Vem vann Vietnamkriget? Den 30 april 1975 var det inte svårt att säga. Hela världen visste. Vi såg stjärnbaneret rullas ihop och den sista helikoptern lämna USA:s ambassad i Saigon.

Men frågan har inte, som man kan tro, ett självklart svar.

Walt Whitman Rostow, en av de främsta strategerna bakom kriget, såg inte vad vi såg den våren 1975.

Rostows föräldrar var aktiva socialister, flyktingar från Ryssland före revolutionen. Sonen gjorde akademisk karriär i det nya hemlandet. Han var en av the best and the brightest.

1960 reste han en trappa för världens folk att ta sig uppför. Alla länder, också de underutvecklade, skulle genom en take-off ansluta sig till kretsen av masskonsumerande industrisamhällen.

Rostow blev presidentrådgivare och expert på u-landsfrågor. 1961 reser han till södra Vietnam på Kennedys uppdrag. Hemkommen manar han presidenten att "trappa upp hela Vietnamoperationen".

9611_01.jpg-;

Lyndon Johnson utser honom till rådgivare i nationella säkerhetsfrågor. Rostow föreslår en eskalering av kriget. Marksoldater, bombningar. Den kommunistiska infiltrationen måste angripas vid källan, säger han. 1965 börjar USA bomba utvalda mål norra Vietnam. Men Rostow vill ha mer. Han förordar "systematiska och ihållande bombningar" som ska ge maximal psykologisk effekt.

Ivrigt räknar han liken efter fiender och förmodade fiender. Han kan snart summera i hundratusental. Kalkylerna pekar varje gång mot en slutseger - bara en liten bit bort.

"Vi hade fel, fruktansvärt fel", skriver Robert McNamara, den dåvarande försvarsministern i sina memoarer. Han beklagar sig.

Det gör inte Rostow:

- Jag förtränger inte för ett ögonblick att vi tröttnade på kriget och drog hem våra trupper. Jag förnekar inte heller att Vietnam var ett uselt krig och att det var väldigt tufft för krigsveteranerna och deras familjer och mycket annat... Jag vill bara tillägga att jag anser att vi uppnådde de strategiska mål som Lyndon Johnson och hans kollegor ställde upp.

Kommunismen hejdades innan den nådde Thailand, Indien och oljefälten vid Persiska viken.

Walt Whitman Rostow var en typisk uttolkare av den välfärdskapitalism som växte fram i vår del av världen efter andra världskriget. Han var en social ingenjör. Han tog keynesianismen för given och bejakade masskonsumtionen och de sociala trygghetssystemen. Klassmotsättningar, arbetslöshet och annat som engagerat Karl Marx tillhörde ett passerat steg i Rostows trappa.

På samma sätt var det med kolonialism och imperialism. Det var utslag av en nationalism som masskonsumtionssamhällena växt ifrån.

Nu skulle Amerika bistå de länder som längre ner i trappan stod inför sin take-off. Det var farligt, skrev Rostow, om de fastnade i en "reaktiv nationalism". De utvecklade länderna måste hindra ett sådant förlopp att "ödelägga världen". Om nödvändigt med våld.

Tilltron till den sociala ingenjörskonsten är inte längre på modet. Annars ränner dagens chefsideologer upp och ner i samma trappa.

9611_02.jpg1968 hade USA en halv miljon soldater i krig i Vietnam. Stora delar av södra Vietnam var

Det mest utmärkande för Rostow och hans efterföljare är oförmågan att se de förtryckta folkens betydelse för de sociala framstegen.

Under 1900-talet förbättrade revolutioner och nationell frigörelse livsvillkoren för hundratals miljoner människor i kapitalismens utkanter. Dessa omvälvningar i periferin var en av förutsättningarna för den demokrati, den masskonsumtion och de sociala inrättningar som Rostow tar för givna.

Den ryska revolutionen gjorde det lättare för arbetare i andra länder att tillkämpa sig demokrati och fackliga rättigheter. På samma sätt uppmuntrade det nationella befrielsekriget i Vietnam folkliga rörelser runtom i världen, också i kapitalismens centrum.

Ur detta kom nya sociala trygghetssystem, lättnader av fabriksförtrycket, minskade inkomstskillnader, förbättringar av kvinnornas ställning och mycket annat.

Samtidigt finns det ett mått av sanning i Rostows värdering av kriget. Den frigörande, revolutionära kraften förtärdes i den helvetes eld som USA:s krigsmaskin lät löpa över skogar, byar och risfält.

När stjärnbaneret rullats ihop och den sista helikoptern lämnat Saigon var den stora tillbakarullningen av de folkliga framstegen i världen redan igång. Det började i Syd med kuppen i Chile och fortsatte norröver med de nyliberala omställningarna.

Rostows trappa står kvar, men samhället längst upp, där den ska sluta, påminner inte längre om det välfärdsparadis han höll i utsikt. Trappan har fått ett nytt namn. Den kallas sedan Thatcheråren i Storbritannien TINA, There is no alternative. Det finns ingen annan väg.

Kinas premiärminister Zhou Enlai lär 1972 ha fått en fråga om den franska revolutionen. Vilken betydelse tillmätte han den?

- För tidigt att säga, svarade han.

I själva verket handlade meningsutbytet troligen om majrevolten i Frankrike 1968, men svaret är ändå värt att begrunda. Utgången av Vietnamkriget är inte avgjord. Det är för tidigt att säga hur det slutar.

När Walt Rostow dör i februari 2003 tycks USA ha lämnat reträtten från Saigon bakom sig. Sovjetunionen finns inte mer. Vietnamsyndromet, motståndet mot nya krig, är övervunnet efter terrordåden den 11 september 2001, och strategerna pläderar öppet för en imperialism som ska leda världen in i en Pax Americana.

9611_03.jpgUSA uppnådde sina mål, ansåg W W Rostow, en av strategerna.

Krönikören Thomas Friedman skriver i New York Times: "För att globaliseringen ska fungera får Amerika inte tveka att agera som den allsmäktiga supermakt det är. Marknadens osynliga hand fungerar inte utan en osynlig knytnäve. McDonald's kan inte frodas utan McDonnell Douglas, tillverkaren av stridsflygplanet F-15, och den osynliga knytnäve som gör världen säker för Silicon Valleys teknik heter Förenta Staternas armé, flygvapen, flotta och marinkår."

Så rullar USA in i Kabul och Bagdad med ett självutnämnt världssamfund i följe. Två månader efter Walt Rostows död framträder en jublande George Bush på hangarfartyget Abraham Lincoln i Persiska viken. "Uppdraget slutfört", ropar han.

Idag är högmodet stukat och drömmarna om en amerikansk allsmäktighet skingrade. Krigen fortsätter och hur det slutar går inte att säga. Det beror på vad vi tillsammans tar oss för.

Vi har en del att göra. Sverige tillhör numera det amerikanska krigsföljet. Vi riskerar att hamna i Nato om vi inte lösgör oss.

Och Rostows trappa står kvar. Den borde vi ta oss ur. -

Nytt på Clartébloggen

Om s k vänsterjudehatet i Smålandsposten

Hans Isaksson - 17 december 2017

Adolf Hitler ansåg att "I boljesvismen ser vi Judarnas försök att i det tjugonde århundradet ta över världsherraväldet". Moskvakommunismen dirigerades i det fördolda av den judiska storfinansen på Wall Street tyckte samme författare .Det var som bekant inte mycket sant i denna analys. Men i rätt...

Läs mer...

Lenins teori om imperialismen och prognoserna om framtiden. Svar till Peter Sundborg, del två

Benny Andersson - 10 december 2017

Jag fick min politiska skolning på 1970-talet, då myten om de ofelbara ”stora” låg tåg tung över vänsterns smågrupper. En myt som måste ha fått den balsamerade Lenin att vrida sig i sin sarkofag. Alla som besvärat sig med att sätta sig in i Lenins gärning, slås av hans osentimentala och jordnära...

Läs mer...

Rapport från Café Clarté: Om betydelsen av 1917 för 2000-talets socialister

Magnus Göransson - 8 december 2017

Shabane Barot talade på café Clarté i Stockholm i tisdags (5 december), om betydelsen av 1917 för 2000-talets socialister. Det är, i alla fall i Stockholm, framförallt 1968-vänsterns politiska organisationer av olika schatteringar som uppmärksammat 1917. Shabane, som kommer från den autonoma...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 2/17 Makten bakom orden

Bildtext

Robotar och alienation

Johan Alfonsson - 17 juli 2017

Skyll inte på tekniken - det är kapitalismen som spökar. På World Economic Forums årliga möte i...

Läs mer...

Bildtext

Språk och frihet

Johan Althoff - 17 juli 2017

Publiceras som pdf av layoutmässiga skäl:

Läs mer...