Båten är överfull av flyktingar, påstås det. Samtidigt sägs EU vara överfullt av åldringar. Hur lösa båda kriserna? Cirkulär migration, lyder formeln. Arbetskraft utan medborgerliga rättigheter. Peo Hansen, professor i statsvetenskap vid Linköpings universitet, sätter in EU:s flyktingpolitik i ett större sammanhang.

Sedan finanskrisens början 2007 har EU:s kriser blivit fler och fler: euron, "grexit", arbetslöshet, deflation, Ukraina, bankerna, för att nämna några av de allvarligaste. Samtidigt lyser lösningarna med sin frånvaro, vilket naturligtvis hänger intimt samman med att åtstramningspolitiken - som skulle vara den stora lösningen - har visat sig sällsamt pigg på att uppfinna nya kriser. Financial Times kolumnist Martin Wolf var därför träffsäker när han utbrast: "Det sista EU ville ha var en våg av flyktingar" (22 september 2015). Ytterligare en kris alltså, och ytterligare en kris som snabbt tilläts generera nya: Schengen och den fria rörligheten är nu nära sammanbrott; kan det rent av börja vapenskramla igen på Balkan, som Angela Merkel och andra varnat för?

Men den så kallade flyktingkrisen, som i grund och botten är en politisk kris, är långt ifrån den enda migrationskrisen som EU har att hantera. Krisen för EU:s fria rörlighet, som sedan länge är omdöpt till EU-migration, liksom EU-medborgarna som använder den kal- las EU-migranter (eftersom det uppenbarligen är lättare att beröva "migranter" deras rättigheter), har pågått sedan den första östutvidgningen 2004. I dag är det "EU-migrationen" som det brittiska EU-medlemskapet kommer att stå och falla med.

Gemensamt för kriserna kring den fria rörligheten och flyktingsituationen är att de fått ge sken av att det skulle finnas på tok för många migranter och flyktingar i EU. Både Bryssel och EU:s regeringar förfäktar denna bild att båten är full. Europeiska rådets ordförande Donald Tusk hävdar till exempel att "Vågen av migranter är för stor för att inte stoppas" (EU-Observer 20 december 2015). Frankrikes premiärminister instämmer: om inte intaget av flyktingar genast stryps, varnar han, ja då kommer "våra samhällen att totalt destabiliseras" och "hela Europatanken kommer att äventyras" (Guardian 22 januari 2016). Nederländernas premiärminister, Mark Rutte, tar till storsläggan och larmar att EU kommer att gå samma öde till mötes som Romarriket om det inte förmår hejda flyktingströmmen (Financial Times 26 november 2015).

Desto intressantare blir det därför när vi tar oss an EU:s nästa migrationskris, vilken jag tänker uppehålla mig vid i det som följer. Den handlar om EU:s demografiska kris, det så kallade demografiska underskottet och den åldrande, grånande unionen. Här frammanar EU nämligen den rakt motsatta bilden. Båten är visserligen fortfarande överfull, men inte av migranter utan av europeiska åldringar. Vad värre är: det finns snart inga ynglingar kvar som kan bogsera skutan. Vi lyssnar på den dåvarande EU-kommissionären med ansvar för migrationsfrågorna: "Vi behöver invandrad arbetskraft för att säkra vår ekonomiska överlevnad." Så dramatiskt uttryckte sig Cecilia Malmström sommaren 2010 när hon än en gång hamrade in budskapet om vikten av att kraftigt öka arbetskraftsinvandringen till EU. Detta för att förbättra EU:s globala konkurrenskraft och tillväxt samt för att möta "den demografiska utmaning som väntar, och där EU:s aktiva befolkning spås börja minska redan år 2013" (EU- kommissionen 13 juli 2010).

9609_01.jpgBild: Robert Nyberg.

Enligt EU, FN och andras skattningar räknas behovet i tiotals miljoner nya invandrare under det närmaste halvseklet. I EU:s policyplan för arbetskraftsinvandring från 2005 hävdar EU-kommissionen att utan en stor ökning av arbetskraftsinvandringen kommer unionens arbetsföra befolkning att ha minskat med bortåt 50 miljoner till 2050 (EU-kommissionen, COM(2005) 669 final, Bryssel, 21 december 2005). Enbart fram till 2020, skriver kommissionen vidare i sin Ageing Report från 2012, behöver EU en nettoinvandring på över 25 miljoner människor för att bibehålla den arbetsföra befolkningen på dagens nivå. Prognosen 2015 års Ageing Report är än mer alarmerande: medan det i dag går fyra européer i arbetsför ålder på varje åldring (person över 65 år) spås det endast finnas två arbetsföra per åldring år 2060. Utan en dramatisk ökning av invandringen kommer till exempel Tyskland att förlora bortåt 25 procent av sin arbetsföra befolkning till 2060, och då är Tyskland ändå inte värst drabbat. Rapporten visar dessutom att tretton EU-länder för närvarande lider av en nettoutvandring av företrädesvis unga människor, en ökning med två sedan föregående Ageing Report.

Tillväxt och invandring har således blivit två sidor av samma mynt i EU:s ekonomiska och politiska strävanden, något som framgår tydligt i unionens tillväxtstrategi Europa 2020. Budskapet hörs även från EU:s regeringar, men av orsaker som jag återkommer till - däribland dagens djupgående ekonomiska kris - har många regeringar också tystnat i frågan, medan andra öppet börjat vända sig mot en ökad arbetskraftsinvandring.

I retoriken om invandringsbehovet, och i skarp kontrast till den om flyktingarna, saluför EU ofta bilden av en union som bejakar mångfald och öppnar sig mot omvärlden. Som redan framgått handlar EU:s verkliga syften dock inte om detta, utan om krassa ekonomiska imperativ. Likväl är det viktigt att ta fasta på retoriken om det invandringspositiva EU, framför allt när vi relaterar den till den officiella linjen i arbetskraftsinvandringsfrågan som EU-kommissionen höll fast vid ända fram till slutet av 1990-talet. Då hette det nämligen att EU absolut inte skulle släppa in arbetskraftsinvandrare från länder utanför det rika OECD-området. Detta var ett löfte från kommissionen till EU-medborgarna, och som sådant var det också ett viktigt retoriskt redskap i Bryssels försök att vinna medborgarnas stöd för den stora omdaning som EU genomgick under 1980- och 90-talens liberaliseringsvåg och EMU-anpassning. Man förutsatte helt enkelt att EU-medborgarna var negativt inställda till invandring, och därför tog man varje tillfälle i akt att påpeka att liberaliseringen på intet sätt skulle leda till någon ökning av invandringen. Tvärtom framhöll man att liberaliseringen gick hand i hand med en kraftigt upptrappad "kamp mot den illegala invandringen", "asylfusket" och den internationella brottsligheten. EU-kommissionen och regeringarna bidrog härigenom till att både göda och legitimera en negativ invandringsopinion.

Det är alltså främst i kontrast till denna era av vad Bryssel kallar nollinvandringspolitik ("zero immigration") som vi ska förstå talet om ett EU som öppnar sig för invandring. 2000-talets första år präglades av ständiga förmaningar från kommissionen om att det blivit hög tid att överge nollinvandringspolitiken. Nu hette det plötsligt att "kommissionen anser att den 'nollinvandringspolitik' som tidigare förts fram i den europeiska diskussionen om invandring aldrig har varit vare sig realistisk eller ändamålsenlig". (EU-kommissionen, KOM(1999) 638 slutlig, Bryssel, 1 december 1999, s. 2.)

Men kommissionen snålar med sanningen vad gäller den verkliga innebörden i nollinvandringspolitiken. För 1980- och 90-talen kännetecknades inte av någon nollinvandring. Tvärtom anlände flera miljoner nya arbetskraftsmigranter under den här perioden. Dock var flertalet av dessa inte reguljära migranter; de var papperslösa eller "illegala", som de oftast kallas i debatten. Som mycket migrationsforskning visat måste den stora efterfrågan på odokumenterad arbetskraft förstås mot bakgrund av den avreglering av arbetsmarknaden som följde i kölvattnet på 1980- och 90-talens nyliberala omställning i EU. Den har bland annat lett till att fackföreningarna samt andra insynsinstansers kontroll över arbetsplatserna försvagades. Detta har gått hand i hand med en snabbt växande informell ekonomi och arbetsmarknad.

I Bryssels och regeringarnas officiella retorik talas det dock tyst om att man sedan länge främjat en ekonomisk dynamik som till betydande del hämtar sin näring ur just en papperslös och därmed väldigt billig arbetskraft. I stället för att offentliggöra vad man faktiskt vet framhärdar man i sin fientliga retorik om de "illegala", samtidigt som den förda politiken de facto främjar en ökad "illegal invandring". Termen illegala invandrare är därför en av vår tids mest flagranta felbeteckningar; de är ju de många miljonerna "illegala" som utgör kuggarna i den av EU så hett eftertraktade flexibla och lönepressande arbetsmarknaden, de som håller nere produktionskostnaderna och därmed också konsumentpriserna på allt ifrån grönsaker och husrenoveringar till åldringsvård och barnomsorg.

Men politiken i fråga innehåller också ett visst mått av uppriktighet. För när kommissionen lanserade sin nya invandringspositiva paroll i början av 2000-talet försökte man inte dölja att detta också inbegrep ett slags löftesbrott. Som över en natt hade man ju raderat löftet om nollinvandring för att i stället sjösätta en politik som framhävde nödtvånget av mångmiljoninvandring. Så hur rädda ansiktet? Svaret blev enkelt: genom att avge en ny försäkran till EU-medborgarna om ännu hårdare tag mot den illegala invandringen.

Som del av detta framhöll kommissionen omgående förtjänsterna med exempelvis "påtvingat återvändande" av "illegala invandrare", eftersom detta kan "bidra till att få allmänheten att godta större öppenhet gentemot nya lagliga invandrare, mot bakgrund av en mindre sträng inresepolitik för i synnerhet arbetssökande migranter" (EU-kommissionen, KOM(2002) 175 slutlig, Bryssel, 10 april 2002, s. 8).

"Om inte gränskontrollerna fungerar väl, den irreguljära migrationen minskar och återvändandepolitiken är effektiv", inskärper EU-kommissionen gång på gång, "blir det omöjligt för EU att erbjuda fler möjligheter till laglig migration och rörlighet. Inget politiskt ramverk kan legitimeras utan detta" (KOM(2011) 743 slutlig, Bryssel, 18 november 2011). Eller som kommissionen slog fast i EU:s bidrag till FN:s högnivådialog om migration och global utveckling 2013: "Saknas en bra styrning kan kostnaderna för migration vara betydande och bland annat leda till sociala spänningar med mottagarländernas befolkning - vilket ofta utnyttjas av populistiska krafter - och skapa ett tryck på knappa resurser. Okontrollerad migration kan också förvärra hot mot säkerheten" (KOM(2013) 292 final, Brussels, 21 maj 2013).

9609_02.jpgEU vill fritt kunna välja vilka som ska få stanna. Bild: Robert Nyberg.

I skarp kontrast till det öppna och invandringspositiva EU nalkas vi här en annan bild av EU. Den är påfallande lik den retorik och politik som tillämpas i flykting- och återsändarpolitiken samt gentemot den illegala invandringen. Att planera för en storskalig invandring är alltså inte liktydigt med att underlätta för människor att ta sig till EU. Tvärtom, och som syns i kommissionens yttranden ovan, förutsätter planen en utbyggnad av EU:s militariserade gränsbevakning i Medelhavet, en utveckling som både förklarar varför flyktingar inte kan ta sig reguljärt till EU och varför de mänskliga katastroferna längs EU:s yttre gränser får fortgå.

Att EU:s ökade behov av invandrad arbetskraft gått hand i hand med ökade investeringar i gränsbevakningen handlar till stor del om EU:s vilja att fritt kunna välja vilka som ska få komma för att på effektivast möjliga sätt kunna kontrollera och kalibrera invandringen för de sektorer som för stunden har de största behoven. Så vill man gardera sig mot fattigdomsimport från syd, men också mot flyktingimport - asylprocessen anses kostsam och många flyktingar (barn, gamla, traumatiserade) lämpar sig illa som arbetskraft. Men då behoven skiftar snabbt i många sektorer och branscher - dagens kris bekräftar detta med all önskvärd tydlighet - vill man också gardera sig mot att de nyanlända invandrarna plötsligt står utan arbete, med allt vad det innebär av socioekonomiska kostnader. Detta löser man följaktligen med att nästan uteslutande förorda dels så kallad cirkulär migration - där migranter erhåller tillfälliga arbetstillstånd för att flytta runt och arbeta i olika länder där det för stunden finns behov för dem - dels genom en aktiv återvandringspolitik vid arbetsbrist. Som EU-kommissionen understryker: "Att människor med rätt kompetens ges en möjlighet att vara på rätt plats vid rätt tid är avgörande för framgångarna inom näringsliv, forskning och innovation i Europa." (KOM(2011) 248 slutlig, Bryssel, 4 maj 2011). I korta drag är det ungefär så här EU i praktisk bemärkelse tror sig kunna lyckas med att skapa en produktiv dynamik mellan en säkerhetsorienterad migrationskontroll, å ena sidan, och en tillväxtorienterad strävan efter en globalt konkurrenskraftig arbetsmarknad, å den andra.

Detta förklarar också delvis varför Bryssel inte tar sig an dagens flyktingar som ett välkommet arbetskraftstillskott. Eftersom medlemsstaterna inte hörsammat kommissionens demografiska nödanrop och gett grönt ljus till EU:s storskaliga arbetskraftsmigrationsplan kunde man kanske tro att kommissionen skulle betrakta en miljon flyktingar som en slags kompensation, om än en numerärt liten sådan. Fram till tidigt i höstas försvarade både Sverige och Tyskland sina stora flyktingmottaganden bland annat med hänvisning till en demografisk nödvändighet. Tysklands inrikesminister Thomas de Maizière uttryckte det i september 2015: "Vi behöver människor. Vi behöver unga människor. Vi behöver invandrare." Han tillade: "Alla är väl medvetna om detta, eftersom vi föder för få barn" (The Independent 16 december 2015). Tongångarna i Tyskland har förändrats sedan dess. Nu hävdar i stället landets biträdande finansminister, Jens Spahn, att om Tyskland "inte ser till att drastiskt minska flyktingintaget, och detta snarast, riskerar flyktingkrisen att slita sönder Tyskland både politiskt och kulturellt."(Financial Times 17 januari 2016)

Så enkelt trumfar politiken de demografiska larmrapporterna. Men, måste vi fråga, eftersom det demografiska underskottet sägs stjälpa både ekonomin och tillväxten, innebär detta också att politiken trumfar ekonomin och tillväxten? På ett plan kanske det är så. Men på ett annat plan inte alls. Vad både Tyskland och Sverige fruktar är att det höga flyktingmottagandet ska stjälpa budgetdisciplinen och åtstramningsregimen, alltså EU:s självaste kärna av överordnad ekonomisk lag (se Magdalena Andersson i Dagens Industri 18 december 2015). Båda länderna blev i höstas faktiskt tvungna att anamma en slags flyktingkeynesianism; de tvingades öka de offentliga utgifterna, vilket nu visar sig ha gagnat tillväxten relativt rejält, och det har applåderats av keynesianer. Ferdinando Giuglinano på Financial Times skriver ironiskt att flyktingarna lyckades med det som massarbetslösheten inte förmådde, nämligen att få regeringar att öppna börsen (30 november 2015). I en ny rapport framhäver även IMF flyktingmottagandets positiva inverkan på tillväxten, ett ljus i mörkret som IMF vill att EU begrundar (IMF, "The Refugee Surge in Europe: Economic Challenges", IMF Staff Discussion Note, January 2016, SDN/16/02). Men för Bryssel och de flesta regeringar är detta fel slags tillväxt. För Bryssel är det dessutom fel slags invandring. Flyktinginvandringen är ju inte cirkulär utan ofta permanent och förenad med rättigheter och sociala utgifter. Vidare utgör den inte alltid ett snabbspår till arbetsmarknaden.

På ett djupare plan måste allt detta förstås i direkt relation till ett stadigt krympande utrymme i EU för såväl mänskliga som medborgerliga rättigheter. Substantiella rättigheter anses kostsamma och rimmar illa med den arbetsmarknadspolitiska linje av flexibilisering och slimmad välfärd som varit EU:s rättesnöre det senaste kvartsseklet. EU-länderna har således blivit allt mer obenägna att binda upp sig vid sociala rättighetsgarantier för nya invandrare. Därför har också permanenta uppehållstillstånd för nya invandrare blivit något man till varje pris vill undvika. Sådana fördyrar arbetskraftsmigrationen då de innebär att en invandrare får tillgång till en uppsättning grundläggande civila, sociala och politiska rättigheter, vilka också är inkörsporten till fullvärdigt medborgarskap. Trenden i EU mot att ge tillfälliga uppehållstillstånd även till flyktingar följer logiskt av detta. Som Sveriges dåvarande migrationsminister påpekade vid ett tal på Euro-African Ministerial Conference on Migration and Development i Paris i december 2008: "Vi måste inse att det gamla systemet med migration för permanent bosättning mer och mer ersätts av temporär och cirkulär migration". Eller som EU-kommissionen uttrycker saken:

"Cirkulär migration erkänns i allt större utsträckning som en form av migration som kan hjälpa till att matcha utbud och efterfrågan av arbetskraft på internationell nivå, och därigenom bidra till en effektivare fördelning av tillgängliga resurser samt till ekonomisk tillväxt. Cirkulär migration innebär dock även vissa utmaningar: om den inte utformas och hanteras på rätt sätt, kan migration som avsett vara cirkulär lätt bli permanent och därigenom motverka sitt syfte." (KOM(2007) 248, Bryssel, 16 maj 2007, s. 9)

När kommissionen nu försöker upprätta ett EU-ramverk för arbetskraftsinvandring är detta således tänkt att vara uppbyggt enligt formeln om cirkulär migration och återvändande. Kännetecknande för sådana temporära arrangemang, vilka samtliga EU-länder var för sig redan infört i någon form, är nämligen att de förpliktigar till väldigt lite från staternas sida och därför lämnar ett högst begränsat utrymme för några substantiella rättigheter för migranterna. Detta innebär att den rättslösa och socialt nakna ställning som gjort "illegala" arbetskraftsinvandrare så eftertraktade på EU:s arbetsmarknad i flera viktiga avseenden nu bildar mall för hur EU vill ta sig an miljontals nya och "legala" arbetskraftsinvandrare. Samma människor som ska rädda EU:s tillväxt erbjuds alltså inget samhällskontrakt i gengäld.

9609_03.jpgFrån januari 2011 till oktober 2012 lämnade nästan en miljon människor Spanien. Bild: Robert Nyberg.

Men som jag lovade återkomma till har många EU-länder precis upplevt den värsta konjunkturnedgången sedan 1930-talet, och återhämtningen har låtit vänta på sig. Det har påverkat både migrationspolitiken och migrationsmönstren. Man skulle därför kunna tro att det föranlett EU-kommissionen att revidera sin linje. För hur motiverar man behovet av en storskalig invandring till länder med 10-25 procents arbetslöshet och en ungdomsarbetslöshet som i vissa fall överstiger 50 procent? Och hur tänker sig Bryssel att det ska organiseras i ett läge med utbredd politisk instabilitet, högerextrem mobilisering och dysfunktionella statsapparater? Detta till trots finns det i skrivande stund inga tecken på någon kursändring. I stället fortsätter kommissionen att betona det stora behovet av invandrad arbetskraft, såväl hög- som okvalificerad, och man påpekar också att den höga arbetslösheten på intet sätt påverkar detta behov. Skälet är faktiskt ganska enkelt. Bryssel tänker nämligen inte konjunkturellt utan strukturellt och demografiskt, vilket framgår väldigt tydligt i dess resonemang om behovet av okvalificerade arbetskraftsinvandrare:

"Inom EU-ekonomierna finns ett strukturellt behov av säsongsarbete, eftersom tillgången på arbetskraft inom EU förväntas minska. [...] Det bör också poängteras att det även finns ett mer permanent behov av okvalificerad arbetskraft inom EU. Det förväntas bli allt svårare att fylla dessa behov med arbetstagare från EU-länderna, främst på grund av att dessa arbetstagare uppfattar säsongsarbete som oattraktivt." (KOM(2010) 379, Bryssel, 13 juli 2010, s. 2-3)

Vad detta resonemang också klargör är att kommissionen även ser framför sig hela arbetsmarknader som nästan uteslutande ska befolkas av cirkulerande migranter som just för att de inte är medborgare ska utföra de mest oattraktiva arbetena.

Men om Bryssel tror sig kunna utverka en migrationspolitik bortom såväl ekonomiska som politiska konjunkturer, där en storskalig cirkulär migration alltså anses förenlig med massarbetslöshet, så ser vi samtidigt att arbetslösheten går stick i stäv mot kommissionens demografiska målsättningar. Tendensen sedan några år tillbaka är nämligen att krisen och massarbetslösheten leder till nettoutvandring i många EU-länder. 2011 genomgick Irland en exempellös befolkningsminskning på 8 procent i gruppen 20-30-åringar. Mellan 2008 och 2013 krympte Litauens befolkning med nästan 300 000, medan Lettlands minskade med 280 000, enligt Eurostats beräkningar. Forskare liknar detta vid en demografisk kollaps. I Bulgarien, Rumänien, Grekland, Portugal, Italien och Spanien kan man skönja liknade tendenser. Från januari 2011 till oktober 2012 lämnade nästan en miljon människor Spanien, och på bara några år har över hundra tusen portugiser utvandrat enbart till Angola och Moçambique. I december 2011 gjorde Portugals dåvarande premiärminisister Coelho det otänkbara när han gick ut med en rak uppmaning till sina medborgare att överge sina "bekväma liv" och lämna landet; företrädesvis, sa han, borde de utvandra till Angola och Brasilien (Financial Times 4 juli 2012).

Till detta ska läggas raden av nya invandringsrestriktioner som flera EU-länder infört. Som nämndes tidigare är dessutom EU:s fria rörlighet - alltså en av EU-projektets grundbultar - kraftigt ifrågasatt på många håll. I takt med att arbetslösa och utblottade EU-medborgare mer och mer börjat använda den fria rörligheten i ren desperation, liksom många romer använder den för att fly förföljelse, höjs allt fler främlingsfientliga regeringsröster som kräver nya inskränkningar. Just nu arbetar bland andra Storbritannien, Tyskland, Nederländerna och Österrike frenetiskt för att begränsa den fria rörligheten inom EU enligt devisen: gärna rumänska läkare men inga rättigheter för de (fiktiva) "sociala turisterna" (se t.ex. "Letter to Mr Alan Shatter, President of the European Council for Justice and Home Affairs" 15 April, 2013).

För kommissionen, som är satt att värna den fria rörligheten, är det naturligtvis besvärande. Lika illa är det ur Bryssels demografiska synvinkel, då många av dem som lämnar de värst krisdrabbade länderna (och ibland EU som sådant) är unga och högutbildade. Men - och detta är centralt - eftersom dessa dåliga nyheter har sin grund i en massarbetslöshet vilken eldas på av samma åtstramningsdoktrin ("austerity") som kommissionen inte bara varit med att etablera utan som den arbetar med näbbar och klor för att upprätthålla, så är ju kommissionen själv att skylla för de dåliga nyheterna. Och i ljuset av den helt unikt goda mylla som Bryssels och regeringarnas åtstramning skapat för invandringsfientliga krafter, faller snabbt allt tal om det invandringspositiva EU platt till marken.

I ett läge där EU-medborgarnas sociala välfärd åsidosätts är det väldigt svårt att föreställa sig något som helst intresse för icke-medborgarnas, alltså invandrarnas, rättigheter och sociala välfärd. Det är ju trots allt deras ringa rättigheter som gör dem så speciellt attraktiva på EU:s arbetsmarknad. Och som redan framgått är det precis det faktum att de anses beredda att ta de "oattraktiva" jobben som gör att EU-kommissionen, näringslivet och många regeringar nu ser lösningen på ett "strukturellt behov" i de cirkulära och flexibla invandrarna. För vem ska annars plocka frukten, ta hand om EU:s växande grupp åldringar och garantera expansionen i serviceindustrin?

Man kan därför också säga att den framtida invandringen ska bidra till att förverkliga en annan hett eftertraktad strukturomvandling, nämligen den som EU:s makthavare förespråkat i åratal och som säger att EU:s globala konkurrenskraft bara kan säkras genom kraftigt sänkta kostnader i välfärdssystemen och produktionen. Cirkulära migranter sänker ju inte bara produktionskostnaderna; de kan inte heller göra några anspråk på välfärdssystemen. Eller som kommissionen uttrycker det i sitt säsongsarbetardirektiv: "Medlemsstaterna ska säkerställa att säsongsarbetaren har tillräckliga medel för sin försörjning utan att utnyttja det sociala trygghetssystemet i den berörda medlemsstaten." (KOM(2010) 379 slutlig, 2010, s. 20.)

Dagens krishantering och dagens planer för den framtida migrationshanteringen måste alltså förstås som intimt sammankopplade. De guidas i allt väsentligt av EU:s åtstramningsdoktrin, vilken snabbt fått frågorna om medborgerliga rättigheter, asylrätt och likabehandling att tyna bort på den politiska dagordningen i allmänhet och på den migrationspolitiska i synnerhet. Det blir glasklart när EU-kommissionen kan hävda att EU behöver invandrarna för att trygga hela sin "ekonomiska överlevnad" utan att samtidigt hävda att det också måste inbegripa invandrares rätt att få påbörja en vandring in i en medborgerlig rättighetsgemenskap.

Nytt på Clartébloggen

Bolsjevikernas centralkommitté sammanträder den 10 oktober 1917.

Petrograd, 10 oktober 1917

Benny Andersson - 9 oktober 2017

Den 10 oktober 1917 vaknade Petrograds invånare till vad som såg ut att bli ännu en dag av regn och kalla vindar från Neva och Finska viken. Vänstermensjeviken Sukhanov lovade sin hustru att sova över på arbetet, som han brukade när vädret var dåligt. Strax före tio på kvällen började det knacka...

Läs mer...

MODERN av Bertolt Brecht på Teater Tribunalen

Webbredaktionen - 8 oktober 2017

Revolution kräver kamp. Kamp kräver kunskap. Kunskap kräver medvetenhet. Pelagea Wlassowa är en enkel kvinna. Hon sköter hemmet, tar hand om sin son och accepterar stilla att hon inte har någon möjlighet att påverka sitt liv. Men en dag kommer hon i kontakt med en grupp revolutionärer. Ofrivilligt dras hon...

Läs mer...

NMR:s senaste göteborgshistoria

Hans Isaksson - 1 oktober 2017

NMR-marschen i Göteborg den sista september blev trots massiv förhandspublicitet och dito polisskydd mot tiotusentals förbannade göteborgare  ingen odelad framgång för nazisterna. Såvitt man inte vill kalla en eskorterad promenad från den ena ICA-butiken till den andra och åter för en framgång. Jimmy...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Bildtext

Krönika

Margareta Zetterström - 29 december 2016

Jan Myrdal har fått kritik för sin medverkan i Nya Tider. Han försvarar sig med att tidningen inte är...

Läs mer...

Bildtext

Recensioner

Redaktionen - 29 december 2016

Eyvind

Läs mer...