Vad ska vi göra med varandra?

Jenny Wrangborg

Ordfront. 2014

MOT. VIDARE. MOT

Johan Jönsson

Albert Bonniers förlag. 2014

NÄR NÅGON OM tjugo år ser tillbaka på 2010-talets svenska litteratur, kommer säkert arbetarlyrikens starka ställning att påpekas. Det är inte alltid det funnits relativt etablerade lyriker som skrivit ur ett uttalat arbetarperspektiv. Jenny Wrangborg och Johan Jönsson hör till de mest uppmärksammade, både med en ny diktsamling de senaste månaderna.

8813_01.jpgVad ska vi göra med varandra?

Men förutom den tydliga klasståndpunkten kanske det inte finns så många skäl att nämna dem i samma anmälan. Wrangborgs poesi är melodisk, deklamationsvänlig och expansiv. Den kan placeras i en tradition från Walt Whitman; människan är en del av ett större kollektiv, vardagens mödor är starkt närvarande, och även om samtiden är mörk finns det hopp. Man kan kalla det kamplyrik, i enbart positiv bemärkelse: "i hallen står travarna av flygblad/nästan allt återstår att göra."

Johan Jönsson är desperatare, intellektuellare och individuellare. Hans 1 500 sidor fylls av hat, äckel och förtvivlan över att befinna sig allra underst i ett orättfärdigt samhälle. Erfarenheterna är mycket konkreta: "Jag för in en ny disklåda in i diskmaskinen, drar ner huven, lyfter den avsvalnade lådan med bestick närmare bestickställen, lägger besticken i bestickställen, tänker på hur mycket jag egentligen skiter i den här timanställningen och hur cheferna här är svinaktiga nollor och kompletta översittaridioter, och att jag bara är här för pengarna, som jag alltid har varit, på alla jävla jobb jag har haft, på alla jävla skitjobb som suger hundkuk och att jag kan fortsätta att tänka på exakt vad fan jag vill på betald arbetstid..."

Det finns dock ingen anledning att ställa den ena poeten mot den andra. Poesi ser olika ut. Det är en seger för svensk arbetarlitteratur att dessa diktsamlingar tryckts 2014.


The Killing Fields of Inequality

Göran Therborn

Polity Press 2013.

DE INTRESSANTASTE frågorna ställs gärna med vad man kan beteckna som sofistikerad naivitet. En sådan moralfilosofisk fråga som aldrig tycks leta sig in i den politiska diskussionen är: har inte varje människa som föds rätt till att utvecklas efter sin egen förmåga?

Läsningen av Göran Therborns bok The Killing Fields of Inequality (2013) får mig att återvända till frågan. Therborns uppfattning kan sammanfattas med två citat: "Ojämlikhet är en förbrytelse av den mänskliga värdigheten: det är en förnekelse av varje människas möjlighet att utvecklas" och "Ojämlikhet dödar".

För att undersöka ojämlikheten undersöker Therborn såväl hälsofrågor, livslängd, frihetsgrad, värdighet och respekt, som resursfördelningen av inkomster, rikedomar, makt och utbildning. Han skiljer på livsojämlikhet, existentiell ojämlikhet och resursojämlikhet. De samverkar och förstärker varandra.

I USA lever afroamerikaner generellt kortare än vita amerikaner. Lägger man samman faktorerna etnicitet och utbildning kommer afroamerikaner med mindre än 12 års utbildning i genomsnitt att leva tolv år kortare än vita amerikaner med mer än 16 års utbildning.

8813_02.jpgGöran Therborn

Den invändning som liberaler oftast kommer med är att man måste skilja på ojämlika möjligheter och ojämlikhet som utkomst. Therborn svarar: hur kan man veta att man har lika möjligheter om utkomsten är radikalt olika? Och än viktigare, vad spelar det för roll om man har samma möjlighet om resultatet är ojämlikhet? När ojämlikheten dessutom fördelar sig efter vissa förutsägbara samhälleliga strukturer, är det minst sagt naivt att tro att varje människa föds med samma möjligheter att konkurrera om alla samhälleliga positioner.

Ojämlikheten sätter spår innan barnet ens fötts genom mödrarnas tillgång till sjukvård, näringsrik kost och stressnivå. Den enda rimliga slutsatsen är att om man inte har jämlikhet i utkomsten har man inte jämlikhet över huvud taget.

Resonemanget skulle kunna förstärkas med rönen i boken Jämlikhetsanden av Richard Wilkenson och Kate Pickett (sv. övers. 2009). Den visar med all tydlighet, liksom Therborn, att livsmöjligheter går i arv. I ojämlika samhällen är exempelvis barnadödligheten större, den förväntade livslängden kortare, födslovikten lägre, den självrapporterade hälsan sämre och mordfrekvensen högre. Att ett samhälle i sig är rikt bidrar inte till att det ger sina medborgare ett längre liv, om inte fördelningen är jämlik.

Skillnaderna mellan länderna är dock små jämfört med skillnader inom länderna. Therborn jämför det övre medelklassdominerade Danderyd och det arbetarklassdominerade Pajala. År 2011 skilde sig den förväntade medellivslängden mellan de två orterna med 8,6 år. Detta är något mer än skillnaden i medellivslängd mellan Sverige och Egypten. Då får man också minnas att Sverige i alla undersökningar är ett av världens mest jämlika länder, dock med den största ökningen i inkomstskillnader bland OECD-länderna.

Går man till regionala skillnader kan man i Statens Folkhälsoinstituts rapport Hälsan på spåret från 2006 konstatera att skillnaden i medellivslängd mellan Danderyds kommun och Sundbybergs kommun skiljer med 6,2 år för kvinnor och 5,7 år för män. Hur det ser ut åtta år senare kan man bara gissa.

Mönstren kan inte förklaras med naturliga eller biologiska faktorer, det är helt och håller samhälleligt skapade strukturer som systematiskt förkortar livet för vissa samhällsgrupper.

8813_03.jpgVilla i Danderyd/Djursholm.

Therborns hårda data visar att det åter igen är dags att föra upp frågan om resurser, samhällelig omfördelning och kapitalismens väsen på dagordningen. Ett system vars grundläggande strukturer inte bara skapar utan dessutom förstärker ojämlikhet människor emellan, med alla dess i slutändan dödliga konsekvenser, låter sig knappast försvaras.


Bränn biblioteken

Kalle Holmqvist

Murbruk förlag.2014

LÅT MIG BÖRJA med en varning: Denna bok innehåller långa partier som skildrar huvudpersonens tankar om livet och kärleken. Att läsa dem kan resultera i allvarlig leda.

Dock: Mellan dessa partier hittar man en hel del som är läsvärt. Bland annat bjuds man på en underhållande safari i vänsterdjungeln, och med jämna mellanrum levererar författaren formuleringar som är snärtiga, roliga och politiskt skarpa. Skildringen av det som borde varit själva huvudmotivet i romanen - en ironisk kampanj för att, med hänvisning till upphovsrätten, förbjuda biblioteksutlåning av böcker - är dessutom tänkvärd och, åtminstone bitvis, väldigt underhållande.


Nytt på Clartébloggen

Petrograd 18 juni 1917

St Petersburg, 18 juni 1917

Benny Andersson - 17 juni 2017

Söndagen den 18 juni för jämt hundra år sedan började som en klar och blåsig morgon i Petrograd, som staden hade döpts om till vid världskrigets utbrott. Redan i gryningen hade arbetarna samlats på Viborgsidan. Nu strömmade de över broarna mot Nevsky Prospekt, där de strålade samman med matroser...

Läs mer...

Svar till: "Vänstern och arbetarklassen - allians eller fiendskap?"

Olle Josephson - 7 juni 2017

Bengt Håkanssons plädering för en restriktiv invandringspolitik ger ju inte uttryck för Clartés linje i dessa frågor – tvärtom. Däremot ger det uttryck för en säkert uppriktig oro för att arbetarklassens positioner ska försvagas ytterligare. Den förtjänar därför ett ordentligt bemötande. Med all...

Läs mer...

Vänstern och arbetarklassen - allians eller fiendskap?

Bengt Håkansson - 5 juni 2017

Hur ska vi ta ställning politiskt? Vad är rätt och vad är fel för oss som anser oss vara socialister? Vilka vägar leder framåt och vilka är återvändsgränder? Finns det alls något att hålla sig till eller är det upp till vara och en att göra goda gärningar och hoppas på att den ackumulerade...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Bildtext

Klass med nio liv (intervju)

Beverly J Silver - 29 december 2016

Fackligt folk i USA på 1920-talet hade inte många skäl för optimism. Medlemstalen hade rasat, och...

Läs mer...

Bildtext

Ledare - Reepalus linje 2

Mikael Nyberg - 29 december 2016

En bekant hamnade bredvid en höjdare från Wall Street vid en middag i New York. De kom in på de...

Läs mer...