Tre årtionden av nyliberal politik som låtit ägarna av kapital berika sig gränslöst på investeringarnas, realekonomins och det arbetande folkets bekostnad. Ojämlikheten i den rika världen är nu lika stor som i början av förra århundradet. Hur vidmakthålla illusionerna om framsteg och växande välstånd, hur skyla klasskillnaderna?

Man skapar en låtsasmedelklass.

Det främsta medlet är bostadspolitiken.

Den gamla medelklassen innehöll högre tjänstemän och andra grupper som spontant drogs till borgarklassen, liksom småföretagare som vacklade mellan samhällets huvudklasser. Men dess växande kärna bestod av kontorister, tekniker, försäljare och liknande med löner och arbetsförhållanden som inte skilde sig särskilt mycket från arbetarklassens toppskikt. Dess tillväxt berodde på en industriell utveckling som skapade bättre jobb och gjorde högre löner för dem möjliga. Nyckeln till socialdemokraternas långa dominans i Sverige var, som Walter Korpi och andra har påpekat, att man lyckades vinna denna medelklass genom att visa på dess och arbetarklassens gemensamma intresse av industriell utveckling och utbyggd allmän välfärd.

När företagen drog ner på investeringarna för att maximera utbetalningarna till aktieägarna, blev den dörren till socialt avancemang allt trängre och svårare att passera. Allt större delar av den gamla medelklassen fick i likhet med arbetarklassen se sina löner och arbetsvillkor försämras. Men med hjälp av en politik som styr delar av statens krympande inkomster till att skapa och hålla vid liv fiktiva prisbubblor för aktier, bostäder och annat lade politikerna en ny grund för medelklassen. Fast den här gången en skör grund som hotar att störta samman när någon av dessa prisbubblor brister. Fram till krisen 2008-09 kände sig medelklassen fortfarande välbeställd och trygg. I dag är den globala bilden en annan. I medelklassmytens ursprungsland, USA, sjunker nu resterna av denna klass ner i arbetslöshet och låglöneträsk. På samma sätt i södra och östra Europa. I länder som Sverige frodas myten fortfarande. Men priset för att upprätthålla den blir allt högre.

"Ett spöke går runt i Europa, medelklassens spöke. Den gamla ordningens väktare tävlar om dess gunst, ty på dess skuldror tros den politiska makten vila."

FRITT EFTER KOMMUNISTISKA MANIFESTET

I Sverige har byggandet av hyresrätter numera nästan stannat av. De statliga subventioner i form av låga garanterade räntor och liknande, som gjorde detta byggande möjligt, slopades i början av 1990-talet. Skälen som framfördes var dels att systemet var för dyrt, dels att den fria marknaden antogs vara bättre lämpad att förse oss med bostäder till billiga priser. Följden har blivit bostadsbrist, som särskilt drabbar människor med små inkomster, men som också drabbar samhällsekonomin. Enligt beräkningar från Swedbank beräknas bostadsbristen i Stockholm kosta Sveriges ekonomi 21 miljarder kronor per år i form av utebliven tillväxt. En annan följd är att det har blivit allt dyrare att bo i de allmännyttiga bostäder som finns kvar. Det är inte ovanligt med månadshyror på 10 000 kronor eller mer för en trerummare. Och de som betalar dessa hyror har de lägsta lönerna, minsta resurserna och sämsta jobben.

Men på andra sidan gatan, bland bostadsrätter och privatägda villor, är kostnaderna betydligt lägre. Trots att löner och bostadsstandard är mycket högre. Ty där gäller inte tilltron till den fria marknadens lagar. De summor som staten inte hade råd att satsa på ett fortsatt byggande av hyresrätter framstår som blygsamma jämfört med de summor som går till att subventionera boendet i villor och bostadsrätter. Den trettioprocentiga avdragsrätten för lån till privatbostäder kostade förra året omkring 32 miljarder kronor i uteblivna skatteintäkter. Avdragsrätten skulle ursprungligen balanseras av fastighetsskatten, men den slopades av politiska skäl 2008. Till detta kan man lägga rotavdraget, som i likhet med ränteavdragen endast gäller för privatägda bostäder och som 2013 kostade 14,1 miljarder. Alltså totalt 46,1 miljarder kronor. Tillsammans med bostadsbristen och de låga räntorna har dessa subventioner lett till en prisbubbla där priserna på privatägda bostäder har ökat långt snabbare än lönerna. Enligt SEB ökade priserna på villor med nästan 100 procent och på bostadsrätter med 200 procent under en tioårsperiod, medan lönerna steg med endast 33 procent.

8806_01.jpgEtt spöke går runt i Europa, medelklassens spöke. Den gamla ordningens väktare tävlar om dess gunst, ty på dess skuldror tros den politiska makten vila. Fritt efter kommunistiska manifestet Prisuppgången på bostadsrätter i storstädernas kärnor får, som Andreas Cervenka uttryckte det: "vanliga simpla hedgefondsmoguler att framstå som sopor" (Svenska Dagbladet 16/11 2013). Ett annat problem är att prisuppgången har lett till ett spekulativt byggande där fuskbyggda bostäder av låg kvalitet säljs till astronomiska priser. Medan kostnaderna döljs bakom översmarta upplägg med "progressiv avskrivning", som skjuter upp avskrivningarna för underhåll och liknande till en oändligt avlägsen framtid. Enligt byggnadsingenjören Åke Etsmar, som länge har varnat för omfattande kvalitetsproblem i nyproducerade bostäder, byggs dagens bostäder inte för att förvaltas, utan för att säljas dyrt (Svenska Dagbladet 11/3).

Vinnarna på denna utveckling är framför allt bankerna som baserar allt större delar av sina vinster på utlåning till bostäder. På kort sikt är också den privatboende medelklassen vinnare. Låga boendekostnader och ökande möjligheter att belåna bostaden har gjort det möjligt för den att lägga allt mer pengar på privat konsumtion. Förlorarna är de som på grund av låga löner, arbetslöshet och annat står utanför systemet. Och staten, vars kostnader stiger i takt med de ökande bostadspriserna. På sikt är den största förloraren samhällsekonomin och Sveriges fortsatta tillväxt och välstånd.

Ty det finns betydligt bättre sätt att använda statens krympande kassa. Man kan bygga bort bostadsbristen genom att åter subventionera allmännyttan. Och man kan investera på andra områden. De 46,1 miljarder som ränte- och rotavdragen kostade förra året kan jämföras med statsbudgetens kostnader för kommunikationer på 42,9 miljarder, eller med industrins beräknade investeringar förra året på 55,9 miljarder kronor. Den sistnämnda siffran innebär en nedgång från föregående år på ca två procent.

Sett i ett längre perspektiv och som andel av Sveriges totala bnp har industrins investeringar minskat drastiskt. Enligt lärdomarna från krisen på 1930-talet borde därför staten öka sina. Men de har också stagnerat. Skolor och kommunikationer är några områden som brukar anses som särskilt viktiga för framtiden. Men där är förfallet särskilt tydligt. Enligt Svenskt Näringsliv är summan av Sveriges underinvesteringar i infrastruktur 300 miljarder kronor. Medan kineser och andra snabbväxare investerar i utbildning, snabbtåg, datanät och liknande, använder den svenska staten resurserna till att subventionera över- och medelklassens jakt på allt större och flashigare bostäder. Politikens ensidiga inriktning på att gynna över- och medelklassens privata konsumtion på bekostnad av statens förmåga till investeringar i utveckling och allmän välfärd förstärks ytterligare av jobbskatteavdraget. Det fungerar ett tag. Men förr eller senare måste notan betalas. Om man jämför perioderna 2006-08 och 2010-12 har Sveriges export tappat marknadsandelar med 13 procent för varor och 4 procent för tjänster. Vi kan nog inte räkna med att ersätta ett fortsatt tapp av exportandelar för traditionella varor och tjänster med export av köksombyggnader och livsstilskoncept.

Liberala kommentatorer förvånas över att börserna numera sjunker när arbetslösheten minskar och ekonomin visar tecken på uppgång. Förklaringen är att dagens kapitalister i stället för en uppgång i den reala ekonomin prioriterar en fortsatt finansiell bubbelekonomi och det statliga penningflöde och de låga räntor som gjort den möjlig. Centralbankernas stimulanser fyller storbankernas balansräkningar och gynnar de stora börsbolagen som använder de billiga lånen till att köpa tillbaka sina egna aktier, vilka därmed stiger i värde. Bara en bråkdel sipprar ner till investeringar i produktionen och till att skapa nya jobb. Trots att lågkonjunkturen fortsätter har världens miljardärer på det här sättet kunnat fördubbla sin förmögenhet sedan 2009. Ett ekonomiskt uppsving skulle sätta stopp för centralbankernas penningflöden och medföra höjda räntor. Det skulle hota de kapitalister vars inkomster allt mer har kommit att grundas på ständigt stigande börsvärden utan grund i realekonomin.

8806_02.jpgFörlorade illusioner. Detroit efter kraschen.

Höjda räntor skulle också punktera bostadsbubblan i länder som Sverige och hota tillvaron för låtsasmedelklassen. Därmed har det skapats förutsättningar för en politisk monsterallians mellan allt mer parasitära kapitalister och en högbelånad medelklass. De två förenas av sitt intresse för att lågkonjunkturen fortsätter. Det är den monsteralliansen som utgör den borgerliga regeringens viktigaste stöd och som den socialdemokratiska oppositionen stryker medhårs i sitt försiktiga triangulerande.

Men det finns ändå skillnader. När s-politikern Veronica Palm föreslår ett statligt investeringsstöd för att bygga hyresrätter avvisas detta prompt av bostadsministern Stefan Attefall (Dagens Nyheter 26/3). Som i stället, tillsammans med sin partiledare Göran Hägglund, samma dag publicerar en artikel med rubriken "Krånglet för småhusägare ska minskas ytterligare". Där slår man sig för bröstet för att "fastighetsskatten som tvingade folk från hus och hem avskaffades 2008". Och sammanfattar sitt bostadspolitiska credo: "Kristdemokraterna vill helt enkelt göra villalivet lite enklare" (Svenska Dagbladet 26/3).

Monsteralliansen vilar på skakig grund. Ty åtminstone för medelklassen gäller det att steget från vinnare till förlorare är kortare än vad de flesta vill tänka på. Det kan räcka med att bli sjuk, förlora jobbet, eller att barnen blir stora nog att söka sig ut på arbets- och bostadsmarknaderna. Den sjunkande privata investeringstakten och statens underlåtenhet att kompensera för detta genom ökade offentliga investeringar lägger ingen grund för en ljusnande framtid. När medelklassen inser att den politik man hittills har stött sakta men obevekligt underminerar förutsättningarna för dess framtida välstånd och existens kan vi stå inför stora politiska förändringar.

Inför det kommande riksdagsvalet, tävlar de två politiska lägren om att framställa sig som tandemparet Tryggve (med outgrundlig landsfadersmin) och Spara (den myndiga rikshushållaren/hushållerskan). Det gemensamma mantrat lyder: Vi har inte råd! Och så kan det kanske te sig för dem som ser politiken som ett evigt traskande längs den enda vägen. Men lik förbannat är det, som vi har sett i den här artikeln, lögn. Det finns massor av tillgångar och kapital. Men i fel händer och använda till fel saker.

Nytt på Clartébloggen

Petrograd 18 juni 1917

St Petersburg, 18 juni 1917

Benny Andersson - 17 juni 2017

Söndagen den 18 juni för jämt hundra år sedan började som en klar och blåsig morgon i Petrograd, som staden hade döpts om till vid världskrigets utbrott. Redan i gryningen hade arbetarna samlats på Viborgsidan. Nu strömmade de över broarna mot Nevsky Prospekt, där de strålade samman med matroser...

Läs mer...

Svar till: "Vänstern och arbetarklassen - allians eller fiendskap?"

Olle Josephson - 7 juni 2017

Bengt Håkanssons plädering för en restriktiv invandringspolitik ger ju inte uttryck för Clartés linje i dessa frågor – tvärtom. Däremot ger det uttryck för en säkert uppriktig oro för att arbetarklassens positioner ska försvagas ytterligare. Den förtjänar därför ett ordentligt bemötande. Med all...

Läs mer...

Vänstern och arbetarklassen - allians eller fiendskap?

Bengt Håkansson - 5 juni 2017

Hur ska vi ta ställning politiskt? Vad är rätt och vad är fel för oss som anser oss vara socialister? Vilka vägar leder framåt och vilka är återvändsgränder? Finns det alls något att hålla sig till eller är det upp till vara och en att göra goda gärningar och hoppas på att den ackumulerade...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/16 Arbetarna - klassen med nio liv

Bildtext

Klokt tänkt om miljön

Åke Kilander - 29 december 2016

Marxistisk analys behövs för att reda ut de ekologiska frågorna. Åke Kilander rekommenderar...

Läs mer...

Bildtext

Planeten pallar inte mer

Åke Kilander - 29 december 2016

År 2016 var det varmaste året i modern tid, och forskare rapporterar om ett istäcke kring Arktis...

Läs mer...

Bildtext

Marx står sig

Nina Björk - 29 december 2016

Marxismen har gett mig de bästa redskapen för att förstå den kapitalism vi lever i, förklarade...

Läs mer...