Bostaden handlar om människors grundläggande behov och drömmar. Marknadslösningar kan aldrig åstadkomma en bostadsförsörjning i folkflertalets intresse. Men i dag står vi där, som på 1920-talet: akut bostadsbrist och skenande kostnader. Det finns alternativ att kämpa för. Erik Berg, arkitekt och socialist, arbetar med miljöfrågor och demokratisk stadsplanering.

Identifiera valfritt samhällsproblem och rulla ut frågeställningen bakåt mot orsaker och framåt mot möjliga lösningar. Du kan vara säker på att någonstans längs vägen passera genom bostaden och bostadens närmiljö. Platsen där vi tillbringar större delen av våra liv, där vi växer upp, älskar, lider, sörjer och åldras, är också en politisk plats. Via bostäderna formerar vi identiteter och samhörigheter, utvecklar rötter och egenintressen. Ur bostadsmiljöerna växer sociala och politiska rörelser, perspektiv på världen grundläggs och reproduceras.

Bostaden kopplar både till det mest essentiella och det mest efemära. Det universella behovet av trygghet, värme och skydd för att överleva, en plats att återvända till för att sova. Och samtidigt: bostaden är spekulationsobjekt på en marknad, skådeplats för säsongsfluktuerande diskurser om det goda livet och projektionsyta för både utopier och fördomar. Bostäder handlar aldrig bara om tak över huvudet.

Byggandets konkreta gestaltning sammanlänkas med vägval inom många samhälleliga delsystem: kultur, ekonomi, juridik, teknik, handel, transporter, regional planering. Inom vart och ett är utvecklingen stigberoende - den rör sig lättast längs redan upptrampade vägar.

Bostadsbyggande präglas av tröghet. Det som byggs i dag påverkar samhället under lång tid. Dagens bostäder - byggda utifrån dagens värderingar och normer - kommer att skänka frihet och trygghet till framtida generationer, eller hålla dem som gisslan, inlåsta i uttjänta former.

Är det i dag möjligt att föreställa sig en bostadspolitik som tjänar det stora folkflertalets intressen? Hur ser egentligen en progressiv och medveten socialistisk och feministisk bostadspolitik ut?

9607_01.jpgDrömbostad för den översta procenten.

Bostäder är både samhälleliga resurser och investeringar i långsiktig infrastruktur - enkelt uttryckt, ingen privatsak. I samhällskollektivets intresse ligger att nya bostäder uppfyller flera grundläggande krav:

- De måste vara tillräckligt energieffektiva för att möjliggöra att samhällets totala energianvändning successivt minskar. Bostadssektorn står för ungefär en tredjedel av energianvändningen. Energieffektivitet innebär både att uppvärmningen sker med rätt värmekälla (effektivast är stadsgemensam fjärrvärme) och att byggnadernas klimatskal (grund, väggar och tak) är täta och välisolerade.

  • De måste vara väl byggda, med hållbara och säkra material och utifrån gediget kunnande för att inte behöva rivas eller renoveras i förtid, för att inte göra sina invånare sjuka eller plötsligt rasa samman.
  • De måste vara fullt ut tillgängliga för rörelsehindrade och äldre för att inte ytterligare begränsa möjligheterna till deltagande i livet för olika grupper.
  • De måste utformas efter barns behov.
  • De måste ha inkopplat rent vatten och avlopp som säkerställer att näringsämnen kan återcirkuleras och att inte gifter hamnar i naturen eller förorenar vattentäkter.
  • De måste vara lämpligt placerade för att minimera onödigt transportarbete och uppnå effektiva stadsstrukturer, och ha utvändiga anslutningar i form av vägar och kollektivtrafik som gör dem praktiskt nåbara. Uppställningsplatser behövs för fordon, vare sig det är bilar eller cyklar.
  • De måste ha ytor i lägenheterna som är tillräckligt stora för att vara funktionella. Framför allt gäller det kök, hall och badrum. Rummen måste ha tillräcklig tillgång till dagsljus, och sovrum bör placeras mot en tyst sida.
  • De måste ha fullgod ventilation, säkra installationer av vatten och el, korrekt utfört brandskydd och säker installation av eventuella eldstäder.
  • De måste möjliggöra rationell och praktisk hantering av sorterat hushållsavfall.

Redan dessa grundkrav resulterar i att även den enklaste bostad som kan godkännas i dag är en sammansatt och komplex produkt med en hög grundkostnad. Sedan tillkommer faktorer som bostadsbrist, spekulationsprisläge, markpriser, byggsektorns strukturer och avkastningskrav. Nyproducerade lägenheter som uppförs utan subventioner blir så dyra att stora inkomstgrupper helt enkelt inte kan efterfråga dem, eller tvingas lägga orimligt stor del av inkomsten (30-50 procent) på bostaden.

Historiskt har dåliga sanitära inrättningar och trångboddhet begränsat arbetarklassens vardag, och påverkat livsmöjligheter och livslängd lika mycket som bristande tillgång till hälsovård och skola. I dag har trångboddhet återkommit som snabbt växande problem.

Fungerande bostadsförsörjning är även en förutsättning för att andra samhällssektorer fungerar: företag ska kunna rekrytera arbetskraft, ungdomar ska kunna flytta hemifrån och studera, kvinnor ska kunna flytta ifrån destruktiva män, flyktingar och invandrare ska kunna börja ett nytt liv i Sverige.

Av detta följer att bostadsförsörjningen i likhet med sjukvård, omsorg, skola och andra välfärdsområden inte är lämpade att överlåtas åt marknaden. Om vi trots allt väljer den vägen förblir grundläggande behov hos befolkningen ignorerade - eftersom det inte finns någon punkt där möjlig efterfrågan sammanfaller med möjliga lägsta pris. Överlåts åt marknaden att sköta bostadsförsörjningen utan offentliga åtgärder för att påverka prisbild, köpkraft eller utbud av bostäder, inriktas produktionen helt och hållet på köpstarka grupper där det finns stora möjligheter att göra ordentliga vinster. Priset betalas av hela samhället.

Precis där befinner vi oss i dag.

Bostadsförsörjningen har under 1900-talet rört sig i en lång pendelrörelse mellan de två polerna marknad och samhälle och tillbaka igen. Offentlig involvering och gemensamma lösningar växte fram som ett (inledningsvis motvilligt och trevande) svar på läget i början på seklet. Då var Sverige Europas näst mest trångbodda land, och så sent som på 30-talet hörde bostadsstandarden till de sämsta i Europa.

Innan stat och kommuner tog på sig en större roll för bostadsförsörjningen började bostadssökande själva organisera sig underifrån; inledningsvis var strategin kooperativt byggande, först i form av grupperingar kring specifika husprojekt (det som vi i dag kallar byggemenskaper). Men från 1923, med större kontinuitet och växande förmåga, inom ramen för Hyresgästernas Sparkasse- och Byggnadsförening, HSB, som satte målet att bygga överkomliga bostäder för arbetarklassen samtidigt som standarden höjdes. Det handlade alltså inte om att bygga enklare, utan - tvärtom - bättre, men utan mellanhänder som annars passade på att slå mynt av nöden.

Efter hand vaknade statsmakten till och introducerade, pådriven av den kooperativa rörelsen, förmånliga lånemöjligheter. 1942 inrättade Statens Byggnadslånebyrå en särskild möjlighet för "bolag, föreningar och stiftelser som arbeta under betryggande kontrollerade former och utom enskilt vinstsyfte" att få statliga tertiärlån upp till 95 procent av fastighetens beräknade värde, samt räntegarantier. Först med denna finansiella pusselbit på plats fick kooperativt byggande ordentlig volym. Som ytterligare villkor för lånen krävde staten att lägenheterna under tio års tid inte skulle uthyras till högre belopp än 1939 års hyresnivå. Bakgrunden var kraftiga prisstegringar på bostadsmarknaden till följd av bostadsbristen. Staten hade därmed givit sig in i den styrning med ekonomiska incitament som privata fastighetsägare under resten av seklet skulle motarbeta intensivt. Fastighetsägarföreningen utgöt sig 1948: "Den verksamhet, som bedrives på detta område, utgör i själva verket ett led i de politiskt baserade strävandena att omvandla den ekonomiska samhällsordningen."

Det kooperativa byggandet ledde utvecklingen och dominerade tidvis 1920-1945 (i runda slängar), men 1945-65 fick den nya kommunala allmännyttan en växande roll, ett logiskt steg i det socialdemokratiska reformarbetet. Men det kan i efterhand ses som en demobilisering av folkligt och rörelsebaserat bostadsbyggande, en unik möjlighet till folklig makt och handlingsförmåga i bostadssektorn.

1947 antogs en lag som gav kommunerna starkare mandat att styra byggmarknaden och planera byggandet. Samtidigt fick de direkt och oöverförbart ansvar att trygga försörjningen av ordentliga bostäder åt alla invånare, utifrån sociala hänsyn. Lagen upphävdes av den borgerliga regeringen 1993.

Med utbyggnaden av allmännyttan valde Sverige väg. I stället för den på kontinenten vanliga modellen med särskilda bostäder för de fattigaste ("social housing"), infördes inkomstrelaterade bostadsbidrag så att låginkomsttagare kunde bo i vanliga bostäder med hög standard. De här åren byggdes bostäder och bostadsmiljöer med mycket hög kvalitet, och med hjälp av bostadsbidragen var de ekonomiskt åtkomliga för hela befolkningen. Under en period stod allmännyttan för nästan 60 procent av bostadsproduktionen. Än i dag utgör bostäderna från 1945-75 en i internationell jämförelse unikt stor andel av bostadsbeståndet i Sverige. Den svenska bostadssektorn var också en internationell förebild; studiebesök från utlandet avlöste varandra.

Pendeln rörde sig som längst mot offentlig involvering i bostadsbyggandet under miljonprogrammets epok 1965-1975. När miljonprogrammet fullbordades hade den emellertid redan börjat svänga, och den offentliga rollen skulle därefter stegvis minska. Omsvängningen förebådades av Byggnadsstyrelsens fokus på storskaligt och repetitivt "produktionsanpassat byggande" med slutna byggsystem, som satte sin starka prägel på miljonprogrammets flerbostadshusområden. Denna korporativa modell premierade stora byggare och utestängde små och mellanstora. I praktiken skapades den struktur med ett fåtal mycket stora privata aktörer som i dag helt dominerar svensk byggsektor.

Arvet från miljonprogrammet utgör i dag en definierande omständighet för svensk byggsektor och bostadsproduktion. De stora byggkoncernerna är dessutom vertikalt integrerade, så att de både levererar byggmaterial och agerar beställare till sig själva som byggentreprenörer. Sammanblandningen av byggherre- och entreprenörsroller har drivit på kostnader, satt konkurrens ur spel, slagit ut lokala byggekonomier och försvagat kommuner och konsumenter.

9607_02.jpgAllmännyttan sitter trångt på bostadsmarknaden. Bild: Robert Nyberg.

I dag befinner vi oss, efter att 1900-talets socialdemokratiska reformprojekt kastat sig in i oordnad reträtt, i många avseenden återigen i den marknadsorienterade ytterkanten. Bostadsbyggandet sköts mestadels av marknadsaktörer. De opererar utifrån kortsiktiga överväganden om avkastning, vinst och riskminimering som investerarna kräver av varje aktiebolag. Följdriktigt är byggandet inriktat mot grupper som kan slanta upp tillräckligt så att producenterna får ut eftersträvade vinstmarginaler. Spekulation i överflöd är tidens lösen. Allmännyttigt och kooperativt byggande har under decennierna efter miljonprogrammet spelat en betydligt mer marginell roll.

Stegvis har staten avvecklat statliga subventioner, stimulansbidrag och räntebidrag som i perioder av mer aktiv bostadspolitik användes för att styra produktionen, hålla tillbaka hyresökningar och möjliggöra byggande för bredare grupper med upprätthållen hög standard. Varje gång de borgerliga partierna kommit till makten har de arbetat målmedvetet för att kringskära varje form av socialt inslag och offentlig inblandning i bostadsförsörjningen. Åtgärderna har konsekvent gynnat de som äger: fastighetsägare, kapitalägare, villaägare, bostadsrättsägare och dominerande byggkoncerner. De har konsekvent missgynnat hyresgäster, allmännytta och småskaliga kooperativa alternativ.

Sedan år 2000 har 160 000 hyresrätter med aktivt politiskt stöd ombildats till bostadsrätter. Möjligheterna att tjäna stora pengar på att äga bostadsrätter i spekulationssyfte har ökat genom de lagändringar 2013 som tillåter andrahandsuthyrning av bostadsrätter till helt oreglerade nivåer. Det har pressat upp andrahandshyrorna i Stockholm med 50 procent och försämrat rörligheten ytterligare.

Den nya lagen om allmännyttiga kommunala bostadsbolag (2010:879) tvingar allmännyttan att i likhet med kommersiella aktörer "uppträda affärsmässigt". Lagen drevs igenom av fastighetsägarna och alliansregeringen i samarbete.

Det innebär på intet vis att statens kostnader för bostadssektorn minskat. Tvärtom. Men prioriteringarna har förändrats i grunden, från att stimulera önskvärd nyproduktion, till att bidra till villaägares förmögenhetstillväxt. Rot-avdrag och ränteavdrag kostade staten 45 miljarder 2013. Samtidigt uppgick i alliansens sista budget utgiftsområdet Samhällsplanering, bostadsförsörjning, byggande samt konsumentpolitik till ynka 1 miljard kronor; 90 procent gick till att driva myndigheter inom området.

Dagens katastrofartade bostadsbrist har alltså byggts upp under längre tid med aktiva politiska beslut. Men först med förra årets stora flyktinginvandring har den till sist tagit sig högst upp på den politiska dagordningen. Boverket talar i sina prognoser om att 700 000 nya bostäder behövs till 2025, motsvarande en årstakt i nyproduktionen om 70 000. Det dubblerar dagens nivåer och tredubblar dem jämfört med byggandet under alliansregeringens sista mandatperiod.

I glappet mellan efterfrågan och tillgång har bostadspriserna under flera års tid galopperat hejvilt. Prisökningarna drabbar såväl befintliga bostäder som kostnaderna i nyproduktionen. Som KTH-professorn Hans Lind påpekar är de kommunicerande kärl:

"På utbudssidan gäller att om det går att få ett bra pris på slutprodukten så ser alla led i produktionskedjan till att de får 'sin del av kakan'. Ett högt prisläge på småhusmarknaden resulterar således i att byggkostnaden för ett småhus ökar." (ESO-rapporten Bostadsbyggandets hinderbana)

Detta samband är sannerligen ingen ny upptäckt, även om betalda lobbyister gör vad de kan för att släta över. Det beskrevs mycket koncist av HSB 1953 i en analys av mellankrigstidens byggkostnadsutveckling:

"En fri prissättning på hyrorna, en tillgång på lägenheter som aldrig tilläts springa upp för mycket, till följd därav en hög hyresnivå, som i sin tur inte reste några spärrar för alltmer stigande byggnadskostnader."

På femton år har marknadspriset för en bostad tredubblats. Det är ett stort samhällsproblem, men det gagnar gruppen av framför allt 40-talister i övre medelklassen som redan äger en bostad och nu ser sin relativa förmögenhet växa av sig självt. Och naturligtvis är det till glädje även för kommersiella bostadsutvecklare. JM gör 20 procent i vinst på varje lägenhet i Stockholmstrakten och drar samtidigt drar ner på produktionen. Vd Johan Skoglund konstaterar: "Vi har inte sänkt priserna för det är fortfarande en så stor efterfrågan på det lilla som byggs. Därför blir det en väldig stabilitet på prisnivån." (Rapport 5 maj 2012)

Stabila övervinster. Vilken kapitalist skulle frivilligt sumpa det friläget?

Den stora ökningen av bostadspriserna i Sverige har infallit sedan 1995 och sammanfaller med att byggandet störtdök, för att därefter hålla sig på historiskt låga nivåer. Sedan dess har konsumentprisindex ökat med 20 procent. Faktorprisindex, som mäter priset för insatsvaror i bostadsproduktionen, har ökat med 60 procent, slutpriset på nybyggda bostäder med 130 procent. En ledtråd till orsakerna: den borgerliga regeringen lade ner Bostadsdepartementet, och riksdagen beslutade 1993 att avreglera bostadsmarknaden, avvecklade en stor del av den statliga inblandningen och kommunernas bostadsförsörjningsansvar (som senare, formellt, återinfördes under Perssons sista mandatperiod). Boverkets analytiker har upprepade gånger pekat på att kommunerna, som i den svenska modellen ska svara för bostadspolitikens praktiska genomförande, lämnades utan skarpa bostadspolitiska verktyg:

"Sedan avregleringen av bostadsmarknaden i början av nittiotalet och avvecklingen av de statliga stöden har kommunernas möjligheter att styra utvecklingen på bostadsmarknaden minskat radikalt." (Boverket Rapport 2012:12)

Fantasivinsterna inom delar av bostadssektorn gör det mycket svårare med lånefinansiering till bostäder där marginalerna är sämre. Lokala byggföretag har i flera år vittnat om svårigheterna att få krediter för projekt i glesbygd och i områden som är ointressanta för köpstarka konsumenter. Och även detta byggande påverkas av ökade kostnader i alla led.

Så var vi tillbaka på ruta noll. Tidigt 1920-tal. Akut bostadsnöd och en bostadsfråga som återigen är krisområde. Konflikten skärps kring bostadspolitiken.

I det ögonblick då ett politiskt fält inträder i en allmänt erkänd kris, inträder det också i en mer formativ fas. I detta nu bankas det fram förhållningssätt som kommer att bestämma innehållet i svensk bostadspolitik för lång tid framår - i vilken riktning ska den bostadspolitiska pendeln svänga härnäst? Därför lobbas det intensivt från kapitalintressen med mycket att förlora. Rapporter och utspel avlöser varandra med påståenden om att problemet egentligen är hyresreglering och bruksvärdeshyra, kommunala planmonopol och kommunala särkrav, tillgänglighetslagstiftning och utrymmesstandard, brist på produktionsstandardisering och brist på stordrift eller någon annan fullkomlig hittepåfråga. Allihop syftar till att avleda uppmärksamheten från problemets kärna.

9607_03.jpgSocialdemokratins århundrade slutade med bostadssocial kollaps.

Av 1900-talets bostadspolitik kan vi dra slutsatsen att bostadsförsörjningen påverkas direkt av styrkeförhållandena i klasskampen och andra sociala kraftmätningar. Ingen bostadspolitik kan tillgodose allas behov, den valda vägen missgynnar oundvikligen egenintresset hos en del av befolkningen. Inom bostadspolitiken råder mer eller mindre direkt konflikt mellan kapitalets kortsiktiga avkastningskrav och människors grundläggande sociala och materiella behov.

Socialdemokratins århundrade slutade med bostadssocial kollaps. Det är i dag inte tillräckligt att i defensiv anda försiktigt be om några fler offentliga kreditstöd, lite fler hyresrätter och att "försvara allmännyttan" - inte om vi vill uppnå en bostadspolitik i folkflertalets intresse på längre sikt. Vi behöver ett långsiktigt socialistiskt och feministiskt program för bostadsförsörjningen som konfronterar kapitalintresset, öppnar upp fler vägar bredvid dem som pluggats igen i dag och som använder bostäder som verktyg för att flytta fram positionerna för jämlikhet, jämställdhet och allas frihet.

Både för socialister och feminister har bostaden och hemmet i alla tider varit ett särskilt angeläget reformområde. Det är naturligt eftersom vi just i den byggda miljön runt hemmet kan föreställa oss och har en chans att frambringa konkreta former för en annan samhällsordning. Bostadspolitik kan påtagligt förändra (eller förstärka) rådande sociala strukturer.

Socialismen, feminismen och miljörörelsen har spridda öar av genomförda bostadsutopier som vi bör ta spjärn mot och lära av för att kunna blicka ut mot konturerna av det bostadsbyggande som komma skall. I Sverige kan vi särskilt inspireras av 1940- och 50-talen, med framsynta och välbalanserade områden som Baronbackarna i Örebro, Guldheden i Göteborg och Hökarängen i Stockholm. Vi kan från kollektivhus och ekobyar lära oss hur gränsen mellan privat och gemensamt förskjuts och hur abstrakta utmaningar som miljöförstöring blir till kollektiva angelägenheter. Vi kan inspireras av organisatoriska idéer som kommit till uttryck i bostadskooperativ. Rör vi oss utanför landets gränser finns mångdubbelt med förebilder. En samtida självklar referenspunkt är stadsdelen Vauban i den sydtyska staden Freiburg, där det utvecklats ett både miljöriktigt och demokratiskt byggande i varierad och blandad boendemiljö.

Ett självklart mål är att bygga bort bostadsbristen, på samma vis som arbetarrörelsen självklart måste sätta kurs mot full sysselsättning - det effektivaste sättet att på djupet förskjuta styrkeförhållanden. Men full sysselsättning är inget självändamål, arbetets innehåll är målet. Likaledes: att bygga mängder av bostäder, oavsett utformning och standard, är inte eftersträvansvärt i sig. Att bygga bort bostadsbristen får inte ske till priset av en endimensionell målbild. En bostadspolitik måste hantera bostadsfrågans fulla bredd. Bostäderna och verksamheten runt bostädernas tillblivelse och förvaltning ska bidra till ökad jämlikhet och jämställdhet och alla människors frihet och välbefinnande i en hållbar värld.

Tillåt mig att i all ödmjukhet kasta fram några möjliga byggstenar. En progressiv bostadspolitik...

  • Säkerställer tillräckligt utbud av goda bostäder i alla delar av landet.
  • Bryter segregation och barriärer - river ner rumsliga uppdelningar mellan grupper och upplåtelseformer.
  • Motverkar fastighetsspekulation och omotiverade prisökningar.
  • Ökar konsumenternas, medborgarnas och hyresgästernas makt och inflytande över livsmiljö och sitt boende.
  • Bryter alienation, rädsla och handlingsförlamning.
  • Bidrar till alla människors hälsa och rörelsefrihet.
  • Bidrar till liv fyllda med mening, sammanhang och skönhet.
  • Bryter ofrivillig isolering, upprättar fler kopplingar mellan människor.
  • Skapar blandade miljöer präglade av mångfald och variation i uttryck och innehåll.
  • Kopplar samhället till naturliga kretslopp och synliggör naturvillkoren.
  • Stärker samhällets resiliens på olika nivåer.
  • Stärker lokalsamhället och lokal ekonomi.
  • Expanderar allmänningarna och begränsar inhägnadernas utbredning.
  • Understödjer och möjliggör en mångfald av livsformer och boendetyper.
  • Ger byggandet trygga förutsättningar att fokusera på långsiktig kvalitet.
  • Vidareutvecklar och förädlar regionala byggnadskulturer.
  • Förvaltar och stärker kulturmiljöer och kulturarv.
  • Säkerställer ett byggande som dämpar konjunktursvängningar.
  • Bidrar till sysselsättning och ekonomisk aktivitet i hela landet.

Målbilden är en nödvändig komponent i varje handlingsprogram. Medel att nå därhän måste anpassas efter olika förutsättningar. Kring dem står striderna i praktiken. Vilka är verktygen? Här finns inte utrymme för att gå in på mer än en bråkdel. Jag tar kort upp fem särskilt angelägna åtgärder i en progressiv bostadspolitik.

Återför allmännyttan till sina rötter. Allmännyttan är en lika fantastisk som självklar idé: att utan vinstsyfte uppföra och tillhandahålla hyresbostäder med bra kvalitet åt alla, oavsett tillgång till kapital. Den möjliga rörlighet detta medfört i samhället har varit en stor tillgång för svensk ekonomi och arbetsmarknad. Men oklarhet har skapats om allmännyttans handlingsutrymme och uppdrag i och lagen om affärsmässighet som infördes under alliansregeringen. En ny lag om allmännyttiga bostadsbolag måste tydligt placera allmännyttan tydligt på nygammal grund. Samtidigt kan en ny öppning skapas. Inte förrän 1974 reglerades i lag att allmännyttiga bolag ska ägas av kommuner. Låt allmännyttor finnas av olika slag, med olika huvudmän. Se till att de får tillgång till förmånliga krediter för att genomföra bostadsprojekt utan vinstsyfte, till allmän nytta.

Skapa förutsättningar för ett nytt kooperativt byggande. Kooperativa byggandet i form av byggemenskaper är ett tredje ben på byggherresidan, som komplement till allmännyttan (som endast bygger hyresrätter) och kommersiella bostadsutvecklare (som endast bygger för lönsamhet). Det kooperativa byggandet agerar utifrån andra utgångspunkter, eftersom målet är att skapa eget boende med långsiktiga värden. Det ger fokus på kvalitet och hållbarhet, och projekt kan genomföras även i marknadsmässigt omöjliga lägen för kommersiella aktörer. Byggemenskaper är idéburna, bostäderna reflekterar brukarnas intressen och behov, och de kan vidga mångfalden av boendeformer. Skalan är ofta mindre än i andra bostadsprojekt, 5-20 lägenheter per projekt. För att få byggemenskaper att lyfta i praktiken krävs att de rätta institutionella och finansiella förutsättningarna: mötesplatser, finansiella stöd framför allt för tidiga skeden och rätt stöd på den kommunala sidan.

Utveckla kraftfull statlig bostadsfinansiering och kreditgivning. Svensk bostadspolitiks traditionella uppdelning har byggt på att kommunerna svarar för planering och genomförande och staten för de rättsliga och finansiella förutsättningarna. Alliansen nedrustade statens finansiella insatser till ett absolut minimum; den fullgör därmed inte längre sin del av åtagandet. Samtidigt måste bostäder mer än någonsin balansera en mängd komplexa krav. Kostnaden kan inte rimligen bäras av vanliga inkomsttagare, och kreditmarknaden är inte intresserad utan tillräckliga lönsamhetsmarginaler. Det leder till fuskbyggda skokartonger med vattenutsikt, där vinstmarginalerna är som bäst. Aktiv statlig finansiering är nödvändig. Utbyggnaden av statlig bostadsfinansiering som den socialdemokratiska regeringen påbörjat måste förstärkas, och stöden kopplas till välgenomtänkta krav för att med effektiva styrmedel driva på byggandet i riktning mot hållbarhet och social inkludering. Vänsterpartiets förslag om statliga topplån på 25 procent av investeringen för nya hyresrätter är exempel på en åtgärd med stor potentiell hävstång. Bara statliga krediter kan säkerställa att bostäder byggs i hela landet, även under lågkonjunktur och svikande efterfrågan. Därmed kan byggandet användas som kontracykliskt verktyg i stället för att, som i dag, förstärka konjunktursvängningar.

Ge kommunerna en tydlig uppgift att planera för mångfald. Samtidigt som staten tar ansvar för finansieringen är det nödvändigt att återigen, liksom 1947, skärpa och förtydliga kommunernas ansvar för goda bostäder för alla. Kommunerna bör inte bara krävas på en plan för sin bostadsförsörjning - i praktiken till intet förpliktigande. Det är också nödvändigt att kommuner åläggs hålla sig med en planreserv av proaktivt planerade byggrätter för flerbostadshus, där byggstart kan ske omedelbart. Så kan man komma bort från att många kommuner sätter i gång planering först sedan en exploatör initierat planarbetet. Proaktiv planering bör vara tillräckligt generell för att ge utrymme för många olika typer av aktörer och bör premiera projekt i mindre skala för att öka mångfalden i den byggda miljön. Det kan med fördel leda till återgång till generella stadsplaner av äldre slag med enkel indelning i gator och fastighetsmark. Det kan fordra viss reformering av plan- och bygglagen.

Öka transparens och delaktighet i planprocesser och marktilldelningar. Planering möter mindre motstånd i slutändan och resulterar i bättre lösningar om den präglas av reella möjligheter för medborgare att påverka. Alla kommuninvånare bör ses som berörda av all planering, ej endast närmast boende, och medborgarengagemang användas som verktyg för att tidigt i planprocesser blottlägga problem, synliggöra konflikter och hitta lösningar med brett stöd. Även tilldelning av kommunal mark till byggherrar måste präglas av öppenhet och ske utifrån tydliga kvalitetskriterier. Marktilldelning ska endast ske efter öppen annonsering av byggrätter.

Sist vi befann oss i en bostadskris lik dagens var det tidigt 60-tal. Svaret blev då storskalig och snabb utbyggnad av bostäder i repetitiva strukturer i städernas utkanter. När miljonprogrammets kranar rullat färdigt på sina banor och det torkade upp i lerpölarna, stod det klart att strategin samtidigt skapat helt nya problem.

Risken är överhängande att receptet som skrivs ut i dag blir en variant av miljonprogrammets sämsta sidor: massproduktion, standardisering, industriellt byggande. Idén om en möjlig stordriftsrationalisering är ännu stark och lyfts aktivt av de stora aktörerna inom byggsektorn.

Vi måste söka oss förbi miljonprogrammet, bakåt till lösningen på föregående bostadskris. Där finner vi en kombination av stark allmännytta som bygger i egen regi samt kooperativa sammanslutningar. Vi finner en mångfald av byggande och beställande aktörer inom ramen för en stark statlig finansiering och utifrån den tydliga inriktning som gavs när den bostadssociala utredningen definierade bostadsfrågan som "ett socialt planläggningsproblem".

Ur borgerligt perspektiv har den offentliga involveringen i bostadsförsörjningen i Sverige alltid varit en nagel i ögat. Offentlig inblandning påminner om att marknaden inte klarar att tillmötesgå mänskliga behov, utan endast kan möta viss efterfrågan. Att det därför krävs alternativ till marknaden.

Måhända finns även djupare liggande psykologiska förklaringar. Den sociala bostadspolitiken har inneburit en aktiv omfördelning av livsrum - eller "livskvalitet" om man så vill - från överklass till arbetarklass. Det har alltid varit provocerande för folket på Solsidan att även de fattiga i Sverige har tillgång till bra bostäder och välfärd. Det relativa värdet av överklassens rikedom har minskat. Vad tjänar det till att stängsla in en exklusiv privat park när arbetarna har en mycket finare offentlig park helt gratis?

Låt oss inte beröva överklassen möjligheten att uppleva den frustrationen ännu en gång.

Nytt på Clartébloggen

Alexandra Kollontaj (t v), en av revolutionens ledare och folkkommissarie för sociala frågor.

Ryska revolutionen 100 år

Martin Fahlgren - 24 augusti 2017

I år är det 100 år sedan den ryska revolutionen ägde rum, en händelse som skakade om hela världen och som fick djupgående återverkningar på 1900-talets historia. Den inledde en epok av omvälvningar som ryckte loss en stor av mänskligheten ur kapitalismens grepp: Östeuropa (efter 2:a världskriget), Kina,...

Läs mer...

Antifascismen: En lidelsefull rörelse som aldrig lider

Alexandra Starud - 22 juli 2017

När vi talar från en position som antifascister talar vi inte sällan om dystopiska framtidsscenarion. Vi talar inte sällan om nazisternas våldsdåd och mord. Vi talar om fascismens framfart över europa och att trettiotalsretoriken kommit tillbaka. Därefter talar vi om strategier för att förhindra...

Läs mer...

Venezuela igen

Martin Fahlgren - 19 juli 2017

Utvecklingen i Venezuela är mycket kritisk. Det är därför viktigt att alla följa med i vad som håller på att ske: Hur arbetar reaktionen för att gripa makten, hur agerar "chavisterna" , hur beskrivs utvecklingen i vanliga massmedia? Hur det går för Venezuela kan spela stor roll för utvecklingen i...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Bildtext

Marx står sig

Nina Björk - 29 december 2016

Marxismen har gett mig de bästa redskapen för att förstå den kapitalism vi lever i, förklarade...

Läs mer...

Bildtext

Krönika

Margareta Zetterström - 29 december 2016

Jan Myrdal har fått kritik för sin medverkan i Nya Tider. Han försvarar sig med att tidningen inte är...

Läs mer...

Bildtext

Recensioner

Redaktionen - 29 december 2016

Eyvind

Läs mer...