I maj beslutar riksdagen om det så kallade värdlandsavtalet. Det skulle knuffa oss halvvägs in i Nato och vara ett brott mot neutralitetspolitiken. Det finns alternativ, skriver Hans M Gabrielsson.

1982, kärnvapenupprustningens år. Sovjetunionen och USA placerade ut taktiska kärnvapen (SS 20- respektive Pershingmissiler) i Europa. Förhållandet mellan de dåvarande supermakterna var i det närmaste djupfryst. Sovjet under en döende Brezjnev krigade vidare mot ett allt starkare motstånd i Afghanistan medan USA under Reagan började återhämta sig från sina väl förtjänta nederlag i Indokina och debaclet i Iran. Bland annat genom att starta ett krig genom ombud mot sandinistregeringen i Nicaragua.

1982, ubåtssommarens år. Ubåtsjakter i Stockholms skärgård, som kulminerade med en troligen infångad ubåt i Danziger Gatt utanför Nynäshamn - men eldtillståndet drogs in: minlinjen fick inte utlösas enligt order någonstans högt uppifrån. Efter det mängder av olika spekulationer, men märkligt litet hårda fakta kom ut. Det mesta är fortfarande hemligstämplat.

1982, zongränsdebattens år. Dåvarande utrikesminister Ullsten (Fp) antydde svensk vilja till eftergifter i de förestående förhandlingarna med Sovjetunionen om hur den ekonomiska zonen i Östersjön skulle delas. Efter att jag, samman med några välkända gotlänningar, i valrörelsen offentligt konfronterat riksdagspartiernas ledare och riksdagskandidater såg de sig mer eller mindre tvingade att lova hålla fast vid den i internationell havsrätt erkända mittlinjeprincipen. Regeringen Fälldin III förlorade sedan valet, den ersattes av regeringen Palme II.

I oktober det året inställde jag mig till repetitionsövning på Gotland. Det var 101 Haubits-bataljonen som skulle övas för sin krigsuppgift. Det hela inleddes som vanligt med en separat övning för befäl, där plutons- och kompanichefer bekantade sig med ny materiel och repeterade gammal. Veckan efter var det dags för gruppcheferna.

Efter inryckning vid A7 i Visby två veckor senare för manskapet transporterades bataljonen kompanivis till sina mobiliseringsplatser på den omgivande landsbygden där de hämtade ut personlig utrustning, tält och fordon liksom även tyngre materiel som pjäser, ammunition och dragfordon. Därefter tog sig kompanierna till sina respektive krigstida utgångsgrupperingar runt Visby.

Svensk artilleridoktrin gick under 80-talet ut på anfall ur marschgruppering, spridd gruppering och målträff vid första eldöppnande, benämnt eldöverfall. Artilleridueller skulle undvikas. Tiden mellan ankomst till i förhand rekognoserad grupperingsplats och första eldöppnande skulle understiga tre minuter. Uppgiften var att leverera samordnad, träffsäker och överraskande indirekt eld med ett minimum av egna förluster mot en rörlig, väl samordnad, delvis pansrad fiende med stor eldkraft och (sannolikt) stor numerär. Nära samverkan med brigadens pansar- och pansarskyttebataljoner var absolut nödvändig. Allt detta ställde höga, ibland mycket höga krav på bataljonens alla delar.

9610_01.jpgSvenska prickskyttar vid Natoövningen Trident Juncture. Bild: Försvarsmakten.

Min befattning var bataljonsadjutant, tjänstegraden värnpliktig fänrik. Till sitt förfogande hade adjutanten en radioterrängbil med fem radiosändare/mottagare, bemannad med en gruppchef/signalist och fyra signalister/chaufförer. Befattningen som bataljonsadjutant gav en enorm överblick över läget för bataljonens olika delar, på det hela taget i realtid. Den krävde ett avsevärt mått av systematik och noggrannhet samt vid behov improvisationsförmåga. Under slutövningen med skarp ammunition på Tofta skjutfält visade det sig att denna samling av i början måhända inte alltför entusiastiska familjefäder i 30-årsåldern, samtliga yrkesarbetande "from all walks of life", uppträdde som ett taktiskt väl samordnat, slagkraftigt artilleriförband. De inkallade värnpliktiga tog sina uppgifter på stort allvar. Enligt övningsledningens utvärdering var bataljonen väl i nivå med vad stormakterna då kunde visa upp.

Som Bengt Hammarhjelm noterat (Beredskap på Gotland 175 år 1811-1986), var Gotland under 1980-talet väl försvarat. Trots i stort sjunkande försvarsanslag prioriterades ön särskilt i 1982 års försvarsbeslut genom att tillföras modern och ändamålsenlig materiel. Om man inkluderar hemvärnet (ca 2 000 man), skulle Gotland efter total mobilisering vid denna tid kunna försvaras av närmare 25 000 man. Därtill kom civila frivilligorganisationer som Röda Korset, Lottakåren, Blå stjärnan, Bilkåristerna och Civilförsvaret.

Drygt tre decennier senare består Gotlands försvar av ca 500 frivilliga i hemvärnet, markpersonal tillhörande F 17 i Ronneby på Visby flygplats och 14 stycken förrådsställda stridsvagn 122 (Leopard). De sistnämnda dock utan besättningar och ammunition. Därutöver bedrivs signalspaning. I övrigt har näst intill allt som haft med försvaret av ön att göra lagts ned, demonterats, demolerats, skrotats och/eller forslats bort. Efter omställningen från ett värnpliktsbaserat invasionsförsvar som efter mobilisering totalt kunde mönstra drygt 800 000 man till ett insatsförsvar med yrkessoldater, kan idag 48 000 mobiliseras i teorin. I praktiken rör det sig om ca 25 000 soldater i sammanhållna förband. Det vill säga ungefär lika många som skulle försvara ön i början av 80-talet. Den tidigare överbefälhavaren Göransons tal om att Sverige i dag har ett "enveckasförsvar" har onekligen fog för sig.

I det försämrade säkerhetpolitiska läge vi nu upplever, med å ena sidan Rysslands upprustning (dock från en låg nivå), annekteringen av Krim samt det gradvisa sönderfallet av Ukraina, å andra sidan Natos ökande frambasering av materiel, mark- och flygförband i Baltikum och Centraleuropa, kan det synas frestande med en svensk Nato-anslutning. Tofta skjutfält skulle då kunna bli en Nato-bas för marktrupp, stridsflyg skulle kunna baseras på Visby flygplats, helikoptrar på Bungefältet och marina enheter i Fårösund. Allt detta skulle kunna låta sig göras inom några få år efter ett riksdagsbeslut om anslutning.

Ett Natoförsvar av Gotland med yrkessoldater kommer dock att medföra ett antal kostnader och risker.

För det första går försvarets folkliga förankring hos gotlänningarna förlorad. Det integrerande sociala kitt som faktiskt existerade under det kalla kriget, den civilmilitära kopplingen mellan ett medborgerligt värnpliktsförsvar och med frivilligorganisationerna kommer att eroderas om ön ska försvaras av därför särskilt anställd personal, utan närmare koppling till civilsamhället. Saken torde inte bli bättre om även utländska kontingenter stationeras på Gotland. Detta får sannolikt starkt negativa konsekvenser för den allmänna försvarsviljan hos gotlänningarna: de kommer inte att känna delaktighet.

9610_02.jpgKustartilleriet övar på Gotland på 1950-talet.

För det andra är kostnaden stor: För att följa Natos regler rörande militära anslag, för närvarande minst 2 procent av BNP, skulle Sverige behöva fördubbla anslaget till över 80 miljarder per år.

För det tredje skulle Sverige förlora den handlingsfrihet som vi haft under 200 år av alliansfrihet och som tjänat oss väl - inte minst under andra världskriget och de fyra decennierna av kallt krig mellan Nato och Warszawapakten. Natomedlemskap innebär att vi måste följa eventuella Nato-beslut om att gå i krig, antingen det vore fråga om en konflikt mellan USA och Ryssland om Berings sund eller mellan Turkiet och Syrien/Irak över de kurdiska områdena.

För det fjärde ökar risken i hög grad för att ett Nato-Gotland skulle kunna bli ett förstahandsmål för en angripare (läs Ryssland) som i ett krisläge, till exempel i Nato-landet Lettland, vill hindra de baltiska staterna från att få flyg-, trupp- och flottunderstöd av Nato-staterna söder och väster om Östersjön (och isolera Finland). Den angripare som i ett sådant krisläge snabbt besätter Gotland - samt kanske även Åland - skulle då vinna stora strategiska fördelar gentemot Nato i Östersjön med omgivningar. Ett snabbt kontraslag från Nato, eventuellt med taktiska kärnvapen, kan inte uteslutas.

Finns det andra vägar att lösa Gotlands försvarsfråga? Jag tror det. Om man, som jag, utgår från Hjalmar Brantings ord om försvaret på Socialdemokratiska Arbetarepartiets kongress 1908, "Vi vilja ha en armé, oduglig till anfall såväl utåt som inåt, men desto dugligare till försvar mot dem som utifrån eller inifrån vilja anfalla Sverige och dess medborgare", får det konsekvenser för hur ett någorlunda fungerande försvar av Gotland skulle kunna ordnas.

Utgångspunkten blir då en återtagen svensk - väpnad! - alliansfrihet, syftande till neutralitet i krig. En förutsättning för att göra denna doktrin något så när trovärdig är till att börja med en stegvis återinförd värnplikt och mobiliseringsorganisation för både kvinnor och män, en utbyggnad av moderna, rörliga luftvärn- och kustrobotsystem, välbeväpnade lokalförsvarsförband och en skyddad radar- och signalspaning i världsklass. Flygvapnet behöver attackrobotar med lång räckvidd och ubåtsvapnet behöver uppgraderas. Samt återkommande krigsförbandsövningar och därtill en fungerande civilförsvarsorganisation. Detta mycket defensiva första steg kommer inte att bli billigt, men det blir inte en svensk Nato-anslutning heller (se ovan).

Dessutom bör riksdagen våren 2016 avvisa det potentiellt mycket farliga Värdlandsavtalet med Nato, inklusive dess hemliga tillägg. Det beslutet bör vidare kopplas till en regeringsdeklaration att svensk militär utomlands framgent endast deltar i FN-ledda operationer, beslutade av Säkerhetsrådet. De markeringarna, samman med ett gradvist återtagande av den territoriella försvarsförmågan, kommer att ge ett stort bidrag till att stärka vår alliansfria trovärdighet - och därmed minska risken att bli indragna i en möjlig öppen konflikt mellan ett alltmer aktivistiskt Nato och ett alltmer nervöst Ryssland.

Med tanke på att Gotland fortfarande allmänt anses ha ett strategiskt läge mitt i Östersjön, är den logiska början att återrusta ön. Således bör Sverige börja med att på Gotland återinföra värnplikt och fungerande mobilisering, med nödvändig materiel utspridd i mobförråd. Detta kräver att Gotland återfår status som utbildningsort för såväl luftvärn som pansar- och pansarskytteförband. Liksom under kalla kriget bör insatsberedda beredskapskompanier finnas på ön. Rörliga luftvärns- och sjöförsvarssystem med långa räckvidder (100-150 km) måste tillföras. Vidare permanent basering av flyg- och sjöstridskrafter. Lokalförsvarsförbanden som har att försvara hamnar och flygfält bör tillföras pansarvärnsrobotar och bärbara robotar mot helikoptrar samt hemvärnets beväpning och rörlighet förstärkas. Radar- och signalspaning behöver uppgraderas. Sist men inte minst måste ön återfå sitt civilförsvar.

Detta låter sig inte göras i en handvändning, verkligen inte. Kostnaden för Gotlands försvar kommer att bli betydande, flera miljarder kronor. Men om den politiska viljan finns (och håller i sig), kan det mesta finnas på plats inom en femårsperiod efter beslut. Utslaget per år skulle årskostnaden då kunna hamna i intervallet 1,5-2 miljarder vilket får ses som en inte alltför stor årlig statsfinansiell belastning.

Mot denna bakgrund måste försvarsbeslutet hösten 2015 betraktas som ett nödvändigt men inte tillräckligt första steg. Beslutet innehåller en anslagsökning på 17 miljarder fram till 2020, en påbörjad omläggning från insats- till territorialförsvar och en begränsad återrustning av Gotland. Ett stridsvagns- och ett infanterikompani, sammanlagt 300 soldater, ska stationeras på ön från 2018. Vidare ska regelbundna övningar genomföras på ön, inkluderande luftvärn och stridsflyg.

Noteras bör att denna tydligt defensiva återrustning inte är ett fullgott försvar mot ett fullskaligt invasionsföretag mot Gotland. Däremot skulle den kraftigt försvåra ett kuppanfall, och även den fientliga förbekämpning som föregår ett sådant anfall. Gotland får, om ovanstående genomförs, åter rollen av besvärligt hinder mellan Nato och Ryssland i Östersjöbassängen. Av omvärlden skulle det betraktas som ett första led i återupprättandet av en trovärdig alliansfri säkerhetspolitik. Misstaget att frångå 1812 års alliansfria politik måste rättas till! -

Hans M Gabrielson, bosatt på Gotland, är ekonomie magister och samhällspolitisk debattör. Artikeln är en kortad och lätt omarbetad version av Gabrielssons bidrag till antologin Försvaret främst (Celanders förlag), som utkom vid årsskiftet.

Nytt på Clartébloggen

Alexandra Kollontaj (t v), en av revolutionens ledare och folkkommissarie för sociala frågor.

Ryska revolutionen 100 år

Martin Fahlgren - 24 augusti 2017

I år är det 100 år sedan den ryska revolutionen ägde rum, en händelse som skakade om hela världen och som fick djupgående återverkningar på 1900-talets historia. Den inledde en epok av omvälvningar som ryckte loss en stor av mänskligheten ur kapitalismens grepp: Östeuropa (efter 2:a världskriget), Kina,...

Läs mer...

Antifascismen: En lidelsefull rörelse som aldrig lider

Alexandra Starud - 22 juli 2017

När vi talar från en position som antifascister talar vi inte sällan om dystopiska framtidsscenarion. Vi talar inte sällan om nazisternas våldsdåd och mord. Vi talar om fascismens framfart över europa och att trettiotalsretoriken kommit tillbaka. Därefter talar vi om strategier för att förhindra...

Läs mer...

Venezuela igen

Martin Fahlgren - 19 juli 2017

Utvecklingen i Venezuela är mycket kritisk. Det är därför viktigt att alla följa med i vad som håller på att ske: Hur arbetar reaktionen för att gripa makten, hur agerar "chavisterna" , hur beskrivs utvecklingen i vanliga massmedia? Hur det går för Venezuela kan spela stor roll för utvecklingen i...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Bildtext

Krönika

Margareta Zetterström - 29 december 2016

Jan Myrdal har fått kritik för sin medverkan i Nya Tider. Han försvarar sig med att tidningen inte är...

Läs mer...

Litteraturlista och kommentarer - Clarté nr 4/2016

Åke Kilander - 19 januari 2017

Litteraturlista och kommentarer till artiklarna Planeten pallar inte mer och Klokt tänkt om miljön i...

Läs mer...