Flickan från landet

 Dela länken
FaceBook  Twitter  

Nyligen kom den hittills bästa biografin över Astrid Lindgren (1907-2002), dansken Jens Andersens "Denna dagen, ett liv".

Lindgren tvingades under några dramatiska ungdomsår under mitten av 1920-talet stifta bekantskap med Köpenhamn. Där födde hon alltför ung sitt första barn - som hon under lång tid måste lämna ifrån sig. Sonen Lasses existens och öde - åt vilket Lindgren först mot slutet av sitt liv började ge offentlighet - fick uppenbarligen betydelse för den unika barn- och ungdomslitteratur som hon från slutet av 1930-talet började skapa. Det danska äventyret präglar början av Andersens biografi och fyller en god del av boken.9211_01.jpg

Om man inte känner till detta ungdomstrauma är det svårt att förstå varför en kvinnlig författare, uppväxt i en harmonisk familj med tre avhållna syskon som ständiga lekkamrater, ändå i sin produktion så ofta skildrade melankoliska, föräldralösa och ensamma pojkar. Till och med Pippi Långstrump - som av en recensent har kallats en föga flickaktig korsning av Huckleberry Finn och Stålmannen - är ju ett barn som övergivits med en väska full av guldmynt som enda sällskap. I Pippitrilogins melankoliska slutscen ser Tommy och Annika i smyg på hur Pippi ensam sitter i sitt kök och stirrar tomt in i en ljuslåga, innan hon blåser ut den och det blir mörkt.

Barndomsböckerna om Bullerbyn, om Lönneberga och Saltkråkan är kanske, vid sidan av Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons underbara resa, de böcker som betytt allra mest för att i olika skeden ge en mer eller mindre rättvisande bild av Sverige för det uppväxande släktet.

Lindgren förefaller att vara predisponerad för att betrakta vårt samhälle med en bondeförbundares ögon - uppvuxen i en relativt burgen bondefamilj bland drängar och pigor, med en kyrkvärd till far, en socialt verksam och intelligent mor och en blivande centerriksdagsman till storebror. Är det inte så att "man kan ta en flicka från bondbyn, men aldrig bondbyn från en flicka"? Hon hävdade dock i det längsta att hon alltid varit socialdemokrat, även sedan hon genom cirka femton olika artiklar i intimt samarbete med Expressen framgångsrikt hade sökt övertala svenska folket att som hon själv vägra rösta på Socialdemokraterna i ödesvalet 1976.

Astrid Lindgren urskuldade sitt avfall med att det inte var något avfall; det var SAP som lämnat sina socialdemokratiska ideal och hotade att röra sig mot en socialistisk byråkrati av östeuropeiskt snitt. Och Sovjetsocialism var nog bland det värsta Astrid Lindgren visste. Det bidrog bland annat till att hon dröjde med att ta ställning mot Hitlers krig på östfronten. Likt moderna liberaler (från Antony Beevor till Per Svensson och Birgitta Ohlsson) hade hon svårt att fördöma nazister utan att samtidigt fördöma deras motpart, kommunisterna. Och Finlands sak var oftast vår, också då grannen slogs tillsammans med nazisterna.9211_02.jpg

Även om man, likt biografen, till stor del skulle förstå hennes avsmak för Socialdemokraterna, återstår att förklara varför hon medvetet hjälpte borgarregimen Fälldin & Co till makten, eller varför hon i sin Pomperipossaagitation mot SAP huvudsakligen anförde småföretagens och de fria kulturentreprenörernas lidande under det socialistiska oket.

SAP kunde av och till från 1936 fram till pensionsvalet 1958 någorlunda samsas med böndernas parti (och Lindgren), och därefter delvis göra det ända fram till Maud Olofssons allians. Under tiden har de små- och medelstora bönderna i Sverige likviderats som klass. Ett reducerat Centerparti trevar fortfarande efter ett politiskt fotfäste, nu merendels ute på högerkanten.

Astrid Lindgren politiska utveckling speglar i mångt och mycket den allt svagare bondeklassens, vilket gjort henne politiskt hemlös - fast med tiden försedd med en införtjänad kappsäck av guldpengar med vilkas hjälp hon kunde agera filantropiskt.

Sannolikt hade Lindgren även en annan gås att plocka. Sjuttiotalets proggkultur hade stundtals gått ganska hårt åt hennes i dess ögon idylliserande framställning av det svenska samhället och krävde tydliga ställningstaganden för arbetarklassen även av barn- och ungdomskultur. Jens Andersen visar som mest sina egna politiska preferenser då han med välbehag citerar hennes ettersprutande parodi på Sven Wernströms litterära program. Även om man mycket väl politiskt kan sympatisera med detta program, måste man åtminstone i efterhand erkänna att parollen "den som inte är med oss måste vara emot oss" inte var så lämpad för den som inte hade lika mycket på fötterna som hen hade trott.

Med sina brister var författaren Astrid Lindgren nog överlägsen merparten av sina kritiker. Om det vittnar bland annat det faktum att hon aldrig blev erbjuden plats i Akademien.

Denna dagen, ett liv
En biografi över Astrid Lindgren
Jens Andersen
Översättning: Urban Andersson
Norstedts. 2014

Ett urval andra artiklar av samma författare

Springtime for Hitler?

publicerad i Clartébloggen 22 januari 2017

Ledare - Dumpad livslön

publicerad i 3/16 Slaveriets republik 27 december 2016

Ur hästens mun

publicerad i 3/16 Slaveriets republik 27 december 2016

En from förfalskning

publicerad i Clartébloggen 14 december 2016

Vårt folk???

publicerad i Clartébloggen 27 november 2016

Fidel dog igår

publicerad i Clartébloggen 26 november 2016

Dylan: Vår granne, busen

publicerad i Clartébloggen 11 november 2016

En bitter man

publicerad i Clartébloggen 30 oktober 2016

Amerikanska Jeans (Anmälan)

publicerad i Clartébloggen 4 oktober 2016

RT+svensk extremhöger=Sant?

publicerad i Clartébloggen 3 oktober 2016

Ännu en fjättrad folktribun

publicerad i Clartébloggen 11 september 2016

Carolas framgångssaga

publicerad i Clartébloggen 8 september 2016

Så möter vi det ryska hotet

publicerad i 2/16 Robotarna 4 augusti 2016

Ditt nya hem

publicerad i 1/16 Någonstans att bo 15 juni 2016

Ett generöst förslag?

publicerad i Clartébloggen 30 mars 2016