foundation kräver att de organisationer som den finansierar ska skriva på en förbindelse som garanterar detta.) Omedvetet (och ibland medvetet) fungerar de som avlyssningsvakter och deras rapporter och seminarier och övriga missionerande verksamhet matar in uppgifter i ett allt offensivare övervakningssystem för allt hårdare stater. Ju oroligare ett område är, desto fler NGO:er finns det där.

När regeringen eller delar av företagspressen vill driva en smutskastningskampanj mot en genuint folklig rörelse som Narmada Bachao Andolan eller proteströrelsen mot kärnreaktorn i Koodankulam, anklagar de dessa rörelser för att vara NGO:er som "finansieras från utlandet". De vet mycket väl att syftet med de flesta NGO:er, framför allt sådana som har goda finanser, är att främja den globala kapitalismens projekt, inte att förhindra dem.

Försedda med sina miljarder har dessa NGO:er gett sig ut i världen och gjort tänkbara revolutionärer till betalda aktivister, finansierat konstnärer, intellektuella och filmskapare, diskret lurat bort dem från radikala konfrontationer och visat dem vägen i riktning mot multikulturalism, genusfrågor, gemenskapsutveckling - och allt har iklätts det språk som används för identitetspolitik och mänskliga rättigheter.

Omstöpningen av rättvisetanken till en industri för mänskliga rättigheter är en begreppskupp där NGO:er och stiftelser har haft stor betydelse. Den begränsade definitionen av begreppet mänskliga rättigheter möjliggör en analys som bygger på enskilda begångna övergrepp. Därmed kan man bortse från den större bilden och därför kan båda parter i en konflikt - exempelvis maoisterna och den indiska regeringen eller Israels armé och Hamas - anklagas för brott mot de mänskliga rättigheterna. Markstölder av gruvbolag eller historien om annekteringen av palestinsk mark av staten Israel blir på det sättet fotnoter med mycket liten relevans för argumenteringen. Jag vill inte med detta säga att mänskliga rättigheter saknar betydelse. Det gör de inte, men de duger inte som prisma för att se eller något så när förstå de stora orättvisorna i den värld vi lever i.

En annan begreppskupp hänger samman med stiftelsernas intrång i den feministiska rörelsen. Varför håller de flesta "officiella" feministiska och kvinnoorganisationer ett säkert avstånd mellan sig och organisationer som den 90 000 medlemmar stora Krantikari Adivasi Mahila Sangathan (Revolutionära adivasikvinnors förbund) som kämpar mot patriarkatet i sina egna samhällen och den fördrivning som utförs av gruvbolag i Dandakaranyaskogen? Hur kommer det sig att egendomsberövandet och fördrivningen av miljontals kvinnor från den mark de ägt och brukat inte betraktas som ett feministiskt problem?

Den liberala kvinnorörelsens fjärmande från de folkliga antiimperialistiska och antikapitalistiska rörelserna var inget som började med stiftelsernas ondskefulla planer. Det inleddes genom rörelsernas egen oförmåga att anpassa sig till och införliva den snabba radikaliseringen av kvinnor som skedde under 1960- och 1970-talen. Stiftelserna visade hur skickliga de var genom att gå in och stödja och finansiera kvinnors växande missnöje med våld och patriarkat i sina traditionella samhällen och även bland de vänsterledare som antogs vara progressiva. I ett land som Indien gick sprickan också mellan stad och land. De flesta radikala och antikapitalistiska rörelser fanns på landsbygden där patriarkatet i huvudsak fortsatte att styra de flesta kvinnors liv. Kvinnliga aktivister i städerna som anslöt sig till dessa rörelser (till exempel naxaliterna) hade påverkats och inspirerats av de västerländska kvinnorörelserna. Deras egen resa mot befrielsen gick ofta på tvärs mot vad deras manliga ledare ansåg vara deras plikt, nämligen att "ansluta sig till massorna". Många kvinnliga aktivister var inte beredda att fortsätta att vänta på "revolutionen" för att kunna göra slut på det dagliga förtrycket i sina liv, till och med från sina egna kamrater. De ville att jämlikhet mellan könen skulle vara en absolut, angelägen och inte förhandlingsbar del av den revolutionära processen och inte bara ett löfte om vad som skulle ske efter revolutionen. Intelligenta, arga och besvikna kvinnor började söka sig bort och leta efter andra vägar att få stöd och styrka. Det är till följd av detta som den liberala kvinnorörelsen sedan slutet av 1980-talet, när den indiska marknaden öppnades, blivit överdrivet beroende av NGO:er. Många av dessa fristående organisationer har gjort betydelsefulla insatser för queerrättigheter, mot våld i hemmen, i fråga om aids och sexarbetares rättigheter. Men typiskt nog har de liberala kvinnorörelserna inte gått i spetsen för att ifrågasätta den nya ekonomiska politiken, trots att den drabbar kvinnorna värst. Genom att manipulera utdelningen av bidrag har stiftelserna i stort sett lyckats inskränka utrymmet för vad "politisk" verksamhet bör vara. Villkoren för anslagen till NGO:erna föreskriver numera vad som räknas som "kvinnofrågor" och vad som inte gör det.

NGO-iseringen av kvinnorörelsen har också gjort den västerländska feminismen (i kraft av att den är den bäst finansierade sorten) till banérförare för vad som kännetecknar feminismen. Striderna har som vanligt handlat om kvinnors kroppar och drivit ut Botox på ena sidan och burkor på den andra. (Och så finns det de som drabbas av en dubbel förbannelse, både Botox och burka.) När man, som i Frankrike nyligen, försöker tvinga av kvinnor burkan i stället för att åstadkomma ett tillstånd där en kvinna har rätt att välja vad hon vill göra, handlar det inte om att befria henne utan om att klä av henne. Det blir förnedring och kulturimperialism. Det handlar inte om burkan utan om tvång. Att tvinga av en kvinna en burka är lika illa som att tvinga henne att bära en. Att betrakta könet på detta sätt utan att sätta in det i ett socialt och politiskt sammanhang gör det hela till en fråga om identitet, en strid om attiraljer och kostymering. Det har gjort det möjligt för USA:s regering att använda västerländska feministgrupper som moralisk täckmantel för invasionen i Afghanistan år 2001. Afghanska kvinnor hade (och har) det mycket svårt under talibanerna. Men att fälla daisy cutters (bomber med extra hög sprängkraft, ö.a.) på dem löste inte deras problem.

I NGO:ernas värld, som har ett märkligt nedtonat, alldeles eget språk, har allt blivit ett "ämne", en speciell, professionaliserad fråga för specialintressen. Samhällsutveckling, ledarskapsutveckling, mänskliga rättigheter, hälsovård, utbildning, SRHR (sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter), aids, ensamma barn med aids - har stoppats in i varsin silo med egna noggranna och exakta anvisningar. Finansieringen har fragmenterat solidariteten på ett sätt som förtrycket aldrig lyckats med. Också fattigdom framställs, liksom feminismen, som ett identitetsproblem. Som om de fattiga inte skulle ha hamnat i sin belägenhet på grund av orättvisor utan skulle vara en försvunnen människoart som bara råkar existera och på kort sikt kan räddas genom ett system av insatser mot deras speciella problem (givetvis administrerat av NGO:er genom individuella insatser). De fattigas räddning på lång sikt kan uppnås genom Gott styre. Självklart under ledning av den globala storföretagskapitalismen.

Fattigdomen i Indien har, efter en kort period i glömska när Indien "glänste", återkommit som en exotisk identitet inom de sköna konsterna med filmer som Slumdog Millionaire i första ledet. Dessa berättelser om de fattiga, deras fantastiska kampanda och uthållighet innehåller inga skurkar - utom småskurkar som står för spänning i berättelsen och lokalfärg. De som åstadkommit dessa verk är vår nutida världs motsvarighet till de första antropologerna och de prisas och äras för sitt "fältarbete" och för sina resor till det okända. Det är sällan man ser de rika granskas på samma sätt.

Sedan det nyliberala etablissemanget listat ut hur man skulle hantera regeringar, politiska partier, val, domstolar, medier och den liberala opinionen återstod bara ett hinder - hur skulle det hantera den växande uppstudsigheten, hotet från "folkets makt"? Hur tämjer man det? Hur förvandlar man de protesterande till knähundar? Hur dammsuger man upp den folkliga vreden och styr in den i återvändsgränder?

Också på det området har stiftelserna och deras förbundna organisationer en lång och lysande historia. Ett lärorikt exempel är deras insats för att oskadliggöra och avradikalisera de svartas rörelser för medborgerliga rättigheter i USA på 1960-talet och den framgångsrika omvandlingen av Svart makt till Svart kapitalism.

Rockefeller Foundation hade i enlighet med J.D. Rockefellers ideal nära samarbetat med Martin Luther King den äldre (far till Martin Luther King junior). Men dennes inflytande avtog genom de mer militanta organisationernas - Student Non-violent Coordinating Committee (SNICC) och Svarta pantrarnas - uppgång. Då gick Ford och Rockefeller Foundation in. 1970 donerade de 15 miljoner dollar till "moderata" svarta organisationer, gav bidrag och stipendier till enskilda, arbetsträning för folk som hamnat utanför samhället och startbidrag till företag som ägdes av svarta. Förtryck, inbördes strider och de lockande bidragen gjorde att de svartas organisationer efter hand förlamades.

Martin Luther King junior bröt ett tabu genom att påvisa sambandet mellan kapitalism, imperialism, rasism och kriget i Vietnam. Till följd av detta blev till och med hans minne efter mordet på honom ett otillåtet hot mot den allmänna ordningen. Stiftelser och storföretag gjorde stora ansträngningar för att omforma arvet efter honom så att det skulle bli marknadsvänligt. Martin Luther King Junior Centre for Non-Violent Social Change (Martin Luther King-centret för samhällsförändring utan våld) med ett verksamhetsbidrag på två miljoner dollar inrättades av bland andra Ford Motor Company, General Motors, Mobil, Western Electric, Procter & Gamble, US Steel och Monsanto. Centret förvaltar King Library och Archives of the Civil Rights Movement (Medborgarrättsrörelsens arkiv). Bland de många program som King-centret administrerat har funnits projekt "i nära samarbete med USA:s försvarsdepartement, de väpnade styrkornas pastoratstyrelse och andra". Centret var också delsponsor för en serie Martin Luther King Jr-föreläsningar med rubriken "Den fria företagsamheten: ett medel för samhällsförändring utan våld". Amen.

En liknande kupp genomfördes under kampen mot apartheid i Sydafrika. År 1978 tillsatte Rockefeller Foundation en undersökningskommission kring USA:s politik gentemot Sydafrika. Kommissionens rapport varnade för det växande sovjetiska inflytandet över ANC (African National Congress) och sa att USA:s strategiska intressen och företagsintressen (det vill säga tillgången till Sydafrikas mineraler) skulle må bäst av en verklig maktfördelning mellan alla raser.

Stiftelserna började ge stöd till ANC som snart tog ställning mot radikalare organisationer som Steve Bikos rörelse för svart självmedvetande. Dessa rörelser blev i stort sett eliminerade. När Nelson Mandela tog makten som Sydafrikas första svarta president kanoniserades han som om han varit ett levande helgon, inte bara därför att han var frihetskämpe och hade tillbringat 27 år i fängelse utan också för att han fullständigt underkastat sig Washingtonandan. Socialismen försvann från ANC:s program. Sydafrikas storslagna "fredliga övergång" som hyllats så mycket innebar inga jordreformer, inga krav på gottgörelse, ingen nationalisering av Sydafrikas gruvor. I stället blev det privatisering och strukturanpassning. Mandela gav Sydafrikas finaste civila utmärkelse - Order of Good Hope - till sin gamla supporter och vän general Suharto, kommunistmördaren i Indonesien. I dagens Sydafrika är det en grupp tidigare radikaler och fackföreningsmän i Mercedesbilar som styr landet. Men det räcker gott och väl till för att upprätthålla illusionen om svart frigörelse.

Framgångarna för Black Power-rörelsen i USA var en avgörande inspirationskälla för uppkomsten av en radikal progressiv rörelse bland daliterna i Indien, där organisationer som Dalit Panthers avspeglade de svarta pantrarnas militanta politik. Men också Dalit Power har, om än inte på samma men på många liknande sätt, splittrats och avväpnats. Med stor hjälp från högerinriktade hinduiska organisationer och Ford Foundation är rörelsen på god väg att omvandlas till dalitkapitalism.

"Dalit Inc på väg att visa att affärer kan övervinna kasten" rapporterade Indian Express i december förra året. Tidningen fortsatte med att citera en mentor från Dalit Chamber of Commerce & Industry (DICCI). "Att få premiärministern att komma till ett möte med daliter är inte svårt i vårt samhälle. Men dalitföretagare har ambitionen att bli fotograferade tillsammans med Tata och Godrej vid lunch eller te - som bevis på att de har kommit någonstans", sa han. Med tanke på hur läget är i dagens Indien skulle det vara ett uttryck för fördomar om kast och för reaktionära åsikter att säga att dalitföretagare inte bör sätta sig vid de mäktigas bord. Men om detta är deras ambition, dalitpolitikens ideologiska ram, skulle det vara en stor skam. Och det skulle inte hjälpa den miljon daliter som fortfarande tjänar sitt uppehälle på manuell rengöring - på att bära människoskit på huvudet.

Unga dalitiska forskare som tar emot stipendier från Ford Foundation får inte fördömas alltför hårt. Finns det någon annan som ger dem möjlighet att klättra upp ur det indiska kaststystemets dynggrop? Skammen och en stor del av skulden för att det förhåller sig på det sättet faller på Indiens kommunistiska rörelse vars ledare fortfarande till största delen kommer från de högre kasterna. I åratal har de försökt pressa in idéerna om kast i den marxistiska klassanalysen. Det har misslyckats på det grövsta både i teorin och praktiken. Splittringen mellan daliterna och vänstern inleddes med en strid mellan den visionära dalitledaren doktor Bhimrao Ambedkar och S.A Dange, fackföreningsman och en av grundarna av Indiens kommunistparti. Doktor Ambedkars besvikelse på kommunisterna inleddes med textilarbetarnas strejk i Mumbai 1928, när han insåg att partiet trots all retorik om arbetarklassens solidaritet inte hade något att invända mot att "oberörbara" inte tilläts komma in i väveriet (utan bara fick arbeta i det lägre betalda spinneriet) eftersom arbetet innebar att man använde saliv på trådarna vilket andra kaster ansåg var att "förorena" dem.

Ambedkar insåg att i ett samhälle där de hinduiska skrifterna institutionaliserat oberörbarhet och ojämlikhet, var striden för "de oberörbaras" sociala och samhälleliga rättigheter alltför viktig för att man skulle kunna invänta den utlovade kommunistiska revolutionen. Splittringen mellan Ambedkars anhängare och vänstern har stått bägge sidor dyrt. Den har inneburit att en stor del av den dalitiska befolkningen, ryggraden i Indiens arbetarklass, har hoppats uppnå frigörelse och värdighet genom författningstrohet, kapitalism och tillit till partier som BSP (Bahnjan Samaj Party, Majority People's Party) som tillämpar en viktig men i långa loppet stagnerande form av identitetspolitik.

Som vi har sett var det stiftelser grundade av storföretag i USA som var upphovet till NGO-kulturen. I Indien inleddes den målinriktade företagsfilantropin på allvar på 1990-talet, den nya ekonomiska politikens era. Medlemskap i detta illustra sällskap är inget man får gratis. Tatagruppen donerade 50 miljoner dollar till den behövande institutionen Harvard Business School och ytterligare 50 miljoner till Cornell University. Nandan Nilekani i Infosys och hans hustru Rohini donerade fem miljoner dollar som startkapital för India Initiative vid Yale. Harvard Humanities Centre heter numera Mahindra Humanities Centre sedan det fått sin största donation någonsin, 10 miljoner dollar, från Anand Mahindra i Mahindra Group.

Hemma i Indien driver Jindal Group, som har en stor ägarandel i gruvdrift och metallindustri, Jindal Global Law School och öppnar snart Jindal School of Government and Public Policy. (Ford Foundation driver en juridisk fakultet i Kongo.) New India Foundation som grundats av Nandan Nilekani och som finansieras av vinster från Infosys delar ut priser och stipendier till samhällsvetare. Sitaran Jindal Foundation, som startats av Jindal Aluminium, har tillkännagivit fem penningpriser på vardera 10 miljoner rupier som ska tillfalla personer som arbetar med landsbygdsutveckling, fattigdomslindring och moralisk förädling. Reliance Groups Observer Research Foundation (ORF), som nyligen har instiftats av Mukesh Ambani, är utformad enligt samma formel som Rockefeller Foundation. Där arbetar före detta underrättelseagenter, strategiska analytiker, politiker (som låtsas skälla på varandra i parlamentet), journalister och politiska utredare som stiftelsens speciella forskare och rådgivare.

ORF:s syften verkar vara klara: "att bidra till en samsyn till förmån för ekonomiska reformer." Samt att forma och påverka den allmänna opinionen, skapa "livskraftiga, alternativa politiska lösningar inom så skilda områden som sysselsättningsskapande åtgärder i eftersatta områden och strategier i realtid för att motverka nukleära, biologiska och kemiska hot".

Till en början var jag förbryllad över inriktningen på "nukleära, biologiska och kemiska hot" i ORF:s riktlinjer. Men min undran avtog när jag i den långa listan över deras "institutionella partner" hittade namn som Raytheon och Lockheed Martin, två av världens ledande vapentillverkare. År 2007 tillkännagav Raytheon att det skulle ägna mer uppmärksamhet åt Indien. Kan det vara så att åtminstone en del av Indiens försvarsbudget på 32 miljoner dollar ska läggas på vapen, styrda missiler, flygplan, örlogsfartyg och övervakningsutrustning som tillverkas av Raytheon och Lockheed Martin?

Behöver vi vapen för att utkämpa krig? Eller behöver vi krig för att skapa en marknad för vapen? Det är ju så att Europas, USA:s och Israels ekonomier är starkt beroende av sin vapenindustri. Det är det enda de inte har outsourcat till Kina.

Under det nya kalla kriget mellan USA och Kina uppvaktas Indien för att det ska spela samma roll som Pakistan spelade som allierad till USA under kalla kriget mot Ryssland. (Och se hur det gick för Pakistan.) Många av de kolumnister och "strategiska analytiker" som gör ett stort nummer av fientligheterna mellan Indien och Kina, kan man, om man tittar efter, spåra direkt eller indirekt till de indo-amerikanska tankesmedjorna och stiftelserna. Att vara "strategisk partner" till USA betyder inte att statscheferna ringer vänskapliga samtal till varandra då och då. Det betyder samarbete (inblandning) på alla nivåer. Det betyder värdskap för USA:s specialstyrkor på indisk jord (en befälhavare i Pentagon bekräftade nyligen detta till BBC). Det betyder att dela på underrättelser, förändra jordbrukspolitiken och energipolitiken, öppna hälsovård och utbildning för globala investerare. Det betyder att öppna detaljhandeln. Det betyder ett ojämlikt partnerskap där Indien kläms åt i en björnkram och förs runt golvet av en partner som sätter eld på henne så fort hon nobbar dansen.

På listan över ORF:s "institutionella partner" hittar man också RAND Corporation, Ford Foundation, Världsbanken, Brookings Institution (vars klart deklarerade uppgift är att "stå till tjänst med innovativa och praktiska rekommendationer som gynnar tre övergripande mål, nämligen att stärka USA:s demokrati, gynna ekonomisk och samhällelig välfärd, säkerhet och möjligheter för alla amerikaner och säkerställa ett öppnare säkrare, mer välmående och samarbetsinriktat internationellt system".) Man hittar också Rosa Luxemburg Foundation från Tyskland. (Stackars Rosa, som dog för kommunismens sak, att man ska hitta henne på en lista som den här!5) Trots att kapitalismen ska bygga på konkurrens, har de som finns i toppen av näringskedjan visat sig vara förmögna till sammanhållning och solidaritet. De stora västerländska kapitalisterna har gjort affärer med fascister, socialister, despoter och militärdiktatorer. De kan anpassa sig och ständigt förnya sig. De kan tänka snabbt och vara fruktansvärt taktiskt sluga.

Men trots att kapitalismen framgångsrikt har tvingat igenom ekonomiska reformer, trots att den har fört krig och militärt ockuperat länder för att genomföra fria "marknadsdemokratier", så genomgår den en kris vars allvar ännu inte fullständigt har uppenbarats. Marx sa: "Det som bourgeoisin sålunda producerar är först och främst sina egna dödgrävare. Dess fall och proletariatets seger är lika oundvikliga."

Proletariatet har enligt Marx sätt att se det oupphörligen angripits. Fabriker har stängts, arbetstillfällen har försvunnit, fackförbund har upplösts. Proletariatet har under årens lopp ställts mot sig självt på alla möjliga sätt. I Indien har det varit hindu mot muslim, hindu mot kristen, dalit mot adivasi, kast mot kast, region mot region. Och ändå slår proletariatet tillbaka över hela världen. I Kina förekommer ett oändligt antal strejker och resningar. I Indien har de fattigaste människorna i världen slagit tillbaka och stoppat några av de rikaste företagen i världen som legat dem i hasorna.

Kapitalismen är i kris. Nedsippringen misslyckades. Nu är det problem med uppsugningen också. Den internationella finansiella härdsmältan närmar sig. Indiens tillväxttakt har minskat till 6,9 procent. Utländska investerare drar sig ur landet. Stora internationella företag sitter på väldiga högar av pengar men vet inte var de ska investera dem, eftersom de inte vet hur finanskrisen kommer att utvecklas. Det är en stor strukturell spricka i det globala kapitalets ångvält.

Kapitalismen verkliga "dödgrävare" kan till slut visa sig vara dess egna bedrägliga kardinaler som har gjort sin ideologi till tro. Trots sin strategiska briljans tycks de ha svårt att förstå ett enkelt faktum: kapitalismen håller på att förstöra vår planet. De två gamla tricken som klarat den från tidigare kriser - krig och shopping - fungerar helt enkelt inte.

Jag stod utanför Antilla länge och tittade på solnedgången. Jag föreställde mig att tornet var lika djupt som det var högt. Att det hade en tjugosju våningar djup sugande rot som bredde ut sig under marken, hungrigt sög ut näringen ur jorden och förvandlade den till rök och guld.

Varför valde Ambanis att kalla sin byggnad för Antilla? Antillerna är namnet på en grupp mytiska öar som kan spåras till en iberisk legend från 700-talet. När muslimerna erövrade Hispania gick sex kristna västgotiska biskopar och deras församlingar ombord på fartyg och flydde. Efter flera dagar, kanske veckor, till sjöss nådde de fram till Antillerna där de beslöt att slå sig ner och grundlägga en ny civilisation. De eldade upp fartygen för att för all framtid slita banden till sitt av barbarer behärskade hemland.

Hoppas familjen Ambani genom att kalla sitt torn Antilla skära av förbindelserna med fattigdomen och eländet i sitt hemland och åstadkomma en ny civilisation? Är detta den sista akten för den mest framgångsrika utbrytarrörelsen i Indien? De övre klassernas utbrytning mot yttre rymden?

Medan natten föll över Mumbai dök vakter i nystrukna linneskjortor med sprakande walkie-talkies upp framför Antillas skrämmande portar. Ljusen slogs på, kanske för att skrämma bort spökena. Grannarna klagar på att Antillas starka lampor har stulit natten.

Det kanske är dags för oss att ta den tillbaka. -

Översättning från engelska: Hans O. Sjöström. Artikeln är hämtad från Outlook Magazine 26 mars 2012 och publiceras här i svensk översättning med författarens tillstånd.

Noter

  1. Vaastu eller vastu shastra och feng shui, indiska respektive kinesiska anvisningar byggda på gamla skrifter om hur hus ska byggas och möbleras; ö.a.
  2. Daliter: kastlösa; adivasis: stamfolk; ö.a.
  3. Bretton Woods, den stad i New Hampshire där det internationella valutasystemet efter andra världskriget utformades genom förhandlingar mellan segrarmakterna i kriget, ö.a.
  4. Gott styre (good governance): Ett gammalt uttryck som tolkats på olika sätt under olika tider. Numera är det kanske WTO:s (Värdshandelsorganisationens) tolkning som är den vanliga. Fri handel, avreglering, kamp mot konkurrenshinder och korruption, ö.a
  5. Rosa- Luxemburg-Stiftung, anknutet till det tyska partiet Die Linke /vänstern,ö.a.

Nytt på Clartébloggen

Venezuela igen

Martin Fahlgren - 19 juli 2017

Utvecklingen i Venezuela är mycket kritisk. Det är därför viktigt att alla följa med i vad som håller på att ske: Hur arbetar reaktionen för att gripa makten, hur agerar "chavisterna" , hur beskrivs utvecklingen i vanliga massmedia? Hur det går för Venezuela kan spela stor roll för utvecklingen i...

Läs mer...

18 Juli 1917, Finlands första självständighetsförklaring?

Anders Björnsson - 17 juli 2017

Juli 1917 var en orolig månad i det ryska riket. Folk demonstrerade på gator och torg, särskilt i huvudstaden Petrograd, det strejkades, landsbygden jäste, soldater övergav fronten. Den provisoriska regeringen under kadetpolitikern furst Gregorij Lvov var oförmögen att styra landet, dra Ryssland...

Läs mer...

Anti-kapitalism eller rasism

Benny Andersson - 5 juli 2017

Att hålla fast vid kampen mot kapitalism och borgarklass, leder till framgång. Motsatsen leder till nederlag. Det visar inte bara Jeremy Corbyns framgång i det engelska valet nyligen, utan också exempel från historien. Mellan 1893 och 1897 drabbades USA av en ekonomisk kris som fick borgarklassen...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Bildtext

Ledare - Reepalus linje 2

Mikael Nyberg - 29 december 2016

En bekant hamnade bredvid en höjdare från Wall Street vid en middag i New York. De kom in på de...

Läs mer...

Bildtext

En professor retuscherar historien

Magnus Göransson - 29 december 2016

I 2010-talets politiska klimat ska 1900-talshistorien helst beskrivas som en strid mellan liberal...

Läs mer...