Vad gör Europas härskarklass när den härskar? Tyskarna sänker löner och lägger beslag på tillverkningsindustrin i Östeuropa. Fransmännen försöker flytta runt pengar på hemmaplan och i Sydeuropa. Ur detta föds kriser och politiska konflikter. De franska ekonomerna Gérard Duménil och Dominique Lévy analyserar makt, ägande och nätverk hos den globala ekonomiska härskarklassen. Clarté presenterar här ett utdrag ur deras senaste bok. Först en introduktion.

Utgångspunkten för Gérard Duménils och Dominique Lévys nya bok, La grande bifurcation (La Découverte 2014) är, liksom i deras tidigare verk, den tilltagande motsättningen mellan allt socialare produktivkrafter och privat ägande. Genom att utveckla olika slags finansiella institutioner och flytta över ägandet av företagen till dem försöker kapitalet behålla kontrollen överdessa sociala produktivkrafter.

8810_01.jpgLeif Johansson, ordförande för European Round Table, presenterar industrins krav för EU:s ledare.

Den nyliberala revolutionen har förändrat kapitalismen, allra mest i USA och Storbritannien. Här menar Duménil och Lévy att man övergivit en efterkrigsmodell som vilade på en klassallians mellan företagsledningar, statsbyråkrati och arbetarklass, med de förra i spetsen. Numera råder den nyliberala modellen med en allians mellan kapitalister och företagsledningar, under kapitalisternas ledning - ofta genom stora fonder och stiftelser. Boken konkretiserar och preciserar denna beskrivning. Man skulle också kunna säga att den analyserar vad den så kallade finansialiseringen av världsekonomin betyder för makten i det absoluta toppskiktet.

Den främsta arenan för mötet mellan ägarna, kapitalet, och företagsledarna är styrelserna. Tidigare var kapitalister och företagsledningar (så kallade styrelseproffs) organiserade i två nätverk som var relativt oberoende av varandra. Företagsledningarna som stod närmare den dagliga verksamheten kunde därför skaffa sig ett visst försteg när man skulle formulera en samsyn om hur företagen skulle ledas och utvecklas. Under nyliberalismen har företagsledarnätverken tunnats ut och trasats sönder, menar Duménil och Lévy. Företrädare för finanssektorn har alltmer ersatt företagsledare och "industrialister" i styrelserna. Tidigare kunde också stora industriföretag äga andelar i varandra. Nu har ägandet koncentrerats till ett antal finansföretag med främsta syfte att äga andra företag.

Ägandet har också koncentrerats enormt. Ett litet antal stora finansiella företag kontrollerar massor av andra finansiella företag och via dem industri och näringsliv. Duménils och Lévys bok är till stora delar en kartläggning av detta ägande. Det är i hög grad fortfarande organiserat i nationella nätverk, med undantag för USA, Japan och Storbritannien. Men framför allt är det starkt centraliserat och koncentrerat genom allt mer hierarkiska relationer i den anglosaxiska världen. I bokens kapitel sju frilägger författarna denna "kapitalismens kärna"; de nämner 19 finansföretag som Goldman Sachs, Morgan Stanley, Crédit Suisse, Deutsche Bank, Barclays, Bank of America.

Vi har dock valt att översätta utdrag ur två andra kapitel, nummer sex och åtta, som handlar om Europa, framför allt Tyskland och Frankrike. Duménil och Lévy menar att det kontinentala Europa inte i samma utsträckning domineras av den nyliberala modellen för ägande och styrning som den anglosaxiska världen. Särskilt Tyskland visar ett delvis annat mönster, medan Frankrike är på väg in i nyliberalismen. Analysen är viktig för att förstå styrkeförhållandena inom EU i dag, den härskande klassens villkor och grunden för många politiska konflikter.

Benny Andersson & Olle Josephson

Går man bakom alla dagspolitiska motsättningar hör man det ständiga ropet att man bör ta efter den tyska modellen. Tyskland ska ha givit prov på att den nyliberala globaliseringen är hanterbar för de gamla staterna i centrum - i motsats till USA och en stor del av Europa. Denna bedömning har i förenklad form uppenbarligen mycket som talar för sig. Och den får desto allvarligare konsekvenser eftersom Tyskland slagit in på en uttalad väg mot ojämlikhet, om man ser till välfärdspolitik och lönenedpressningar. Vi kan kasta ljus över den komplicerade frågan - än mer grannlaga eftersom den tyska återföreningen försvårar alla jämförelser - genom att undersöka grundläggande makroekonomiska data från Frankrike och Tyskland.

8810_02.jpgFigur 1. Bnp:s utveckling. Tyskland, Frankrike, Spanien och Grekland. Index 2007=100. Tyskland och Frankrike har växt ungefär lika snabbt.

Till att börja med är Tyskland inte, tvärtemot vad folk tror, ett land med en stark tillväxt som är helt överlägsen den franska. Som framgår av figur 1 ligger Tyskland och Frankrike mycket nära varandra under perioden 1970-2012. Sedan andra världskriget har Tyskland haft en tillväxt som bara är något större än den franska. Mellan 1950 och 2008 låg den årliga franska tillväxten på 3, 6 procent för Tyskland och 3,4 procent för Frankrike. Trots att de demografiska förhållandena skiljer sig tydligt - 2008 låg födelsetalen per kvinna på 1,4 barn i Tyskland och 2 barn i Frankrike - är arbetslösheten inte påtagligt lägre i Tyskland. Den ökade kraftigt under 1990-talet och kulminerade med 11,4 procent av den arbetsföra befolkningen 2005 då motsvarande siffra i Frankrike var 9,4 procent. Inte förrän efter krisen 2008 har kurvorna börjat peka åt olika håll, till nackdel för Frankrike och till fördel för Tyskland, framför allt tack vare många fler tillfällighetsjobb.

Tyskland är ett stort industriland. Den andel av bnp som kommer från industrin är sedan länge mycket större än den i Frankrike. År 2012 var procentsiffran 26,2 i Tyskland och 12,6 i Frankrike. Den andra viktiga skillnaden mellan de två länderna är Tysklands ovanliga exportkapacitet, som tar sig uttryck i ett utrikeshandelsöverskott. Överskottet försvann nästan 1990 på grund av den tyska återföreningen; just i detta skede hade Frankrike ett överskott. Det minskade och förvandlades till ett underskott på 2-3 procent av bnp under 2011-12, samtidigt som Tyskland tog tillbaka sitt tidigare överskott, i storleksordningen 5-6 procent av bnp sedan 2004.

8810_03.jpgFigur 2. Industriproduktionen. Tyskland och Frankrike. Index 2000=100. Sedan 2003 halkar Frankrike efter.

Tyskland drog fördel av gynnsamma omständigheter. Lokala industrisamhällen och den tyska modellen för en liberal ekonomi skapade en ordning som gynnade industrin. Men även om det är en viktig del av sanningen, måste man understryka att skillnaden i industriell tillväxt mellan de två staterna är ett ganska nytt fenomen och därför av delvis annan natur. Figur 2 visar en kurva över industriproduktionen sedan 1970. Man lägger märke till att kurvorna följs åt i början av perioden men går isär från 2003. Från detta datum har den tyska industriproduktionen skjutit i höjden, medan den franska stagnerade till krisen 2008-09 och sedan föll. Hur ska vi förstå denna ganska nya olikhet?

Man kunde till en början tänka sig att den tekniska utvecklingen varit gynnsammare i Tyskland. Data tycks inte bekräfta den diagnosen. En annan faktor som ofta åberopas är arbetskostnaden. Figur 3 (se nästa sida) visar de nominella lönekostnaderna i några länder, däribland Tyskland och Frankrike; man ser tydligt att klyftan vidgar sig mellan de två staterna efter 1994. Men löneskillnaderna räcker nog inte för att förklara detta nya avstånd. Man måste se noggrannare på de socioekonomiska mekanismerna i respektive samhällssystem för att komma åt de avgörande orsakerna. Det handlar om vad som är säreget för nyliberalismen i Tyskland respektive Frankrike.

[...]

Den bild som blir synlig om man undersöker förhållandet mellan ägande och företagsledning på den europeiska kontinenten skiljer sig från den som träder fram i analysen av USA. Två drag är särskilt viktiga. För det första har inte de horisontala europeiska nätverken för företagsledare och chefer slagits sönder som i USA utan fortsätter att spela en viktig roll. För det andra har inte finansbolagen den position överst i hierarkin som kännetecknar den anglosaxiska modellen: förbindelser etableras mer direkt mellan andra företag än finansbolagen.

Till detta måste läggas en "europeiseringsprocess" som har två kännetecken.

För det första: Även om de horisontala nätverken för företagsledare har bibehållit nationella särdrag, särskilt i Frankrike och Tyskland, har dessa en tendens att försvinna på europeisk nivå. Den rörelsen leds av Nordvästeuropas dominerande storföretag. Medlemmarna i European Round Table (ERT) har haft en viktig roll för att binda samman de europeiska företagen och säkerställa samordning på europeisk nivå.

För det andra: De transatlantiska banden är relativt svaga, i jämförelse med de inre sambanden i Europa eller USA. Eftersom nätverken mellan företagsledare och chefer försvagats i USA men levt kvar i Europa, är det inte många direktörer som har positioner i båda världsdelarna. År 2006 var sannolikheten för att hitta samma direktörer i styrelserna för två amerikanska företag - trots försvagningen av sådana ömsesidiga band - sju gånger större än att hitta samma direktör i ett europeiskt och ett amerikanskt företag. I det perspektivet framstår de transatlantiska förbindelserna som begränsade.

8810_04.jpgFigur 3. Nominella lönekostnader. Frankrike, Tyskland, Spanien, Grekland och Polen. Tusen euro per år. Kostnaderna har stidigt snabbare i Frankrike än i Tyskland på senare år.

Ser man till finanssektorns relativa styrka är situationen inte densamma över hela kontinenten. Tyskland har till stor del kunnat hålla kvar den speciella relationen mellan banker och icke finansiella bolag som är ett arv från efterkrigstiden och typisk för Rhenkapitalismen, där bankerna hade rollen av stabila finansiärer, var och en inom sin sfär av icke finansiella företag. Men på europeisk nivå har de icke-finansiella nätverken - inom industri- och tjänstesektor - inte byggts upp enligt denna modell. Bankmännen har inte längre samma centrala position som i den gamla modellen, den som nu säkerställs av företrädare för icke-finansiella bolag. Det handlar om ett speciellt system, varken Rhenkapitalistiskt eller nyliberalt. Man kan alltså dra en viktig slutsats. Iakttagelserna ger belägg för ett industriellt Europa - och även en tjänstesektor - som är relativt oberoende av finanssektorn i allmänhet och av amerikansk finanssektor i synnerhet.

Dessa slutsatser leder till frågan hur den dominerande samhällsordningen i Europa är beskaffad. Uppenbarligen har den inte den anglosaxiska nyliberalismens egenskaper. Men det vore galet att beskriva det kontinentala Europa som en "icke nyliberal" region. Den europeiska samhällsordningen förenar nyliberala drag med företagsledardrag. Det främsta beviset är alltså att nätverken för företagsledare har bestått och att finanssektorns dominans är jämförelsevis svag.

Detta öppnar olika möjligheter för finans och industri. Två europeiska nätverk, för ägarkontroll respektive företagsstyrning, kan ganska naturligt sägas svara mot två inriktningar: finanskapital och nyliberalism å ena sidan, industri och företagsledning å andra sidan. De två olika projekten kommer till tydligt uttryck i EFR (European Financial Service Roundtable) som dubblerar ERT (European Round Table). I listan över de 53 medlemmarna i ERT 2013 finns inte ett enda finansbolag representerat (med undantag för ett holdingbolag som samlar företagen för en svensk industrikapitalistfamilj). Men i stället är de 21 medlemmarna i EFR alla ledare för stora europeiska banker eller försäkringsbolag. Det är i EFR som man hittar de sanna europeiska nyliberalerna: de ställer sig uppgiften, liksom ERT, att integrera kontinenten, men målet är inte att utveckla den europeiska ekonomin; man syftar till att "gynna fria och öppna marknader i världen" och "en enda marknad för små och stora finansiella tjänster i Europa".

8810_05.jpgFigur 4. Utlandsinvesteringar. Samlade direkta investeringar i utlandet i procent av bnp. Frankrike och Tyskland.

Det är viktigt att notera att de europeiska säregenheterna snarast verkar ha förstärkts sedan krisen 2008. För det första har inte bara de europeiska nätverken för företagsledare hållit sig kvar, utan de har konsoliderats i den aktuella krisen. För det andra har de band som fanns mellan europeiska och anglosaxiska bolagsstyrelser försvagats. För det tredje har inte ERF fått till den liberalisering av finansiella tjänster som man slåss för. Liberaliseringen ingick i den första versionen av EU:s direktiv om fri rörlighet för tjänster, det så kallade Bolkensteindirektivet från 2006, men togs bort i den slutliga versionen.

Vår allmänna förståelse av utvecklingen ansluter till analysen i tidigare kapitel. Nyliberalismen brer ut sig steg för steg sedan årtionden. Utvecklingen går långsammare i Europa än i Storbritannien och USA. Finanskapitalet har aldrig lyckats att slutgiltigt ödelägga de gamla institutionella strukturerna i Europa, som har haft sin egen utveckling där chefer och företagsledning fortsatt haft en avgörande roll. Därtill kommer att en omvänd, inte oviktig process av "de-nyliberalisering" och "nymanagerialisering" gör sig gällande. Europeiska industriledare har inte alldeles givit upp sitt ledarskap i den allians som förenat dem med kapitalisterna sedan kompromissen efter andra världskriget.

Men undantag finns: Frankrike tycks ha slagit in på finanskapitalets väg. Inför den nyliberala globaliseringen har det franska ledarskiktet valt att utveckla sina finansinstitutioner medan Tyskland stått kvar vid försvaret av sin industri.

8810_06.jpgTabell 1. Direkta investeringar i utlandet 2010. Miljarder euro. Tyskland och Frankrike.

[...]

Ett sätt att studera hur de franska och tyska ekonomierna går skilda vägar är att se på direktinvesteringarna utomlands. Till att börja med är sedan 1990 de direkta aktieplaceringarna utomlands (beräknade som skillnaden mellan ut- och inflöden) större i Frankrike. Figur 4 (se föregående sida) visar "utflödet" för de två staterna, i procent av bnp. Man ser en väldigt stark ökning under 1990-talet, särskilt i Frankrike. Efter 2000 har nivån stabiliserat sig.

Men det intressantaste finns i "detaljerna" i dessa utlandsinvesteringar (se tabell 1). Den stora skillnaden mellan de två staterna är att Frankrike i motsats till Tyskland gör stora direktinvesteringar i finanssektorn. År 2010 uppgick det tyska utländska aktieinnehavet inom denna sektor till 78 miljarder euro, att jämföra med 533 miljarder för Frankrike. Vid sidan av finanssektorn investerar de två länderna utomlands i tillverkningsindustri och koncernbolag (som håller samman företagsgrupper). Här dominerar de tyska utlandsinvesteringarna. Vi ser alltså två strategier för de båda ländernas direktinvesteringar: industri och företagsledning för Tyskland, finans för Frankrike.

8810_07.jpgTabell 2. Direkta investeringar i utlandet 2010. Miljarder euro. Tyska och franska investeringar i Östeuropa och Sydeuropa.

Dessa strategier innebär också olika geografiska orienteringar. Frankrike vänder sig mot Sydeuropa och Tyskland mot Östeuropa (det gamla öststatsblocket). Skillnaden är slående (tabell 2). År 2010 investerade Tyskland mer än 25 miljarder euro i tillverkningsindustrin i Östeuropa; siffran för Frankrike var mindre än 4 miljarder. Och omvänt, Frankrikes investeringar i finansiell verksamhet i Sydeuropa - Spanien, Grekland och Portugal - uppgick till mer än 23 miljarder euro mot mindre än 2 miljarder för Tyskland. Och lägger man ihop de två regionerna (Öst och Syd) var Frankrikes direktinvesteringar i finansiell verksamhet nästan sju gånger större än den tyska.

Vad detta visar är att de två staterna är indragna i samma dynamik med kapitalexport, men i mycket olika former. Tyskland opererar inom industriella verksamheter som ofta är direkt förbundna med industrin på det egna territoriet, och man orienterar sig mot öster. Frankrike dras till den finansiella sektorn, utflödena går i olika riktningar

Vi anser att vi här har nyckeln till den avgörande skillnaden i industriproduktion mellan de två länderna under 2000-talet. Konsekvenserna av dessa olika strategier är ännu föga kännbara för bnp-tillväxt - först ganska nyligen har den blivit sämre i Frankrike. Men utan tvivel hittar vi här källan till det växande tyska utrikeshandelsöverskottet och det ökande franska underskottet.

Allmänt uttryckt: oberoende av sin växande ojämlikhetspolitik har Tyskland ändå hållit fast vid sina säregna klasstrukturer gentemot anglosaxisk nyliberalism. Frankrike, däremot, har valt att ge sig in i det stora spelet genom att gynna finanssektorerna. Vi har sett de katastrofala konsekvenserna... -

Översättning från franska: Olle Josephson. Ett utdrag ur Gérard Duménil och Dominique Lévy: La grande bifurcation. En finir avec le néolibrealisme. (La Découverte. L'horizon des possibles.) Paris. 2014. Copyright: La Découverte, Paris, 2014.

Nytt på Clartébloggen

Antifascismen: En lidelsefull rörelse som aldrig lider

Alexandra Starud - 22 juli 2017

När vi talar från en position som antifascister talar vi inte sällan om dystopiska framtidsscenarion. Vi talar inte sällan om nazisternas våldsdåd och mord. Vi talar om fascismens framfart över europa och att trettiotalsretoriken kommit tillbaka. Därefter talar vi om strategier för att förhindra...

Läs mer...

Venezuela igen

Martin Fahlgren - 19 juli 2017

Utvecklingen i Venezuela är mycket kritisk. Det är därför viktigt att alla följa med i vad som håller på att ske: Hur arbetar reaktionen för att gripa makten, hur agerar "chavisterna" , hur beskrivs utvecklingen i vanliga massmedia? Hur det går för Venezuela kan spela stor roll för utvecklingen i...

Läs mer...

18 Juli 1917, Finlands första självständighetsförklaring?

Anders Björnsson - 17 juli 2017

Juli 1917 var en orolig månad i det ryska riket. Folk demonstrerade på gator och torg, särskilt i huvudstaden Petrograd, det strejkades, landsbygden jäste, soldater övergav fronten. Den provisoriska regeringen under kadetpolitikern furst Gregorij Lvov var oförmögen att styra landet, dra Ryssland...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Bildtext

Planeten pallar inte mer

Åke Kilander - 29 december 2016

År 2016 var det varmaste året i modern tid, och forskare rapporterar om ett istäcke kring Arktis...

Läs mer...

Bildtext

Marx står sig

Nina Björk - 29 december 2016

Marxismen har gett mig de bästa redskapen för att förstå den kapitalism vi lever i, förklarade...

Läs mer...

Bildtext

Öppet mål för arbetarrörelsen (intervju)

Mats Wingborg - 29 december 2016

Mats Wingborg om SD, alliansen och Svenskt Näringsliv _ Öppet mål för arbetarrörelsen.

Läs mer...