- Nej, jag tvekade inte. Det kändes bra, till och med mycket bra. Mikael Wiehe tar emot Jan Myrdals stora pris, Leninpriset, 2015. Han tycker att pristagarna bildar en liten motståndscell mot den rådande nyliberala ordningen, och han är gärna en av dem.

När Maj Wechselmann fick Leninpriset 2011 fick Mikael Wiehe frågan om han ville uppträda vid prisutdelningen. "Jag vill inte bara spela", svarade han då, "jag vill ha priset". I år fick han som han ville, och Jan Myrdalsällskapet skrev i sin motivering "I mer än 40 år har Mikael Wiehe från scen och barrikad förenat musik och politik. Hans konsekventa arbete mot imperialism, rasism och fascism, och rakryggade hållning mot maktens män och kvinnor, är ett föredöme för oss alla. Hans sånger om kämpande folk, orättvisor och om livet självt, som både en, två och tre generationer bär med sig, har förenat poesin med den stora uppgiften att förändra världen. Det har gett honom en framträdande plats i den moderna svenska musikhistorien och i allas våra hjärtan."

- Jag är glad att få detta pris, och tillhöra denna samling pristagare. Att det över huvud taget formuleras ett motstånd mot systemet gör liberaler och nyliberaler rasande.

Ja, kritiken uteblev inte. Moderaten Gunnar Hökmark skrev i Expressen att Wiehe hyllar en massmördare genom att ta emot priset.

9207_01.jpgMikael Wiehe.

- Jag har mina överrockar, som håller koll på vad jag gör. Gunnar Hökmark är en av dem. Det känns ibland som om han tagit det som sin uppgift att kritisera mig.

Om Lenin var en massmördare vet Mikael Wiehe inte, det kan han inte förhålla sig till.

- I inbördeskriget i Ryssland, efter revolutionen och innan sovjetstaten konsoliderat sig, vet jag inte vem som var värst. De vita, som stödde det gamla, eller de röda. Inbördeskrig är fruktansvärda, inte bara i Ryssland, utan även i Finland och i Spanien. Det viktiga för Hökmark var att koppla ihop mig med en massmördare, oavsett hur berättigat det är.

Han vänder sig mot dem som räknar antalet döda när de diskuterar skuld, rätt och fel.

- Man hamnar i en ovärdig gyttjegrop, tycker jag. Vad ska man då säga om de 500 000 barn som dog i Irak till följd av blockaden, och Madeleine Albrights berömda yttrande "we think it's worth it"? Etcetera i all oändlighet.

Mikael Wiehe har en ledig dag när jag träffar honom på ett hotell i Stockholm. Han har under hela våren turnerat med Ebba Forsberg och Plura Jonsson och sjungit Dylan på svenska. Runt halsen har han virat en halsduk, han är lite hes. Det är med stolthet som han tar emot Leninpriset, men till Lenin har han inget förhållande. Han har inte studerat hans skrifter.

- Nej, det har jag inte. Kapitalet har jag läst, fläckvis, när jag studerade ekonomisk historia. Men jag är ingen skolad marxist eller leninist, och det är en av anledningarna till att jag varken kan bedöma eller bemöta påståendet att Lenin skulle ha varit en massmördare.

När jag menar att han i många sammanhang, i artiklar, texter och uttalanden, verkar vara en tämligen skolad marxist, känner han sig smickrad, men förnekar det bestämt. Med ett leende.

- Nej, jag är obildad i det avseendet.

Till Jan Myrdal, i vars namn Leninpriset delas ut, har han dock ett förhållande.

- Ja, Jan Myrdal har betytt oerhört mycket för mig i hela mitt liv, både som vägvisare och upplysare, men också som motståndsman. Jag har inte alltid varit överens med honom, men det hindrar inte att han varit betydelsefull för mig och många i min generation.

Enligt en artikel i Musikens Makt, för länge sedan, hade han till och med ambitionen att bli en "popens Jan Myrdal".

- Det måste ha varit i slutet av 1960-talet, då läste jag Jan Myrdals bok Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell. Där kombinerar Myrdal politiska, personliga och psykologiska resonemang på ett sätt jag tyckte var spännande. Jag ville, som sångskrivare, precis som han, kombinera mina politiska åsikter, utan att ta bort det individuella.

Mikael Wiehe är en av våra mest folkkära artister. Hans sånger sjungs på bröllop och begravningar, samtidigt som alla är medvetna om var han står politiskt. Han berättar att han är "sprungen ur den lägre medelklassen", uppvuxen med en ensamstående mamma, och med borgerliga värderingar. Världen förändrades på 1960-talet och vid majrevolten i Paris 1968 var han lojal med studenterna. Men inte förrän 1973 satte han på sig ett FNL-märke, ett märke många av hans vänner hade burit sedan länge.

- Det tog ett par år att skaffa en ny ståndpunkt, och den har jag inte haft anledning att vika ifrån sedan dess. Men det är klart att man förändras, livet påverkar en, annars är man gjord av sten.

Länge kallade Mikael Wiehe sig för kommunist.

- Sedan kallade jag mig vänsterextremist, eftersom samhället drevs så långt högerut, så om jag stod kvar på samma punkt blev jag mer extremistisk.

Men när Breivik genomförde sin massaker på Utöya kändes benämningen extremist inte så kul längre.

9207_02.jpg- Kapitalismen korrumperar. Bild: Peter Carlsson.

- Numera kallar jag mig för antikapitalist, jag tror inte på kapitalismen. Jag tror på människans fantasi och kreativa förmåga, och jag förstår tillfredsställelsen att starta företag. Företagande har mycket gemensamt med konstnärligt skapande, man söker något som ännu icke är. Men kapitalismen, detta att införskaffa sig ytterligare rikedom, det tror jag inte på. Jag tror att kapitalismen håller på att driva mänskligheten i fördärvet.

Han finner det groteskt att "85 personer äger lika mycket som halva jordens befolkning".

- Kapitalismen är ett system som korrumperar individen och samhället, ständigt ökad konsumtion står i motsats till jordklotets överlevnad.

Det finns mycket som behöver göras, många vägar som måste byggas, många människor som borde tas om hand och sjuka botas. Samtidigt som det finns hur mycket pengar som helst.

- Då säger jag inte planekonomi, men väl en planerad ekonomi. Det krävs en samordning av människor och pengar, och det klarar inte kapitalismen. Eftersom den enes bröd är den andres död.

Ett samhälle som inte är kapitalistiskt, vad kallar han det? Han tänker länge innan han svarar.

- Jag vet inte. Inte kommunistiskt, kommunismen i praktiken fick lika fruktansvärda konsekvenser som andra totalitära system. Inte socialistiskt, tittar man på de partier i Europa som kallar sig socialistiska blir jag väldigt tveksam. Jag tror på en fördelning av arbete och pengar. Beteckningen är av mindre vikt. Jag tror inte som Che Guevara på en ny människa, tror dessvärre att människan är sig lik. Jag tror inte heller på det klasslösa samhället, det kommer ständigt att uppstå nya konflikter och nya klasser. Det är en pågående process.

Men han tror fortfarande att samhället och världen går att förändra.

- Ja, det tror jag. Det går kanske inte så snabbt som man hade önskat, och det kanske inte blir så bra som man hade velat, men om vi inte gör något så kanske det blir ännu värre. Man får göra vad man kan.

När vi är på väg att avsluta intervjun, säger Mikael Wiehe:

- Vet du, en av de första artiklarna jag skrev publicerades i Clarté.

Clarté nr 6-7 1973. Rubriken är Konstens uppgift: "Vi lever i ett kapitalistiskt samhälle. I det kapitalistiska samhället domineras den materiella omgivningen och dess ideologiska överbyggnad (idéerna) av ett litet fåtal, som utnyttjar det stora flertalet för att dölja detta förhållande. Eftersom konstnärens uppgift är att analysera verkligheten och att visa upp de verkliga förhållandena, kommer han/hon att stå i en objektiv motsättning till den härskande klassen." (Artikeln finns också på Mikael Wiehes hemsida.)

- Jag var väldigt tydlig, konstaterar han, texten är nog det tydligaste uttalande jag gjort politiskt. Över fyrkantighetens gräns.

"En konstnärlig produkt ("konstverk") strävar efter att avslöja något om den verklighet vi lever i antingen genom att peka på förhållanden eller samband som tidigare var okända eller genom att ställa gamla förhållanden eller begrepp i en ny belysning.
Det konstnärliga alstret kommer, genom att det visar verkligheten som den är, i motsats till hur den framställs av den härskande klassen, att stimulera önskan om förbättring och kampen för förändring."

- När jag läste om artikeln tjugo år senare, tänkte jag, fy fan vad det här är bra. Det hade jag inte vågat säga idag. Nu tycker jag, att jag hade rätt, fast den är rätt tråkig, fotriktig. Men inget jag skulle ta avstånd ifrån.

Nytt på Clartébloggen

Petrograd 18 juni 1917

St Petersburg, 18 juni 1917

Benny Andersson - 17 juni 2017

Söndagen den 18 juni för jämt hundra år sedan började som en klar och blåsig morgon i Petrograd, som staden hade döpts om till vid världskrigets utbrott. Redan i gryningen hade arbetarna samlats på Viborgsidan. Nu strömmade de över broarna mot Nevsky Prospekt, där de strålade samman med matroser...

Läs mer...

Svar till: "Vänstern och arbetarklassen - allians eller fiendskap?"

Olle Josephson - 7 juni 2017

Bengt Håkanssons plädering för en restriktiv invandringspolitik ger ju inte uttryck för Clartés linje i dessa frågor – tvärtom. Däremot ger det uttryck för en säkert uppriktig oro för att arbetarklassens positioner ska försvagas ytterligare. Den förtjänar därför ett ordentligt bemötande. Med all...

Läs mer...

Vänstern och arbetarklassen - allians eller fiendskap?

Bengt Håkansson - 5 juni 2017

Hur ska vi ta ställning politiskt? Vad är rätt och vad är fel för oss som anser oss vara socialister? Vilka vägar leder framåt och vilka är återvändsgränder? Finns det alls något att hålla sig till eller är det upp till vara och en att göra goda gärningar och hoppas på att den ackumulerade...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Bildtext

Klokt tänkt om miljön

Åke Kilander - 29 december 2016

Marxistisk analys behövs för att reda ut de ekologiska frågorna. Åke Kilander rekommenderar...

Läs mer...

Bildtext

Marx står sig

Nina Björk - 29 december 2016

Marxismen har gett mig de bästa redskapen för att förstå den kapitalism vi lever i, förklarade...

Läs mer...

Bildtext

Recensioner

Redaktionen - 29 december 2016

Eyvind

Läs mer...