En vers ur The Foggy Dew, en av de vackraste sångerna om Påskupproret. Om de som åter reste upprorets fana på Irland:

And the world did gaze in deep amaze
At those fearless men, though few,
Who bore the fight that freedom´s light
Might shine through the foggy dew.

Det var inte första gången de reste sig. Men den här gången ledde upproret till ett mer framgångsrikt nederlag. Frasen ur Beckets Slutspel är ofta citerad: "Try again. Fail again. Fail better." Och det var vad som hände. Påsken 1916 hördes i smattret från rebellernas gevär såväl Irlands stundande frigörelse som det brittiska imperiets svanesång.

Annandag påsk marscherar en grupp Sackville street fram. De kommer från The Irish Volunteers och arbetarpartiets milis Irish Citizen Army. Gruppen intar stadens huvudpostkontor. Den irländska trikoloren hissas där den brittiska fanan nyss vajat. Strax efter tolv stiger poeten Patrick Pearse ut och proklamerar den irländska republikens självständighet från imperiet:

"Till det irländska folket.

Irländska män och irländska kvinnor: I Guds och i de döda generationers namn från vilka hon hämtar sitt arv som nation, kallar nu Irland på sina barn, genom oss, till att under hennes fana slå ett slag för hennes frihet.

[...] Vilande på denna grundläggande rätt [till frihet och suveränitet] och återigen med vapen hävdande denna rätt inför världen, deklarerar vi härmed den Irländska Republiken som en suverän och självständig stat, och vi viger våra och våra vapenbröders liv till dess frihet, dess välfärd och dess uppstigande bland nationerna. (...)"

Därefter förskansar man sig. Närmare två tusen besatte stödjepunkter över centrala Dublin. Inte alla positioner militärstrategiskt valda kanske, men alla bemannade av hängivna män och kvinnor. De höll ut en vecka. Då hade brittiskt artilleri skjutit staden sönder och samman. Inga förstärkningar hade nått upprorsmännen. Sexton ledare avrättades. Tusentals sändes till fångläger.

Men nu reste sig landet. Nu började revolten. De okänsliga engelsmännen hade gett Irland dess martyrer. Den rörelse som ingen brytt sig om, Sinn Féin, blev nu den kraft som förvandlade nederlag till seger. Seger? Ja, med den blev det som det blev, 1922 förråddes kampen, men det är en annan historia.

9612_01.jpgIrish Citizen Army framför Liberty Hall 1916, samlade under devisen

Året innan påskupproret hade Pearse redogjort för det republikanska credot. I sitt tal vid den gamle frihetskämpen O'Donovan Rossas begravning sade han: "Vi känner bara en definition av frihet: det är Tones definition, 
det är Mitchels definition, det är Rossas definition. Låt ingen häda den sak som Irlands döda generationer tjänade genom att ge den ett namn eller en definition annorlunda än deras namn och definition." Home Rule-partiet hade hånats av Pearse, "Det finns inget skamligare i Irlands historia än den senaste generationens svek", skrev han. Home Rule-partiet hade hanterat friheten och oberoendet som en bytesvara, något man kunde schackra med i parlamentet. Friheten fanns inte att finna längs kompromissernas väg. Frihet nåddes bara i upproret och genom den väpnade kampen. Våldet var det enda språk England förstod. "Så länge Irland hyser dessa gravar", avslutade Pearse begravningstalet, "så kommer ett ofritt Irland aldrig att kunna känna fred."

Trikoloren kom från den franska februarirevolutionen 1848, republiken från Wolfe Tone, ledaren för irländska upproret 1798. För Tone, som sett motsättningarna mellan befolkningsgrupperna, var England såväl fienden som orsaken till eländet, förtrycket och splittringen. Hans mål: ena folket, bryta länken till England. Så länge ockupanten innebar trygghet, säkerhet och identifikation för den ena gruppen och elände och fattigdom för den andra, skulle de två aldrig kunna enas i försvar av sina intressen. Varken som folk, arbetare eller nation. Nationens enande under republiken skulle möjliggöra politisk kamp utifrån en ekonomisk-social grund, snarare än etnisk-religiös.

Efter 1798 följde 1803 då Robert Emmet och hans män reste upprorsfanan. Därefter nya uppror 1848 och 1867. Rossas dynamitarder gjorde livet surt i det viktorianska London.

Påskupproret hade föregåtts av en det gäliska språkets renässans. Språket hade börjat återfå sitt liv igen. Upprorets ledare var präglade av denna blandning av gäliska sagor, katolicism och socialism. Den Stora svälten låg ännu bara en generation bort. Irland hade förlorat nästan halva sin befolkning sedan unionen år 1800. England höll medvetet Irland som ett fattighus genom att hindra industriell utveckling i alla delar utom de norra. Fyra femtedelar av den odlingsbara jorden ägdes av 4000 jordägare. "En enda industri blomstrar", skrev Marx, "kistmakarnas." Parnell, frihetens apostel i parlamentet, hade likt Jesus förråtts av sina egna. Det fanns mycket att smida myter kring. Att associera utifrån de gamla myterna. Mycket att rena, och mycket förtryck och lidande att hämnas.

James Connollys parti och hans armé stod för socialismen i proklamationen. Irish Citizen Army bildades under den stora strejk och lockout som lamslog Dublin år 1913, en resning som även den slutade i nederlag. Armén kom till som de strejkande arbetarnas försvarskår mot polisens attacker.

På en banderoll ovanför porten till Liberty Hall, fackföreningarnas hus, stod devisen: "Vi tjänar varken kung eller kejsare men Irland." För det var mitt under första världskriget som irländarna slog till. De styrande hade fram tills dess sett kriget som en möjlighet att undkomma de sociala konflikterna genom att samla folket under en fana i hetsen mot fiendenationerna. När förlusterna i Flandern blev alltför stora och hären tunnades ut, kom hotet om allmän mobilisering också till Irland. Det var en tändande gnista. "Englands svårighet kan bli Irlands möjlighet."

"Det ser ut som om vi har förlorat", sade Pearse inför krigsrätten. "Vi har inte förlorat. Att inte ha kämpat hade varit att förlora; att kämpa är att vinna. Vi har inte brutit löftet mot det förflutna och fört vidare en tradition till framtiden."

9612_02.jpgDe höll ut en vecka. Då hade brittiskt artilleri skjutit staden sönder och samman. Sexton ledare avrättades. Tusentals sändes till fångläger. Men nu reste sig landet. Nu började revolten. De okänsliga engelsmännen hade gett Irland dess martyrer.

Upprorets genklang spred sig över det brittiska Imperiet. "Vad Irland gjort skall Bengalen göra.
Vi för samma kamp", skrev de indiska socialisterna. "Åh irländare, ni höll ert svärd högt och visade inte någon vit fjäder", skrev den indiska tidningen Ghadr. Påskupproret kallades "Irlands Amritsar". Nationalisterna i Burma läste och lärde. Dan Breens bok Min kamp för Irlands frihet översattes, liksom mycket av Sinn Féins propaganda. Den unge Ho Chi Minh lät sig inspireras av hur irländarna tog till vapen "mitt under första världskriget". Han grät när han hörde om den hungerstrejkande Terence MacSwineys död, och sade att "ett land med sådana medborgare kommer aldrig att ge upp". I Egypten tog kampen mot britterna fart vid samma tid. Wafd-partiet utmanade britternas styre med strejker och protester. "Wafdisterna är Egyptens Sinn Féin", skrev Irish Times. "Om vi förlorar Irland har vi förlorat imperiet", sade fältmarskalk Henry Wilson. IRA:s Kilmichaelbakhåll 1920 "har ryckt upp indierna till en omvärdering av sin position. Egypten stod förtrollat. Det kom slutligen att genomsyra det mörkaste Afrika", skriver historikern Peter Hart.

I polemik mot dem som kallade upproret ett kuppförsök svarade Lenin:

"Att föreställa sig att en social revolution är möjlig utan revolter från de små länderna i kolonierna och i Europa, utan revolutionära utbrott från vissa delar av småbourgeoisien med alla sina förbehåll, utan de politiskt omedvetna proletära och halvproletära massornas rörelser mot jordägarnas, kyrkans och monarkins förtryck, mot nationellt förtryck, etc - att föreställa sig detta är att förkasta all social revolution. Som om en revolution skulle vara en armé som ställer upp sig och säger 'Vi är för socialism' och en annan, någon annanstans, då svarar 'Vi är för imperialism'! Bara de som har ett sådant löjligt pedantiskt synsätt kan förtala det irländska upproret genom att kalla det en 'kupp'."

I valet 1918 gör Sinn Féin rent hus. Det gamla konstitutionella partiets tid är ute. Ett eget parlament, An Dail, väljs, som inte erkänner britternas överhöghet. 1919 fäller Dan Breen de första brittiska soldaterna i det som blir Frihetskriget. 1922 sitter man i London och förhandlar. Avtalet delar ön med inbördeskrig som följd. Fristatens armé mot IRA. Året därpå lägger IRA ner vapnen. "Stoppa undan vapnen väl, kamrater, vi kan komma att behöva dem igen."

Den irländska Fristaten blev en bigott, katolsk stat där kyrkan och bourgeoisien, den lilla och den stora, styrde, och där irländare förväntades nöja sig med "torftig komfort", för att citera Éamon de Valera. Emigrationen fortsatte. Fattigdomen och den ekonomiska efterblivenheten sågs som en för anden och kulturen god sak. IRA fanns kvar, dess medlemmar fängslades och avrättades men fortsatte den oavslutade striden. I norra delen skapade unionisterna sin egen stat. Katoliker spöades upp med jämna mellanrum, diskriminerades och hölls utan jobb, bostad och rösträtt. Också deras tålamod skulle ta slut.

"History stays green in Ireland", sägs det. Skälet? Kanske just att historien ger folket en möjlighet att förstå nuet. Att historien skulle falla i glömska bygger på ett missförstånd. De som i år samlas för att minnas påskupproret drivs inte av martyrernas spöken, snarare av utsatthet, diskriminering inom arbetslivet, dåliga bostäder, polisrepression och åtstramningspolitik från regeringen, EU och IMF. För dem representerar påsken 1916 motstånd och uppror oavsett vad det "nya" Sinn Féin än säger. "Men de har ju inte försvunnit", som Gerry Adams, partiledare för Sein Féin, besvarade rop på IRA:s återkomst. Kampen fortsätter.

Ovanstående text är kraftigt redigerad. Här återfinnes den "ursprungliga artikeltexten" .

Nytt på Clartébloggen

Jeremy Corbyns Bok

Anthony Lane - 25 juni 2017

Och det hände sig, i landet Storbritannien, att Översteprästinnan gick ut till folket. Och hon sade: Se, jag bringar Eder budskap om en stor fröjd. Ty på den åttonde dagen av den sjätte månaden stundar ett allmänt val. Och folket knorrade och sade: Icke ytterligare ett! Och de vredgades mot...

Läs mer...

Petrograd 18 juni 1917

St Petersburg, 18 juni 1917

Benny Andersson - 17 juni 2017

Söndagen den 18 juni för jämt hundra år sedan började som en klar och blåsig morgon i Petrograd, som staden hade döpts om till vid världskrigets utbrott. Redan i gryningen hade arbetarna samlats på Viborgsidan. Nu strömmade de över broarna mot Nevsky Prospekt, där de strålade samman med matroser...

Läs mer...

Svar till: "Vänstern och arbetarklassen - allians eller fiendskap?"

Olle Josephson - 7 juni 2017

Bengt Håkanssons plädering för en restriktiv invandringspolitik ger ju inte uttryck för Clartés linje i dessa frågor – tvärtom. Däremot ger det uttryck för en säkert uppriktig oro för att arbetarklassens positioner ska försvagas ytterligare. Den förtjänar därför ett ordentligt bemötande. Med all...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Bildtext

Recensioner

Redaktionen - 29 december 2016

Eyvind

Läs mer...

Bildtext

En professor retuscherar historien

Magnus Göransson - 29 december 2016

I 2010-talets politiska klimat ska 1900-talshistorien helst beskrivas som en strid mellan liberal...

Läs mer...

Bildtext

Planeten pallar inte mer

Åke Kilander - 29 december 2016

År 2016 var det varmaste året i modern tid, och forskare rapporterar om ett istäcke kring Arktis...

Läs mer...