Vem tillhör arbetarklassen? Ja, det beror på om vi talar om klass i strukturell eller historisk mening. Magnus Nilsson diskuterar det marxistiska klassbegreppet, outvecklat i Marx skrifter och omstritt i dag.

Klass är ett helt centralt begrepp hos Marx. I Kommunistiska manifestet hävdar han och Engels att "[a]lla hittillsvarande samhällens historia är klasskampens historia" (Marx och Engels 1998, s. 19), och i Marx analyser av historiska skeenden och ekonomiska strukturer står fenomenen klass och klasskamp genomgående i centrum. Även i Marx politiska texter intar klass en helt central roll. Målet för hans politiska strävanden är nämligen ingenting mindre än klassamhällets avskaffande, och den kraft som han tillskriver förmågan att genomdriva detta avskaffande är arbetarklassen. De som ska störta kapitalismen är, som det heter i Kommunistiska manifestet,"de moderna arbetarna - proletärerna" och genom att störta kapitalismen kommer de samtidigt att avskaffa "klasserna över huvud taget" (Marx och Engels 1998, s. 29, 57).

9205_01.jpgArbetare vid kemisk fabrik i USA på 1920-talet.

Dock utvecklade Marx aldrig någon avgränsad och sammanhängande teori om fenomenet klass. Kapitlet om klasserna i tredje bandet av Kapitalet är exempelvis bara drygt en sida långt och mynnar ut i en oavslutad mening följd av den lakoniska redaktörsanmärkningen "Här slutar manuskriptet" (Marx 1978, s. 785). Att systematiskt utveckla det mest centrala begreppet i Marx tänkande har därför blivit en uppgift för senare tiders marxister.

Kärnan i Marx teori om det kapitalistiska samhällets klasser är att arbetare som inte äger produktionsmedel (proletärer) tvingas sälja sin arbetskraft till kapitalister som tillägnar sig deras merarbete i form av mervärde/profit. Marx diskuterar dock inte klasser enbart i ekonomiska, utan även i sociala och politiska termer. För att beskriva dessa två förståelser av klass (den ekonomiska respektive den sociala/politiska) använder marxister ofta distinktionen mellan klasser "i sig" och "för sig". Marx skriver i Filosofins elände:

"De ekonomiska förhållandena har till en början förvandlat massan av befolkningen till arbetare. Kapitalets välde har för dem skapat en gemensam situation, gemensamma intressen. Så är denna massa gentemot kapitalet redan en klass, ehuru ännu inte för sig själv. I kampen [...] samlas denna massa, konstituerar sig som klass för sig själv. De intressen den försvarar blir klassintressen." (Marx 1981a, s. 186)

Här är det tydligt att Marx med begreppet klass menar två saker: dels en ekonomisk situation, dels ett kollektivt medvetande om denna situation som leder till politisk kamp för gemensamma klassintressen. Ett liknande resonemang hittar man i Louis Bonapartes adertonde Brumaire:

För så vitt miljoner familjer lever under ekonomiska existensbetingelser, som skiljer deras levnadssätt, deras intressen och deras bildning från de andra klassernas och ställer dem i fientligt förhållande till dessa, bildar de en klass. För så vitt det endast finns ett lokalt samband mellan småbönderna, för så vitt inte överensstämmelsen i deras intressen skapar någon gemenskap, någon nationell förbindelse och någon politisk organisation bland dem, bildar de inte någon klass. De är därför ur stånd att i sitt eget namn göra sitt klassintresse gällande, vare sig genom parlamentet eller genom ett konvent. De kan inte representera sig själva, de måste representeras. (Marx 1981b, s. 141)

Småböndernas gemensamma "ekonomiska existensbetingelser" gör dem alltså till en klass, medan avsaknaden av en "politisk organisation" för att hävda deras klassintressen gör att de inte är någon klass. Av dessa båda citat framgår att Marx inte gör någon större skillnad mellan det Allin Cottrell kallar klass "social grupp" respektive "politisk kraft". En klass "för sig" är för Marx inte bara medveten om sin existens som klass och sina intressen - den försöker också göra dessa intressen gällande politiskt.

Ett annat utmärkande drag för Marx analys av förhållandet mellan klasser "i sig" och klasser "för sig" är att han menar att det är determinerat, det vill säga att existensen av ekonomiska klasser mer eller mindre av sig själv kommer att leda till framväxten av sociala grupper som kommer att kämpa för sina klassintressen. En bra illustration till detta hittar man i Kommunistiska manifestet, där det hävdas attproletariatet (det vill säga de egendomslösa arbetarna) "med nödvändighet" kommer att förena sig som klass i kampen mot bourgeoisien (Marx och Engels 1998, s. 56). Den här determinismen har uppmärksammats och analyserats av Cottrell, som menar att Marx har fel på denna punkt. Det är också min uppfattning. Ekonomiska klassintressen leder inte med nödvändighet till klasspolitik.

För att förstå relationen mellan ekonomiska klasser och klasser som sociala grupper eller politiska krafter kan man använda Michael Heinrichs distinktion mellan klasser i strukturell och historisk mening:

Man kan tala om samhällsklasser i två olika betydelser. I strukturell mening bestäms klasserna genom deras ställning i den samhälleliga produktionsprocessen. Det innebär att någon kan tillhöra en klass även om personen i fråga inte själv är på det klara över det. Till skillnad från detta kan man tala om klasser i historisk mening. Här handlar det om sociala grupperingar som i en viss historisk situation uppfattar sig själva som klasser som skiljer sig från andra klasser; klassens medlemmar utmärker sig genom ett gemensamt "klassmedvetande". (Heinrich 2013, s. 234)

Heinrichs distinktion påminner naturligtvis om den mellan klasser "i sig" och "för sig", men till skillnad från Marx och många marxister spekulerar Heinrich inte i någon determinering mellan struktur och historia. Det klassmedvetande som utmärker historiska klasser behöver helt enkelt inte vara något medvetande om dessa klassers egentliga ställning i produktionsprocessen. Inte heller gör Heinrich någon omedelbar koppling mellan historiska klasser och klasspolitisk kamp. Det gör det möjligt att tänka sig såväl att historiska klasser kan konstituera sig kring andra saker än medlemmarnas strukturella klasstillhörighet, som att det kan existera klasser - i såväl strukturell som historisk mening - utan att detta nödvändigtvis får några politiska konsekvenser.

Heinrich skiljer alltså mellan klasser i ekonomisk mening och klasser i historisk mening. Cottrell kritiserar Marx idé om att en klass "i sig" automatiskt skulle förvandlas till en klass "för sig". Och jag menar att klassmedvetande inte nödvändigtvis måste vara varken medvetande om strukturella förhållanden eller ge upphov till politisk kamp för att genomdriva klassintressen. Det är några av de viktigaste byggstenarna i min följande argumentation om klassanalys och socialistisk mobilisering.

9205_02.jpgDemonstration i Stockholm efter skotten i Ådalen.

Ytterligare en byggsten är Stephen Resnick och Richard Wolffs - åtminstone vid en första anblick - provocerande tes att klasser inte består av individer eller grupper av individer. Resnick och Wolff menar sig ha stöd för sin tes i Marx egna skrifter, och om man läser exempelvis Kapitalet slås man snart av att Marx faktiskt ofta tycks vilja hålla isär klasser och verkliga människor. Ett exempel på detta är formuleringen i första bandet av Kapitalet om att en människa "spelar kapitalistens roll, endast så länge hennes pengar fungerar som kapital" (Marx 1981c, s. 497), som etablerar en tydlig åtskillnad mellan individen som sådan och hennes ekonomiska roll. Dessutom framhåller Marx att en individ kan ingå i flera klasser samtidigt. Resnick och Wolff pekar exempelvis på ett citat ut Teorier om mervärdet där Marx hävdar att en arbetare som äger delar av sina arbetsredskap samtidigt är både lönearbetare och kapitalist. Vidare ingår alla medlemmar i (historiska) klasser naturligtvis samtidigt i en rad andra kollektiv, exempelvis i egenskap av att de är kvinnor eller män, bor på landet eller i staden, håller på det ena eller andra fotbollslaget etc. I detta ljus ska man förstå Resnick och Wolffs tes om att klasser inte skulle bestå av individer eller grupper av individer.

En rörelse som vill avskaffa det kapitalistiska klassamhället och ersätta det med ett socialistiskt, klasslöst samhälle kan inte nöja sig med att analysera ekonomiska och historiska klasser. Den måste också försöka bidra till att arbetarklassen utvecklas till en klassmedveten politisk aktör som kämpar för sina klassintressen.

Den ekonomiska klassanalysen bör alltså betraktas som utgångspunkten för politisk mobilisering. Genom analys av klasser i strukturell mening skapas kunskap om vilka grupper av människor som, utifrån sin ställning i produktionsprocessen, har intressen som står i motsatsställning till det sätt på vilket merarbete produceras och fördelas under kapitalismen. Eftersom dessa intressen inte av sig själva kommer att ge upphov till något klassmedvetande, varken i form av någon kollektiv klassidentitet eller någon politisk organisering, måste socialister använda klassanalysen som utgångspunkt för att aktivt bidra till att skapa ett sådant medvetande.

I Sverige har arbetarklassen framför allt tagit historisk gestalt i arbetarrörelsen. Denna rörelse har, utifrån historiskt skiftande definitioner av arbetarklassen, mobiliserat miljontals människor till stöd för olika former av socialistisk politik. Inom arbetarrörelsen har arbetare helt enkelt blivit klassmedvetna och tagit strid för sina klassintressen. Att arbetarrörelsen i dag går kräftgång har naturligtvis många orsaker. En av de mest grundläggande är dock att allt färre människor identifierar sig som just arbetare, och därmed inte kan mobiliseras politiskt i denna egenskap.

Utifrån en marxistisk förståelse av det kapitalistiska klassförhållandet kan man konstatera att dagens svenska arbetarrörelse har en väldigt vid syn på arbetarklassen. LO organiserar exempelvis stora grupper arbetare i offentlig sektor, trots att dessa inte arbetar åt några kapitalister som tillägnar sig deras merarbete i form av profit. Men man kan också konstatera att arbetarrörelsen i vissa avseenden har en onödigt snäv syn på arbetarklassen. Ett exempel är att LO inte organiserar privatanställda lärare, trots att de enligt Marx intar proletärens position i den samhälleliga produktionsprocessen:

Endast den arbetare är produktiv som producerar mervärde till kapitalisten eller bidrar till att kapitalet förökas. Om vi tillåter oss att välja ett exempel utanför den materiella produktionens område, kan vi säga att en lärare är en produktiv arbetare, om han inte endast bearbetar barnasinnen utan arbetar för att berika en företagare. Att denne har placerat sitt kapital i en lärofabrik i stället för en korvfabrik, har ingen betydelse. (Marx 1981c, s. 444)

Genom att inte räkna in alla tjänsteproducenter i den privata sektorn i sin politiska bas förhindrar arbetarrörelsen utvecklandet av ett politiskt klassmedvetande bland dessa arbetare, vilket naturligtvis leder till att rörelsen försvagas. Och genom att mobilisera arbetare vars klassintressen eventuellt skiljer sig från dem som Marx tillskriver den egentliga arbetarklassen - exempelvis offentliganställda tjänsteproducenter - riskerar man naturligtvis att bli en politisk rörelse som hävdar andra klassintressen än de som är relevanta för socialister (det vill säga klassintressen som är antagonistiska i förhållande till kapitalisternas).

Marx resonemang om den privatanställde läraren är dock inte bara intressant som ett argument för att inkludera privatanställda tjänsteproducenter i arbetarklassen, utan också för att det pekar i riktning mot en möjlig inkludering även av andra arbetargrupper. Som framgår av citatet är Marx diskussioner av fenomenet klass kopplade till begreppet produktivt arbete, vilket han definierar som arbete som "producerar mervärde till kapitalisten eller bidrar till att kapitalet förökas". Marx gränsdragning mellan produktivt och icke-produktivt arbete är dock inte så lätt att upprätthålla. Enligt Cottrell är den rent av att betrakta som tämligen godtycklig.

Marx menar att arbete i cirkulationssfären är att betrakta som icke-produktivt, eftersom inga värden skapas där. Däremot är "transportväsendet" produktivt:

[T]ingens bruksvärden kan endast förverkligas genom konsumtion, och denna konsumtion kan nödvändiggöra produkternas förflyttning från en plats till en annan, vilket utgör motiveringen för transportväsendets produktionsprocess. Det produktiva kapital, som investerats i transportväsendet, tillför alltså de transporterade produkterna värde, dels genom värdeöverföring från transportmedlen dels genom värdetillsats genom transportarbetet. Denna sistnämnda värdeökning sönderfaller - som i all kapitalistisk produktion - i arbetslön och mervärde. (Marx 1985, s. 136)

Om transportarbete är produktivt arbete - det vill säga arbete som "producerar mervärde till kapitalisten eller bidrar till att kapitalet förökas" - borde det vara möjligt att betrakta även andra former av arbete som produktivt. Kan man exempelvis inte tänka sig att marknadsföring är lika nödvändigt som transporter för att varor ska bli konsumerade? Och kan inte detta resonemang utsträckas till cirkulationssfären i allmänhet? Skulle man inte rent av kunna gå ännu längre och tänka sig att reproduktivt arbete i offentlig sektor som barnpassning, utbildning, sjukvård etc. betraktas som produktivt, eftersom det utgör en nödvändig förutsättning för kapitalisternas exploatering av merarbete på samhällelig nivå? Exempel på marxister som försökt tänka i denna riktning är John Harrison, Ian Gough, Bob Rowthorn och Alan Hunt som hävdar att "allt arbete är produktivt inom ramen för det kapitalistiska produktionssättet eftersom det i sista hand - på olika sätt och såväl direkt som indirekt - bidrar till produktion av mervärde" (Resnick och Wolff, s. 137).

Andra marxister har försökt utveckla mer pragmatiska resonemang kring distinktionen mellan produktivt och icke-produktivt arbete för att därigenom kunna definiera arbetarklassen mer inkluderande. Eric Olin Wright hävdar exempelvis att arbetare har gemensamma klassintressen - i form av ett intresse av att kapitalismen avskaffas - oavsett om de utför produktivt eller icke-produktivt arbete, och liknande argument har förts fram av Harry Braverman. En snarlik argumentation finner man också hos Cottrell, som understryker att även om cirkulationsarbete inte skulle vara produktivt - det vill säga inte innehåller något merarbete som kapitalisterna kan tillägna sig - så utför cirkulationsarbetarna enligt Marx inte desto mindre obetalt arbete. Samma sak framhålls även av Heinrich. Om både de som utför produktivt och icke-produktivt arbete arbetar gratis åt andra är det väl inte orimligt att säga att de har väldigt snarlika klassintressen?

En annan diskussion inom marxismen som pekar mot att arbetarklassen möjligen omfattar fler medlemmar än vad som vanligen antas gäller frågan om klasstillhörighet bestäms av formella egenskaper, som exempelvis ett lönearbetarförhållande, eller individers ställning i produktionsprocessen. Heinrich är en av dem som hävdar att det är det senare som gäller:

Styrelseordföranden i ett aktiebolag må formellt sett vara lönearbetare, men i själva verket är han en "fungerande kapitalist": han förfogar över kapital (även om det inte är hans egendom), han organiserar utsugningen, och den "betalning" han får kommer inte från värdet av hans arbetskraft utan från mervärdet. Däremot är många i formell mening självständiga egenföretagare (som kanske till och med äger vissa produktionsmedel), precis som förr proletärer, som de facto lever på att sälja sin egen arbetskraft, med den enda skillnaden att det ibland till och med sker till sämre villkor än om försäljningen skett i ett formellt lönearbetsförhållande. (Heinrich 2013, s. 235)

Redan utifrån en traditionell marxistisk förståelse av de kapitalistiska klasserna - en arbetarklass som på grund av den saknar tillgång till produktionsmedel säljer sin arbetskraft till kapitalister som tillägnar sig merarbete i form av profit - är den svenska arbetarklassen (i strukturell mening) antagligen väldigt stor. Om man med stöd i resonemangen ovan kan vidga definitionen av arbetarklassen ytterligare utgör den utan tvekan en överväldigande majoritet av befolkningen. Oavsett hur stor arbetarklassen i strukturell mening är, är det dock uppenbart att arbetarklassen i historisk mening just nu är relativt liten. Dessutom är denna klass politiskt svag. Allt färre identifierar sig med arbetarklassen, och de politiska krafter som i olika grad säger sig företräda dess klassintressen - exempelvis arbetarrörelsens partier och fackliga organisationer - är väldigt defensiva. Att bidra till framväxten av ett proletärt klassmedvetande är därför en angelägen uppgift för oss socialister.

För att lyckas med denna uppgift måste vi först och främst göra en analys av de ekonomiska klasserna i dagens Sverige. Därefter måste vi visa att denna analys inte bara har bäring på de fetischer av arbetarklassen som cirkulerar i den offentliga sfären - manliga industriarbetare i blåställ etc. - utan på stora befolkningsgrupper som i dag inte identifierar sig i klasstermer. I detta arbete är det viktigt att hävda klassbegreppets relevans framför reaktionära identiteter som exempelvis etnicitet eller ras, samtidigt som vi måste inse att en klassmedveten arbetarklass alltid kommer att bestå av individer som också har andra intressen och identiteter än de som kan byggas runt det proletära klassintresset.

Enligt Marx och Engels förenklas klassmotsättningarna under kapitalismen: "Hela samhället delar sig alltmer i två stora, varandra direkt motsatta klasser: bourgeoisie och proletariat" (Marx och Engels 1998, s. 20). Huruvida detta stämmer beträffande klasserna i strukturell mening är naturligtvis en öppen fråga. Svaret förutsätter såväl fortsatta teoretiska diskussioner som empiriska undersökningar. Vad gäller arbetarklassen i historisk mening tycks Marx däremot ha fel. I Sverige, liksom i stora delar av resten av världen, verkar färre och färre människor definiera sig själva som tillhöriga arbetarklassen. Dessutom präglas politiken i allt lägre grad av att arbetarklassen formerar sig till försvar för sina klassintressen. Detta är dock ingen ödesbestämd utveckling, utan någonting som kan påverkas av politisk kamp.

LITTERATUR;

Braverman, Harry, Labour and Monopoly Capital, New York: Monthly Review Press 1974.

Cottrell, Allin, Social Classes in Marxist Theory, London/Boston/Melbourne/Henley: Routledge & Kegan Paul 1984.

Heinrich, Michael, Introduktion till de tre volymerna av Marx Kapitalet, övers. A. ramsay och H. Sundberg, Hägersten: Tankekraft 2013.

Marx, Karl och Friedrich Engels, Kommunistiska manifestet, övers. P-O. Mattsson, Stockholm/Malmö: Vertigo 1998.

Marx, Karl, Filosofins elände, Göteborg: Proletärkultur 1981a.

- Kapitalet: Kritik av den politiska ekonomin. Första boken. Kapitalets produktionsprocess, övers. I Bohman, Lund: Arkiv, Zentit och Clarté 1981c.

- Kapitalet: Kritik av den politiska ekonomin. Andra boken. Kapitalets cirkulationsprocess, övers. I. Bohman, Lund: Arkiv-Zenit 1985.

- Kapitalet: Kritik av den politiska ekonomin. Tredje boken. Den politiska ekonomins totalprocess, övers. R. Bohman, Lund: Bo Cavefors Bokförlag 1978.

- Louis Bonapartes adertonde Brumaire, Göteborg: Proletärkultur 1981c.

Olin Wright, Eric, Class, Crisis and the State, London: New Left Books 1978.

Resnick, Stephen A. och Richard D. Wolff, Knowledge and Class, Chicago/London: University of Chicago Press 1987.

Nytt på Clartébloggen

Lenins teori om imperialismen och prognoserna om framtiden. Svar till Peter Sundborg, del två

Benny Andersson - 10 december 2017

Jag fick min politiska skolning på 1970-talet, då myten om de ofelbara ”stora” låg tåg tung över vänsterns smågrupper. En myt som måste ha fått den balsamerade Lenin att vrida sig i sin sarkofag. Alla som besvärat sig med att sätta sig in i Lenins gärning, slås av hans osentimentala och jordnära...

Läs mer...

Rapport från Café Clarté: Om betydelsen av 1917 för 2000-talets socialister

Magnus Göransson - 8 december 2017

Shabane Barot talade på café Clarté i Stockholm i tisdags (5 december), om betydelsen av 1917 för 2000-talets socialister. Det är, i alla fall i Stockholm, framförallt 1968-vänsterns politiska organisationer av olika schatteringar som uppmärksammat 1917. Shabane, som kommer från den autonoma...

Läs mer...

Stoppa det orättvisa drevet mot Ebba Busch Thor

Dan Israel - 8 december 2017

Det pågår ett orättvist drev mot Ebba Busch Thor, i vilket kristdemokraternas partiledare framställs som en okunnig produkt av en Livets Ord-friskola. I själva verket försökte Busch Thor på ett diskret sätt avfärda de författare och böcker som inte bör ingå i en svensk kanon. Avsikten med en sådan är...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 2/17 Makten bakom orden

Bildtext

Tagga ner! Här är bästa språkpolitiken

Olle Josephson - 17 juli 2017

Här är bästa språkpolitiken.

Läs mer...

Bildtext

Två texter

Cecilia Persson - 17 juli 2017

Proletär poesi i dialog med det akademiska Förhindrade åtgärder

Läs mer...

Bildtext

Robotar och alienation

Johan Alfonsson - 17 juli 2017

Skyll inte på tekniken - det är kapitalismen som spökar. På World Economic Forums årliga möte i...

Läs mer...